Sv: Vinterförälder 2012/2013 del 2
Min förlossningsberättelse
Kl 07:00 den 18/2 kom vi in till Förlossningen i Jönköping och fick genast ett eget förlossningsrum, sal 1. Där fick vi sitta och vänta i en halvtimme innan de kom in och började ta blodprov och sätta nålar. Jag fick EMLA på ryggen där spinalen skulle sättas och sen rullade vi uppåt mot OP när klockan blev 10:45. Väl uppe på OP gick allt så himla fort.
11 personer fanns det i rummet när vi kom upp, ekg sattes, en till nål i handen fick jag, fick en syregrimma som mest var i vägen, och total panik till råga på allt. Jag bad om lugnande men fick inte det förrän de satt spinalen. Den satte dem fel två ggr och diskuterade huruvida de skulle söva mig istället. De rådfrågade min sambo eftersom jag var i upplösningstillstånd, hyperventilerade och inte var talför. Han sa att jag gärna ville vara vaken men att jag valt planerad förlossning av en anledning.
De pratade ytterligare en stund och kom fram till att de testar en sista gång att sätta morfinspinalen, den gången lyckades de. De testade med isbit och efter dryga 20 min (och en livrädd jag som sa att det kändes 2 ggr fastän det inte gjorde det) gick det, om möjligt, ännu fortare. Skynke upp, läkaren kom, jag fick äntligen lugnande medel vilket gjorde min andning och syresättning bättre och lättare och jag blev äntligen lite mer närvarande.
Jag kände lite konstiga tryck över magen och ett tu tre hör vi barnskrik! Han var redan ute! Klockan var då 11:27. Det tog ca 2 min från det att läkaren frågade om alla var redo tills det att barnmorskan bad sambon följa med henne och sonen ut en sväng. Medan dem torkade Viggo torr och slemfri sydde de ihop mig och allt var klart på ca 30-45 minuter. Jag fick träffa och kika lite på vår nyfödde innan sambon skulle gå ner med honom till förlossningen där de väntade på mig när jag var hel igen.
Väl nere på förlossningen mådde jag så illa pga morfinet att jag inte kunde behålla varken vatten eller nåt annat. Så där stannade vi i nästan 4 timmar innan vi fick födelsedagsfika (som jag inte kunde få i mig nåt av) och rulla upp mot BB. Där fick vi ett eget rum och massa tid att gosa och lära känna Liten. Min älskade sambo var så himla gullig och tog god hand om sonen medan jag fick vila lite och kunde kräkas ifred. Fick fortfarande inte behålla nått alls när klockan blev sju. Så efter ett antal anti-illamående-sprutor fick jag seaband och vid 21 fick jag i mig ett glas vatten som jag faktiskt fick behålla! Pga att jag var så svag efter det fick jag inte komma upp utan blev sängliggande hela dagen och fick vätskeerättning fram tills nästa morgon. Katetern drog de först på morgonen och jag fick gå min första "promenad" till toan vid lunch. Då hade vi hunnit få byta till ett mindre rum som vi fick dela med ett annat par som varit där i två dygn.
Jag var redo att åka hem på kvällen men så fick jag såååå ont att de fick ge mig en morfinspruta i benet och öka på dosen diklofenac. Barnmorskorna bad mig stanna ytterligare en natt och jag ångrar att jag gjorde det. Min rumsgranne var den mest irriterande och hänsynslösa ni kan tänka er. När man har ont vill man kunna vila för det finns inga tabletter i världen som hjälper fullt ut. Det fanns skötrum och amningsrum att gå till på nätterna för att inte väcka sina grannar - men det dög icke för henne. Här försöker man - trots löjliga smärtor att vara så tyst med sin bäbis som möjligt genom att gå ut och sätta sig där för att ge maten och byta blöja. Hon däremot envisades med att amma en skrikande unge varannan timme, hysteriskt skrika på den att "Piiiiaaaa - släpp inte taget om tutten dåååå!!!" och byta blöja högt pratandes på rummet. Kl 05:40 ringer hon dessutom och pratar med sin man i ca en timme. Högt och tydligt.
Vid två ber jag en barnsköterska ta Viggo för att jag skulle kunna få vila till nästa matning (plus att morfinet gjort mig illamående och groggy - vill inte råka tappa honom eller nåt). Vid tre ger jag upp för jag inte fått en sekunds tystnad av rumsgrannen och går och hämtar Liten och sätter mig i dagrummet där vi somnar i soffan en stund. Vid 4 är det dags för mat igen och efter det går vi in och lägger oss på rummet igen.
Lägger till att vi har turen som har en mycket tyst och lugn gosse - det gör ju inte att min tolerans mot grannen blir högre, så det kan ju mycket väl vara så att jag överreagerar pga det och alla hormoner - men det kändes SÅ jobbigt där och då.
När ronden kommer vid åtta förklarar jag att jag måste få komma hem. Oavsett hur ont jag har och de ber mig vänta tills efter barnläkaren och barnmorskan kikat på både barn och mitt sår. Så kl 13 åker vi ÄNTLIGEN hem!
Har jätteont här hemma men det känns som att jag hellre har ont här och kan vila än tvärtom på sjukan…