Hur pallar man när barnet favoriserar en förälder?

[Raderad medlem 6459]

Men jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt och ja jag vet att detta kan låta som att jag är hypernervös mamma och jag inbillar mig säkert men ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars.

Den här mannen ska inte vara ensam med barnet. Han behöver söka hjälp. Du måste värna ditt barn och det här är en ENORM varningsflagga. Han har problem.

Jag skiter i om det är förlossningsdepression eller bara idioti: han måste söka hjälp och du och bebisen behöver komma ifrån honom.

 

[Teilani]

Väldigt tråkigt att din man verkar ångra sitt föräldraskap, men det går inte att reklamera barn så han behöver lära sig att hantera detta. För sin skull och för barnets skull.

Om han nu inte är benägen att söka proffisionell hjälp skulle han vara öppen för att läsa på själv?
T ex om förlossningsdepression, om anknytning, om lite vanlig hederlig jämställdhet.

Vi hade det, som jag nämnt tidigare rätt tufft i början, och vi utryckte det som så att man måste dela på misären. För det var så vi kände när ungen inte sov, och allt var kaos. Det ska man inte behöva ta själv när det finns två föräldrar.
Eller som min vän uttryckte det, vi är två föräldrar: en som jobbar 8 timmar och en som är föräldraledig 8 timmar. Mer än så har jag inte betalt för och då får vi dela lika på dygnets resterande 8 timmar.

Och jag förstår att det låter hårt, hjärtlöst och som om ingen egentligen vill vara med barnet. Men det är inte mysigt att aldrig få sova eller gå på toa. Att ständigt stå på tå för någon annan, även om det är det käraste man har.

 

[TinyWiny]

Kan nog absolut vara bra att ha nån att prata med för mitt mående, men de kan ju inte ge relationsråd så vet inte hur det blir om man pratar om det.. Vågar inte lyfta det på bcc igen o få höra det är mitt fel alltihop Jag tror det blir väldigt svårt att få mannen att prata med nån. Han ser det som att han upptäckt att han är för egoistisk och att han helt enkelt inte tycker det är kul att ta hand om e bebis så då vill han inte det. Han vill göra annat och har kommit fram till att han vill vi ska köra på att liten ska tränas i att trösta sig själv när han är ledsen. Och så blir han irriterad när jag kommer springande och inte kan stå ut när liten gråter när pappan har honom och låter honom ligga.

Han är ingen dålig pappa annars när han väl har honom, absolut inte, men jag upplever ibland att liten är omotiverat ledsen när han är med pappan när han inte är i sin "åh jag är med pappa"-lycka. Han kan börja panikskrika som han aldrig gör med mig och pappan säger då att han inte alls vet varför. Men jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt och ja jag vet att detta kan låta som att jag är hypernervös mamma och jag inbillar mig säkert men ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars. För när jag är på plats i rummet är han ju ingen dålig pappa alls och då kommer inte de där skriken.
Förlåt för rörigt, det kokar över i min skalle just nu. Är så glad att jag har er att bolla med för jag har svårt att prata med andra, den enda jag anförtrott mig åt på riktigt tycker jag ska lämna. Men jag älskar ju honom och hoppas han ska ändra sig och börja tycka om liten.

Jag har redan försökt få honom att ta liten mer för anknytningens skull, men han vill inte va pappaledig alls.

När jag läser det här blir jag helt kall. Det är en sak att känslorna inte kommer för barnet, det är tragiskt i sig och ett stort problem för den det drabbar och då behöver man söka hjälp men det är en helt annan sak att höja rösten åt sitt barn och säga åt honom att hålla käften, att barnet börjar panikskrika hos pappan och att pappan dessutom tycker att han ska tränas i att trösta sig själv. Jag är hemskt ledsen för din skull men du måste se verkligheten och skydda barnet. Du kan skriva hur många gånger som helst att pappan är en bra pappa men sanningen är att en bra pappa gör inte som din partner gör. Jag förstår att du vill, önskar och hoppas att han ska vara en bra pappa men han är inte det. Ingen bra pappa gör så mot sitt barn och risken att barnet skadas, fysiskt och psykiskt är faktiskt stor. Ingen tror att någon de lever med någonsin skulle skada dem eller någon annan människa förren det är ett faktum. Man vill helt enkelt inte tro det om den man älskar men ändå händer det alltför ofta. Dina misstankar om att pappan inte alltid är snäll behöver du inte fundera på. Det har pappan redan bevisat genom att inte ta hand om barnet när han är ledsen och att tycka att barnet ska lära sig att trösta sig själv. Inget barn kan trösta sig själv! Däremot kan barn bli så skadade av att inte få sina grundläggande behov tillgodosedda att de stänger av.

Att du upprepade gånger skriver att du överdriver, är en hypernervös mamma, inbillar dig osv. gör mig också rädd. Vem är det som säger att du är/gör det? Att skydda sitt barn sitter djupt och att inte snarast möjligt ta hand om sitt barn som behöver en, ja då är något verkligen fel.

Det är inte ditt ansvar att söka hjälp åt din partner men det är ditt ansvar att skydda ditt barn. Jag vet att det låter hårt och förmodligen rent vansinnigt i dina öron just nu men din partner skadar ert barn genom sitt agerande. Jag hoppas att du kan hitta samtalsstöd åt dig själv, hjälp att se på det här utifrån och agera utefter det. Ett barn har bara sina föräldrar, det är föräldrarnas skyldighet att ta hand om och sörja för barnet och fallerar den ene så grovt som din partner gör så blir det din uppgift ensam. Hemskt, hjärtskärande och fruktansvärt på så många sätt och inte alls det man räknar med men barnet har rätt att få sina behov tillgodosedda.

 

[vallhund]

När jag läser det här blir jag helt kall. Det är en sak att känslorna inte kommer för barnet, det är tragiskt i sig och ett stort problem för den det drabbar och då behöver man söka hjälp men det är en helt annan sak att höja rösten åt sitt barn och säga åt honom att hålla käften, att barnet börjar panikskrika hos pappan och att pappan dessutom tycker att han ska tränas i att trösta sig själv. Jag är hemskt ledsen för din skull men du måste se verkligheten och skydda barnet. Du kan skriva hur många gånger som helst att pappan är en bra pappa men sanningen är att en bra pappa gör inte som din partner gör. Jag förstår att du vill, önskar och hoppas att han ska vara en bra pappa men han är inte det. Ingen bra pappa gör så mot sitt barn och risken att barnet skadas, fysiskt och psykiskt är faktiskt stor. Ingen tror att någon de lever med någonsin skulle skada dem eller någon annan människa förren det är ett faktum. Man vill helt enkelt inte tro det om den man älskar men ändå händer det alltför ofta. Dina misstankar om att pappan inte alltid är snäll behöver du inte fundera på. Det har pappan redan bevisat genom att inte ta hand om barnet när han är ledsen och att tycka att barnet ska lära sig att trösta sig själv. Inget barn kan trösta sig själv! Däremot kan barn bli så skadade av att inte få sina grundläggande behov tillgodosedda att de stänger av.

Att du upprepade gånger skriver att du överdriver, är en hypernervös mamma, inbillar dig osv. gör mig också rädd. Vem är det som säger att du är/gör det? Att skydda sitt barn sitter djupt och att inte snarast möjligt ta hand om sitt barn som behöver en, ja då är något verkligen fel.

Det är inte ditt ansvar att söka hjälp åt din partner men det är ditt ansvar att skydda ditt barn. Jag vet att det låter hårt och förmodligen rent vansinnigt i dina öron just nu men din partner skadar ert barn genom sitt agerande. Jag hoppas att du kan hitta samtalsstöd åt dig själv, hjälp att se på det här utifrån och agera utefter det. Ett barn har bara sina föräldrar, det är föräldrarnas skyldighet att ta hand om och sörja för barnet och fallerar den ene så grovt som din partner gör så blir det din uppgift ensam. Hemskt, hjärtskärande och fruktansvärt på så många sätt och inte alls det man räknar med men barnet har rätt att få sina behov tillgodosedda.

 

[Hyacinth]

Jag hade en förlossningsdepression och svårt att knyta an. Men jag bar runt på bebis konstant och var livrädd att bebisen skulle märka det, så jag överkompenserade nog och var extremt lyhörd. Jag skulle be om enskild vårdnad asap och flytta.

 

[Hyacinth]

Jag hade en förlossningsdepression och svårt att knyta an. Men jag bar runt på bebis konstant och var livrädd att bebisen skulle märka det, så jag överkompenserade nog och var extremt lyhörd. Jag skulle be om enskild vårdnad asap och flytta.

Forts.

Du @Halali skulle troligen må bättre utan den mannen, och hans relation till barnet är hans ansvar.
Slå inte knut på dig, försök tänka att du gör ditt bästa och det är bra nog. Jag tror du gör som jag, försöker överkompensera- i ditt fall för att du upplever att sambon favoriseras. Du behöver distans, och det kanske vore lättare att vara själv än leva med nån som beter sig sådär illa.

 

[Vallmo]

Forts.

Du @Halali skulle troligen må bättre utan den mannen, och hans relation till barnet är hans ansvar.
Slå inte knut på dig, försök tänka att du gör ditt bästa och det är bra nog. Jag tror du gör som jag, försöker överkompensera- i ditt fall för att du upplever att sambon favoriseras. Du behöver distans, och det kanske vore lättare att vara själv än leva med nån som beter sig sådär illa.

Jag spinner vidare lite på det @Hyacinth skriver. Jag tror också du överkompenserar mannens brister och efter vad som har framkommit nu så är jag inte lika säker på att det där med att din bebis föredrar mannen stämmer särskilt bra. På det du senare beskriver så låter det inte som att sonen allltid är så jätteglad med pappan som du först beskrev utan tvärtom, han skriker hjärtskärande mycket ibland.
Sen tror jag personligen att barnet är mycket tryggare med dig men att du bara inte ser det själv på samma vis. För mig låter det som att du är en jättebra mamma som lyssnar på sonens behov och att du alltid verkar finnas där för honom.

 

[Sar]

Kan nog absolut vara bra att ha nån att prata med för mitt mående, men de kan ju inte ge relationsråd så vet inte hur det blir om man pratar om det.. Vågar inte lyfta det på bcc igen o få höra det är mitt fel alltihop Jag tror det blir väldigt svårt att få mannen att prata med nån. Han ser det som att han upptäckt att han är för egoistisk och att han helt enkelt inte tycker det är kul att ta hand om e bebis så då vill han inte det. Han vill göra annat och har kommit fram till att han vill vi ska köra på att liten ska tränas i att trösta sig själv när han är ledsen. Och så blir han irriterad när jag kommer springande och inte kan stå ut när liten gråter när pappan har honom och låter honom ligga.

Han är ingen dålig pappa annars när han väl har honom, absolut inte, men jag upplever ibland att liten är omotiverat ledsen när han är med pappan när han inte är i sin "åh jag är med pappa"-lycka. Han kan börja panikskrika som han aldrig gör med mig och pappan säger då att han inte alls vet varför. Men jag har hört honom skrika åt liten att han ska hålla käften och sånt och ja jag vet att detta kan låta som att jag är hypernervös mamma och jag inbillar mig säkert men ibland undrar jag om pappan inte är så snäll som jag tror han är annars. För när jag är på plats i rummet är han ju ingen dålig pappa alls och då kommer inte de där skriken.
Förlåt för rörigt, det kokar över i min skalle just nu. Är så glad att jag har er att bolla med för jag har svårt att prata med andra, den enda jag anförtrott mig åt på riktigt tycker jag ska lämna. Men jag älskar ju honom och hoppas han ska ändra sig och börja tycka om liten.

.

Jag blir djupt oroad, det här är absolut inte ok. Du måste skydda ditt barn, pappan verkar inte alls värna om barnet. Ens misstanken om att partnern inte är snäll mot barnet hade effektivt släckt mina känslor för partnern.