Hur pallar man när barnet favoriserar en förälder?

[Vallmo]

De extra minuterna som kvinna får mellan varje gång barnet vill ha mat (bröst) tex, för att barnet är fixerad på pappa.

 

[Halali]

Du verkar vara en verkligt tapper och närvarande mamma, och det låter inte på dig som att din partner ser hur det tar på dig?

I vilken utsträckning får du chans till återhämtning?

Jag kan få pappan att ta lillen ett par timmar på kvällen eller eftermiddagen om jag har tur. Men han brukar göra så att han tar över när lillen somnat (han tar 1-2 tupplurar om dagen) och då "räknar" han den tiden som att han passar. Under tiden förväntas jag göra nyttiga grejer typ åka o handla så jag kan verkligen längta efter att bara få sitta ner och bara..vara. Bara få glo på tv eller läsa nåt eller så. Sånt här som buke får jag ju ta som nu när liten somnat för kvällen och jag egentligen borde kasta mig i säng.

De extra minuterna som kvinna får mellan varje gång barnet vill ha mat (bröst) tex, för att barnet är fixerad på pappa.

Jag får inte så mycket om man ska se det som "fritid", men det är sant att jag kan utnyttja att liten är fixerad vid pappa. När han blir för jobbig kan jag gå iväg med honom så han kan titta på sin pappa medan han sitter i min famn och det kan han tycka är lite roligt en stund.

 

[Halali]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

 

[Kilauea]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Tycker inte du överdriver men jag tror som så många andra att du behöver nån att prata med om det hela.
Att en partner skulle säga till mig att han egentligen inte ville ha barn och att han inte har några känslig för barnet skulle troligen vara en stor dealbreaker. Kan du få stöd och hjälp av släkt och vänner om/när du lämnar? Det låter för mig som att det är nåt du, med all rätta, funderar på.

 

[vallhund]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Men vad är det för jävla ynkedom till karl? Vasektomi vore på sin plats så han inte kan utsätta fler barn för samma behandling.
Jag blir gråtfärdig av det här inlägget.

 

[Lo_]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Du övedriver inte. Det låter helt fruktansvärt och skulle min sambo prata om vårt barn såsom din man gör hade jag antagligen (förhoppningsvis) lämnat. Säger antagligen för det inte är något enkelt beslut men jag hoppas du och din son får det bättre snart. Ingen av er är värd ett sådant öde. Finns det stöd från andra familjemedlemmar om ni går isär?

 

[BernT]

Din man är ju sjuk och behöver hjälp.

 

[Lizans]

Många föräldrar beskriver hela/delar av tiden som förälder som jobbig.

Du verkar ha fått ett barn med "höga krav". Det kommer med all sannolikhet att lösa sig men ta hand om dig själv på de sätt du måste under tiden.

När jag "satt fast i soffan" med krävande son sa en vän något i stil med..."tänk på det som perioder, de ändras, går över, kommer på nya sätt och när du är uppe i det är det omöjligt att föreställa sig att de går över men efteråt kommer du att se att det bara var en period".

Det hjälpte mig och har hittills varit sant. Det kommer perioder, utmanande/krävande/frustrerande/hopplösa men de växlar med bra perioder. Numera går det också att resonera med sonen när vi kör fast. En utmaning i sig.

Hoppas att det blir så för dig med!

Angående favoritiserande av förälder... så har det varit ibland (oerhört jobbigt för mig medan pappan tar det med större ro, han tycker att det är normalt och en period) men det har varit just... perioder.

Min son slutade också amma på någon dag, slutade plötsligt med välling över en dag också.

Men han har inte slutat älska mig, dock visat det mindre i perioder.

Kram!

 

[Vallmo]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Instämmer med @vallhund att jag blir faktiskt gråtfärdig när jag läser ditt inlägg.
Jag tycker så himla synd om dig. Fan vad ensamt det måste kännas.

Du överdriver inte det minsta. Verkligen inte!
Du ställer väldigt höga krav på dig själv samtidigt som du är väldigt förlåtande mot barnets far.
Hans beteende är inte ok. Inte alls! Oavsett om han har svårt att anknyta till barnet eller ej så är ni ju två föräldrar som ska hjälpas åt. Som det låter nu gör han inte direkt något praktiskt heller, direkt. Varför kan han inte handla till exempel om han nu inte vill ta hand om barnet?

Det värsta är ändå att han lassar över sitt bristande föräldrarskap på dig. Oansvarigt och illojalt. I förlängningen blir erat barn lidande också, eller rättare sagt ännu mer.

Jag tror att ni behöver hjälp med det här.
Båda två!
Du för att du inte ska gå under och han för att han ska fatta att han inte är prio ett längre utan att erat gemensamma barn är det.

 

[Amk]

Du skriver att barnets pappa har svårt att knyta an och att han uttrycker att han tvivlar på att ni gjort rätt val som försökt få barn. Jag tror att det är bra att han är så tydlig med sina känslor, så att ni kan ha en rakare kommunikation om hur ni mår. För barnets del behöver pappan hitta lösningar på de svåra känslorna, oavsett om ni lever tillsammans eller inte. Att i ett såhär tidigt skede av barnets liv börja fundera i banor på om pappan öht ska finnas med i dess liv tycker jag är befängt- först finns mycket hjälp och stöd att få för pappans del. Det bästa för alla parter är förmodligen att han skulle hitta ett sätt att vara en närvarande förälder för sin son.

Har barnets pappa uttryckt någon önskan om att få stöttning i sitt föräldrablivande? Har ni funderat på om det är en typ av förlossningsdepression han har fått?

Jag tror att "vårdandet" av barnets pappa inte ska bäras av dig, du har tillräckligt med ansvar redan. Han bör kunna söka hjälp via BVC eller vårdcentralen, för att remitteras till samtal om föräldraskapet.

 

[Badger]

Jag kan få pappan att ta lillen ett par timmar på kvällen eller eftermiddagen om jag har tur. Men han brukar göra så att han tar över när lillen somnat (han tar 1-2 tupplurar om dagen) och då "räknar" han den tiden som att han passar. Under tiden förväntas jag göra nyttiga grejer typ åka o handla så jag kan verkligen längta efter att bara få sitta ner och bara..vara. Bara få glo på tv eller läsa nåt eller så. Sånt här som buke får jag ju ta som nu när liten somnat för kvällen och jag egentligen borde kasta mig i säng.



Jag får inte så mycket om man ska se det som "fritid", men det är sant att jag kan utnyttja att liten är fixerad vid pappa. När han blir för jobbig kan jag gå iväg med honom så han kan titta på sin pappa medan han sitter i min famn och det kan han tycka är lite roligt en stund.

Varför räknar han den? Har ni tagit ett gemensamt beslut om att ingen i familjen får ha tid när hen tar det lungt? Utan båda måste antingen jobba med hemmet eller på jobbet dygnet runt?

Vad gör han när han inte "tar barnet" diskar och moppar golven? Lagar mat?

Tror han att det är ditt barn? Det är ju hans barn!

 

[Badger]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Jag vet en kollega vars man inte kände något speciellt för barnet när hon var hemma med det. När han var tvungen (pga sociala normer i området antar jag) att ta sina 3 pappamånader vändes allt totalt. Han lärde känna och älska sitt barn. Tror det är svårt att lära sig älska någon som du faktiskt aldrig umgås med.

Vad finns att anknyta till om han inte är med barnet? Inte interagerar med det?

Hur många blöjor byter han per dag och så? Varannan när ni är hemma båda i alla fall? Alla?

Lagar han maten och handlar nu när du har så mycket?

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Fejka låter som en jättebra idé. Det är dags att börja nu. Han får helt enkelt nu börja fejka äkta faderskap och ta barnet 50% av tiden som han är hemma (minst, eftersom du ju är hemma på dagarna och behöver lite avlastning på kvällen då. Fritid.), engagera sig och inte räkna tid. Klarar han det inte nu så kan han knappast sedan?

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Nej jag tycker inte du överdriver, vad skulle du kunna överdriva om du säger att han
Förmås att passa barnet
Räknar tiden han "passar barnet" och kontrollerar att du arbetar hårt i hushållet under tiden.

Det är ju inte en far. Man får bita ihop, ta hand om sitt barn som förälder och som far. Eller i maskulina termer, "Vara en man", "ta hand om sin kvinna", inte gnälla, "gilla läget" "ta ansvar".

Det låter som att han tror att män kan välja bort föräldraskap till ett fött och valt barn i efterhand men inte kvinnor. Så han sitter i en valsituation barn/inte barn, men inte du.

 

[Badger]

Här är vad världens värsta manschauvinist säger om faderns roll

En fader vet väl vad det kostar att föra vidare detta arv: hur mycket närvaro, ömhet och fasthet som krävs. Men trösten och belöningen är stor när barnen hedrar detta arv! Det är en glädje som återbetalar varje möda, som besegrar varje konflikt och helar varje sår.

Det första som behövs är därför just att fadern är närvarande i familjen; att han är nära sin hustru, för att dela allt, glädje och smärta, mödor och hopp. Och att han är nära sina barn när de växer upp, när de leker och engagerar sig, när de är tanklösa och när de är bekymrade, när de talar och när de är tystlåtna, när de vågar och när de är rädda, när de går vilse och när de återfinner den rätta vägen. Fadern måste alltid vara närvarande. Att vara närvarande är inte detsamma som att vara en kontrollör! Kontrollörfäder omintetgör barnen och låter dem inte växa.

http://sv.radiovaticana.va/news/2015/03/05/faderns_roll_i_familjen_del_2/1127166
Vatikanradion, Påvens tal.

 

[inverterad]

Jag har nog kommit fram till att som flera skrivit, största problemet är kanske inte bara att liten föredrar pappa. Utan att pappa inte tycker om liten. Han har tvivlat lite innan på det här med papparollen och jag har försökt peppa honom och lägga noll press och säga att sånt kommer med tiden och att många män kan ha svårt att anknyta första månaderna osv. Men nu har liten levt igenom ytterligare några månader och pappa förklarade igår att han inte känner nåt för honom. Han tycker att allt med liten är tråkigt och jobbigt och han vill inte ha honom alls, säger att han egentligen aldrig ville ha barn (som vissa vet gjorde vi IVF.. vi hade gott om tid att fundera på saken så att säga). Och han tycker att eftersom jag tycker om liten så tycker jag ju att allt omhändertagande är "kul" (vilket jag absolut inte tycker- jag älskar ungen nåt enormt men jag kan ju ändå tycka att det är sisådär roligt att dra vagn me skrikande unge eller torka kräks eller sitta på barnakuten när febern går i taket osv).

Och det gör mig så otroligt ledsen, för litens skull Jag växte upp med en pappa som inte brydde sig särskilt mycket om mig pga infekterad skilsmässa med min mor och korkad stolthet, vi hade väldigt lite kontakt mina första år. Och jag bär med mig det och jag tror jag har vad de kallade för att min självkänsla baseras på hur jag presterar. Jag avskyr mig själv när jag inte lyckas med saker. Och jag tror det har mycket att göra med att mina föräldrar aldrig tyckte om mig villkorslöst, särskilt inte pappa. Och jag vet att det är mycket att lägga in i ett så här tidigt skede men jag om nån vet att barn snappar tidigt upp om en vuxen inte gillar dem. Jag älskar ju mannen trots allt men jag vet inte om jag kan fortsätta leva med honom om han fortsätter vara känslokall angående sonen, visst ett tag till men om ett par år kan liten börja uppfatta.. Mannen säger förstås att han kommer fejka och säger att han är ju socialt kompetent så han kan dölja sånt men jag köper inte det. Det kan ju förstås hända att han börjar ändra sig när liten blir äldre. Jag hoppas. Men jag är rädd att det inte blir så och jag känner inte att jag kan utsätta ett barn för att leva med en vuxen som tycker han är en onödighet..

Tycker ni jag överdriver? Är det vanligare än jag tror? Vet varken ut eller in men jag är säkert påverkad av att jag tittar på min fina lilla efterlängtade unge, skitjobbig ibland men högt älskad för det, och ser hur han lyser upp av synen av sin far som å sin sida bara tycker all tid med liten är jobbig.

Gud vad detta gör ont att läsa. Jag tycker det är otroligt märkligt att pappan inte försöker ta hjälp för att reda ut dessa känslor, men helt klart tycker jag det verkar väldigt tufft att ni tre ska bo ihop just nu. Kan du hitta nåt tillfälligt boende för dig och pojken så ni får lite ro?

 

[inverterad]

@Badger jag tycker det låter väldigt svårt att lämna över barnet till någon som inte säger sig älska honom.

 

[Amk]

Det gör en så fort barnen börjar på förskolan, och i många länder sker det betydligt tidigare än här i Sverige. Därmed inte sagt att det är roligt, men en överlevnadsstrategi för att själv få andrum i ts sits.

 

[Badger]

@Badger jag tycker det låter väldigt svårt att lämna över barnet till någon som inte säger sig älska honom.

Vi kanske ser det på olika nivå? Många lämnar ju lite äldre småbarn till grannens tonåring tex. (amerikanerna till en nanny, dagis efter två till fyra månader) Jag tror det inte finns så många alternativ eller så mycket tid att försöka lösa problemet på. Ts tycker det ju är viktigt för barnet att ha en närvarande far om han ska ha en far.

Men då ser jag inte motsatsen till älska=hata eller brista i omvårdnad. Utan det verkar som att ts man klarar att med mjukhet och kompetens ta hand om barnet när han gör det.

Man blir ju osäker på om BVC (med tanke på vad de sagt och med tanke på hur nytt det här med manlig förlossningdepression (eller ens kvinnlig) är.) klarar av att resa sig i den här situationen och ge samtal med psykolog inom ett par veckor till exempel och om något år kanske känns sent.

Så det som finns är att man kan börja älska det man vårdar och tar hand om och interagerar med och känner ett ansvar för. Om det inte är en depression såklart, men även många kvinnor med förlossningsdepression förväntas ju ta hand om sitt barn oavsett om de älskar eller inte. Dessutom älskar ju barnet båda sina föräldrar, så någon vinner på saken.

Kollegan lyckades ju lämna barnet till sin man i tre månader (han erkände iofs först efteråt) och det slog ut mycket väl. Han klarade att ta hand om barnet och trösta det trots att han inte älskade det i början utan var milt neutral (hade väl iofs milt positiva känslor kanske).

 

[Amk]

Jag vet en kollega vars man inte kände något speciellt för barnet när hon var hemma med det. När han var tvungen (pga sociala normer i området antar jag) att ta sina 3 pappamånader vändes allt totalt. Han lärde känna och älska sitt barn. Tror det är svårt att lära sig älska någon som du faktiskt aldrig umgås med.

Vad finns att anknyta till om han inte är med barnet? Inte interagerar med det?

Hur många blöjor byter han per dag och så? Varannan när ni är hemma båda i alla fall? Alla?

Lagar han maten och handlar nu när du har så mycket?



Fejka låter som en jättebra idé. Det är dags att börja nu. Han får helt enkelt nu börja fejka äkta faderskap och ta barnet 50% av tiden som han är hemma (minst, eftersom du ju är hemma på dagarna och behöver lite avlastning på kvällen då. Fritid.), engagera sig och inte räkna tid. Klarar han det inte nu så kan han knappast sedan?


Nej jag tycker inte du överdriver, vad skulle du kunna överdriva om du säger att han
Förmås att passa barnet
Räknar tiden han "passar barnet" och kontrollerar att du arbetar hårt i hushållet under tiden.

Det är ju inte en far. Man får bita ihop, ta hand om sitt barn som förälder och som far. Eller i maskulina termer, "Vara en man", "ta hand om sin kvinna", inte gnälla, "gilla läget" "ta ansvar".

Det låter som att han tror att män kan välja bort föräldraskap till ett fött och valt barn i efterhand men inte kvinnor. Så han sitter i en valsituation barn/inte barn, men inte du.

Jag är kluven till ditt råd om att han ska rycka upp sig och börja ta mer ansvar. Till en kvinna som uttryckt att den inte ölskade sitt barn hade det rådet sällan getts, tror jag. Är det av flathet som ts man inte engagerar sig, eller krisar han och förmår inte? De fall av förlossningsdepression jag hört talas om har delvis blivit böttre tack vare avlastning och samtal, inte genom ökad press.

 

[inverterad]

@Amk @Badger jag var nog lite otydlig, jag menar att om jag försöker sätta mig in i TS situation hade jag haft väldigt svårt att lämna över barnet till någon som inte bara "inte älskar" barnet, utan uttrycker att han inte vill ha honom alls. Det är helt annorlunda än att lämna ett barn till positivt neutrala förskolepedagoger, som jag ser det.

 

[Amk]

Vi kanske ser det på olika nivå? Många lämnar ju lite äldre småbarn till grannens tonåring tex. Jag tror det inte finns så många alternativ eller så mycket tid att försöka lösa problemet på. Ts tycker det ju är viktigt för barnet att ha en närvarande far om han ska ha en far.

Men då ser jag inte motsatsen till älska=hata eller brista i omvårdnad. Utan det verkar som att ts man klarar att med mjukhet och kompetens ta hand om barnet när han gör det.

Man blir ju osäker på om BVC (med tanke på vad de sagt och med tanke på hur nytt det här med manlig förlossningdepression (eller ens kvinnlig) är.) klarar av att resa sig i den här situationen och ge samtal med psykolog inom ett par veckor till exempel och om något år kanske känns sent.

Så det som finns är att man kan börja älska det man vårdar och tar hand om och interagerar med och känner ett ansvar för. Om det inte är en depression såklart, men även många kvinnor med förlossningsdepression förväntas ju ta hand om sitt barn oavsett om de älskar eller hatar det. Dessutom älskar ju barnet båda sina föräldrar, så någon vinner på saken.

Kollegan lyckades ju lämna barnet till sin man i tre månader (han erkände iofs först efteråt) och det slog ut mycket väl. Han klarade att ta hand om barnet och trösta det trots att han inte älskade det i början utan var milt neutral (hade väl iofs milt positiva känslor kanske).

Vi har en fyramånaders bebis nu, och jag känner igen mig i det du beskriver med att ökad egentid ger tätare relation- för oss har det varit så. Under helger, när barnets pappa har henne till störst del, kan jag till och med bli osäker på hur jag ska hålla henne eller vad hennes gråt betyder. Sådant funderar jag aldrig på när jag är själv med henne, då faller allt på plats mer naturligt. Jag får också lättare tillgång till mina känslor för henne när vi är själva, jämfört med om vi exempelvis är på middag eller umgås med fler människor.