Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..
Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.
Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.
Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd.