Sv: vill ha en dotter
Jag vill nämligen ha en dotter.
Känner rejäla skuldkänslor inför min eventuella ofödda son.
Är det någon mer som haft de här tankarna?
De här frågorna är ju tabu att överhuvudtaget prata om och känna. Det visar ju inte minst svaren i tråden. Man ska vara glad över det man får och tacksam att man kunde få barn överhuvudtaget!
Jag grinade på ultraljudet när läkaren berättade att vi skulle få en pojke. Jag hade hellre tagit en halvfrisk flicka vid det tillfället än den välmående pojken som växte i min mage. In i det sista hoppades, drömde jag och försökte intala mig själv att det kunde var en flicka iallafall. Efter en ganska långdragen tillverkningsprocess (5 år oskyddat och 1 år aktivt fösökande), en jättetuff graviditet och en hemsk förlossning så fick vi "bara" en pojke
Den första tiden var känslorna blandade och jag sörjde min flicka samtidigt som jag älskade min lilla pojke.
När det västa gått över pratade sambon och jag om uppfostran och vi bestämde oss för att uppfostra ett barn. Vi gav sonen tidigt "tjejleksaker" medans alla andra kom med grabbiga saker. Vi har försökt klä honom i glada färger dvs turkos, lila, rosa, rött, klarblått, grått och svart, allt utan tryck. Vi släpar med honom på alla möjliga olika aktiviteter. Ridning, dans, judo, fiska, åka båt. Vi har tidigt försökt styra leken till att handla om människor, rollspel, omhändertagande. Avsiktligt plockat undan så att det inte finns bara bilar utan människor till bilarna.
Sonens bästa kompis är en flicka. De leker ihop i princip hela tiden på dagis och hemma. De sitter och pysslar, gräver i sandlådan, gömmer sig i buskarna, kör runt dockvagn, klär ut sig. Mest av allt håller de varandra i handen. Skulle vi klä sonen i rosa klänning en dag skulle ingen kunna märka att det var en pojke. Till skillnad mot många andra pojkar på dagis som enbart leker pangpang, skriker och knuffas, jagar varandra och kör runt med bilar.
Att jag helst vill ha en flicka beror nog på att jag lättast kan relatera till en flicka. Då menar jag mest det fysiska. Jag vet hur det känns att vara flicka, kvinna, mamma. Jag har inte en susning om hur det känns att vara pojke, man, pappa. Jag vet hur det kändes när jag var 5 och fick svamp, 13 och fick bröst, 15 och fick mens. Jag har ingen aning om förhud, pung, stånd, muskler, adamsäpple, skägg. Jag måste hela tiden fråga manliga personer för att få reda på det jag behöver veta för att hjälpa sonen.
Att få en son har gjort att jag fått tänka outside the box. Försöka sätta mig in i manliga saker. Tänka ett steg längre på uppfostran och bli mer medveten. Det hade varit mycket enklare att ”köra på som vanligt” dvs bara blå, bruna och millitärgröna kläder med spindelmannen på. Bara bilar och envist hävda med ett smajl att ”ja bilar är det enda han vill leka med”. Tycka att det är ok att han springer runt och viftar med pinnar och skriker pang till allt och alla.
Likadant tror jag att vi lärt oss till nästa barn att tänka lika mycket utanför boxen om det nu skulle bli en flicka *hoppas hoppas hoppas*.
Jag sörjer fortfarande ”min dotter”!
Jag älskar min son över allt annat!
Och jag står för båda!
Mvh Miks
