Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

Psykologer brukar vara bra på att dra ur en saker och de möter deprimerade människor varje dag, det vet att det kan gå upp och ner. Har du dessutom fått remiss från läkare så lär hen inte avfärda dig. Jag ville inte ens erkänna för mig själv att jag var deprimerad. Ändå satt jag och grät hos psykologen och gjorde det i princip alla gånger jag var där. Fick gå 1 gång i veckan i 8 veckor och sen drog vi ut lite mer på det och sen ett längre uppehåll p g a semester. I oktober var jag "färdig" (det blir man ju egentligen aldrig, jobbar på detta varje dag men färdig hos psykologen) och har ett uppföljningsbesök i januari som de tydligen alltid har på min VC, vi satte det i samband med att jag ska sluta med Sertralinet för att få lite stöd med det.

Nu gled jag iväg lite men det det jag ville säga var att du inte behöver oroa dog för att psykologen ska anse att du är för frisk, de brukar vara duktiga på att se igenom folk. Och försök vara ärlig så kommer det går bra. Hoppas du kommer till någon som du känner förtroende för, det gör väldigt mycket.
 
Tack för ditt svar @Maoam . Hos samtalskontakten på vårdcentralen har jag hittills gråtit så gått som varje gång, för det varit jobbigt. Likaså hos läkaren. Däremot har jag nu haft två dagar (:bump:) där jag inte gråtit hemma och känt att livet är för jävligt. Och det är ju bra att det verkar vända (även om det var så förut med och sen damp jag ner i skiten två veckor senare, då djupare än innan).
 
Tack för ditt svar @Maoam . Hos samtalskontakten på vårdcentralen har jag hittills gråtit så gått som varje gång, för det varit jobbigt. Likaså hos läkaren. Däremot har jag nu haft två dagar (:bump:) där jag inte gråtit hemma och känt att livet är för jävligt. Och det är ju bra att det verkar vända (även om det var så förut med och sen damp jag ner i skiten två veckor senare, då djupare än innan).

För mig blev det värre innan det blev bättre, dels pga av medicin (men det vände ändå rätt fort) men ffa pga jag drog upp allt hos psykologen, innan hade jag kämpat för att hålla det i schack. Jag har ju ingen yttre orsak till min depression utan det är tankar och resonemang hos mig som lett till depression, att formulera detta och säga det högt gjorde mkt men det var tufft och tog enormt mkt energi. Jag villa bara sova i några dygn i början men det blir bättre. Det kommer att gå upp och ned och kännas tufft men jag tror det är viktigt att du ger dig själv lite credd för att du gör något och försöker tänka på att det kommer bli bättre. Man får liksom acceptera att nu är det så här och försöka leva med det tills det vänder.
 
Varit hos samtalskontakten på vc igen. Vi pratade lite om att jag fått tid på öppen psykiatrin. Han berättade att de först nekat att ta emot mig där, så han hade fått komplettera remissen. Så nu oroar jag mig för att de har en förutfattad mening om mig där och ska neka mig hjälp och att jag ska hamna mellan stolarna. Säkert dumt att tänka så, men min hjärna fungerar inte bättre just nu :(
 
Hejsan jag tänkte också hoppa in i den här tråden om det går bra. Jag lider av depression. Fick min diagnos i slutet av 2014 efter att jag försökt begå självmord. För tillfället går jag andra året igen på ett fordonsprogram och känner att motivationen är nere på noll. Jag ställer mig samma fråga varje dag "vad är meningen med livet?". Jag har nyligen plockat bort de högskoleförberedande kurserna och läser endast till yrkesexamen. Trots att jag bara går lektioner tre dagar i veckan så kan jag knappt förmå mig att stiga upp ur sängen. Gråter för det mesta om kvällarna och en ständig ångest inför morgondagen. Jag får skuldkänslor för att skolan har engagerat sig i mig att mina föräldrar kämpat för min skull i alla dessa år men trots det ligger jag kvar i samma säng. Vissa dagar känns bättre än andra men just nu så känns det oerhört dystert. :(
 
Hejsan jag tänkte också hoppa in i den här tråden om det går bra. Jag lider av depression. Fick min diagnos i slutet av 2014 efter att jag försökt begå självmord. För tillfället går jag andra året igen på ett fordonsprogram och känner att motivationen är nere på noll. Jag ställer mig samma fråga varje dag "vad är meningen med livet?". Jag har nyligen plockat bort de högskoleförberedande kurserna och läser endast till yrkesexamen. Trots att jag bara går lektioner tre dagar i veckan så kan jag knappt förmå mig att stiga upp ur sängen. Gråter för det mesta om kvällarna och en ständig ångest inför morgondagen. Jag får skuldkänslor för att skolan har engagerat sig i mig att mina föräldrar kämpat för min skull i alla dessa år men trots det ligger jag kvar i samma säng. Vissa dagar känns bättre än andra men just nu så känns det oerhört dystert. :(
Välkommen hit!
Får du någon behandling som samtal och/eller medicin? Så där ska du ju inte behöva må. :(
 
Jag väntar fortfarande på att få komma till psykiatrin. Var där en gång i början av december. Sen pratade jag med dem i telefon innan jul då jag var gravid och fick remiss till spec.mödravården (blev dock missfall).
Jag berättade senast jag pratade med dem att min sjukskrivning skulle gå ut den 10e januari.
Har inte hört nåt sen innan jul.

Som tur är har jag läkaren på min vc (som själv suckade över psykiatrin) och som fortsatt hjälpa mig med sjukskrivning och mediciner.
Han skrev senast i journalen "åb den xx månad, ev har psykiatrin tagit över sjukskrivningen då" :p
Men jag tvivlar...och det lät så på honom också. Han bokade in åb till sig själv så jag ska veta att jag kan vända mig dit om jag blir sämre sa han. :up: till läkaren på vc! (som dessutom är ursöt :angel:)
 
:( Känner igen, hade det så där när jag var yngre.
Det kan hjälpa med en antidepressiv medicin, Premalex (escitalopram). Har du pratat med någon (lyhörd) doktor om hur du mår?
Usch :(! Också varje gång vid mens?
Tycker så synd om min pojkvän, var verkligen Dr Jekyll and Mr Hyde igår och det har hänt några gånger förut/pratat med BM. Men äter antidepp så tog så fort som möjligt och allt bara försvann. :)
 
Hej i tråden. Jag hoppar in här. Enligt läkare deprimerad, dock är jag mer FRUSTRERAD känner jag. Psykologen remitterade mig till vuxenpsykiatrin för adhd-utredning. Har så svårt att acceptera "livet" dvs samhällsnormerna. Är utåt sett högfungerande, har utbildat mig och har hyfsat välbetalt jobb, men vantrivs med det här ekorrhjulet. Äter nu Fluoxetin som dämpar mig, känner mig distanserad och trött, men gråter kanske bara en gång i veckan av frustration istället för varje dag som jag gör när jag inte tar medicin... Fungerar bättre på sommarhalvåret och när jag slipper gå till jobbet. Mycket av mina besvär beror på att jag AVSKYR att jobba kontorstider, känns så förbannat meningslöst, plus att arbetsplatsens ledning suger. Har ingen motivation att vara på ett ställe där det enda som räknas är att jag är här 40 timmar i veckan, ingen verkar bry sig om vad jag gör, så flummar mest runt känns det som. Önskar att jag kunde skapa en tillvaro där jag inte behöver bli så frustrerad, där jag kan ta det lugnt de dagar som jag behöver ta det lugnt, där jag inte _måste_ vara på en viss plats en viss tid hela veckorna, där jag får utrymme att vara mig själv utan att behöva medicinera för att stå ut med tillvaron. Fy fan jag fattar inte hur folk orkar jobba såhär i 40+ år.

TL;DR: är jävligt frustrerad på livet och särskilt jobbet vilket ger mig depressiva symptom.
 
@pajaztar Känner igen mig så i det du skriver, om att känna sig fast och inte vilja "rätta sig in i ledet". Har tyvärr inte så mycket tips då jag själv kämpar med det. Men i ditt yrke finns det möjligheter att påverka arbetstider? Så du kan få något som passar dig bättre? För mig är det oerhört mycket bättre när jag jobbar lite mer flexibelt och känner att jag i viss mån kan styra min egna tid.
 
Hej i tråden. Jag hoppar in här. Enligt läkare deprimerad, dock är jag mer FRUSTRERAD känner jag. Psykologen remitterade mig till vuxenpsykiatrin för adhd-utredning. Har så svårt att acceptera "livet" dvs samhällsnormerna. Är utåt sett högfungerande, har utbildat mig och har hyfsat välbetalt jobb, men vantrivs med det här ekorrhjulet. Äter nu Fluoxetin som dämpar mig, känner mig distanserad och trött, men gråter kanske bara en gång i veckan av frustration istället för varje dag som jag gör när jag inte tar medicin... Fungerar bättre på sommarhalvåret och när jag slipper gå till jobbet. Mycket av mina besvär beror på att jag AVSKYR att jobba kontorstider, känns så förbannat meningslöst, plus att arbetsplatsens ledning suger. Har ingen motivation att vara på ett ställe där det enda som räknas är att jag är här 40 timmar i veckan, ingen verkar bry sig om vad jag gör, så flummar mest runt känns det som. Önskar att jag kunde skapa en tillvaro där jag inte behöver bli så frustrerad, där jag kan ta det lugnt de dagar som jag behöver ta det lugnt, där jag inte _måste_ vara på en viss plats en viss tid hela veckorna, där jag får utrymme att vara mig själv utan att behöva medicinera för att stå ut med tillvaron. Fy fan jag fattar inte hur folk orkar jobba såhär i 40+ år.

TL;DR: är jävligt frustrerad på livet och särskilt jobbet vilket ger mig depressiva symptom.

Byt jobb?
 
@starcraft Vi har lite flex men det hjälper inte :/ Försökte be om att få gå ner på deltid men HR tyckte inte att jag hade något giltigt skäl och sa nej.
@Mabuse Ja, jag borde det - men det är svårt att hitta kvalificerade jobb som inte är heltid på kontorstider...

Fattar inte vem som bestämde att kontorstider = bekväma tider. Jag tycker det är otroligt obekvämt att vara på kontoret må-fre 8-16.30 varenda vecka. Känns så ovärt, finns ju liksom ingen tid över till annat i veckorna? Har två hästar så jag liksom äter, fixar stallet och sen måste jag sova om jag ska ha en chans att orka upp.
 
@starcraft Vi har lite flex men det hjälper inte :/ Försökte be om att få gå ner på deltid men HR tyckte inte att jag hade något giltigt skäl och sa nej.
@Mabuse Ja, jag borde det - men det är svårt att hitta kvalificerade jobb som inte är heltid på kontorstider...

Fattar inte vem som bestämde att kontorstider = bekväma tider. Jag tycker det är otroligt obekvämt att vara på kontoret må-fre 8-16.30 varenda vecka. Känns så ovärt, finns ju liksom ingen tid över till annat i veckorna? Har två hästar så jag liksom äter, fixar stallet och sen måste jag sova om jag ska ha en chans att orka upp.

Men dygnet får ju inte fler timmar för att man jobbar andra tider? Och om du under en dag har jobbat, skött och ridit två hästar, vad mer tycker du att du borde hinna med? Det känns för mig fullt tillräckligt att hinna under en dag.

Jobbar man heltid och har två hästar som rids varje dag - tja, då har man ju bokat upp sin tid, vad vill du mer hinna med?

Mitt tips är att byta till ett jobb som känns meningsfullt, har man ett meningsfullt jobb känns det inte som en jätteuppoffring att lägga tid på det. Jag jobbar också på kontor, och efter en arbetsdag där jag fått saker gjorda är jag rätt nöjd när jag kommer hem, har jag dessutom ridit efteråt så är jag fullt nöjd med att både hunnit jobba och ägna mig åt min hobby, det tycker jag är ett rätt bra dagsverke.
 
Men dygnet får ju inte fler timmar för att man jobbar andra tider? Och om du under en dag har jobbat, skött och ridit två hästar, vad mer tycker du att du borde hinna med? Det känns för mig fullt tillräckligt att hinna under en dag.

Jobbar man heltid och har två hästar som rids varje dag - tja, då har man ju bokat upp sin tid, vad vill du mer hinna med?

Mitt tips är att byta till ett jobb som känns meningsfullt, har man ett meningsfullt jobb känns det inte som en jätteuppoffring att lägga tid på det. Jag jobbar också på kontor, och efter en arbetsdag där jag fått saker gjorda är jag rätt nöjd när jag kommer hem, har jag dessutom ridit efteråt så är jag fullt nöjd med att både hunnit jobba och ägna mig åt min hobby, det tycker jag är ett rätt bra dagsverke.

Ja, meningsfullhet är viktigt för mig - just nu känns det som slöseri med min tid att sitta på kontoret och göra trista saker. Suck. Men det är också det monotona i att göra samma sak varje dag. Jag vill disponera min tid fritt! Jag vill kunna ta sovmorgon ibland. Och jag vill inte lägga 40 timmar/vecka på att sälja mig själv. Jag har en massa andra intressen som inte får utrymme nu, för jag behöver göra vardagssysslor, sköta hästarna, och jobba. Och om jag inte har mycket tid för återhämtning brakar jag ihop och blir en apatisk gråtpöl, och det är skitjobbigt. Jag har försökt klämma in övriga intressen också (mest kreativa, som körsång, teater, dans, fotografi osv) men det funkar inte för då kapar jag viktig återhämtningstid och då blir jag den där apatiska gråtpölen som inte orkar något :/

(sen är jag lite extra grinig pga dunder-pms så jag har tappat all optimism, hehe)

Drömmen hade ju varit att hitta ett jobb där det som räknas är vad jag skapar, inte vilken tid jag använder för att göra något. Att kunna göra något, med tydliga mål och deadlines. Kan skapa massor på kort tid bara jag är motiverad men som det är nu tar det stopp. Och så känner jag mig kass för att jag inte "producerar" så bra som jag kan. Och så blir det dumt.

Helst skulle jag vilja leva pensionärsliv. Kan man inte bara få pengar för att man existerar och överlever?
 
Det låter som att du verkligen behöver fundera på din arbetssituation och om det är läge att byta jobb. Är du öppen för att utbilda dig? Finns en hel del YH-utbildningar som är korta och du har god chans till jobb. Finns många yrken med oregelbundna arbetstider där du jobbar både dag, kväll och helg. Jag tyckte det var rätt bra för man jobbar ofta bara några dagar i sträck och har ledigt i veckorna när man jobbar helg. Och man får betydligt mer dagsljus vilket är bra för humör och ork. I övrigt är det bra att du har sett till att söka hjälp, det är första steget. Förhoppningsvis reder du ut varför du mår dåligt (om det är adhd eller depression eller annat) och sen kunna göra de förändringar du behöver.
 
Ja, meningsfullhet är viktigt för mig - just nu känns det som slöseri med min tid att sitta på kontoret och göra trista saker. Suck. Men det är också det monotona i att göra samma sak varje dag. Jag vill disponera min tid fritt! Jag vill kunna ta sovmorgon ibland. Och jag vill inte lägga 40 timmar/vecka på att sälja mig själv. Jag har en massa andra intressen som inte får utrymme nu, för jag behöver göra vardagssysslor, sköta hästarna, och jobba. Och om jag inte har mycket tid för återhämtning brakar jag ihop och blir en apatisk gråtpöl, och det är skitjobbigt. Jag har försökt klämma in övriga intressen också (mest kreativa, som körsång, teater, dans, fotografi osv) men det funkar inte för då kapar jag viktig återhämtningstid och då blir jag den där apatiska gråtpölen som inte orkar något :/

(sen är jag lite extra grinig pga dunder-pms så jag har tappat all optimism, hehe)

Drömmen hade ju varit att hitta ett jobb där det som räknas är vad jag skapar, inte vilken tid jag använder för att göra något. Att kunna göra något, med tydliga mål och deadlines. Kan skapa massor på kort tid bara jag är motiverad men som det är nu tar det stopp. Och så känner jag mig kass för att jag inte "producerar" så bra som jag kan. Och så blir det dumt.

Helst skulle jag vilja leva pensionärsliv. Kan man inte bara få pengar för att man existerar och överlever?


Jag skulle nöja mig med en häst och prata med min chef om det finns möjlighet till något friare arbetstider. Jag går samma känsla som fu när jag är på ett arbete jsg vantrivs med, är jobbet roligt upplever jag att det ger energi snarare än tar.
 
Jag skulle nöja mig med en häst och prata med min chef om det finns möjlighet till något friare arbetstider. Jag går samma känsla som fu när jag är på ett arbete jsg vantrivs med, är jobbet roligt upplever jag att det ger energi snarare än tar.

Ja... Den ena hästen är sällskapsdam bara, så det är egentligen inte särskilt betungande med hästeriet!

Borde försöka utnyttja flexen bättre. Brukar samåka med min sambo för vi jobbar på samma ställe, men han är sån vanemänniska och vill göra likadant varje dag, vilket jag inte vill. (Alltså, är det nån mer som känner sig trotsig och motvalls? Känns ibland som att jag fastnat i någon sorts "trulig-tonåring"-fas.)

Är så less på att vara less... Men tillvaron är iaf uthärdlig på medicin, dock gillar jag inte att känna mig såhär distanserad. Och känns som att mina koncentrationssvårigheter är värre på den. Har iaf läkartid snart, ska ta upp det då.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag väljer att skriva det här inlägget här, då jag trots allt är lite "halvanonym" här. I alla fall så till vida att jag inte är öppen...
2 3 4
Svar
69
· Visningar
7 143
Senast: Blyger
·
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 775
Senast: Anonymisten
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir...
2 3
Svar
44
· Visningar
9 228
Senast: Dimmoln
·
Kropp & Själ Hmm, hur ska jag börja det här inlägget? Det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte vart jag vill komma med det. Jag är i yngre...
Svar
5
· Visningar
4 191
Senast: Yrsel
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp