Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Rosett]

Jag håller på att sätta ut mirtazapin, för 14 dagar sedan delade jag tabletten i hälften (15 mg) och gjorde så i 7 dagar. Dom första 2 dagarna kände jag ingenting och tänkte "oj vad skönt inga utsättningssymptom" men sen 3dje dagen började jag känna mig konstig. Mådde illa, olust, magsymtpom ökad ångest, detta höll i sig. Och på den 7e dagen tog jag bort medicinen helt, 3 dagar efter jag gjort det började jag må ännu sämre sjuk ångest, illamående, aptitförlust, grym huvudvärk osv.

Nu har det som sagt gått 7 dagar sedan jag tog bort den helt, och jag mår inte bra alltså! Kan jag ha utsättningssymptom fortfarande, eller är detta helt enkelt besvär som nu kommit tillbaka efter att ha slutat med medicinen?

Jag har ätit den i 8 år, och kände mest att anledningen att jag ville testa att sluta, är för att jag har värk i fingrar (står med som ovanlig biverkan) och om det finns minsta chans att jag blir bättre så tänker jag ta den.
Sen är man ju också lite som i en dimma på dagarna... vill mest se hur jag är utan medicinen.

Vet dock inte hur länge jag pallar med att må så här uselt, vet inte om det är utsättningssymptom eller om det är mina ursprungliga problem som märks mer nu.

Man kan väl få tillbaks symtomen man hade innan man började med antidep? Vet inte om mirta är så men har läst om andra.
Jag tog 7,5-15 mg mirtazapin i våras-somras men fick inte utsättningsbesvär (inte tänkt på det iallafall).
Om du ätit den i 8 år så behöver nog kroppen lite längre tid på sig att vänja sig att vara utan den. Har du pratat med din läkare eller behandlingsansvarige om detta?

 

[_FiA_]

Man kan väl få tillbaks symtomen man hade innan man började med antidep? Vet inte om mirta är så men har läst om andra.
Jag tog 7,5-15 mg mirtazapin i våras-somras men fick inte utsättningsbesvär (inte tänkt på det iallafall).
Om du ätit den i 8 år så behöver nog kroppen lite längre tid på sig att vänja sig att vara utan den. Har du pratat med din läkare eller behandlingsansvarige om detta?

Jo jag har pratat med psykiatern.Men han verkar lite menlös...upp till mig själv typ...
Funderar på att gå upp på 7,5mg igen nu och ser om jag mår bättre..då kanske jag får ligga kvar där ett tag.eller för alltid..

 

[Kilauea]

Min samtalskontakt på vc vill skriva remiss till öppenpsyk sa han idag efter att jag fick komma idag (tack och lov hade de en avbokad tid) efter att jag mådde uruselt i helgen.
Vad kan jag förvänta mig?

 

[Rosett]

Jo jag har pratat med psykiatern.Men han verkar lite menlös...upp till mig själv typ...
Funderar på att gå upp på 7,5mg igen nu och ser om jag mår bättre..då kanske jag får ligga kvar där ett tag.eller för alltid..

Kan nog vara en bra idé att trappa ner långsammare. När jag trappade ner venlafaxin (annan sorts antidep iofs) så tog det nog 2-4 månader från 150 mg till 0 mg.

 

[Rosett]

Min samtalskontakt på vc vill skriva remiss till öppenpsyk sa han idag efter att jag fick komma idag (tack och lov hade de en avbokad tid) efter att jag mådde uruselt i helgen.
Vad kan jag förvänta mig?

Jag skulle inte förvänta mig någonting, för att slippa bli besviken.

 

[Kilauea]

Jag skulle inte förvänta mig någonting, för att slippa bli besviken.

Oj, såpass?

Blir det nån utredning först? Medicin får jag ju redan och kontakt har jag med läkaren på vårdcentralen, bara samtalskontakten där som tydligen känner att han inte kan hjälpa mig vidare (han är inte legitimerad i nåt utan bara klassad som beteendevetare).

 

[Rubinen]

Kapar tråden. Behöver pepp om någon orkar engagera sig.
Jag har kraschat totalt. Det har inte varit så här illa på 9 år, och mest av allt är det en hopplös känsla av att inte vilja leva längre. Min kille är frustrerad och vill hjälpa, men vet inte hur. Jag har hört av mig till min chef så att hon vet vad som händer, jag har även ett möte bokat för onsdag morgon med samma person jag gått till de senaste 3 åren för att börja en "kur" igen med kanske 1-2 möten per vecka för att se vad vi kan göra. Ingen annan vet att jag fallit tillbaka ner i träsket igen.
Igår sov jag bort hela dagen. Gick ut till hästen morgon och kväll för att se till att hon är okej, men annars sov jag. På tal om hästen så har jag inte ridit på en vecka, har inte gjort mer än att gå ut morgon och kväll för att visitera och kolla läget. Känner mig som världens sämsta hästägare..

Önskar jag kunde ta en paus från livet och bara fokusera på att inte vilja dö, men jag har två uppsatser som ska in på fredag och sista tentorna veckorna efter, chefen hoppas att jag fortfarande kan komma in och göra några timmar här och där, och hästen måste så klart tas hand om (prio ett).
Hur gör man när man hänger i limbo? Det var så länge sedan jag var deprimerad på det här viset, och jag kommer inte ihåg vad jag gjorde för att överleva.. Vad gör jag från nu tills mötet på Onsdag? Fortsätter som vanligt?

 

[_FiA_]

Kan nog vara en bra idé att trappa ner långsammare. När jag trappade ner venlafaxin (annan sorts antidep iofs) så tog det nog 2-4 månader från 150 mg till 0 mg.

Mjo.. har igår bestämt mig för att gå upp på en halv tablett (7,5) igen.

 

[Rosett]

Oj, såpass?

Blir det nån utredning först? Medicin får jag ju redan och kontakt har jag med läkaren på vårdcentralen, bara samtalskontakten där som tydligen känner att han inte kan hjälpa mig vidare (han är inte legitimerad i nåt utan bara klassad som beteendevetare).

Jag vet inte hur de jobbar där men för mig tog det 4-5 år innan de gjorde någon utredning över huvud taget.

 

[EmmaBovary]

Oj, såpass?

Blir det nån utredning först? Medicin får jag ju redan och kontakt har jag med läkaren på vårdcentralen, bara samtalskontakten där som tydligen känner att han inte kan hjälpa mig vidare (han är inte legitimerad i nåt utan bara klassad som beteendevetare).

Har läkaren vid VC skickat en remiss för att denne vill att någon specifik utredning ska göras? Oavsett så kommer det nog ta tid innan du får en, som @Linda8142 säger. Utredning eller ej så kan det kanske ta lång tid att ens få en första tid. Jag är så att säga "inne i svängen" hos öppenpsykiatrin sedan några år tillbaka, ändå var det så illa att jag förra hösten ville ha en läkartid, men jag fick den först den här hösten. Så SKA det ju inte vara, men jag föll nog mellan stolarna på något vis. Det var mest för att illustrera hur lång tid det kan ta att få vad man behöver.

 

[Kilauea]

@Linda8142 och @EmmaBovary - det är inte läkaren som skickar remiss utan samtalskontakten.
Hittills har vården i staden aldrig svikit mig, så jag hoppas det är så här med.

 

[EmmaBovary]

@Linda8142 och @EmmaBovary - det är inte läkaren som skickar remiss utan samtalskontakten.
Hittills har vården i staden aldrig svikit mig, så jag hoppas det är så här med.

Jag anser inte att vården/psykvården svikt mig personligen heller (det här läkarbesöket jag tog som exempel hade jag nog kunnat skynda på om det vore akut.). MEN jag har också räknat med att psykvården ofta är långsammare än den vanliga, därför har jag haft realistiska förväntningar. Jag känner dock många som psykvården behandlat illa, både personligt och som elever till en god vän som arbetar med många vuxna elever som behöver psykiatrisk hjälp. Och där finns skräckhistorier om borttappade remisser till självmordsbenägna personer, väntetid på tre år för en utredning för en diagnos som det redan innan stod klart att läkare ansåg personen att ha, självmordsbenägna som skickas hem från psykakuten osv osv.

 

[starcraft]

@Linda8142 och @EmmaBovary - det är inte läkaren som skickar remiss utan samtalskontakten.
Hittills har vården i staden aldrig svikit mig, så jag hoppas det är så här med.

Vet du vad den skrev en remiss till? Dvs till en läkare eller till en ny samtalskontakt?

Jag skulle dock misstänka (om jag får gissa fritt efter min ringa erfarenhet) att du får börja med en tid hos en läkare som ska göra sin bedömning och bestämma behandling (samtal, ändrad medicin, utredning osv).

 

[Kilauea]

Vet du vad den skrev en remiss till? Dvs till en läkare eller till en ny samtalskontakt?

Jag skulle dock misstänka (om jag får gissa fritt efter min ringa erfarenhet) att du får börja med en tid hos en läkare som ska göra sin bedömning och bestämma behandling (samtal, ändrad medicin, utredning osv).

Tror samtalskontakt. Men vet inte. Ska träffa läkaren på vc nästa vecka.

 

[Tokyo]

Kapar tråden. Behöver pepp om någon orkar engagera sig.
Jag har kraschat totalt. Det har inte varit så här illa på 9 år, och mest av allt är det en hopplös känsla av att inte vilja leva längre. Min kille är frustrerad och vill hjälpa, men vet inte hur. Jag har hört av mig till min chef så att hon vet vad som händer, jag har även ett möte bokat för onsdag morgon med samma person jag gått till de senaste 3 åren för att börja en "kur" igen med kanske 1-2 möten per vecka för att se vad vi kan göra. Ingen annan vet att jag fallit tillbaka ner i träsket igen.
Igår sov jag bort hela dagen. Gick ut till hästen morgon och kväll för att se till att hon är okej, men annars sov jag. På tal om hästen så har jag inte ridit på en vecka, har inte gjort mer än att gå ut morgon och kväll för att visitera och kolla läget. Känner mig som världens sämsta hästägare..

Önskar jag kunde ta en paus från livet och bara fokusera på att inte vilja dö, men jag har två uppsatser som ska in på fredag och sista tentorna veckorna efter, chefen hoppas att jag fortfarande kan komma in och göra några timmar här och där, och hästen måste så klart tas hand om (prio ett).
Hur gör man när man hänger i limbo? Det var så länge sedan jag var deprimerad på det här viset, och jag kommer inte ihåg vad jag gjorde för att överleva.. Vad gör jag från nu tills mötet på Onsdag? Fortsätter som vanligt?

Kärlek till dig! Jag känner igen mig i den där känslan av att man vill få ta en paus från hela livet ett tag.. Ser att det var en vecka sedan du skrev, men jag hoppas att mötet gick bra och att det var till någon hjälp!

Du skriver att ingen annan vet att du fallit tillbaka ner i träsket igen. Varför då? Kan du få stöd/hjälp av vänner/familj i detta läge? Hjälp med att utföra saker som känns för tunga, kanske någon som hjälper dig att ta hand om och motionera hästen en tid framöver, så att du kan fokusera på dig själv istället? Jag vet tyvärr inte vad som kan hjälpa i just din situation, men jag hoppas verkligen att det blir bättre för dig och att du får den hjälp du behöver! heart

 

[Kilauea]

Ska träffa läkaren på vc imorgon för uppföljning. Sambon skrev en lång lista och skickade på skype (hade han varit hemma hade han följt med och berättat sa han) som han vill att jag tar med, men jag vet inte. Känns löjligt att komma till läkaren och liksom "det här har min sambo skrivit".
Ska försöka säga exakt hur de senaste veckorna varit (skit, ärligt talat), till min egen nackdel är det lätt att jag liksom "jomen idag är det rätt så bra" och så berättar jag inte sanningen om hur det varit fram tills dess.

 

[Maoam]

Ska träffa läkaren på vc imorgon för uppföljning. Sambon skrev en lång lista och skickade på skype (hade han varit hemma hade han följt med och berättat sa han) som han vill att jag tar med, men jag vet inte. Känns löjligt att komma till läkaren och liksom "det här har min sambo skrivit".
Ska försöka säga exakt hur de senaste veckorna varit (skit, ärligt talat), till min egen nackdel är det lätt att jag liksom "jomen idag är det rätt så bra" och så berättar jag inte sanningen om hur det varit fram tills dess.

Tycker inte alls att det är löjligt, läkaren lär inte bry sig hen vill nog bara ha en så bra symtombild som möjligt.

 

[Kilauea]

Tycker inte alls att det är löjligt, läkaren lär inte bry sig hen vill nog bara ha en så bra symtombild som möjligt.

Tog inte med mig nån lista, men ångesten smög sig på för varje steg mot vårdcentralen så väl där var jag närmast ett vrak.
Ny medicin, igen, venlafaxin.
Läkaren ville att jag ska försöka hålla mig till att sova 9 timmar per dygn, inte mer. Eftersom jag blir supertrött av minsta lilla sak jag gör (hundpromenad, handla, etc) så känns det smått omöjligt.
Känner i alla fall ett bra stöd från läkaren, jätteskönt.

 

[Hyacinth]

Tog inte med mig nån lista, men ångesten smög sig på för varje steg mot vårdcentralen så väl där var jag närmast ett vrak.
Ny medicin, igen, venlafaxin.
Läkaren ville att jag ska försöka hålla mig till att sova 9 timmar per dygn, inte mer. Eftersom jag blir supertrött av minsta lilla sak jag gör (hundpromenad, handla, etc) så känns det smått omöjligt.
Känner i alla fall ett bra stöd från läkaren, jätteskönt.

Jag har vid ett tillfälle tagit med min partner som fick berätta hur jag mådde. Jag skyler bara över och säger att allt är bra. Då kan det vara bra med någon som protesterar åt mig. Jag hade en djup förlossningsdepression (och har haft depressioner av och till sedan tonåren) men är usel på att tala om för läkare hur jag mår. Random människa på stan- inget problem, men inte i möte med vården.

 

[Maoam]

Skönt att du fått en bea läkare. Det är skit tufft att hålla sig vaken när man blir helt slut av minsta lilla men det går. Jag tänkte (och gör fortfarande ibland) att det viktigaste är att jag gör ngt oavsett vad och att allt utom att sova ger pluspoäng. I längden ger det mer energi även om det inte känns så. Gör sånt som du orkar och mår bra av men släpp på kraven. Det är som det är och det blir som det blir.