Hur pallar man när barnet favoriserar en förälder?

[KattenKorven]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Nej, du överdriver inte. Min man tar väääldigt lite ansvar för vårt barn eftersom han ända sen hon föddes mår väldigt dåligt av flera anledningar, men han är väldigt mån om att hon ska ha det bra och han VILL hjälpa mig och avlasta och så, men orkar bara inte. (Jag är typ glad att han orkar släpa sig till jobbet) Han skäms när folk frågar om föräldraledighet och han då måste erkänna att han inte kommer vara hemma alls. Man kan älska sitt barn även om man inte drar sin del av lasset när det gäller föräldraskapet. Det din man säger låter mer som någon sorts förlossningsdepression, med tanke på att barnet var planerat. Kan han tänka sig att gå och prata med någon om sitt mående?

 

[Badger]

Jag är kluven till ditt råd om att han ska rycka upp sig och börja ta mer ansvar. Till en kvinna som uttryckt att den inte ölskade sitt barn hade det rådet sällan getts, tror jag. Är det av flathet som ts man inte engagerar sig, eller krisar han och förmår inte? De fall av förlossningsdepression jag hört talas om har delvis blivit böttre tack vare avlastning och samtal, inte genom ökad press.

Aha, jag tänkte tvärtom, att det var det rådet som gavs till kvinnor som inte älskar sina barn. Jag trodde att man lämnade kvar barnet hos kvinnan och gav henne hjälp där så att säga.

Men iofs kanske det vanliga är att mannen tar över ansvaret helt i de situationerna. Men vad gör man om ingen man finns? Mormor? Jag har faktiskt dålig koll inser jag. Om det är så man gör så är det nog så man får göra nu också. Jag tycker såklart han behöver hjälp. Men det känns ibland som att det kan vara svårt att få hjälp för problem som sjukvården inte är vana vid att behandla. (inklusive kvinnlig förlossningsepression väl?)

Det är också bara det att ts får ju så mycket nu.

 

[Amk]

@Amk @Badger jag var nog lite otydlig, jag menar att om jag försöker sätta mig in i TS situation hade jag haft väldigt svårt att lämna över barnet till någon som inte bara "inte älskar" barnet, utan uttrycker att han inte vill ha honom alls. Det är helt annorlunda än att lämna ett barn till positivt neutrala förskolepedagoger, som jag ser det.

Absolut, det kan jag tänka mig är vidrigt. Att ha gått igenom en graviditet, förlossning, första sjukt intensiva tiden med bebisen och sedan mötas av en pappa som säger att han ångrat sig samtidigt som alla vet att barn är beroende av föräldrar under många år framöver- jag kan inte föreställa mig hur det känns.

 

[Badger]

@Amk @Badger jag var nog lite otydlig, jag menar att om jag försöker sätta mig in i TS situation hade jag haft väldigt svårt att lämna över barnet till någon som inte bara "inte älskar" barnet, utan uttrycker att han inte vill ha honom alls. Det är helt annorlunda än att lämna ett barn till positivt neutrala förskolepedagoger, som jag ser det.

Ja absolut. Om man ser det ur den vinkeln har du rätt. Det kan det nog vara.

 

[Ninnurur]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Vet du, jag tycker att det låter som att han har fått en förlossningsdepression. Ja, det kan drabba män också! Kan du försöka få med honom till bvc och få hjälp därifrån?

 

[Badger]

Vi har en fyramånaders bebis nu, och jag känner igen mig i det du beskriver med att ökad egentid ger tätare relation- för oss har det varit så. Under helger, när barnets pappa har henne till störst del, kan jag till och med bli osäker på hur jag ska hålla henne eller vad hennes gråt betyder. Sådant funderar jag aldrig på när jag är själv med henne, då faller allt på plats mer naturligt. Jag får också lättare tillgång till mina känslor för henne när vi är själva, jämfört med om vi exempelvis är på middag eller umgås med fler människor.

Jo det var lite så jag tänkte. Om allt annat är "helt normalt" så fungerar jag helt som du. Jag kanske i onödan extrapolerade det till andra. Men just personligen så känner jag närmare band till barn jag umgås och interagerar med.

Bebisar i allmänhet ser jag inte lika lätt "uttryck i" förstår inte så lätt, känner inget rakt av behov av att hålla. Så jag tänkte att -allt annat lika, försöka transportera bebisen från "bebisar i allmänhet" till "person jag har ansvar för". Mer avlastning är ju svårt att ge.

Men försöka söka hjälp från BVC tror jag också är viktigast.

 

[Badger]

Jag kanske reagerar lite starkt och hårt, inser jag. Men jag hade också ett krävande barn och det är väldigt mycket att rådda. Inte hinna äta, barnet sover knappt på dagarna, vagnen duger inte, hemma duger inte, nöjd på golvet tio minuter, högst, då hinner man städa lite, men inte sitta med en bok. Inget lugn inuti sitt huvud. Att dessutom ta hand om hela hemmet och hela barnet är så mycket. Stressande bara att läsa. (kram till ts)

 

[Halali]

Kan nog absolut vara bra att ha nån att prata med för mitt mående, men de kan ju inte ge relationsråd så vet inte hur det blir om man pratar om det.. Vågar inte lyfta det på bcc igen o få höra det är mitt fel alltihop Jag tror det blir väldigt svårt att få mannen att prata med nån. Han ser det som att han upptäckt att han är för egoistisk och att han helt enkelt inte tycker det är kul att ta hand om e bebis så då vill han inte det. Han vill göra annat och har kommit fram till att han vill vi ska köra på att liten ska tränas i att trösta sig själv när han är ledsen. Och så blir han irriterad när jag kommer springande och inte kan stå ut när liten gråter när pappan har honom och låter honom ligga.

Han är ingen dålig pappa annars när han väl har honom, absolut inte, men jag upplever ibland att liten är omotiverat ledsen när han är med pappan när han inte är i sin "åh jag är med pappa"-lycka. Han kan börja panikskrika som han aldrig gör med mig och pappan säger då att han inte alls vet varför. Men jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt och ja jag vet att detta kan låta som att jag är hypernervös mamma och jag inbillar mig säkert men ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars. För när jag är på plats i rummet är han ju ingen dålig pappa alls och då kommer inte de där skriken.
Förlåt för rörigt, det kokar över i min skalle just nu. Är så glad att jag har er att bolla med för jag har svårt att prata med andra, den enda jag anförtrott mig åt på riktigt tycker jag ska lämna. Men jag älskar ju honom och hoppas han ska ändra sig och börja tycka om liten.

Jag har redan försökt få honom att ta liten mer för anknytningens skull, men han vill inte va pappaledig alls.

 

[inverterad]

Kan nog absolut vara bra att ha nån att prata med för mitt mående, men de kan ju inte ge relationsråd så vet inte hur det blir om man pratar om det.. Vågar inte lyfta det på bcc igen o få höra det är mitt fel alltihop Jag tror det blir väldigt svårt att få mannen att prata med nån. Han ser det som att han upptäckt att han är för egoistisk och att han helt enkelt inte tycker det är kul att ta hand om e bebis så då vill han inte det. Han vill göra annat och har kommit fram till att han vill vi ska köra på att liten ska tränas i att trösta sig själv när han är ledsen. Och så blir han irriterad när jag kommer springande och inte kan stå ut när liten gråter när pappan har honom och låter honom ligga.

Han är ingen dålig pappa annars när han väl har honom, absolut inte, men jag upplever ibland att liten är omotiverat ledsen när han är med pappan när han inte är i sin "åh jag är med pappa"-lycka. Han kan börja panikskrika som han aldrig gör med mig och pappan säger då att han inte alls vet varför. Men jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt och ja jag vet att detta kan låta som att jag är hypernervös mamma och jag inbillar mig säkert men ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars. För när jag är på plats i rummet är han ju ingen dålig pappa alls och då kommer inte de där skriken.
Förlåt för rörigt, det kokar över i min skalle just nu. Är så glad att jag har er att bolla med för jag har svårt att prata med andra, den enda jag anförtrott mig åt på riktigt tycker jag ska lämna. Men jag älskar ju honom och hoppas han ska ändra sig och börja tycka om liten.

Jag har redan försökt få honom att ta liten mer för anknytningens skull, men han vill inte va pappaledig alls.

Kära, kära du. Jag tycker verkligen att du ska försöka läsa det här inlägget som att det var någon annan som hade skrivit det. Det låter inte alls bra. Finns det ingenstans ni kan ta vägen tillfälligt? Jag tycker situationen låter värre och värre för varje inlägg.

Tillägg: pappans mående är inte ditt ansvar. Du ska bara ta hand om dig själv och din son. Oavsett varför pappan agerar som han gör så är det ingen bra miljö för dig och din lille pojke.

 

[Gnist]

Han är ingen dålig pappa annars när han väl har honom,

Om någon annan hade skrivit detta om sin partner, hade du verkligen på riktigt tyckt den mannen verkar vara en bra pappa

han helt enkelt inte tycker det är kul att ta hand om e bebis så då vill han inte det.

Han vill göra annat och har kommit fram till att han vill vi ska köra på att liten ska tränas i att trösta sig själv när han är ledsen.

jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt

ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars

Hade någon man, pappa till barnen eller inte behandlat mina barn så, haft de åsikterna om mina barn så hade mina känslor dött digerdöden direkt och mannen hade blivit singel ögonaböj!

jag älskar ju honom och hoppas han ska ändra sig och börja tycka om liten.

 

[BernT]

Men på riktigt, du hör din man skrika åt ert barn att hålla käften. Du hör ert barn panikskrika när barnet är med pappan. VARFÖR stannar du med honom? Tänk om det går så långt att han skadar/dödar barnet? Det är extremt jag vet men han verkar ju redan rubbad.

Antingen är han ju sjuk på något sätt (förlossningsdepression/annat, kan inte termerna) och behöver söka hjälp eller så är han väl helt enkelt empatistörd. Hade min man betett sig sådär hade jag kastat ut honom direkt. Vad är fördelen för dig att bo med honom? Att han betalar halva hyran?

 

[KattenKorven]

Kan nog absolut vara bra att ha nån att prata med för mitt mående, men de kan ju inte ge relationsråd så vet inte hur det blir om man pratar om det.. Vågar inte lyfta det på bcc igen o få höra det är mitt fel alltihop Jag tror det blir väldigt svårt att få mannen att prata med nån. Han ser det som att han upptäckt att han är för egoistisk och att han helt enkelt inte tycker det är kul att ta hand om e bebis så då vill han inte det. Han vill göra annat och har kommit fram till att han vill vi ska köra på att liten ska tränas i att trösta sig själv när han är ledsen. Och så blir han irriterad när jag kommer springande och inte kan stå ut när liten gråter när pappan har honom och låter honom ligga.

Han är ingen dålig pappa annars när han väl har honom, absolut inte, men jag upplever ibland att liten är omotiverat ledsen när han är med pappan när han inte är i sin "åh jag är med pappa"-lycka. Han kan börja panikskrika som han aldrig gör med mig och pappan säger då att han inte alls vet varför. Men jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt och ja jag vet att detta kan låta som att jag är hypernervös mamma och jag inbillar mig säkert men ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars. För när jag är på plats i rummet är han ju ingen dålig pappa alls och då kommer inte de där skriken.
Förlåt för rörigt, det kokar över i min skalle just nu. Är så glad att jag har er att bolla med för jag har svårt att prata med andra, den enda jag anförtrott mig åt på riktigt tycker jag ska lämna. Men jag älskar ju honom och hoppas han ska ändra sig och börja tycka om liten.

Jag har redan försökt få honom att ta liten mer för anknytningens skull, men han vill inte va pappaledig alls.

Att han skriker åt bebisen att hålla käften är INTE okej. Att han försöker få dig att behandla bebisen lika känslokallt som han gör är INTE okej. Jag hade inte kunnat leva kvar i en sådan relation. Det låter ju faktiskt som att du och barnet skulle ha det bättre utan den där karln.

 

[Badger]

Kan nog absolut vara bra att ha nån att prata med för mitt mående, men de kan ju inte ge relationsråd så vet inte hur det blir om man pratar om det.. Vågar inte lyfta det på bcc igen o få höra det är mitt fel alltihop Jag tror det blir väldigt svårt att få mannen att prata med nån. Han ser det som att han upptäckt att han är för egoistisk och att han helt enkelt inte tycker det är kul att ta hand om e bebis så då vill han inte det. Han vill göra annat och har kommit fram till att han vill vi ska köra på att liten ska tränas i att trösta sig själv när han är ledsen. Och så blir han irriterad när jag kommer springande och inte kan stå ut när liten gråter när pappan har honom och låter honom ligga.

Han är ingen dålig pappa annars när han väl har honom, absolut inte, men jag upplever ibland att liten är omotiverat ledsen när han är med pappan när han inte är i sin "åh jag är med pappa"-lycka. Han kan börja panikskrika som han aldrig gör med mig och pappan säger då att han inte alls vet varför. Men jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt och ja jag vet att detta kan låta som att jag är hypernervös mamma och jag inbillar mig säkert men ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars. För när jag är på plats i rummet är han ju ingen dålig pappa alls och då kommer inte de där skriken.
Förlåt för rörigt, det kokar över i min skalle just nu. Är så glad att jag har er att bolla med för jag har svårt att prata med andra, den enda jag anförtrott mig åt på riktigt tycker jag ska lämna. Men jag älskar ju honom och hoppas han ska ändra sig och börja tycka om liten.

Jag har redan försökt få honom att ta liten mer för anknytningens skull, men han vill inte va pappaledig alls.

Jo man ska inte skrika håll käften åt en bebis, det låter inte så bra alls faktiskt.

Sedan kanske du kan be om en ny kontakt på BVC utan att berätta varför och sedan berätta allt för hen? Det är ju viktigt.

 

[Halali]

Men på riktigt, du hör din man skrika åt ert barn att hålla käften. Du hör ert barn panikskrika när barnet är med pappan. VARFÖR stannar du med honom? Tänk om det går så långt att han skadar/dödar barnet? Det är extremt jag vet men han verkar ju redan rubbad.

Antingen är han ju sjuk på något sätt (förlossningsdepression/annat, kan inte termerna) och behöver söka hjälp eller så är han väl helt enkelt empatistörd. Hade min man betett sig sådär hade jag kastat ut honom direkt. Vad är fördelen för dig att bo med honom? Att han betalar halva hyran?

Jag överdrev nog lite, skrika kanske var väl starkt, höjde rösten är nog mer vad andra skulle kalla det (jag är väldigt överkänslig när det gäller liten). Pappan är känslokall på vissa sätt men han skulle aldrig med vilje skada barnet, det är jag helt övertygad om, annars hade jag dragit direkt. Han är ego och bryr sig inte så mycket men han skulle aldrig skada någon annan människa.

 

[KattenKorven]

Jag överdrev nog lite, skrika kanske var väl starkt, höjde rösten är nog mer vad andra skulle kalla det (jag är väldigt överkänslig när det gäller liten). Pappan är känslokall på vissa sätt men han skulle aldrig med vilje skada barnet, det är jag helt övertygad om, annars hade jag dragit direkt. Han är ego och bryr sig inte så mycket men han skulle aldrig skada någon annan människa.

Men man höjer inte rösten och säger "håll käften" åt ett barn. Inte om man är frisk och normalfungerande.

 

[sorbifolia]

@Halali - ni kunde försöka parterapi, som främst riktar in sig på relationen, men osämja om barnen är ett rätt vanligt problem i parförhållanden, så jag är säker på att ni kan få hjälp med båda och.

Att han skriker till barnet och vill låta det grina skulle jag inte acceptera, men han kan behöva höra från någon utomstående att det inte är okej. Möjligtvis vet han inte vad han ska göra och känner sig frustrerad, då behöver han vägledning.

Jag antar att din sambo älskar/bryr sig om dig, då måste han faktiskt hjälpa till så att du inte blir helt utkörd och sjuk fysiskt och mentalt! Oavsett om han älskar sonen, så för din och eran relations skull SKA han göra lika mycket i hemmet och med bebisen som du.

Det kan vara en chock att få barn, jag tror att många har svårt att föreställa sig hur mycket det ändrar ens liv. Men det är ett oåterkalligt beslut, så han behöver ställa in sig på att han inte får vara så egoistisk de nästa åren som han skulle vilja. Har han kompisar som har barn, som han kan prata med, om han vägrar terapi?

 

[Badger]

Jo man ska inte skrika håll käften åt en bebis, det låter inte så bra alls faktiskt.

Sedan kanske du kan be om en ny kontakt på BVC utan att berätta varför och sedan berätta allt för hen? Det är ju viktigt.

Förresten drar jag tillbaka det där om tillbringa mer tid själv därmed.

 

[BernT]

Jag överdrev nog lite, skrika kanske var väl starkt, höjde rösten är nog mer vad andra skulle kalla det (jag är väldigt överkänslig när det gäller liten). Pappan är känslokall på vissa sätt men han skulle aldrig med vilje skada barnet, det är jag helt övertygad om, annars hade jag dragit direkt. Han är ego och bryr sig inte så mycket men han skulle aldrig skada någon annan människa.

Men ursäkta inte hans röviga beteende!! Hur vet du att han inte kommer skada barnet? Barnet är extra gnälligt en dag, pappan extra trött och grinig och så överreagerar han. Han har ju redan tagit första steget iom att han skriker på barnet.

 

[Miao]

(jag är väldigt överkänslig när det gäller liten).

Vem är det som har intalat dig att du är "överkänslig" med ditt barn? Är det du, eller din partner (som uttryckligen inte har några känslor för barnet)...?

 

[prallan]

Jag överdrev nog lite, skrika kanske var väl starkt, höjde rösten är nog mer vad andra skulle kalla det (jag är väldigt överkänslig när det gäller liten). Pappan är känslokall på vissa sätt men han skulle aldrig med vilje skada barnet, det är jag helt övertygad om, annars hade jag dragit direkt. Han är ego och bryr sig inte så mycket men han skulle aldrig skada någon annan människa.

Det lär ju finnas en anledning till att Lillen gallskriker utan förvarning när han är med pappan, tänker jag.