Om en av oss inte vill ha barn.

[Utsikt]

Har du tagit upp saker flera gånger under flera år och de fortfarande inte ändrats - då är ju chansen för att det ska ändras framöver typ obefintliga tänker jag.

Du måste tänka på vad du vill och inte fundera så mycket över vad han vill och hans barnfråga osv. Även om ni tar upp och diskuterar barnfrågan och han säger "nämen jag är hellre tillsammans med dig än har barn", vad ska du göra då? Problemet kvarstår ju ändå. Jag tänker att du måste börja fundera ut och ta ansvar över vad du själv vill och inte skylla ifrån dig på barnfrågan. Typ "JAG vill inte vara i detta förhållande" och inte "nämen han vill ju ha barn så därför funkar det inte".

Det är ju alltid bekvämt att luta sig på något man inte kan "göra något åt" för att själv undvika att ta ansvar i frågan och själv slippa vara den "avgörande" partern i att det gör slut. Fokuserar du på barnfrågan kan du ju intala dig själv att du gjorde slut för hans skull fast det egentligen var för din egen då du inte trivdes i förhållandet. Det är dock alltid enklare i slutänden att fokusera på sig själ och vad man själv önskar är min erfarenhet.

Ja, du har ju helt rätt.
Delvis var det nog också därför jag skrev här.. På något vis tvingar det mig att inse lite mer tydligt vad det är jag gör (och hur gärna jag vill skylla på något annat än att jag inte trivs med det vi har).
Just nu, när det börjar bli lite mer verkligt, sitter jag också med väldigt skimrande glasögon och har bekvämt nog glömt alla sakerna som annars gör mig galen. Det enda jag ser framför mig är att vara ensam och inte ha någon närhet.
Medan jag, sålänge den här diskussionen är rent teoretisk, inte har några som helst problem att veta hur jag skulle fylla mina dagar... Verkligheten skulle väl bli en mix av båda, till en början. Nåja. Ja, barnfrågan är ett bekvämt sätt att skjuta annat under mattan. Till att börja med borde jag nog sätta mig och vara ärlig mot mig själv. Om det så är med en +/- lista.

Då är det väl utmärkt att bolla här, formulera saker och ting för dig själv och sen ha ett samtal om saken. Sen blir det som det blir; uppbrott kan se ut på många olika sätt. Se det som att du skapar plats för något nytt i ditt liv.

Tack. Att bolla här är faktiskt väldigt bra. Det tvingar mig på ett annat sätt att inse saker när jag läser det nedskrivet av någon annan, av någon anledning. Måste försöka komma ihåg också, det är en sak som kanske tar slut. Inte allt i hela mitt liv.

 

[Seabaz]

Hej Buke..
Anonymt nick för ja, privata grejer och så.

Frågorna:
Hur vet jag att jag inte vill ha barn?
Hur gör man för att avsluta ett förhållande där vi älskar varandra, men inte vill samma sak?

Bakgrund:
Kvinna, 31år gammal.
Har sagt sedan "alltid" att jag inte vill ha barn. Det har alltid känns självklart.
Inte för att jag ogillar barn, jag vill verkligen stå nära mina vänners barn i framtiden, även om det inte är så många jag känner som verkar vilja ha barn. Det har bara aldrig känts som något för mig (ens när jag var liten). Enda gången jag kan känna att jag vill ha barn är när jag tänker på att bli gammal och inte ha någon alls där. Men då vill jag ju inte ha barn för att ha barn, utan pga rädsla för att vara själv när jag dör. Inte en bra anledning, enligt mig.

Nåja, detta hade ju varit en icke-fråga om jag varit själv. Men, nu har jag en partner och vi har varit tillsammans i 4år snart. Han är 35år, och vill ha barn. Att bilda familj är väldigt viktigt för honom, och en stor del i hur han ser livet och framtiden.

Jag har tidigt i förhållandet sagt att jag "nog" inte vill ha barn, men får ta på mig att jag inte sa "nej, absolut nej, 100% kommer aldrig att ske". Men jag tänkte ju också "tänk om...". Och han har väl hela tiden hoppats på att jag skulle ändra mig. Så vi har skjutit det framför oss och haft det bra under tiden. Mycket i förhållandet är väldigt bra och vi älskar varandra.

Men just barn är väl den saken där det inte går att kompromissa.

Så nu har vi tillslut pratat mer om det och jag har sagt (återigen) att jag nog inte vill ha barn, någonsin. Det har inte med någon otrygghet i förhållandet att göra eller att vi är på fel plats i livet, det bara är så. Föreslog dock att jag skulle prata med någon för att få lite rätsida, och sedan att vi skulle prata med någon ihop.
Min tanke här är att antingen rotar vi fram att jag vill ha barn (unlikely) eller så kanske vi åtminstone kan hitta lite verktyg för hur man hanterar ett sådant här uppbrott.

Han har aldrig haft ett vänskapligt uppbrott och jag själv hade inte varit tillsammans med någon på 8-9år när vi träffades. Vi träffades dessutom i England 2017 och bodde där innan vi flyttade till Sverige 2019. Han har fortfarande inte personnummer så detta, Brexit och Covid gör ju bara allting lite krångligare.

Det var väldigt på tiden att ha detta samtalet, för tiden börjar rinna iväg känns det som. Mer för honom, han vill gärna skaffa barn innan 40 och har mycket han vill åstadkomma. Dessutom ska allt helst vara "perfekt" för honom (en del av hans ADD), så han behöver någon som VILL ha barn (enligt mig), annars kommer det nog aldrig vara rätt tidpunkt (när man har rätt inkomst, rätt hus, rätt pengar på banken). Och jag är ju inte den personen. Vi kom väl fram till att vi ska ha det så bra som det bara går under tiden, men att det verkligen är dags att... well, bestämma oss. Inom ett år bör ju något ske.

Som sagt så är förhållandet i övrigt bra. Han ser det som ett perfekt förhållande, utom just barnfrågan. Jag ser det som ett bra förhållande där vi fortfarande har massor att jobba på för att det ska bli "perfekt". Mitt behov av egentid till exempel, att han gärna fastnar hemma, mycket ADD hos honom... Saker som varit extra svåra att jobba med under corona, och som jag i mångt och mycket "stått ut med" utan att faktiskt ta upp. Delvis pga corona, delvis pga att barnfrågan är så mycket omöjligare. Kan vi inte jobba oss igenom den så behöver vi kanske inte jobba oss igenom -allt annat-. Ja, det är fegt. Jag ger gärna råd om rak kommunikation till mina vänner osv, men när det kommer till mig själv är jag förjävligt dålig på det.

Nåja. Det är ett extremt svamligt inlägg, min ton är inte allvarlig nog (en del av mig vill fortfarande inte tänka på det) och jag har nog missat hundra saker... Minst. Men jag skulle verkligen behöva input.

Var börjar jag ens? Mindler? Några tips?

Ibland är jag livrädd att det ska ta slut och hittar på tusen sätt att lösa alla problem på. Tills jag inser att det spelar ingen roll, även om han skaffar massor med vänner och ger mig egentid (eller vad det nu kan vara), så vill jag ju inte ha barn.
Tycker även det är otroligt svårt att inte ha dåligt samvete för hur det ska gå för honom OM det tar slut. Typ "isf är det mitt fel om han sedan inte hittar någon som vill ha barn". Eller ja. Jag vet inte.
Förhoppningsvis kan jag förklara mer om någon läser och ser uppenbara saker jag missat.

Rätt och slätt tycker jag att du bör säga som det är, det blir inga barn ur min kropp och nu det är upp till honom att bestämma sig om förhållandet ändast hänger på det.
Också bör du vara beredd på då att det kan ta slut pga just det

 

[Utsikt]

Jag tycker det blir oärligt mot din partner att slinka undan det där nejet genom att säga "nog". Du vet idag att du inte vill ha barn så varför lägga in en tveksamhet när ni talar om saken. Om du ändrar dig om 5 år så har du ju inte ens ljugit idag för du vill inte ha barn i dagens läge. Var ärlig så ni kan föra samtalet på samma nivå.

Har ju egentligen inget försvar här, utom att jag varit feg.
Som att jag hoppats att jag skulle ändra mig och så löser sig plötsligt hela vårt förhållande.
Även om jag hoppats, så VET jag ju innerst inne att det vekrligen inte är så det fungerar.

 

[Philosophia]

Ja nej, här kommer du ju och drar fram precis det som är så jobbigt. Om det jag inte trivs med, som jag också tagit upp flera gånger under årens lopp, aldrig ändras - då känns det inte rätt. Och det är väl därför jag lutar mig mot barnfrågan. Den är så stor och kompromisslös att om det är den frågan som "slår oss", då behöver jag inte erkänna så mycket av det andra. Precis som jag gärna skyller en del av mina/våra problem på corona, när det egentligen är saker som funnits sedan dag ett - och ju då antagligen inte magiskt försvinner den dagen corona gör det.

I grunden skulle jag nog t.ex. trivas väldigt bra som särbo, eller med någon som måste resa med jobbet ibland. Medan partnern allra helst skulle vilja ha ett litet hus i skogen med bara oss som bas. Vi har nog båda lite intalat oss att vi är en mer av en perfect match än vad som egentligen stämmer. På vissa plan är vi det men på många plan.. inte alls.
Har nog också varit lite naiv och tänkt att när detta händer så klingar kärleken av och så blir det lättare att avsluta. Men älskar honom gör jag ju ändå, otroligt mycket. (Precis som jag, något verklighetsfrånvänt, hoppas att det inte kommer göra så ont om/när dagen kommer.)

Vilken jobbig situation. Det går ju självklart att älska en person väldigt mycket utan att älska alla omständigheter och förutsättningar. Det enda raka måste ju vara att diskutera hur var och en av er ser på framtiden och hur ni föreställer den.

 

[lizzie]

Anonymt nick för ja, privata grejer och så.

Frågorna:
Hur vet jag att jag inte vill ha barn?
Hur gör man för att avsluta ett förhållande där vi älskar varandra, men inte vill samma sak?

Om du bortser från mannen i ditt liv och din situation just nu.

Kan du se dig själv i rollen som MAMMA?
Tycker du att din blivande familj först blir komplett när det finns ett barn med i bilden?
Känner du någon längtan efter att bli just mamma?
När du ser barnvagnar eller vänner med bebisar, börjar du då fundera på det där med barn?

Om du svarar nej på ovanstående så skulle jag säga att du inte vill ha barn. I alla fall inte så som det är just nu.

Om man inte vill samma saker i sitt förhållande så står man ut med det, eller är det så stor del av ens liv att man inte kan kompromissa och då gör man slut. Även om man älskar människa ifråga.

Jag är 57 år och barnlös. Jag har aldrig velat ha barn och fått tampas mycket med omgivningen att det är okvinnligt att inte skaffa barn. Och nu när alla har ett myller av barnbarn så får man höra att "nu ångrar du dig allt", "barnbarn är livets efterrätt" ect. Men nej! Jag ångrar mig inte en sekund. Jag har ALDRIG någonsin velat bli mamma, aldrig haft någon form av barnlängtan. Tycker att det räcker med min man och våra djur för att vi ska kallas en familj. Jag inga behov av egna barnbarn.

Det betyder inte att jag hatar barn. Jag har syskonbarn och syskonbarnbarn som jag uppskattar högt. Jag har full förståelse för de som verkligen vill ha barn, men jag har också mindre förståelse för de som skaffar barn bara för att man SKA och sedan inte är några bra föräldrar.

Jag lämnade min första sambo pga att han absolut ville ha ett helt gäng barn. Han har det idag, men med en annan kvinna. Så vi är båda nöjda

/Lizzie

 

[Bulldoozer]

Vill du inte ha barn så vill du inte ha barn men du ska nog vara mer tydlig med det.

Just det där att du NOG inte vill ha barn är nåt du borde tänka igenom själv, finns det på några premisser du faktiskt skulle vilja ha barn? Går dom kraven överhuvudtaget att uppfylla i nuvarande förhållande?
Ett förhållande löser ju sig liksom inte av sig självt, ert förhållande hade absolut inte varit bättre om du ville ha barn för det finns få saker som är så påfrestande för ett förhållande som barn.

Killar har till skillnad från kvinnor inte heller ett bäst före datum på samma sätt (biologiskt) så att han satt en siffra i sitt huvud påverkar ju inte hans förmåga att få barn senare.

Min man trodde också att han ville ha barn tidigt i vårt förhållande, jag ville inte det men för ett så bra förhållande vi hade /har var jag villig att kompromissa. Efter att ordentligt ha diskuterat igenom mina villkor för att fundera på barn kom han fram till att han inte behövde egna barn. Att på detaljnivå gå igenom vad ett barn innebär och behöver och att jag förväntar mig att han gör mesta delen av det jobbet gjorde att han insåg att det inte bara att skaffa utan man har otroligt mycket jobb framför sig om man skaffar barn. Jag har lyft barnfrågan ett par gånger genom åren för att försäkra mig om att han inte verkar ångra sig innan mitt bäst före datum är förbi men han verkar nöjd med sitt beslut.

 

[Utsikt]

Om du bortser från mannen i ditt liv och din situation just nu.

Kan du se dig själv i rollen som MAMMA?
Tycker du att din blivande familj först blir komplett när det finns ett barn med i bilden?
Känner du någon längtan efter att bli just mamma?
När du ser barnvagnar eller vänner med bebisar, börjar du då fundera på det där med barn?

Om du svarar nej på ovanstående så skulle jag säga att du inte vill ha barn. I alla fall inte så som det är just nu.

Om man inte vill samma saker i sitt förhållande så står man ut med det, eller är det så stor del av ens liv att man inte kan kompromissa och då gör man slut. Även om man älskar människa ifråga.

Jag är 57 år och barnlös. Jag har aldrig velat ha barn och fått tampas mycket med omgivningen att det är okvinnligt att inte skaffa barn. Och nu när alla har ett myller av barnbarn så får man höra att "nu ångrar du dig allt", "barnbarn är livets efterrätt" ect. Men nej! Jag ångrar mig inte en sekund. Jag har ALDRIG någonsin velat bli mamma, aldrig haft någon form av barnlängtan. Tycker att det räcker med min man och våra djur för att vi ska kallas en familj. Jag inga behov av egna barnbarn.

Det betyder inte att jag hatar barn. Jag har syskonbarn och syskonbarnbarn som jag uppskattar högt. Jag har full förståelse för de som verkligen vill ha barn, men jag har också mindre förståelse för de som skaffar barn bara för att man SKA och sedan inte är några bra föräldrar.

Jag lämnade min första sambo pga att han absolut ville ha ett helt gäng barn. Han har det idag, men med en annan kvinna. Så vi är båda nöjda

/Lizzie

Åh, svaret är ju nej på allt.
Det enda jag kan tänka mig är nog att ha barnbarn, men tydligen går de inte att beställa bara sådär...
Tänker jag kan väl få vara crazy wine auntie till mina vänners barn, eller så. Ungefär så involverad ser jag mig (om ens det alltså). De enda gångerna jag öht tänkt tanken på barn är när jag inte mått så bra. (Ex, England, bra förhållande, men inga vänner i närheten och bodde i småstad - Kanske är livet med barn inte så dumt ändå?) Sedan flyttade jag och ju bättre jag mår i mig själv, desto MINDRE vill jag ha barn.

Det enda jag är rätt för nu är att börja tvivla när jag är som räddast att förlora kärleken. Måste nog skriva ner mina tankar, särskilt när jag är i ett lugnt och lite mer objektivt headspace. Det finns massor av kärlek i världen, nog till mig med. Och de som vill ha barn ska skaffa barn, inte jag för att få någon annan att må bra.

 

[Utsikt]

Vill du inte ha barn så vill du inte ha barn men du ska nog vara mer tydlig med det.

Just det där att du NOG inte vill ha barn är nåt du borde tänka igenom själv, finns det på några premisser du faktiskt skulle vilja ha barn? Går dom kraven överhuvudtaget att uppfylla i nuvarande förhållande?
Ett förhållande löser ju sig liksom inte av sig självt, ert förhållande hade absolut inte varit bättre om du ville ha barn för det finns få saker som är så påfrestande för ett förhållande som barn.

Killar har till skillnad från kvinnor inte heller ett bäst före datum på samma sätt (biologiskt) så att han satt en siffra i sitt huvud påverkar ju inte hans förmåga att få barn senare.

Min man trodde också att han ville ha barn tidigt i vårt förhållande, jag ville inte det men för ett så bra förhållande vi hade /har var jag villig att kompromissa. Efter att ordentligt ha diskuterat igenom mina villkor för att fundera på barn kom han fram till att han inte behövde egna barn. Att på detaljnivå gå igenom vad ett barn innebär och behöver och att jag förväntar mig att han gör mesta delen av det jobbet gjorde att han insåg att det inte bara att skaffa utan man har otroligt mycket jobb framför sig om man skaffar barn. Jag har lyft barnfrågan ett par gånger genom åren för att försäkra mig om att han inte verkar ångra sig innan mitt bäst före datum är förbi men han verkar nöjd med sitt beslut.

Ja, det stämmer verkligen. Har gett mig själv en del kryphål där med att vara otydlig. För att ge oss båda hopp tror jag. Men nu har det också gått från 28-31år, och ingen som helst ny längtan eller insikt har slagit mig.

Har även försökt föreställa mig ett förhållande med "den perfekta partnern" som tar på sig alla sysslor självmant etc...
Men då känns det ändå som att jag skulle skaffa barn för partnerns skull. Det väckte liksom ingen längtan att DÅ vill jag ha en liten bebis/ett barn, även om allt annat är så bra det bara kan vara.

 

[SaraXX]

Jag håller verkligen med vem det nu var som skrev, även om du skulle ändra dig och vilja skaffa barn så kommer det inte att fixa det andra som gör dig galen i förhållandet. Min erfarenhet är att det framträder ännu tydligare, att få ett förhållande att överleva barn är ingen walk in the park, rent krasst.

Så jag skulle ha tagit mig en ordentlig funderare på allt det där andra som du stör dig på, och varit rak mot både mig själv och partner.

Eller ja, i den bästa av världar hade jag det. Det haade varit det kloka att göra, därmed inte sagt att jag skulle ha fixat det.

 

[Ramona]

Det enda jag är rätt för nu är att börja tvivla när jag är som räddast att förlora kärleken. Måste nog skriva ner mina tankar, särskilt när jag är i ett lugnt och lite mer objektivt headspace. Det finns massor av kärlek i världen, nog till mig med. Och de som vill ha barn ska skaffa barn, inte jag för att få någon annan att må bra.

Det är jättebra att skriva, om ingenting annat för att få ner sina tankar i klartext. Ett tips där är att sedan läsa upp det och fråga dig själv om det du skrivit verkligen stämmer, upprepa det för dig själv och sen ändrar du och gör förändringar i texten.

Jag är också till 99.9% säker på att jag inte vill ha barn. Men hade jag träffat någon som jag kände var rätt på alla andra sätt och som jag skulle tänka mig bli gammal med hade jag nog kunnat tänka mig att skaffa barn för hans skull. Jag tror att jag hade blivit en bra mamma, även om jag inte känner någon barnlängtan. Men man älskar ju alltid sina egna barn om man är frisk själv. Men får jag välja mellan att inte skaffa barn för att jag inte har någon barnlängtan och vara tillsammans med någon som är Mannen i mitt liv, så hade jag nog valt att leva med Mannen i mitt liv. Å andra sidan kan man ju tänka att han kunde tänka att om han fick välja mellan att leva med mig eller skaffa barn så skulle han välja mig.

 

[Modest]

@Utsikt Jag vill bara säga att jag tycker att du resonerar så himla klokt! Lyssna på dig själv.

 

[Angel]

Nu sticker jag ut lite och säger att även partnern har ett ansvar för att se till att ta diskussionen och sen lämna om han inser att det inte blir barn på det sätt som han vill i det nuvarande förhållandet. Det känns fantastiskt omodernt att lämpa över den biten på att kvinnan ska ta ett aktivt beslut och sen göra grovarbetet när det gäller barn. Vill en man ha barn så är det lika mycket upp till honom att prata om det, planera och även lämna i de fall förhållandet inte utvecklas som han vill.

Jag är också en sån som ”nog” inte vill ha barn, vilket jag också sagt till min nuvarande särbo och även exet. För min egen del så är det lika med helst inte. Jag trivs bra barfri som det är och pysslar hellre med djur och odlingar på fritiden. Allting som kommer kring barn låter svintråkigt även om jag säkert skulle gilla barnet i sig och antagligen vara en hyfsad förälder.
Men skulle min partner absolut vilja ha barn (vilket han i dagsläget säger att han inte vill) så visst kan jag diskutera det. Med då är det han som vill få till en förändring och då hans ansvar att initiera diskussionen, planera för det, han kommer få sköta huvuddelen av hämtandet och lämnandet, aktiviteter, skolgång osv. Massor med par som vill ha barn lyckas inte med det trots att hur mycket vilja som helst finns. En del som inte vill ha barn får det ändå, så är livet, och det är bara att göra det bästa av det.

 

[Marty]

Jag tror att det är viktigt att du konstaterar för dig själv att du inte vill ha barn (iaf inte med honom), och i så fall måste ni gå isär. Livet är för kort. Det är elakt att hålla honom kvar i ett förhållande där du inte vill ha barn men han vill. Tiden rinner ju lätt ifrån en och åren går fort.

Jag har två vänner som gjort slut av just den här anledningen senaste året. I ena fallet ville han inte ha barn, i andra fallet ville hon inte ha barn. De kom i båda fallen fram till besluten gemensamt. Det gäller nog att vara tydlig med hur man känner, och inte ge någon falska förhoppningar. Ett uppbrott är alltid jobbigt oavsett orsak. Man är rädd för att bli ensam. Det handlar om att inte slösa bort vare sig sin egen eller någon annans liv i slutänden. Känns kanske krasst att säga så när man faktiskt älskar varandra, men det vore mer elakt att hålla kvar någon tills chansen om barn är borta pga ålder. Älskar du honom verkligen bör du låta honom få chansen att följa sin livsdröm, även om du inte är en del av den.

 

[Eurydome]

Nu sticker jag ut lite och säger att även partnern har ett ansvar för att se till att ta diskussionen och sen lämna om han inser att det inte blir barn på det sätt som han vill i det nuvarande förhållandet. Det känns fantastiskt omodernt att lämpa över den biten på att kvinnan ska ta ett aktivt beslut och sen göra grovarbetet när det gäller barn. Vill en man ha barn så är det lika mycket upp till honom att prata om det, planera och även lämna i de fall förhållandet inte utvecklas som han vill.

Jag är också en sån som ”nog” inte vill ha barn, vilket jag också sagt till min nuvarande särbo och även exet. För min egen del så är det lika med helst inte. Jag trivs bra barfri som det är och pysslar hellre med djur och odlingar på fritiden. Allting som kommer kring barn låter svintråkigt även om jag säkert skulle gilla barnet i sig och antagligen vara en hyfsad förälder.
Men skulle min partner absolut vilja ha barn (vilket han i dagsläget säger att han inte vill) så visst kan jag diskutera det. Med då är det han som vill få till en förändring och då hans ansvar att initiera diskussionen, planera för det, han kommer få sköta huvuddelen av hämtandet och lämnandet, aktiviteter, skolgång osv. Massor med par som vill ha barn lyckas inte med det trots att hur mycket vilja som helst finns. En del som inte vill ha barn får det ändå, så är livet, och det är bara att göra det bästa av det.

Jag skulle aldrig skaffa barn med någon på de premisserna. Alltså med en partner som är tydlig med att hen inte kommer engagera sig fullt ut i barnet. Låter som en mardröm för både den partner som får ta huvudansvaret och för barnet.

 

[Angel]

Jag skulle aldrig skaffa barn med någon på de premisserna. Alltså med en partner som är tydlig med att hen inte kommer engagera sig fullt ut i barnet. Låter som en mardröm för både den partner som får ta huvudansvaret och för barnet.

Varför skulle det vara ”en mardröm” om det är pappan som sköter det mesta av vardagssysslorna kring barn? Det är sant att det är standard att det är kvinnans roll men jag är rätt säker på att det inte är för att män inte klarar av det.
Jag är uppväxt så och hade en mycket bra uppväxt så för barnet fungerar det utmärkt.

 

[Voeux]

Gällande vem som har ansvar för att lyfta diskussionen och risken med att vara kvar "för länge" i en relation där man tillslut kommer vilja olika saker, så har ju männen också lite mer tid på sig om de kommer på omvägar. Kvinnans fertila fönster tar ju trots att slut mycket tidigare så då kan jag anse att man som man i en relation har lite större ansvar att se till att frågan kommer upp på bordet, om man vet att man inte vill, för kvinnans skull. Sen kan jag alltid tycka att det är schysst att lyfta, och själv hade jag nog tagit tag i det om jag visste att vi ändå kommer att möte vägs ände förr eller senare för min egen skull också.

 

[Eurydome]

Varför skulle det vara ”en mardröm” om det är pappan som sköter det mesta av vardagssysslorna kring barn? Det är sant att det är standard att det är kvinnans roll men jag är rätt säker på att det inte är för att män inte klarar av det.
Jag är uppväxt så och hade en mycket bra uppväxt så för barnet fungerar det utmärkt.

Jag vet inte hur gammal du är men för 20-30 år sedan fanns det inte så starka förväntningar på att pappor skulle vara lika engagerade som mammor. Det var normen då, det var bara så det var, och det var så för väldigt många. Visst behöver det inte innebära att barnet fick en dålig uppväxt men faktum är att många som är vuxna idag har ganska dålig kontakt med sina pappor just för att de tog mindre ansvar och inte fanns där i vardagen.

Nu är det andra tider, det finns det helt andra förväntningar på jämställda föräldraskap från både barn och samhället och jag håller inte med om att det är standard nuförtiden att kvinnan sköter de flesta vardagssysslorna. Jag känner i alla fall ingen i min ålder som har det så (jag är 80-talist).

Jag tänker att ett barn som skulle födas och växa upp idag skulle se ganska annorlunda på ett liknande upplägg idag och förmodligen känna sig väldigt bortprioriterade och annorlunda.

 

[Angel]

Jag vet inte hur gammal du är men för 20-30 år sedan fanns det inte så starka förväntningar på att pappor skulle vara lika engagerade som mammor. Det var normen då, det var bara så det var, och det var så för väldigt många. Visst behöver det inte innebära att barnet fick en dålig uppväxt men faktum är att många som är vuxna idag har ganska dålig kontakt med sina pappor just för att de tog mindre ansvar och inte fanns där i vardagen.

Nu är det andra tider, det finns det helt andra förväntningar på jämställda föräldraskap från både barn och samhället och jag håller inte med om att det är standard nuförtiden att kvinnan sköter de flesta vardagssysslorna. Jag känner i alla fall ingen i min ålder som har det så (jag är 80-talist).

Jag tänker att ett barn som skulle födas och växa upp idag skulle se ganska annorlunda på ett liknande upplägg idag och förmodligen känna sig väldigt bortprioriterade och annorlunda.

Att inte tro att det är kvinnor som fortfarande sköter största delen av hushålls- och barnrelaterade sysslor i de flesta hushåll är forskningsförnekande och det visar bara hur vana vi är med snedfördelningen när vi påstår att normen idag är helt jämställd fördelning men det är en annan diskussion.

 

[Eurydome]

Att inte tro att det är kvinnor som fortfarande sköter största delen av hushålls- och barnrelaterade sysslor i de flesta hushåll är forskningsförnekande och det visar bara hur vana vi är med snedfördelningen när vi påstår att normen idag är helt jämställd fördelning men det är en annan diskussion.

Det är extremt få som lever 100% jämställt, det håller jag med om. Men jag tror att de flesta ändå är medvetna om problematiken och försöker, och jag tycker att det en jättestor skillnad mellan ha en ambition att leva jämställt men inte nå ända fram, och att ha inställningen att om det ska bli några barn så är det den andra som kommer att "få sköta huvuddelen av hämtandet och lämnandet, aktiviteter, skolgång osv".

 

[Angel]

Det är extremt få som lever 100% jämställt, det håller jag med om. Men jag tror att de flesta ändå är medvetna om problematiken och försöker, och jag tycker att det en jättestor skillnad mellan ha en ambition att leva jämställt men inte nå ända fram, och att ha inställningen att om det ska bli några barn så är det den andra som kommer att "få sköta huvuddelen av hämtandet och lämnandet, aktiviteter, skolgång osv".

Ok, du har förstås rätt till din åsikt men jag tror de allra flesta som pratar igenom det innan inser att den ena eller andra parten kommer att ha det största praktiska ansvaret beroende på barnets ålder, jobb osv osv.
Du får fortfarande gärna motivera varför det skulle bli en mardröm för barnet.