Hur pallar man när barnet favoriserar en förälder?

[Tassetass]

Och inte ens hur mycket jag än för er skull försöker så kan jag förneka min erfarenhet.

Du ska inte förneka din erfarenhet, men du ska inte pracka den på andra som någon sorts allmängiltig sanning. Du kan helt enkelt inte dra den slutsats du drar utifrån att du haft ett enkelt barn och själv råkat vara harmonisk och lycklig under tiden. Att två saker sammanfaller innebär inte att det finns ett orsakssamband däremellan. Barnet hade kanske varit precis likadant även om du varit olycklig och deppig, barnet hade kanske varit enkel och glad som person men att en flera månader lång kolik gjort att barnet mått skit och därmed blivit väldigt krävande osv osv.

 

[AnnDerry]

Det är min egen erfarenhet. Den kan jag inte förneka hur mycket ni än vill.

Din erfarenhet är att du hade ett barn som strålade som en sol med dig och gnällde med din mor. Det försöker ingen att ta ifrån dig.
Allt du skriver om varför barnet betedde sig som det gjorde är spekulationer och åsikter, och det är de folk kritiserar.

 

[Hyacinth]

Bullshit. Du hade tur. Jag har också en superenkel unge men jag skulle aldrig ens komma på tanken att slå mig för bröstet och hävda att det är för att jag är så "harmonisk och lycklig". Hon föddes glad och lär dö glad, för hon är bara sån. Visst, man kan förstärka drag som barnen redan har och på så sätt påverka hur barnet utvecklas, men att barnet skulle bli en spegelbild av en själv? De teorierna lämnade vetenskapen bakom sig för längesedan.

Jag verkar ha en av varje sort. Nu är BABBEL bara 8 veckor men det är LÄTT. Lätt så det är pinsamt.

 

[Halali]

Tack så mycket för att ni orkar svara! Hade en släkting här för några dagar sedan som jag anförtrott mig bara litegrann åt och hon sa att hon förstod om jag blev ledsen för även hon märkte att bebis bara tittar efter pappa hela tiden. Kanske är så att han inte trivs med mig just nu helt enkelt Han vill ju inte ens amma längre. Hade velat svara snabbare men senaste har varit i ett hela hela tiden, idag kunde jag inte springa på toa förrän fyra timmar efter att vi gått upp och fick i mig frukost ett par timmar senare. Jag förstår om ni som inte varit med om såna barn tror att jag bara överdriver men jag kan inte ens vara inom synhåll men titta åt ett annat håll för då blir han jätteupprörd. Och om jag försöker allt jag kan att tänka att nä nu måste jag bara diska och ignorerar honom så blir han hysterisk och då tar det evigheter att få honom lugn. Två gånger har jag haft jättetur då han skrek och sen somnade, men då känner jag mig ju hemsk, som världens sämsta.
Äsch jag vet inte vad jag klagar om, det är ju världens finaste unge såklart, jag bara önskar att han kunde må bra o vara glad även med mig, det skulle göra livet så mycket lättare

 

[Mois]

I "min" föräldratråd så var det en som beskrev sitt barn som "high need baby" eller något i den stilen - det barnet favoriserade inte men var otroligt "krävande". Jag tror det var @Janey (?) Kanske hon kan tipsa lite om någon läsning om bebisar som behöver mycket, av allt.

För övrigt så tror jag du ska byta sköterska eller försöka kontakta någon annan, tror det vore bra att få prata med någon utomstående.

 

[Dorinda]

Alltså du är en grym mamma!
Han protesterar ju massor när du inte fokuserar på honom.

Sen behöver du nog hjälp med ditt mående och ditt och barnets relation. Ring vården och be om hjälp! Och inte den puckade tanten du fick hjälp av sist, hon funkade ju uppenbarligen inte för er.

Kram och jag hejjar på er! Snart har ni tagit er över den här fasen som verkar skitjobbig.

 

[Líf]

Jag vet inte om jag missat hur gammalt barnet är. När min son var liten så hade han ett enormt närhetsbehov. Det gick inte att lägga eller sätta honom bredvid för att göra något. Jag löste det med en bra bärsele. Där satt han typ hela tiden, vid toabesök etc. Vet inte om det kan vara användbart för dig.

 

[Flixon]

Det är så att de små blir en spegelbild av oss själva. Du mådde inte bra och sonen blev formad efter det. Vi formar våra små omedvetet hela tiden. Som exempel var när min dotter var spädbarn så var hon alltid som en strålande sol när hon var med mig. Jag var lycklig och harmonisk. Jag kunde t o m påverka henne så att hon sov på morgnarna så att jag fick sovmorgon. Men medan min mamma, flickans mormor passade henne så blev hon gnällig. Det beror på att min mamma aldrig har varit tillfreds med sig själv ihop med barn ( jag var också gnällig mot henne hela min barnatid )-hon resonerar som så att man måste utplåna sig själv för barnen måste gå först i allt. Medan jag ser det som att det ena utesluter inte det andra, utan att båda kan " gå först" -bara det uttrycket är dumt, men jag använder mig av det för att det är så många resonerar.

Vilken jävla bullshit. Du har aldrig tänkt att du var glad och harmonisk för att du hade en glad och harmonisk bebis? Jag vågar gissa att det är betydligt vanligare att det är på det hållet, än tvärtom.

Till TS: Jag håller med övriga om att du måste få kontakt med en kurator, och en allvarlig funderare kring relationen till barnets pappa. Så där kan du ju inte ha det.

 

[lil-sis]

Jag vet inte om jag missat hur gammalt barnet är. När min son var liten så hade han ett enormt närhetsbehov. Det gick inte att lägga eller sätta honom bredvid för att göra något. Jag löste det med en bra bärsele. Där satt han typ hela tiden, vid toabesök etc. Vet inte om det kan vara användbart för dig.

Jag släpar runt på min i sjal och sele. Smidigt Tycker sjalen ger bättre svängrum för mig, korta armar...

 

[Hyacinth]

Tack så mycket för att ni orkar svara! Hade en släkting här för några dagar sedan som jag anförtrott mig bara litegrann åt och hon sa att hon förstod om jag blev ledsen för även hon märkte att bebis bara tittar efter pappa hela tiden. Kanske är så att han inte trivs med mig just nu helt enkelt Han vill ju inte ens amma längre. Hade velat svara snabbare men senaste har varit i ett hela hela tiden, idag kunde jag inte springa på toa förrän fyra timmar efter att vi gått upp och fick i mig frukost ett par timmar senare. Jag förstår om ni som inte varit med om såna barn tror att jag bara överdriver men jag kan inte ens vara inom synhåll men titta åt ett annat håll för då blir han jätteupprörd. Och om jag försöker allt jag kan att tänka att nä nu måste jag bara diska och ignorerar honom så blir han hysterisk och då tar det evigheter att få honom lugn. Två gånger har jag haft jättetur då han skrek och sen somnade, men då känner jag mig ju hemsk, som världens sämsta.
Äsch jag vet inte vad jag klagar om, det är ju världens finaste unge såklart, jag bara önskar att han kunde må bra o vara glad även med mig, det skulle göra livet så mycket lättare

Med första kunde jag inte heller diska eller nåt. Hen satt i mitt knä när jag gick på toaletten. Mitt förslag är att du struntar i disken, och sen tas den när bi är två. Jag fixade mackor på kvällen och åt när hen sov i vagnen på promenad.
Jag var så jäkla trött och uppgiven, men det blir bättre. För oss var dagis super, det blev en mycket självständigare och gladare liten människa. Hen är fortfarande mer krävande som person, hen är sån helt enkelt. Mycket känslor, och snabba kast. Massa humör, jätteglad eller jättearg. Superviktigt med maten, för lite märks direkt på humöret.
Jag är övertygad om att du är bra, men du behöver hjälp för att orka.
Det är väl du som är hemma med barnet dessutom? Sök hjälp, det finns att få. Bor du i Stockholm kan jag tipsa om olika vägar att gå. Mår du bra blir det lättare för dig.

 

[Teilani]

Tack så mycket för att ni orkar svara! Hade en släkting här för några dagar sedan som jag anförtrott mig bara litegrann åt och hon sa att hon förstod om jag blev ledsen för även hon märkte att bebis bara tittar efter pappa hela tiden. Kanske är så att han inte trivs med mig just nu helt enkelt Han vill ju inte ens amma längre. Hade velat svara snabbare men senaste har varit i ett hela hela tiden, idag kunde jag inte springa på toa förrän fyra timmar efter att vi gått upp och fick i mig frukost ett par timmar senare. Jag förstår om ni som inte varit med om såna barn tror att jag bara överdriver men jag kan inte ens vara inom synhåll men titta åt ett annat håll för då blir han jätteupprörd. Och om jag försöker allt jag kan att tänka att nä nu måste jag bara diska och ignorerar honom så blir han hysterisk och då tar det evigheter att få honom lugn. Två gånger har jag haft jättetur då han skrek och sen somnade, men då känner jag mig ju hemsk, som världens sämsta.
Äsch jag vet inte vad jag klagar om, det är ju världens finaste unge såklart, jag bara önskar att han kunde må bra o vara glad även med mig, det skulle göra livet så mycket lättare

Du är en jättebra mamma!
Min unge ville också vara på mig hela tiden, vilket innebar att vi inprincip låg i sängen de första 3 månaderna för min rygg klarade inte att gå runt och bära på honom. Räddningen var babysittern, där kunde han sitta rätt länge (ca 10 minuter = massa tid!) och titta på när jag grejade så länge jag pratade med honom. Första två åren var det också enda sättet att få honom att somna, eller i alla fall inte skrika. Minns flera nätter när jag suttit och pluggat i flera timmar mitt i natten medan jag gungat den jäkla babysittern med foten. Nu är han fyra år och både babysitter, blöjor och napp har försvunnit. Men han är fortfarande ett plåster och vill gärna bli upplyft och sitter helst på mig i soffan. Detta från en unge som nästan aldrig bjuder på en vanlig kram. Vi har hoppkramar (ställa sig på något och hoppa på mamma) och springkramar (full fart och krasch in i knävecken) istället. Jag har massor av blåmärken av att umgås med mitt barn, min man har fått så många pung-sparkar, -armbågar, -skallningar att han går i automatisk försvarsställning så fort han hör barnet komma springande.

Vi älskar vår unge, men han är väldigt fysisk och intensiv. Vi försöker så klart lugna ner honom, men han behöver ju få vara sig själv utan att skämmas för det också.

Sen angående din man, min kände sig inte heller som en förälder de första månaderna. Stod mycket brevid och tog bebisen bara när jag inte orkade längre. Men det ändrades när han fick gå in och vara pappa-ledig efter ett halvår. Han har lite annan stil i sitt föräldraskap, men han och sonen har en egen relation och kan hantera varandra. Så mitt tips till dig, även om jag förstår att det känns svårt, är att låta mannen ta bebisen mer. Ge dem chans att lära känna varandra, kärlek kommer inte alltid magiskt bara för att barnet är fött, ibland behövs tid för att det ska växa fram. Jag lovar att om du har gift dig med en normalbegåvad man, med en normaldos empati så kommer han att klara av det, även om han inte gör exakt på samma sätt som du.

Sen att bebis föredrar pappa... det gjorde min unge också i 3,5 år. Men nu är han väldigt mammig istället. Klart man vill vara nummer ett när man känner att man ger allt och lite till, men livet är orättvist och bebisar är otacksamma Jag är väldigt, väldigt glad att mitt barn har växt till sig och jag skullg gärna ha ett till, men jag vill inte ha en bebis till!

 

[Iszka]

Till TS: Jag tycker det låter som att du gör ett superjobb! Som många redan föreslagit kan professionell hjälp i form av samtal kanske vara en bra idé för att du ska få må bättre, och kanske även för barnets pappa? Depression hos män efter en förlossning är betydligt vanligare än man tror.

Jag har själv inga barn, men vill bara dela med mig om hur jag och min syster var när vi var små. Mina föräldrar hade en sådan uppdelning att mamma hade huvudansvaret för oss barn. Eftersom det var mamma som, nästan alltid, fixade med saker som mat, bad, läggning, uppstigning, löste bråk, tröstade osv fanns en annan "trygghet" hos henne. Pappa var lek och bus och sagor, och självklart var jag trygg med honom också, men det var med mamma man vågade bli riktigt art, sur och ledsen. Man visste att mamma alltid fanns där, gjorde allting bra och, oavsett vad, alltid var snäll och lugn och då vågade man "spela ut" på ett annat sätt än med pappa. Vi var hemska att få upp och iväg på skolan på morgonen, men de få gånger pappa skulle ordna det slog vi nog rekord i att bli färdiga. Kan inte säga varför egentligen, men kanske är det likadant med din son? Det är dig han är tryggast med, så det är där känslorna kommer fram. Oavsett så tror jag han älskar båda sina föräldrar och jag hoppas verkligen du kan få hjälp så du får må bättre!

 

[Rhinos]

Jag tror att du genast måste släppa tanken på att sonen är trött på dig. Barn tänker inte så. Nu framgår det visserligen inte hur gammal din son är, men jag får uppfattningen om att han är runt 1-2 år.

Om jag tar min egen son som exempel så spelar han ut alla sina känslor i sällskap där han känner sig trygg. Dvs med mig, sin pappa och få andra personer i gans närhet han har en stark anknytning till. Jag ser det som ett tecken på att han där är avslappnad nog att uttrycka sin vilja, medan han är mer reserverad när han är med folk han inte känner. Det har inte något att göra med att han är trött på oss föräldrar.

Jag håller ned flera här inne som råder dig att ta hjälp av någon som kan bena ut dina tankar - NU!

 

[Janey]

I "min" föräldratråd så var det en som beskrev sitt barn som "high need baby" eller något i den stilen - det barnet favoriserade inte men var otroligt "krävande". Jag tror det var @Janey (?) Kanske hon kan tipsa lite om någon läsning om bebisar som behöver mycket, av allt.

För övrigt så tror jag du ska byta sköterska eller försöka kontakta någon annan, tror det vore bra att få prata med någon utomstående.

Det kan absolut vara jag

Vår kille var extremt krävande, först 3 månader av "kolik". Vägrade vagn, skulle bara bli buren, skulle promt sova PÅ en.. osv. Nu är han 1,5 år och när jag jämför honom med andra barn så har en otroligt hög aktivitetsnivå. Dock är han också väldigt social och förstår nya saker snabbt. Men han är också lite "tuff". Typ fick utbrott och trots tidigt. Han kan lägga sig på golvet, dunka huvudet i väggen eller skrika rakt ut om han inte får som han vill. I början var bästa att ge honom så mycket närhet som möjligt. Typ 24/7 - nu är han istället jättesjälvständig och ska gå själv osv.

Har inte läst hela tråden men du får gärna ställa frågor eller bolla funderingar med mig!

Kan förresten tillägg att det i omgångar har varit pappa som är storfavoriten och jag känt mig lite undanskuffad men han har jättesvårt att lägga sig utan mig och jag tolkar det som att tryggheten är hos mig medan pappa är bus och lek "gubben".

 

[Amk]

Just mitt barn är litet men jag vet att det kan förekomma i alla åldrar så jag lämnar prefix öppet. Och ja, jag vet att detta inte är nåt "fint" att erkänna men heja internet..
Iallafall. Jag fick en son och var orolig under graviditeten att jag inte skulle bli en bra "pojkmamma" och att jag skulle ha mindre koppling till sonen när han blir äldre än vad jag skulle haft med en dotter (alla andra i min släkt har endast fått döttrar de senaste tre generationerna.. så ingen som kunnat säga annat så att säga). Då tänkte jag uppåt lekis/lågstadie och inte tidigare men det är nästan konstigt hur mycket lillen föredrar sin far framför mig, och jag tycker inte att jag hanterar det särskilt bra. Känner mig dum och tänkte att det finns säkert folk här med bra saker att tänka..

Saken är dels den att min son är inte direkt ett barn som är tillfreds. BVC kallar det att han har "nära till sina känslor", på ren svenska har han ett jäkla humör och kräver underhållning exakt hela sin vakna tid, jag kan inte ens snegla på telefonen för han märker det. Jag kan inte gå på toa utan att han illvrålar fast jag har dörren öppen och pratar med honom. Duscha gör jag om nån släkting hälsar på och kan underhålla, mat blir det nästan jämt mikromat som jag får kasta i mig när han tar en tupplur för han accepterar inte att jag står i köket och tittar på spisen även om jag sätter honom bredvid. Mannen har upptäckt att han är ointresserad till 99% och säger själv att han skulle trivas utmärkt med att bara träffa barnet några minuter per dag, han tycker jag är fjantig som ända sedan födseln varit sådan att jag försöker trösta om lillen är ledsen osv. Han tycker man inte ska vänja dem vid att man är där och tröstar utan de ska klara ut det själva typ. O det klarar inte jag.

Det har ända redan sen lillen var kanske 3 månader varit tydligt att pappa är hur rolig som helst. Stoooort leende bara pappa går förbi, kan vara nöjd bara med att vara bredvid pappa osåvidare. Jag har hela tiden tröstat mig med att lillen kanske är lite trött på mig som har hand om honom hela tiden så då blir pappa festligare. Nu blev det så att lillen valde att själv avsluta amningen bara på några dagar vilket gjort mig ledsen då jag ville amma länge men vill han inte så vill han inte, han får ju annan mat. Så då valde jag att göra en grej jag behövde få ordnat vilket innebar att jag var borta kanske 8 timmar två dagar i rad och för första gången fick pappa ha lillen så mycket. Vad händer? Ungen är supernöjd, sov halva dagarna, satt i knät i timmar medan pappan kunde sitta o tjata med sina vänner, och var ändå helt likgiltig mot mig när jag kom hem. Jag fattar ju att han är för liten för att ha nån genomtänkt preferens att föredra pappa, det här är ju liksom bara instinktivt eller nåt, men för mig gör det det ännu värre. Det är knäckande nog att ta i princip hela lasset själv (alla ensamstående mammor borde få medalj), att sluta med amningen som jag älskade att göra, och sen känna att barnet verkligen ständigt är gladare o nöjdare med sin pappa. Som bara tycker att han är i vägen och besvärlig och förstör livet, typ.
Innan kunde jag leva med att det är ett krävande barn, jag pallade att lägga ner allt i livet för hans skull. Men nu blev jag så less. Och ledsen. Känner framförallt att jag gör allt det här i onödan för hade han varit med sin far hade han ju varit nöjd, så då lider vi i onödan både barnet o jag. Jag som ville vara ledig länge o amma länge, jag vill bara hemifrån.

Känner mig så slutkörd o ledsen och idag har jag verkligen känt att mitt tålamod är slut, vill bara gråta och förbannar mig själv för att jag satte mig i den här sitsen. Offrar hela mitt liv för att ta hand om ett barn som uppenbarligen hellre vill vara hos pappa hellre och mår mycket bättre av det. Fast pappan tycker han är pest och vill att jag tar allt. Och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte vill vara mamma längre. Jag kan inte kompensera för pappas ointresse och jag kan tydligen inte leverera ens för en vuxen för att lillen ska va nöjd.

Du verkar vara en verkligt tapper och närvarande mamma, och det låter inte på dig som att din partner ser hur det tar på dig?

I vilken utsträckning får du chans till återhämtning?

 

[Pegasus63]

Bara att inse att barnet nått nästa steg i sin utveckling, och fasinationen för den andra föräldern/personen är större än fasinationen för dig. Snabbt nog är barnet i första hand tillbaks till dig och du kommer ha fullt upp. Njut "ledigheten" så länge den varar.

 

[TinyWiny]

Bara att inse att barnet nått nästa steg i sin utveckling, och fasinationen för den andra föräldern/personen är större än fasinationen för dig. Snabbt nog är barnet i första hand tillbaks till dig och du kommer ha fullt upp. Njut "ledigheten" så länge den varar.

Vilken ledighet?

 

[Pegasus63]

Vilken ledighet?

De extra minuterna som kvinna får mellan varje gång barnet vill ha mat (bröst) tex, för att barnet är fixerad på pappa.

 

[Vallmo]

Vilken ledighet?

Säger det samma!

Det framgår ju tydligt att Ts inte ens kan gå på toa i fred.
@Pegasus63 ett tips kan vara att du läser trådstarten innan du ger glättiga råd i ett känsligt läge.
Ts har fullt upp med att ta hand om barnet hela tiden och känner sig ändå otillräcklig. Då hjälper knappast några hurtiga tillrop om att man ska njuta.

 

[TinyWiny]

De extra minuterna som kvinna får mellan varje gång barnet vill ha mat (bröst) tex.

Vem menar du tar hand om barnet då? Pappan bryr sig ju inte. Problemet är ju det omvända. Ts får ingen avlastning alls och barnet kräver konstant uppmärksamhet.