Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Cinora]

Dock blev inte min koncentration bättre förän jag var uppe i 40 mg, börjad emed 10 mg/vecka höjning

 

[zoller]

Dock blev inte min koncentration bättre förän jag var uppe i 40 mg, började med 10 mg/vecka höjning

Har hämtat ut receptet så ska börja i morgon, är positivt inställd till den så håller tummarna för att min kropp inte tycker den är fel. ska ta 25 mg en vecka o sen ev höja till 50 mg.. tycker det låter väldigt högt men jag testar!

Jag har överkänslighet/allergi mot medicin(fysiskt och även psykiskt), kan inte äta alla typer av penicillin, ingen form av smärtstillande, knappt några lugnande så att testa ny medicin för mig är som att förbereda sig på att springa in i ett elstaket och hoppas på att det inte är el i det.

Tycker det är så svårt med medicin, jag är ju mig själv nu när jag är utan, mycket mer fantasifull, impulsiv, karismatisk, säger saker fel men min omgivning uppfattar de oftast som charmigt(som ni läser så gillar jag ju mig själv...) men sen blir inte mkt gjort heller å andrasidan, somnar överallt dessutom fast jag tycker nått är intressant.. Idag skulle jag försöka plocka undan men istället blev det värre(började dra fram saker) och så blev det kaos och nu vågar ja inte röra någonting.

Med medicin så tappar jag självkänslan, blir otroligt effektiv men socialt handikappad, ber om ursäkt för min existens, går helst inte ut.

Hade valt att va utan men för att överleva i samhället så är det nog bäst att jag äter medecin..

 

[Cinora]

Stratteran har inte tagit bort det kreativa hos mig utan snarare fått fram den sidan ..

och jag är superkänslig för mediciner därav jag inte kunde äta ritalin 40 mg utan biverkningar..
så ge den en chans

 

[annie_cool]

Jag har Nässelfobi och har även svårt för mycket folk omkring får då panik.. Det har blivit lite bättre men jag tränar på attha lite folk omkring mig.

 

[Singoalla]

Hej. Tänkte vända mig till er med en fråga, kanske är det någon här som kan ge tips.
Jag har problem med en fobi som jag ibland utsätts för inom jobbet och som jag tyvärr inte kan kontrollera när eller hur utsatt jag blir. Detta har resulterat i ordentliga panikångestattacker. Har även haft lättare ångest däremellan när rädslan för att jag kan bli utsatt för fobin tränger på.
Har svårt att sluta tänka på det och vill ju såklart inte känna ångest över att gå till jobbet som jag i övrigt trivs med.

Frågan är om det går att få någon hjälp med detta, jag har tidigare fått stesolid inför större tandläkaringrepp pga panikångest och det hjälpte väldigt bra. Finns det möjlighet att få utskrivet nån enstaka tablett för att kunna hantera paniken när jag utsätts för fobin på jobbet (har hänt 3 gånger på 6 år så det är ju inget som inträffar särskilt ofta)?
Fobin har jag inga förhoppningar om att bli av med, men jag önskar att jag kunde få kontroll över panikångesten.

Några tips på vart jag kan vända mig om det finns hjälp att få?

Kanske kan en läkare skriva ut någon vid-behovs ångestdämpande?

 

[zoller]

Stratteran har inte tagit bort det kreativa hos mig utan snarare fått fram den sidan ..

och jag är superkänslig för mediciner därav jag inte kunde äta ritalin 40 mg utan biverkningar..
så ge den en chans

tog medicinen i morse. känner inget mer(vilket är positivt) än att jag mår så frukstansvärt illa som att vara otroligt åksjuk, ha redan spytt två ggr. hade du också det i början?
får nog stäla in helgensplaner och förbereda en hink..

 

[Cinora]

Nej har inte kännt av några biverkningar förutom absolut första dagen för då fick jag kraftigt illamående, problemet är att jag är illamående typ varje dag, vet inte vrf men har problem med maten pga illamående. psyk tror det sitter psykiskt och jag tror det är en kombination då jag inte är bra fysiskt för tillfället.

 

[zoller]

nu har jag vart åksjuk, kräkts, sovit bort halva dagen, gråtit andra halvan av dagen, kan inte fokusera blicken, klåda, svårt att kissa, köld-frossa, har gåshud sedan i morse, får se hur det gåt efter några dagar men jag tror inte det här kommer funka för mig.

 

[Cinora]

vad trist :/

 

[Rosett]

Läkarna har ibland en tendens att ordinera en för hög startdos (och för stor minskning vid utsättning) har jag märkt. Antagligen för att de inte provat medicinerna själv...
@zoller Kan du prova börja med en lägre dos i början? Om tabletten har en skåra är den delbar. Kapslar är svårare, då får man be om en med lägre dos.

 

[Singoalla]

Hur upplever ni att er omgivning reagerar på era problem? Jag tycker att det är oerhört svårt att hantera oförståelsen just nu. Jag har fantastiska människor runtom mig som bryr sig om mig, men har man inte varit deprimerad själv så är det givetvis väldigt svårt att relatera till. Alla utgår från sig själva såklart. Just nu får jag höra mycket "Du borde försöka hitta på något roligt! Det brukar alltid liva upp sinnet!" eller "Är du säker på att du vill äta medicin? Är det inte bättre om du kan klara dig utan det?" och "Kom igen, bara du kommer utanför dörren så kommer det bli jättekul!" Det är av välvilja, men varje gång jag hör en sådan kommentar vill jag dra för alla drapperier, släcka alla lampor och dra täcket över huvudet flera dagar i sträck.

 

[Rosett]

Hur upplever ni att er omgivning reagerar på era problem? Jag tycker att det är oerhört svårt att hantera oförståelsen just nu. Jag har fantastiska människor runtom mig som bryr sig om mig, men har man inte varit deprimerad själv så är det givetvis väldigt svårt att relatera till. Alla utgår från sig själva såklart. Just nu får jag höra mycket "Du borde försöka hitta på något roligt! Det brukar alltid liva upp sinnet!" eller "Är du säker på att du vill äta medicin? Är det inte bättre om du kan klara dig utan det?" och "Kom igen, bara du kommer utanför dörren så kommer det bli jättekul!" Det är av välvilja, men varje gång jag hör en sådan kommentar vill jag dra för alla drapperier, släcka alla lampor och dra täcket över huvudet flera dagar i sträck.

Om jag får såna kommentarer så brukar jag fråga "Hur menar du nu?" eller "Hur tänker du nu?" Man kan också säga "Om jag hade diabetes/hjärtsjukdom/stroke etc., hade du undrat om jag verkligen vill ta medicin då?"
Eller så kan man fråga hur mycket de vet om depression och be dem läsa på lite...

 

[Squie]

Hur upplever ni att er omgivning reagerar på era problem? Jag tycker att det är oerhört svårt att hantera oförståelsen just nu. Jag har fantastiska människor runtom mig som bryr sig om mig, men har man inte varit deprimerad själv så är det givetvis väldigt svårt att relatera till. Alla utgår från sig själva såklart. Just nu får jag höra mycket "Du borde försöka hitta på något roligt! Det brukar alltid liva upp sinnet!" eller "Är du säker på att du vill äta medicin? Är det inte bättre om du kan klara dig utan det?" och "Kom igen, bara du kommer utanför dörren så kommer det bli jättekul!" Det är av välvilja, men varje gång jag hör en sådan kommentar vill jag dra för alla drapperier, släcka alla lampor och dra täcket över huvudet flera dagar i sträck.

I grunden är kommentaren "Du borde försöka hitta på något roligt!" helt rätt. Enda sättet att fylla på energi är att göra roliga saker, allt enligt den läkare jag hade. Men...det hänger på hur det framförs.

På "Är du säker på att du vill äta medicin? och "Är det inte bättre om du kan klara dig utan det?", så skulle jag svara att "absolut är det bättre att klara sig utan men just nu gör jag inte det". Du möter frågan men ändå inte lämnar ut för mkt om dig själv.

På " Kom igen, bara du kommer utanför dörren så kommer det bli jättekul", skulle jag svara "vad är det som blir jättekul?", dvs be dem ge dig exempel.

Att som @Linda8142 föreslår, använda ordet "Hur" är jättebra. Det skapar en sk. öppen fråga som gör att motparten måste berätta.

Jag skulle däremot inte använda mig av motfrågan "om jag hade diabetes/hjärtsjukdom/stroke/etc, hade du undrat om jag verkligen vill ta medicin då?". Den kan uppfattas som väldigt provocerande och samtidigt kan du få svar och reaktioner du inte vill ha.

 

[Rosett]

I grunden är kommentaren "Du borde försöka hitta på något roligt!" helt rätt. Enda sättet att fylla på energi är att göra roliga saker, allt enligt den läkare jag hade. Men...det hänger på hur det framförs.

Om man är riktigt deprimerad så finns det inget roligt. När jag kröp till toaletten för att jag inte kunde gå så tänkte jag verkligen inte på att "hitta på något roligt". Jag ville bara kunna gå på toa och kanske dricka vatten också men eftersom jag inte kunde stå upp så fick jag stå på knä och ta vatten.

 

[Hallonsoda]

Hur upplever ni att er omgivning reagerar på era problem? Jag tycker att det är oerhört svårt att hantera oförståelsen just nu. Jag har fantastiska människor runtom mig som bryr sig om mig, men har man inte varit deprimerad själv så är det givetvis väldigt svårt att relatera till. Alla utgår från sig själva såklart. Just nu får jag höra mycket "Du borde försöka hitta på något roligt! Det brukar alltid liva upp sinnet!" eller "Är du säker på att du vill äta medicin? Är det inte bättre om du kan klara dig utan det?" och "Kom igen, bara du kommer utanför dörren så kommer det bli jättekul!" Det är av välvilja, men varje gång jag hör en sådan kommentar vill jag dra för alla drapperier, släcka alla lampor och dra täcket över huvudet flera dagar i sträck.

Åh ja, jag känner igen det där väldigt mycket. Det förutsätts liksom att lidandet minskar när man gör något vanligt och vettigt, typ sitter och tar en fika när det egentligen kan kännas ännu mer tröstlöst i sådan situationer för även om man agerar som sig själv är man ju inte sig själv. Man kanske tom kan skratta men skrattet är inte förankrat, det landar ingenstans inom en, man återvänder direkt till den där jävla tomheten och äcklet trots leendet på läpparna. Usch. "Roliga saker" kommer liksom inte att liva upp, de kommer snarare behöva kämpas igenom för att bereda möjlighet för verkliga upplivande situationer i någon diffus framtid. Och det där är nog väldigt svårt att förstå tror jag.

Depressionen är så kompakt, så kvävande, den drar i alla ens hårstrån, ens muskler, ens skelettben. Nedåt nedåt nedåt. Och just eftersom att den är så fullständigt omfamnande i sin karaktär så kan bara små små glimtar av ens tidigare jag upplevas i en själv. Omgivningen ser en glad tjej när man skrattar åt någonting. Själv minns att det en gång fanns en tid då skrattet var en verklig manifestation av ett sinnestillstånd och så vill man gråta eller stänga in sig igen .

Åh jag hoppas verkligen att du mår bättre snart singo! kram kram kram kram till dig!

 

[tolksele]

Hur upplever ni att er omgivning reagerar på era problem? Jag tycker att det är oerhört svårt att hantera oförståelsen just nu.

Nu mår jag mycket bättre men jag har faktiskt varit ganska noga med att berätta för folk att jag varit deprimerad i princip hela våren, för att jag tycker det är viktigt att våga prata om sånna saker.
Många har sen frågat "hur jag orkat" och då är jag ärlig; jag har skött skolan och sen inte gjort så mycket mer. Det har varit väldigt många ångestattacker och mycket håglöshet...

 

[Squie]

Om man är riktigt deprimerad så finns det inget roligt. När jag kröp till toaletten för att jag inte kunde gå så tänkte jag verkligen inte på att "hitta på något roligt". Jag ville bara kunna gå på toa och kanske dricka vatten också men eftersom jag inte kunde stå upp så fick jag stå på knä och ta vatten.

Jag har varit där...så jag vet. Likförbenat så fungerar det så att enda sättet att fylla på energi är att göra roliga saker. Som sjuk i en depression ska du verkligen undvika saker som kostar dig energi, som agerar som energitjuvar. Det du kan lämna bort i aktiviteter, människor, etc som är energikrävande ska du göra. Det är inte enbart en läkare som har sagt dessa ord till mig utan andra läkare, professorer, psykologer, kuratorer, sjukgymnaster, anställda på AF och FK, etc. Det kallas också motivation eller viljan. Det du är motiverad till att göra, ska du göra.

Min motivation låg i att ta hand om den häst jag älskar högt över allt annat. Han stod pall och har stått pall under alla år som jag var sjuk. Det var det enda jag orkade göra och det var också det enda som gav mig energi (till en början). Han är och var grunden till att jag står där jag är idag.

 

[grodan21]

Hur lär man sig att acceptera sin diagnos? Har försökt googla för att hitta info, men tycker inte att jag hittar något.

 

[Squie]

Hur lär man sig att acceptera sin diagnos? Har försökt googla för att hitta info, men tycker inte att jag hittar något.

Oj, vilken bra fråga.

För mig handlade acceptansen om att förstå o ta in orden "just nu". I de orden ligger också en hel del hopp om att det blir bättre. "Just nu" mår jag så här..men det betyder inte att jag alltid kommer att göra det. Och i acceptansen ligger också första steget mot att bli bra eller iaf bättre. Jag har frågat många människor i olika professioner som jag mött och alla säger samma sak, innan en acceptans är gjort kan du aldrig bli bättre.

 

[grodan21]

Oj, vilken bra fråga.

För mig handlade acceptansen om att förstå o ta in orden "just nu". I de orden ligger också en hel del hopp om att det blir bättre. "Just nu" mår jag så här..men det betyder inte att jag alltid kommer att göra det. Och i acceptansen ligger också första steget mot att bli bra eller iaf bättre. Jag har frågat många människor i olika professioner som jag mött och alla säger samma sak, innan en acceptans är gjort kan du aldrig bli bättre.

Men en neuropsykiatrisk diagnos blir man ju inte "fri" från, det är ju något man måste leva med. Just nu känns det som att den hindrar mig för mycket i mitt vardagliga liv,