Vi med Depression,Ångest,Panikångest,OCD,Fobier etc.

[Singoalla]

Om man är riktigt deprimerad så finns det inget roligt. När jag kröp till toaletten för att jag inte kunde gå så tänkte jag verkligen inte på att "hitta på något roligt". Jag ville bara kunna gå på toa och kanske dricka vatten också men eftersom jag inte kunde stå upp så fick jag stå på knä och ta vatten.

Åh, vad hemskt det låter Det¨skrämmer, och fashinerar hur hjärnan kan handikappa än så.

 

[Squie]

Men en neuropsykiatrisk diagnos blir man ju inte "fri" från, det är ju något man måste leva med. Just nu känns det som att den hindrar mig för mycket i mitt vardagliga liv,

Vad är det som sjukdomen hindrar dig att göra?

 

[grodan21]

Vad är det som sjukdomen hindrar dig att göra?

Den gör att jag saknar socialkompetens

 

[Singoalla]

Åh ja, jag känner igen det där väldigt mycket. Det förutsätts liksom att lidandet minskar när man gör något vanligt och vettigt, typ sitter och tar en fika när det egentligen kan kännas ännu mer tröstlöst i sådan situationer för även om man agerar som sig själv är man ju inte sig själv. Man kanske tom kan skratta men skrattet är inte förankrat, det landar ingenstans inom en, man återvänder direkt till den där jävla tomheten och äcklet trots leendet på läpparna. Usch. "Roliga saker" kommer liksom inte att liva upp, de kommer snarare behöva kämpas igenom för att bereda möjlighet för verkliga upplivande situationer i någon diffus framtid. Och det där är nog väldigt svårt att förstå tror jag.

Depressionen är så kompakt, så kvävande, den drar i alla ens hårstrån, ens muskler, ens skelettben. Nedåt nedåt nedåt. Och just eftersom att den är så fullständigt omfamnande i sin karaktär så kan bara små små glimtar av ens tidigare jag upplevas i en själv. Omgivningen ser en glad tjej när man skrattar åt någonting. Själv minns att det en gång fanns en tid då skrattet var en verklig manifestation av ett sinnestillstånd och så vill man gråta eller stänga in sig igen .

Åh jag hoppas verkligen att du mår bättre snart singo! kram kram kram kram till dig!

Du beskriver det så himla bra när du säger att man inte är sig själv även fast man agerar som sig själv. Åh, spot on! Jag undrade nämligen här om dagen vart Singo hade tagit vägen. Jag känner mig inte som en nedstämd Singo, eller en ledsen Singo, eller en tom Singo. Jag känner mig inte som Singo alls! Jag tänker tillbaka på henne. Jag tänker på henne när hon skrattade. Jag tänker på de drömmar och mål som hon hade, och undrar vart hon tog vägen. Jag ser henne inte ens i spegeln.

Depression är som att kräla fram på armbågarna genom en oänlig öken. Förlamad från midjan och nedåt. Släpa den tunga kroppen framåt med en armbåge i taget. Varje gång sikten är skymd av en kulle så hoppas jag att jag ska se bebyggelsen på andra sidan, men varje gång jag når toppen så är det bara sand så långt ögat kan nå. Så man fortsätter dra sig framåt. En armbåge i taget.

Jag påbörjar min utredning nästa vecka och jag tror att det kommer bli tunga månader framöver. De ska utreda om jag lider av en vanlig depression eller om jag är bipolär. Jag är inställd på en "bumpy road" framöver, en del av mig säger att den depression jag upplever just nu bara är början. Men jag omger mig med rätt människor, har börjat berätta för mina anhöriga vad som händer just nu och ta fram rustningen.

Singo - jag hoppas vi ses 2016. Jag längtar efter dig.

 

[Singoalla]

Jag har varit där...så jag vet. Likförbenat så fungerar det så att enda sättet att fylla på energi är att göra roliga saker. Som sjuk i en depression ska du verkligen undvika saker som kostar dig energi, som agerar som energitjuvar. Det du kan lämna bort i aktiviteter, människor, etc som är energikrävande ska du göra. Det är inte enbart en läkare som har sagt dessa ord till mig utan andra läkare, professorer, psykologer, kuratorer, sjukgymnaster, anställda på AF och FK, etc. Det kallas också motivation eller viljan. Det du är motiverad till att göra, ska du göra.

Min motivation låg i att ta hand om den häst jag älskar högt över allt annat. Han stod pall och har stått pall under alla år som jag var sjuk. Det var det enda jag orkade göra och det var också det enda som gav mig energi (till en början). Han är och var grunden till att jag står där jag är idag.

Ja, jag tror du har nyckeln där. När någon säger "Gå ut och ha kul!" så menar de ofta, i mitt fall, att jag ska göra saker som jag gjorde innan. Träffa vänner. Gå på fester. Vara social. Det är för svårt och resulterar allt som oftast i panikångest. Om jag ens lyckas ta mig dit och inte är sängliggandes från början. Men att däremot ta med min hund ut på innergården och sätta mig i solen en stund, se honom käka lite gräs och jaga insekter kan dra an en liten sträng av tillfredställse.

Vet inte vad jag skulle göra utan den här skrutten just nu

 

[zoller]

Läkarna har ibland en tendens att ordinera en för hög startdos (och för stor minskning vid utsättning) har jag märkt. Antagligen för att de inte provat medicinerna själv...
@zoller Kan du prova börja med en lägre dos i början? Om tabletten har en skåra är den delbar. Kapslar är svårare, då får man be om en med lägre dos.

Det går tyvärr inte att dela dem, är kappslar. Provade att ta medecinen efter lunch istället, kan knappt äta efter jag tagit den men det funkade. Känner mig väldigt mkt piggare på morgonen nu, vet inte om de medecinen eller inbilning men brukar ha svårt att komma upp.
Får fortfarande problem att kissa och nr två.. Börjar få ruggigt ont i magen. Hoppas de går över.

 

[SusieQ]

Har fått Sertralin utskrivet nu. Spenderat den första (förra) veckan med att må illa och kräkas. Visst illamående är en vanlig biverkning. Men den höjde samtidigt blodsockret rejält och som typ 1 diabetiker spädde det på illamåendet rätt rejält. Sa till läkaren som då sa sluta över helgen och prova på måndag igen, sagt och gjort. Idag mår jag faktiskt bra. Men var tvungen att höja insulindosen ändå.

 

[Rosett]

Det går tyvärr inte att dela dem, är kappslar.

När jag satte ut venlafaxin hade jag kapslar med små korn i. Jag öppnade kapslarna och tog en mindre dos, man ska egentligen inte göra det men jag såg ingen anledning till att inte göra det. (Vissa mediciner måste tas i kapslar för att de kan fräta i matstrupen annars).

 

[Maoam]

Har fått Sertralin utskrivet nu. Spenderat den första (förra) veckan med att må illa och kräkas. Visst illamående är en vanlig biverkning. Men den höjde samtidigt blodsockret rejält och som typ 1 diabetiker spädde det på illamåendet rätt rejält. Sa till läkaren som då sa sluta över helgen och prova på måndag igen, sagt och gjort. Idag mår jag faktiskt bra. Men var tvungen att höja insulindosen ändå.

Hur stor dos tar du?

 

[SusieQ]

1 50mg tablett om dagen tror jag att det är. Inte mkt iaf.

 

[Maoam]

1 50mg tablett om dagen tror jag att det är. Inte mkt iaf.

Ok, jag tänkte mest att när jag började äta Sertralin gick jag på 25 mg i en vecka pga biverkningarna och sedan höjde jag till 50. Vad säger läkaren om dosen?

 

[SusieQ]

Ok, jag tänkte mest att när jag började äta Sertralin gick jag på 25 mg i en vecka pga biverkningarna och sedan höjde jag till 50. Vad säger läkaren om dosen?

Nja, han pratade mer om att den skulle höjas sen. Men nu var jag utan i två dagar och började sedan igen med dem, för att vi skulle se om det var pillrena eller ngt annat som fick mig att må så illa. Det var dem, men när jag började igen efter två dagar var det bra (då var jag iofs också beredd med högre insulindos också).

 

[Maoam]

Ok, hoppas att det blir bra och att du bli hjälpt av tabletterna. Jag fick en del jobbiga biverkningar första 2 veckorna men de ebbade ut efter hand.

 

[viriel]

Ugh vet inte vad jag vill få ut av det här men nånstans måste det ut...

Har ganska nyligen diagnostiserats med depression, panikångest och mild social fobi (har även själv funderat på borderline men inte vågat ta upp det). Inget jag inte redan misstänkt, det är problem jag haft större delen av livet och juat nu känns det som om det kommer fortsätta i all evighet.

Iaf, har preciiis börjat träffa en fantastisk dude, han är hela paketet, och första gångerna var det lätt för mig men sen.. vart det svårt aom vanligt. Har jättesvårt att sätta ord på saker och prata, även med folk jag är nära vän med, vilket gör att jag blir osäker och får ännu svårare. Det är vad som har börjat hända, och det blir bara värre. Lägger så otroligt mycket vikt vid ALLT, så såna här grejer får mig att känna mig som att jag inte duger nånting till och börjar hata mig själv, och skäms över att jag verkar dum och tråkig etc. Skule vilja prata om det, inte dra upp hela min historia så här tidigt kanske, men att jag känner mig osäker.. vet inte, men det skulle kännas bättre att få ut det? Men samtidigt är det det sista jag vill, är ju livafarligt att visa känslor.. vill bara komma undan allt det här och inte träffa honom mer, men samtidigt vet jag att jag blir lika frustrerad över att inte ha nån..

Ugh känner att jag inte får sagt det jag ville men this is as good as it gets.. :/

 

[SusieQ]

Ok, hoppas att det blir bra och att du bli hjälpt av tabletterna. Jag fick en del jobbiga biverkningar första 2 veckorna men de ebbade ut efter hand.

Illamåendet är borta iaf, men jag måste ha förhöjd insulindos för att hålla blodsockret i schack och inte må illa av det. hoppas det försvinner för så mkt insulin känns bara onödigt att trycka i sig...

 

[Rosett]

Jag har minskat på buspironet (tar det mot GAD). Har haft 20 mg x 3 men tar nu mirtazapin på kvällen så då har jag slutat ta kvällsdosen av buspiron. Om mirtazapinet hjälper både mot ångesten och för sömnen så är det ju onödigt att ta buspiron också...tänker jag.
Blev lite ängslig angående buspiron, får ibland en sort som heter Anksilon och på den står det att det inte kan uteslutas att den kan ge skador på centrala nervsystemet på lång sikt. Finns inga långtidsstudier på den tydligen, bara 6-månadersstudier.

 

[_FiA_]

Hej allihopa, länge sedan jag skrev här nu, främst kanske för att jag mått helt okej på sistone vilket ju är positivt. Men idag har jag en riktig skitdag.
Hatar att mitt psyke är så jävla ostabilt! Jag har gått ner 6 kg i vikt, och det är för att jag ville det. Att jag kände mig okej med att gå ner i vikt är väldigt positivt för min del med tanke på att jag har tvångssyndrom gällande en skräck att gå ner i vikt, bli undernärd =dö. Men jag har ändå på sistone känt att jag skulle vara snyggare 6 kg lättare, och tankarna kring näringsbrist osv har varit rätt små så jag kände ändå att jag då kunde ta tag i att gå ner i vikt och det gjorde jag. Fram tills idag har jag tyckt att jag har blivit jätte fin i kroppen och att jag är smal men inte för smal nu utan perfekt. Idag fick jag ångest på eftermiddagen och den bara ökade, lite osäker på vad som ligger bakom men jag började fundera kring min vikt, jag ligger på 60 kg nu och det är där jag ville ligga, nu är jag livrädd att jag kommer fortsätta gå ner i vikt trots att jag inte vill gå ner mer. Jag börjar även övertolka hur "benig" jag är när jag tittar mig i spegeln osv.

Det sjuka är ju att jag själv vet vad jag gjort för att gå ner i vikt (dra ner på kolhydrater etc.) och jag vet ju vad jag behöver ändra om jag ska gå upp i vikt igen. ÄNDÅ känner jag mig helt ur kontroll just nu.. jävla tvångssyndrom! Måste ha kontroll hela tiden och inbillar jag mig att jag tappat kontrollen så får jag ångest.

Jag tror att allt är en kombination av att jag inte riktigt vet hur det blir med jobbet framöver om jag får vara kvar.. sommaren närmar sig och pressen på att ha roligt, göra saker osv ökar på min ångest som fan. Allt detta gör att jag får en grundångest, och då bruktar jag automatiskt ta till att "fixera" mig vid något som jag kan "kontrollera"


Skulle behöva lite råd av er

 

[Tropic]

Jag tror jag har social fobi men vågar inte ta hjälp. Rodnar för minsta lilla uppmärksamhet vilket gör att jag håller mig undan dom flesta sociala situationer. Jag är väldigt sluten och avskyr att tala om mina känslor och öppna mig för folk, sämsta kombinationen för att våga gå till kurator eller psykolog med andra ord. Får väl leva med det...

 

[Rosett]

Jag tror jag har social fobi men vågar inte ta hjälp. Rodnar för minsta lilla uppmärksamhet vilket gör att jag håller mig undan dom flesta sociala situationer. Jag är väldigt sluten och avskyr att tala om mina känslor och öppna mig för folk, sämsta kombinationen för att våga gå till kurator eller psykolog med andra ord. Får väl leva med det...

Man kan få behandling för det via internet! Jag vet inte om man måste träffa en läkare eller psykolog på riktigt först...men du kan ju höra dig för?
https://www.google.se/webhp?sourcei...F-8#q=social fobi behandling internet&es_th=1

 

[Cinora]

Ni med Asperger/ADD/ADHD! Se hit!

När man har ett liv där humörsvängningar styr ens liv? allt går från 0-100 eller svart/vitt tänk i allt och extrema svårigheter med relationer?? plus grova problem med tomhetskänsla och separationsångest??

Är det verkligen "bara" ADD/Asperger?

Trodde jag skulle få mitt liv att fungera när jag blev medicinerad för ADD och det HAR hjälpt men som vanligt leker mitt humrö bergodalbana med mig? :/

Jag har antingen timmar/sekunder/minuter i bästa fall dagar med hunör på TOPPEN,livet känns så lätt och alla problem försvinner men jag har också timmar/sekunder/minuter i värsta fall dagare där jag är på BOTTEN.

Jag fungerar fortfarande men jag mår extremt dåligt poå insidan..
Får destruktiva tankar, ångest och panikattacker osv.
blir extremt deppig och vill inte vara social osv..

Visst jag är van men jag HATAR att jag aldrig vet när måendet vänder? :/