vill ha en dotter

[Bewildered]

Sv: vill ha en dotter

Jag menade "skall" som i "en liten flicka skall -inte-" for da sitter hon i ett fack, vs "da klar vi pojken flickigt for att vi -skall- bekampa konsstereotyperna". Alltsa, "far". Vem sager att han inte FAR? Andra foraldrar? Dagisfroknarna? Vill pojken ha kjol, sa ar det val klart han ska ha kjol. MEN min poang var att -skall- det bli mer oppensinnat sa Bor vi kanske Titta Pa hur VI klar oss. Barn kopierar, harmar. Vilket gor att jag nog vagar pasta, och ar ganska overtygad om, att far vi nagonsin barn har i huset sa ar det nog, dessvarre kanske, byxor rakt av som galler. For ingen i varan direkta omgivning bar kjol. Alltsa, vad jag forsoker fa fram ar - For att oka "okey"andet runt klader - sa far vi nog borja hos -oss-. Inte vara barn.

Inte att pojken MASTE.

I vart hus ar vi... jamlika. Han grillar, for han ar duktig pa det och jag tycker inte om att grilla. Jag tvattar - for han har en vana att satta fyr pa torktumlare. I ovrigt sa finns det ytterst lite "konsrolls stereotypt" har i huset. Han kan lika garna dra fram dammsugaren som svabba uteplatsen.

 

[AgentCarter]

Sv: vill ha en dotter

Tänkte på det på öppna förskolan idag, av ett antal tjejer var det bara två som hade rosa. Alla flickor sov var så små så de inte kunde bestämma själva hade ingen rosa på sig

 

[Thera]

Sv: vill ha en dotter

Nej, jag känner inte heller igen det där med bara rosa och då jobbar jag ändå på förskola. Det är dessutom ofta pojkarna har både rött och rosa. Överhuvudtaget har de flesta ganska unisexa kläder i samma färger, a la PoP eller Villervalla. Men sen klart det finns undantag.

 

[Mabuse]

Sv: vill ha en dotter

Fast jag tror inte nödvändigtvis att det är sina föräldrar barnen härmar när de väljer kläder. Inga av de rosaklädda flickor jag har sett har rosaklädda mammor, det är ju rätt ovanligt med vuxna kvinnor som klär sig i topp till tå i rosa. Barnkläder är mycket mer ensartade än vuxenkläder, upplever jag det.

 

[Mabuse]

Sv: vill ha en dotter

Nej, jag känner inte heller igen det där med bara rosa och då jobbar jag ändå på förskola. Det är dessutom ofta pojkarna har både rött och rosa. Överhuvudtaget har de flesta ganska unisexa kläder i samma färger, a la PoP eller Villervalla. Men sen klart det finns undantag.

Det har kanske en del med inkomst att göra? Både villervalla och pop är rätt dyra kläder, där jag bor handlar de flesta sina barnkläder på typ HM, kappahl och lindex, och då är det väldigt stor skillnad på hur kläderna från pojkavdelningen ser ut, och hur de från flickavdelningen ser ut.

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: vill ha en dotter

Alltså, jag är ju här på min fritid och diskuterar så som jag känner. Jag förstår att det finns poänger i att vara superpedagogisk (Björk till exempel är en riktig stjärna på att förmedla sina åsikter) men ärligt talat så orkar jag inte alltid det. Jag är lika mycket mig själv här som jag är i verkligheten - ibland är jag överseende och sansad, ibland blir jag irriterad och spydig.

Jag begär inte att folk ska tycka att jag är finemang mesta tiden här inne faktiskt, jag är inte alltid finemang IRL heller.

 

[Brandgul]

Sv: vill ha en dotter

Det har kanske en del med inkomst att göra? Både villervalla och pop är rätt dyra kläder, där jag bor handlar de flesta sina barnkläder på typ HM, kappahl och lindex, och då är det väldigt stor skillnad på hur kläderna från pojkavdelningen ser ut, och hur de från flickavdelningen ser ut.

Jag handlar mest på Lindex och de kan ha bedrövliga kläder i mångt och mycket. Första gången jag skulle handla till dottern gick jag hem igen för jag blev så besviken över allt lullilull. Dock var jag nästan ensam om att tycka det för jag startade en tråd om det och inte många höll med. Men jag upplever fortfarande Lindex som en extremt uppdelad affär.

Nu har vi rätt mycket ärvda kläder så jag brukar hitta några plagg då och då som jag tycker är okej.

Jag köper gärna lite dyrare kläder. Men inte till förskolan. Jag bara vägrar. Våra barn förstör jättemycket kläder.

Sonen har mest randigt för jag vägrar rätt många fåniga tryck. Vanliga jeans med mudd och många mjukisbrallor. Jag vägrar coola byxor som bara verkar osköna.

Dottern hankar sig fram med ärvda kläder efter storebror och sin flickkusin och lite komplettering från de billiga kedjorna så hon behöver trots det inte gå klädd i rosa från topp till tå till förskolan :-)

Jag köper gärna kläder så jag kan matcha barnen med exakt likadana tröjor. Det kan kräva lite fantasi för att det både ska bli fint och lite roligt.

 

[Bewildered]

Sv: vill ha en dotter

nej, visst, det finns otroligt mycket andra intryck - men skit just i rosa. Alltsa, t.ex. varfor ar det roligt att mala naglarna? Man har sett nagon, som man troligen ser upp till, som malar naglarna. Intryck alltsa. Vart far barnen mest intryck ifran? Narmiljon. Foraldrar, syskon, forskola - TV.

Kan vi vanda pa det? Varfor ar det FEL med flickigt kladda flickor? Gor fargen -ja nu gor jag det igen - rosa att de automatiskt blir sma "vap"? Gor rosa klader pa pojkar att de blir "mjukare"?

Ater igen, jag Tror att skall det till en Forandring som ar genuin sa skall det borja hos oss vuxna. Pappa har sarong, morsan har hangselbrallor (som exempel), forstar du hur jag menar? kanner att jag nog uttrycker mig valdans luddigt idag tyvarr :/

 

[Petruska]

Sv: vill ha en dotter

Jag kan också tycka att det är synd att såna här diskussioner oftast fastnar på klädnivån. Men samtidigt, just rosa kläder står för något, de är bara färgen på ett helt paket med normer och föreställningar.

Jag tänker på henne när jag ser flickavdelningen i en leksaks- eller klädaffär. Normen för småflickor är förfärlig.

Fast jag tycker inte att jag skrev att kläderna är oviktiga? Det tänkte jag inte, i alla fall. Det jag tänkt mest på var den här idén om att pojkrollen skulle vara trängre en flickrollen. Jag är skeptisk på den punkten, och jag spekulerar i om det är heteronormativ överidentifiering med män/pojkar som får oss att "tycka synd om de stackars pojkarna".

Jag ser uppenbarligen ungefär samma flickor som Mabuse, för de bär rosa allesammans. Ofta medan deras mamma betonar hur viktigt det är att det inte blir för mycket av det rosa.

Men att t ex få visa känslor via gråt är ju ett annat område. Och/eller att få hålla bästa kompisen i handen på skogspromenaden osv. Bland 5åringar är det säkert inte direkt någon könsskillnad på det sistnämnda, men jag inbillar mig att det är färre pojkar som kan/vågar/"får" hålla bästisens hand i 10årsåldern än vad det är flickor som kan/vågar/"får".

Ja, att könsrollerna förbjuder könen olika saker och påbjuder olika saker, råder det ju ingen tvivel om. Det är ju olikhet som är själva poängen. Fast kring mig är det inte sååå himla förbjudet att pojkarna är lite känslosamma, jag lever till stor del mitt liv i miljöer där mansidealet är ganska "mjukt", eller vad man ska säga. Jag vet inte riktigt vid vilken ålder, om någon, gråt blir förbjudet för pojkar från vuxenvärldens sida nuförtiden. Under de 22 år jag har varit förälder, tycker jag att det har varit sällan, kanske aldrig, som jag uttalat mött attityden att pojkar inte ska gråta.

Men jag minns ett par pappor från dagis som jag inte skulle förvånas över om de när sönerna börjar närma sig tioårsåldern skulle förmedla att pojkar inte bör gråta, och att de definitivt gör det genom att själva aldrig någonsin gråta (så att någon ser, inte ens familjen).

Kring mig gråter båda könen ungefär lika ofta, och av ungefär samma sorts anledningar, tror jag. I alla fall bland de personer jag känner så väl att jag blir "inblandad" i gråten.

 

[Petruska]

Sv: vill ha en dotter

För egen del tycker jag det ska bli intressant att se om vår tvååring helt kommer ändra stil om några år när han börjar ha egna åsikter om kläder och färger, till att vilja klä sig i svartblått, eller om han kommer att fortsätta gilla den mer färglada stil han har nu.

Min son ändrade stil vad gäller färger. Han hade som tonåring en lång svartklädd period (det hade iofs jag också i tonåren) och nu går han i den där lite femtitalistiska stilen som är inne bland vissa ungdomar, lite strikt och tråkigt, tycker jag. Prydliga byxor eller svarta jeans, second hand-skjorta av dyrt märke i grått-blåttt-svart, dyra herrskor, DocMartens eller annat märke.

Jag minns inte exakt vid vilken ålder han tydligt började visa preferenser ifråga om kläder, men han var väl 2-3, tror jag, och då favoriserade han rosa, gult och rött, helst mjukisbyxor och en lång, sladdrig tröja som fladdrade när han rörde sig. Jag minns när han skulle få en tröja med motiv och var rasande över att det inte fanns rosa med tåg på, bara blå.

 

[Mabuse]

Sv: vill ha en dotter

Det är fel för att det uppmuntrar barnen att med stor iver göra kön, och göra könstillhörigheten till en grundsten i sin identitet. Självklart gör vi vuxna kön också, men inte med samma iver som dagens rosa-lila femårsflickor.

 

[Bewildered]

Sv: vill ha en dotter

men.. ja jag uttrycker mig luddigt... det ar ju det jag tycker eller tror att vi kan komma at med flera man som bar fargerna. Man alltsa, inte pojkar. Man tar bort "prinsess laddningen" i t.ex. (allas var favvo farg ) rosa, eller lila.

 

[gulan]

Sv: vill ha en dotter

Men sen har jag fått en fix idé som jag skäms lite över. Jag vill nämligen ha en dotter.
Vi har ju en grabb på halvtid och jag är väl ganska flickig av mig. Plus att jag har många underbara systerdöttrar som jag har "tjejat" mig med. Kollat på hästfilmer, målat naglarna osv osv.
Vill verkligen ha en dotter.

Jag tycker inte du ska skämmas. Det är många som har önskemål om ett visst kön. Jag ville ha en dotter...verkligen jättemycket. Fick först en guda son. Den andra blev en...dotter. När hon kom ut och jag såg att det var en flicka...ja glädjen går inte att beskriva.
När jag tänker på det så kan jag inte beskriva min tacksamhet över att jag fick precis som jag ville...två friska barn, en pojke och en flicka.

Såklart kommer jag att bli glad och älska en eventuell son (älskar ju den halvan som "vi" har),

Ja det är självklart

men lite inom mig så hoppas jag och önskar mig en dotter... TÄNK OM JAG BLIR BESVIKEN för att det blir en pojke?

Det kanske du blir, men det skulle förvåna mig om den besvikelsen blir långvarig. (för de flesta brukar besvikelsen aldrig infinna sig när man har sin nyfödda unge i famnen, då har man glömt vilket kön man egentligen önskade sig)

Så tänk om det blir två pojkar? Eller om det blir en tjej och en kille?
Jag vet ju att jag kommer att älska dom lika mycket, men känner lite att mitt intresse kanske kommer rikta sig mot flickan...

Någon i tråden har sagt att könet inte har något med känslorna inför sina barn, och så känner jag ochså.Det kan bli så att du har mer kontakt med ett av dina barn mer än de andra. Det är inget ovanligt.

Känner rejäla skuldkänslor inför min eventuella ofödda son.

Kära du HA inte det. Du kommer att älska dina söner lika mycket som du kommer att älska dina döttrar-det är dina barn.

Är det någon mer som haft de här tankarna?

Oja, det är många, du är inte ensam!
gulan

 

[Mabuse]

Sv: vill ha en dotter

men.. ja jag uttrycker mig luddigt... det ar ju det jag tycker eller tror att vi kan komma at med flera man som bar fargerna. Man alltsa, inte pojkar. Man tar bort "prinsess laddningen" i t.ex. (allas var favvo farg ) rosa, eller lila.

Fast det är ju redan ok för vuxna män att bära rosa, t ex rosarandiga tröjor och rosa skjortor. Det är för barn som rosa är en så entydig könsmarkör. På herravdelningen kan du hitta rosarandigt, men inte på pojkavdelningen. Och det är inte alls svårt att hitta blå eller svarta kläder för vuxna kvinnor. Min gissning är att orsaken är att på vuxna behöver man inte markera kön så tydligt med färger, det syns ändå vilket kön man har. Men barn har ju inte könsprägel naturligt på samma sätt, så då blir det viktigare att markera kön med färg för att det ska synas.

 

[Petruska]

Sv: vill ha en dotter

Fast det är ju redan ok för vuxna män att bära rosa, t ex rosarandiga tröjor och rosa skjortor.

Fast jag har lagt märke till att de rosa plaggen på herravdelningen går i något slags speciella kalla nyanser av rosa, som tydligen bidrar till att göra färgen bärbar för män. Varma rosa toner finns det inte ofta på herravdelningen.

I övrigt håller jag med dig.

Det är märkligt med rosa, det är verkligen en "farlig färg".

 

[Raderad medlem 6459]

Sv: vill ha en dotter

Men barn har ju inte könsprägel naturligt på samma sätt, så då blir det viktigare att markera kön med färg för att det ska synas.

Precis! Precis som att man i vissa kulturer prompt ska ta hål i öronen på småflickorna redan när de är bebisar för att visa att det är en flicka.

 

[Lena Furberg]

Sv: vill ha en dotter

En väninna till mig har tre pojkar och familjen har knapert om pengar. En gång hittade hon en fin röd vinteroverall på second hand som hon köpte till sin äldste son, som var 10 år ungefär om jag minns rätt. Pojken var helt förtvivlad, rasande, gråtfärdig, han KUNDE bara inte visa sig i skolan med RÖD overall! Mamman var obeveklig, hon hade hittat overallen, den var hel och varm och priset var överkomligt. Han SKULLE ha sin röda overall i skolan. Pojken vägrade. Jag vet inte hur det slutade (familjen flyttade vidare) men jag minns att jag faktiskt tyckte synd om grabben..... För honom var detta förödmjukelse inför klasskompisarna. (Han var en rätt tuff kille dessutom).

Så, jag vet inte hur mycket man bör/kan påverka sina barn i färgval på kläder. SMÅ barn kan man nog klä lite som man vill (min dotter hade aldrig rosa som liten, hon hade nästan kritvitt lockigt hår och passade absolut bäst i blått, mörkblått, så det var "hennes" färg), men äldre....Hm. jag tror man får akta sig så man inte gör sitt barn "annorlunda" i en ålder då det är viktigt med grupptillhörigheten.

Just nu är det svarta tajta byxor, vit t-shirt och svart jacka som gäller bland tjejjer i tidiga tonåren. Rena uniformen. Där är jag lite nöjd med min dotter som hellre har färgglada kläder, eller väljer natur/jordfärger. Helt på eget bevåg. Och hon blir faktiskt inte mobbad för det ;-)

 

[Björk]

Sv: vill ha en dotter

Alltså, jag är ju här på min fritid och diskuterar så som jag känner. Jag förstår att det finns poänger i att vara superpedagogisk (Björk till exempel är en riktig stjärna på att förmedla sina åsikter) men ärligt talat så orkar jag inte alltid det. Jag är lika mycket mig själv här som jag är i verkligheten - ibland är jag överseende och sansad, ibland blir jag irriterad och spydig.

Jag begär inte att folk ska tycka att jag är finemang mesta tiden här inne faktiskt, jag är inte alltid finemang IRL heller.

Å, tack. *rodnar klädsamt och kvinnligt*

(jag kan också bli rätt irriterad och spydig emellanåt. Men oftast skickar jag inte iväg det ALLRA mest spydiga utan korrigerar... fast ibland brinner det bara till mellan öronen! Själv tyckte jag inte det du skrev var så "farligt"...)

 

[Björk]

Sv: vill ha en dotter

Inte att pojken MASTE.

Tack för förklaringen, jag missuppfattade nog lite tror jag.

(Däremot så tror jag att förändring av en själv och ens barn kan ske parallellt och inte nödvändigtvis just precis att man själv måste ändra på allt stereotypt INNAN man ens kan andras något sådan önskan kring ens roll som förälder. Även om pappa inte BÄR kjol så kan han ju ändå låta bli att neka sonen som vill det. Till exempel.)

 

[Björk]

Sv: vill ha en dotter

Ja, att könsrollerna förbjuder könen olika saker och påbjuder olika saker, råder det ju ingen tvivel om. Det är ju olikhet som är själva poängen. Fast kring mig är det inte sååå himla förbjudet att pojkarna är lite känslosamma, jag lever till stor del mitt liv i miljöer där mansidealet är ganska "mjukt", eller vad man ska säga.

Det har ju blivit bättre. Men bland vuxna män i min närhet så kan jag säga att min sambo har jag t ex sett gråta kanske en eller två gånger på våra 9 år tillsammans. Det tycker jag är väldigt lite (för ledsen har han ju varit fler gånger än så). Han är under 40 år. Han är dock i övrigt en ganska "mjuk" person på många sätt; absolut ingen "machoman".

Jag vet inte riktigt vid vilken ålder, om någon, gråt blir förbjudet för pojkar från vuxenvärldens sida nuförtiden. Under de 22 år jag har varit förälder, tycker jag att det har varit sällan, kanske aldrig, som jag uttalat mött attityden att pojkar inte ska gråta.

Uttalat nej. Jag har hört en person i somras (en granne i 65årsåldern) säga till vår son "men en riktig grabb gnäller väl inte om en liten sticka!" när sonen gnällde lite till mig över en sådan han fått i fingret. Det är väl det närmaste jag kommit att höra det mer eller mindre uttryckas i ord. Däremot SER jag ju det ske; indirekt. Mer "upp och hoppa, det gick bra!" till små ledsna barn som också råkar vara pojkar.

Jag hoppas det blir BÄTTRE för bland vuxna män kontra kvinnor så träffar jag betydligt oftare kvinnor som faktiskt vågar/kan gråta när de känner för det. De män som ens är i närheten av att visa en sådan känsla kan möjligen bli lite vattniga i ögonen och torka bort en liten tår i ögonvrån. Senast vände sig den ledsna mannen ifråga bort från mig och var på väg att gå när sorgen/gråten var på väg att komma (en kollega som förlorat en förälder). (Jag sa hans namn och grabbade tag i honom och gav honom en lång kram som han tacksamt tog emot och då snyftade han lite.)

Men jag minns ett par pappor från dagis som jag inte skulle förvånas över om de när sönerna börjar närma sig tioårsåldern skulle förmedla att pojkar inte bör gråta, och att de definitivt gör det genom att själva aldrig någonsin gråta (så att någon ser, inte ens familjen).

Jag har faktiskt talat med min sambo om det där med hans icke-gråtande. Och förklarat att jag dels tycker det kanske vore bra för honom själv att kunna visa sin ledsenhet via gråt och framförallt att kunna göra det för att vara en god förebild hur det är att vara människa (även av manligt kön) inför våra barn.

Han förstår absolut poängen (han är ju en vettig människa), men det är givetvis svårt för honom att liksom "på beställning" våga/kunna börja gråta. Han har också haft en mycket tuff period tidigare i livet då han grät mycket i flera års tid (det hände många olika saker inom familjen) och han känner som om han "grät slut" då. Han kan helt enkelt inte riktigt förklara eller analysera varför han i princip nästan aldrig gråter (hur ledsen han än är); framförallt inte framför mig eller någon annan nära.

Kring mig gråter båda könen ungefär lika ofta, och av ungefär samma sorts anledningar, tror jag. I alla fall bland de personer jag känner så väl att jag blir "inblandad" i gråten.

Jag blir inblandad i gråt via mitt jobb titt som tätt. I långa rehabfall t ex. Har ju en del förtroliga samtal med människor som t ex är drabbade av sjukdom. Nu är majoriteten av de jag träffar kvinnor, men när jag väl har samma typ av samtal med män så gråter de aldrig. Men kvinnorna gör det, ofta. (Det låter nästan som det är ett mission för mig att få folk att gråta.... riktigt så illa är det ju inte.... )