Hur pallar man när barnet favoriserar en förälder?

[malacogott]

Det är så att de små blir en spegelbild av oss själva. Du mådde inte bra och sonen blev formad efter det. Vi formar våra små omedvetet hela tiden. Som exempel var när min dotter var spädbarn så var hon alltid som en strålande sol när hon var med mig. Jag var lycklig och harmonisk. Jag kunde t o m påverka henne så att hon sov på morgnarna så att jag fick sovmorgon. Men medan min mamma, flickans mormor passade henne så blev hon gnällig. Det beror på att min mamma aldrig har varit tillfreds med sig själv ihop med barn ( jag var också gnällig mot henne hela min barnatid )-hon resonerar som så att man måste utplåna sig själv för barnen måste gå först i allt. Medan jag ser det som att det ena utesluter inte det andra, utan att båda kan " gå först" -bara det uttrycket är dumt, men jag använder mig av det för att det är så många resonerar.

 

[Sar]

Det är så att de små blir en spegelbild av oss själva. Du mådde inte bra och sonen blev formad efter det. Vi formar våra små omedvetet hela tiden. Som exempel var när min dotter var spädbarn så var hon alltid som en strålande sol när hon var med mig. Jag var lycklig och harmonisk. Jag kunde t o m påverka henne så att hon sov på morgnarna så att jag fick sovmorgon. Men medan min mamma, flickans mormor passade henne så blev hon gnällig. Det beror på att min mamma aldrig har varit tillfreds med sig själv ihop med barn ( jag var också gnällig mot henne hela min barnatid )-hon resonerar som så att man måste utplåna sig själv för barnen måste gå först i allt. Medan jag ser det som att det ena utesluter inte det andra, utan att båda kan " gå först" -bara det uttrycket är dumt, men jag använder mig av det för att det är så många resonerar.

Men verkligen?! Så att pappan som själv mår bra och hyser ett stort ointresse i sitt barn skulle forma en liten solstråle och den engagerade mamman som tar sitt föräldraansvar formar en gnällig unge då mamman (med all rätt) inte gilla föräldraansvarsfördelningen?
Jag håller inte med och tycker att du lägger sten på bördan genom att skuldbelägga den förälder som verkligen försöker. Det finns tusen olika anledningar till att ett barn inte är en solstråle, allt från magont till tandvärk.
Kära ts, jag känner med dig och blir smått förtvivlad över ditt inlägg. Det känns som att du hamnat i en negativ tankespiral och jag tror att du behöver utomstående hjälp att komma ur den. Den där barnmorskan duger inte, be att få prata med en kurator istället. Jag tror att du gör ett toppenjobb som förälder men det är oerhört tungt att dra föräldralasset helt själv och jag tror du är tvungen att göra en del svåra val framöver. Jag tyckte det var superjobbigt i de perioder jag upplevde att barnen var mer pappiga trots att han är en mycket närvarande förälder men det där är något de allra flesta barn (och föräldrar) går igenom och det går över. Jag kan tänka mig att det känns otroligt orättvist när den andra föräldern inte ens "förtjänat" ev. pappighet/mammighet. Men det kan också vara att du helt enkelt är så slutkörd att du inte märker mammigheten... Stor kram

 

[inverterad]

Åh herregud vad jag blir ledsen av ditt inlägg. Så där ska du inte behöva må! Du gör allt för ditt barn och du kan inte rå för att han har en riktig jubelidiot till far. Försök få nån att prata med. Jag tror dessutom att du skulle må bättre om du inte levde med barnets far. Och liksom @Petruska är jag inne på att barnet inte vågar uttrycka sina känslor med sin far då pojken känner att han måste bete sig på ett visst sätt för att få kärlek och uppskattning.

 

[sorbifolia]

Blir uppriktigt skrämd över hur många som rekommenderar TS att lämna sin sambo utan att ens ha träffat någon av dem....

Kan det inte tänkas att de båda är deprimerade just nu pga att föräldraskapet inte blev helt som de tänkt sig? Om TS har en födselsdepression eller liknande så kan sambon ha det samma fast det slår ut på ett helt annat sätt hos honom.

För mig låter det som att båda föräldrar behöver prata med någon om hur de mår och hur de kan förhålla sig till barnet. Parterapi kan även det vara aktuellt. Och möjligtvis någon form av praktiskt avlastning som kan göra vardagen lättare, särskilt för mamman.

 

[cirkus]

Det är så att de små blir en spegelbild av oss själva. Du mådde inte bra och sonen blev formad efter det. Vi formar våra små omedvetet hela tiden. Som exempel var när min dotter var spädbarn så var hon alltid som en strålande sol när hon var med mig. Jag var lycklig och harmonisk. Jag kunde t o m påverka henne så att hon sov på morgnarna så att jag fick sovmorgon. Men medan min mamma, flickans mormor passade henne så blev hon gnällig. Det beror på att min mamma aldrig har varit tillfreds med sig själv ihop med barn ( jag var också gnällig mot henne hela min barnatid )-hon resonerar som så att man måste utplåna sig själv för barnen måste gå först i allt. Medan jag ser det som att det ena utesluter inte det andra, utan att båda kan " gå först" -bara det uttrycket är dumt, men jag använder mig av det för att det är så många resonerar.

Du hade bara en jävla tur rent ut sagt med en unge som inte var särskilt svår eller krävande. Det har INGET med din förträfflighet eller mående att göra.

Det är helt skrämmande hur tvärsäkert du uttalar dig om hur-det-är. Och hur din förträfflighet gör att du har en enkel unge. Och att alla som har mer krävande barn typ ska kamma till sig och må bättre och sluta utplåna sig själva och vips så blir deras barn som solstrålar.

 

[vallhund]

Du hade bara en jävla tur rent ut sagt med en unge som inte var särskilt svår eller krävande. Det har INGET med din förträfflighet eller mående att göra.

Det är helt skrämmande hur tvärsäkert du uttalar dig om hur-det-är. Och hur din förträfflighet gör att du har en enkel unge. Och att alla som har mer krävande barn typ ska kamma till sig och må bättre och sluta utplåna sig själva och vips så blir deras barn som solstrålar.

 

[Petruska]

Det är så att de små blir en spegelbild av oss själva. Du mådde inte bra och sonen blev formad efter det. Vi formar våra små omedvetet hela tiden. Som exempel var när min dotter var spädbarn så var hon alltid som en strålande sol när hon var med mig. Jag var lycklig och harmonisk. Jag kunde t o m påverka henne så att hon sov på morgnarna så att jag fick sovmorgon. Men medan min mamma, flickans mormor passade henne så blev hon gnällig. Det beror på att min mamma aldrig har varit tillfreds med sig själv ihop med barn ( jag var också gnällig mot henne hela min barnatid )-hon resonerar som så att man måste utplåna sig själv för barnen måste gå först i allt. Medan jag ser det som att det ena utesluter inte det andra, utan att båda kan " gå först" -bara det uttrycket är dumt, men jag använder mig av det för att det är så många resonerar.

Du kan aldrig ha träffat ett "svårt" eller explosivt barn.

 

[TinyWiny]

Det är så att de små blir en spegelbild av oss själva. Du mådde inte bra och sonen blev formad efter det. Vi formar våra små omedvetet hela tiden. Som exempel var när min dotter var spädbarn så var hon alltid som en strålande sol när hon var med mig. Jag var lycklig och harmonisk. Jag kunde t o m påverka henne så att hon sov på morgnarna så att jag fick sovmorgon. Men medan min mamma, flickans mormor passade henne så blev hon gnällig. Det beror på att min mamma aldrig har varit tillfreds med sig själv ihop med barn ( jag var också gnällig mot henne hela min barnatid )-hon resonerar som så att man måste utplåna sig själv för barnen måste gå först i allt. Medan jag ser det som att det ena utesluter inte det andra, utan att båda kan " gå först" -bara det uttrycket är dumt, men jag använder mig av det för att det är så många resonerar.

Nej bebisar blir de verkligen inte en spegelbild av oss själva. Det var inte din påverkan som gjorde si eller så utan du hade tur. Hur kan du vara så känslokall så att du kan med att skriva ett sådant inlägg i en tråd där Ts redan mår så dåligt? Hur kan du framhäva din egen påstådda förträfflighet på ett så vidrigt sätt?

 

[TinyWiny]

Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd.

Först, barn är barn, inte ett kön. Ditt barn har ännu ingen aning om vilket kön han har eller vad det isåfall skulle innebära.

Jag tror inte att ditt barn föredrar pappan utan det är något helt annat som spökar. Att pappan inte är någon förälder gör allt mycket värre för dig. Du får ju ingen avlastning alls. Det känns som att du är helt slutkörd och då blir det som man vanligtvis hade sett som små problem oöverstigliga och man lägger in mer i saker och ting än man hade gjort annars. Det blir en ond cirkel som blir svår att komma ur ensam.

Barn är olika precis som vuxna. Vissa barn sover sig igenom allt och är nöjda sin vakentid medans andra kräver full uppmärksamhet hela tiden. Det är inte ditt agerande eller ditt sätt att vara mamma som är orsaken. Barn föds inte som oskrivna blad utan har redan från början en personlighet.

Du måste söka hjälp för det här. Får du ingen hjälp på bvc (det ska finnas kurator och/eller psykolog knuten till bvc och de bör kunna koppla dig i växeln om din sköterska inte kan hjälpa dig) så sök hjälp på vårdcentralen. Skäms inte för dina känslor utan säg rakt ut att det är såhär det känns så att du snabbt får den hjälpen du såväl behöver. Det är inte så ovanligt att känna som du. Din oro innan barnet föddes är inte heller ovanlig utan snarare vanlig. När man inser vidden av att man ska få barn så är det överväldigande för många hur hett efterlängtat barnet än är. Det är inget fel på dig, dina känslor är inte fel men du behöver hjälp med att reda ut vad som är vad, hur du kan må bättre och hur du ska gå vidare.

Du är verkligen inte världens sämsta mamma. Du är inte ens en dålig mamma. Du mår dåligt just nu och det är inget val du har gjort eller något du hade kunnat förhindra. Det du kan göra är att söka hjälp för att slippa känna såhär. Sätta ord på alla de känslor som känns förbjudna och på så sätt få hjälp.

Många många varma kramar.

 

[Retro]

En nära vän till mig uttryckte sig på sätt som mycket liknar hur du uttrycker dig i den här tråden, hon blev diagnostiserad med förlossningsdepression. Detta skedde när hennes barn var ~6 månader.

Försök hitta hjälp på ett eller annat sätt, din BVC-sköterska verkar inte vara rätt person. Finns det fler sköterskor kopplade till samma BVC så fråga om du kan prata med en annan. När jag låg på BB fick jag veta att de hade en kurator knuten till sig, kan du höra av dig till BB och säga att du behöver hjälp?

Jag hoppas att det går bra för dig, ditt inlägg är ingen rolig läsning och du ska inte behöva må som du gör nu.

 

[malacogott]

Nej bebisar blir de verkligen inte en spegelbild av oss själva. Det var inte din påverkan som gjorde si eller så utan du hade tur. Hur kan du vara så känslokall så att du kan med att skriva ett sådant inlägg i en tråd där Ts redan mår så dåligt? Hur kan du framhäva din egen påstådda förträfflighet på ett så vidrigt sätt?

 

[malacogott]

Det är min egen erfarenhet. Den kan jag inte förneka hur mycket ni än vill.

 

[malacogott]

Och inte ens hur mycket jag än för er skull försöker så kan jag förneka min erfarenhet.

 

[Lobelia]

Det är min egen erfarenhet. Den kan jag inte förneka hur mycket ni än vill.

Nej det är inte din erfarenhet utan en blandning av din erfarenhet och en icke vetenskaplig tolkning av det som hände som du generaliserar och presenterar som en universal sanning till en orimligt positiv tolkning om dig som förälder helt utan hänsyn till att alla barn har sina förutsättningar.

Vi påverkar givetvis alla i omgivningen och självklart påverkar man sina barn mycket, Det är dock inte så att ett barn är ett tomt blad som bara är att fylla på, en robot som reagerar enligt ett visst fördefinierat mönster och gör man X så gör bebisen Y som du indikerar med din upplevelse. En del barn är lättare och andra svårare, de små individer med egen spirande personlighet.

Jag har två syskon, den äldsta av oss tre skrek jämnt, var svår att få och sova och var allmänt krävande. Jag som mellanbarn var en ängel, sov som en stock trots en massa oljud och var en allmänt lätthanterlig bebis. Också var det min lillasyster som var mitt emellan.

Och alla vi tre betedde oss på samma vis både med föräldrar och mor/farföräldrar. Enligt din förklaringsmodell ska alla kring oss förändrat sig först från att påverka barnet mycket negativ, sen mycket positivt och tillslut blivit lite mittemellan. Det verkar i mina ögon orimligt.

 

[Lobelia]

Och inte ens hur mycket jag än för er skull försöker så kan jag förneka min erfarenhet.

Men du kan omvärdera tolkningen av vad som hänt och inse att det är lite mer komplext.

 

[TinyWiny]

Det är min egen erfarenhet. Den kan jag inte förneka hur mycket ni än vill.

Nej. Det är din tolkning av något. Det är din tolkning där du har gett dig själv en betydelse som inte är sann. I det här fallet, när du delar med dig av det i en sådan här tråd så är det väldigt onödigt och blir än mer fel. Vill du klappa dig själv på axeln så gör det men inte på bekostnad av andra. Det är lätt att dra slutsatser av händelser men det är ändå inte alltid de rätta slutsatserna och de behöver inte innehålla ens ett uns sanning.

Hade du skrivit i en egen tråd om att bebisar brukar gilla dig och bli lugna hos dig så hade ingen reagerat. Vissa hade tänkt, tja, du har inte träffat mitt barn, hen är inte så hos någon, men du hade fortfarande inte kränkt någon och det du skrev hade då varit harmlöst. Nu var det inte det. Du valde i en tråd där Ts är helt förtvivlad att sparka och spotta på henne för att visa din egen förträfflighet. Så gör man verkligen inte.

 

[cirkus]

Det är min egen erfarenhet. Den kan jag inte förneka hur mycket ni än vill.

Problemet är att du inte begriper att ditt barn var/är ett lätt barn och det har ingenting med ditt mående att göra. Ditt måendet påverkade INTE ditt barn till att vara ett enkelt barn - det är där du gör en ren felkoppling.

Sen att du mådde bra och att ditt barn var enkelt är ingen som förnekar så den erfarenheten är helt korrekt. Men kopplingen att ditt mående och att man präglar sina barn som du påstod i första inlägget är inte det minsta sant

 

[Cambrie]

Det är min egen erfarenhet. Den kan jag inte förneka hur mycket ni än vill.

Och du har... Ett barn??? Baserat på det är erfarenheten inte särskilt bred. Min dotter är precis som du beskriver din unge, var alltid glad och nöjd, sov hela nätter direkt, vaknade alltid med ett leende. Sedan kom sonen... Magknip 23 timmar om dygnet, oerhört kontaktsökande, kunde inte vara själv ens om jag gick på toa. Barnen var som natt och dag. Barn är olika.

Ts, jag tror du måste prata med någon. De flesta BVCer har en kurator eller till och med psykolog, se till att få det samtalsstödet och inte med bvc sköterskan. Sedan tror jag du drar för stora växlar. Jag tror mycket väl att barnet är mer avslappnat med dig och därför vågar visa hela sitt register på gott och ont. Jag tror också att det kommer att släppa tids nog. Snart är det kanske bara mamma som gäller och inte pappa.

 

[Squie]

Det är min egen erfarenhet. Den kan jag inte förneka hur mycket ni än vill.

Absolut är det så. Det kan INGEN ta ifrån dig, oavsett vad andra i tråden säger/tycker.

 

[Tassetass]

Det är så att de små blir en spegelbild av oss själva. Du mådde inte bra och sonen blev formad efter det. Vi formar våra små omedvetet hela tiden. Som exempel var när min dotter var spädbarn så var hon alltid som en strålande sol när hon var med mig. Jag var lycklig och harmonisk. Jag kunde t o m påverka henne så att hon sov på morgnarna så att jag fick sovmorgon. Men medan min mamma, flickans mormor passade henne så blev hon gnällig. Det beror på att min mamma aldrig har varit tillfreds med sig själv ihop med barn ( jag var också gnällig mot henne hela min barnatid )-hon resonerar som så att man måste utplåna sig själv för barnen måste gå först i allt. Medan jag ser det som att det ena utesluter inte det andra, utan att båda kan " gå först" -bara det uttrycket är dumt, men jag använder mig av det för att det är så många resonerar.

Bullshit. Du hade tur. Jag har också en superenkel unge men jag skulle aldrig ens komma på tanken att slå mig för bröstet och hävda att det är för att jag är så "harmonisk och lycklig". Hon föddes glad och lär dö glad, för hon är bara sån. Visst, man kan förstärka drag som barnen redan har och på så sätt påverka hur barnet utvecklas, men att barnet skulle bli en spegelbild av en själv? De teorierna lämnade vetenskapen bakom sig för längesedan.