Hej på er! Nu var det väldigt länge sedan jag skrev något här sist. Jag har mått bra ganska länge, men nu känner jag att jag totalt börjar falla isär. Det har varit en extremt stressig termin i skolan + att det har varit väldigt mycket med familjen. (bland annat dödsfall samt att jag "blivit tvungen" att ha kontakt med min far igen, trots att jag inte för något i världen vill ha honom i mitt liv) Jag har känt att jag varit nära gränsen ett tag nu, men hela tiden lyckats kontrollera mig själv och ändå "klara mig". Men nu tror jag inte att jag klarar mer...
Den avgörande faktorn och den sista droppen blev nu när jag helt plötsligt fick reda på att det blivit något fel och jag inte längre får jobba där jag hade planerat att jobba i sommar. Det kan ju låta som en liten plutt grej, men för mig är det inte det. (bor ute på den norrländska glesbygden, inte så många alternativ) Har dock blivit erbjuden ett jobb på en plats där jag verkligen inte vill arbeta och med människor jag verkligen inte tycker om. Folk verkar tycka att jag är dum i huvudet som inte tar det jobbet och till viss del förstår jag dem (Det är trots allt nog min sista chans att få ett jobb i sommar) men jag känner verkligen att jag inte vill. Hur som helst... Det här blev alltså sista droppen och nu känns det verkligen som att bägaren fylld med vårens missöden har runnit över.
Huvudet bara snurrar och jag har så mycket ångest att jag knappt kan andas och bara vill spy hela tiden. Jag vågar inte prata med någon i min omgivning om hur jag känner, för jag vet att de bara skriker på mig om att jag är feg och svag och måste skärpa till mig om jag någonsin ska bli som folk. Jag gråter så fort någon så mycket som nuddar mig och jag tänker mycket på om jag borde se till skada mig allvarligt så att någon ska se att jag inte mår bra och framförallt kanske ta min smärta på allvar. Jag förstår att det förstås inte vore klokt och jag förstår att jag faktiskt måste skärpa till mig, men jag kan verkligen inte. Jag orkar ärligt inte ens försöka, allt jag vill är att bara få lägga mig ner i gräset och ruttna bort. Jag är så stressad och rädd för att leva och ibland känner jag bara att jag vill klippa av mina egna fingrar, eller något i den stilen.. (Märker att alla meningar börjar med Jag...) Jag känner att jag inte klarar av att ta tag i mitt eget liv just nu, jag gör verkligen inte det! Dessutom har jag en mor som är bipolär och till råga på allt även jobbar på psyket, så när allt inte handlar om hur hon mår så handlar det om att man minsann inte har några problem innan man blir inlagd på hennes j*vla avdelning... (Kommer till exempel ihåg när jag som 14-åring skurit mig i armarna och grät och erkände för mamma och hon sa "det där är ju bara en rispa, sluta vara en mes")
Jo det kan det ju vara, de kan säkert utreda det om det behövs en diagnos för att du ska kunna få behandling och må bättre.
