Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Saeta]

Jag måste bara få fråga. Varför ställde du ovanstående fråga till mig? Vad var poängen? Om du nu håller med om att min frisör var gränslös, att vissa saker är privata etc, varför då ens ställa en fråga om huruvida jag reagerat likadant om hon pratat om sin semester?

Jag var nog lite för snabb när jag skrev, ber om ursäkt!! Jag tycker verkligen att det var oproffsigt av frisören!

 

[Saeta]

Varför? Varför är det inte okej att vissa saker är svårare, mer privata, att prata om än andra?

Hur vet du det?

En fråga (som du absolut inte behöver svara på): Arbetar du eller går i skolan? Träffar du människor i ditt dagliga liv? Eller skulle du säga att din mesta kontakt med människor är över nätet? För det känns som att du baserar din uppfattning om "folk" på typ internetkommentarer.

Jag menar inte att det inte ska fortsätta vara privat. Såklart det finns sånt som är svårare att prata om och det är okej. Men att känna skam och att dra sig för att prata om något för att vara rädd för vad omgivningen ska tycka och tänka och säga (så är det ju med mycket såklart) är fel. Tycker jag.

Förstår hur du menar. Jag träffar kanske inte lika mycket folk som någon med ett socialt arbete gör. Alltså inte dagligen. Men jag är inte isolerad hemma heller utan jag umgås med folk. Sen är det mest influensers som pratar om liknande grejer som mig (eller har liknande problem men som av olika anledningar inte pratar om det offentligt).
Jag personligen får aldrig kommentarer om att det jag gör är fel eller triggande eller så. Jag är "peppar peppar" väldigt skonad från sånt. Utan min erfarenhet av det här baseras dels från läkare/lärare/annat folk i en maktposition över mig, eller vad jag hör från folk jag umgås med/ser deras kommentarer. Och nu menar jag inte hatkommentarer utan mer konstruktiva sådana. Det är ju skillnad på att hata och att säga att något en gör är fel/olämpligt.

 

[athena_arabians]

Men vad tusan ska en göra då? Filmer hänvisar till en viss åldersgräns för att vissa kan må dåligt av innehållet. Tittar någon ändå, så ja, vad ska en göra åt det?

Jag skulle aldrig gå fram till någon och trycka upp mina ärr framför ögonen på den personen.
Jag skulle heller aldrig prata om något inför folk som jag vet inte uppskattar det.

Jag pratar ju typ inte ens om triggande grejer med folk om inte samtalet leder in på det. Som sagt, jag är väldigt konflikträdd och vill aldrig såra eller göra någon illa. Därför försöker jag göra så gott jag kan för att inte trampa någon på tårna (även om jag är klumpig och råkar göra det ibland).
Det enda jag gör är att skriva om det på min insta (där folk som följer mig vet vad jag pratar om) samt pratar om det på min youtube och det är samma där. Folk vet vad jag brukar prata om (om inte annat står det i både thumbnail och beskriving och rubrik).

Mycket enkelt, en tar ansvar för vad en lägger upp offentligt. Tex gör så att media/texter/bilder som innehåller material som kan vara triggande endast går att se för de som är godkända, dvs en måste ha ett lösenord för att se materialet.

Eller så låter en bli helt och hållet att lägga upp potentiellt triggande material. Personligen tycker jag det är synnerligt omdömeslöst.

 

[Saeta]

Det är så triggers funkar. Man klickar trots att man vet att man inte borde - man klickar för att man blivit triggad.

Jag håller inte riktigt med. Det är vissa grejer som jag kan bli triggad av. Exempelvis videos där folk spyr. Vissa personer som jag följer (som någon gång har spytt) varnar alltid innan och då kan jag välja själv om jag vill fortsätta kolla eller hoppa över.

Om det skulle vara så som du säger så skulle det vara onödigt att triggervarna.
För personen kollar ju ändå, just för att hen inte borde.

 

[mandalaki]

Jag håller inte riktigt med. Det är vissa grejer som jag kan bli triggad av. Exempelvis videos där folk spyr. Vissa personer som jag följer (som någon gång har spytt) varnar alltid innan och då kan jag välja själv om jag vill fortsätta kolla eller hoppa över.

Om det skulle vara så som du säger så skulle det vara onödigt att triggervarna.
För personen kollar ju ändå, just för att hen inte borde.

Eller så ser den som triggervarnar det som du: nu har jag varnat, då är det upp till den som ändå klickar vidare. Vilket är ansvarslöst när det gäller allvarligare saker än kräkfobi, t ex ätstörningar.

Att du inte klickar på en video där någon spyr (vem fan lägger upp sådana?) är ju ett undvikandebeteende och inget annat. Du kan inte jämföra det med t ex en anorektiker som beundrar andra anorektikers filmer.

 

[Saeta]

Jag vet inte vilka kretsar du umgås i men jag tycker att det är det, i alla fall när man pratar om psykisk ohälsa på generell nivå. Lite på samma sätt som om man pratar om magsjuka på generell nivå eller tjafs med sambon på generell nivå. När det kommer till en privat nivå är det inte lika lättsamt. Som att prata om hur mycket man hatar sin svärmor och hur mycket man lider på semstern varje år man ska dit.

Att du uppfattar det som tabubelagt att prata om psykisk ohälsa kan jag ärligt talat bara tolka som att du är gränslös mot folk och att de tycker det är obehagligt. Inte att det är just ämnet psykisk ohälsa som skrämmer dem.

Visst har det blivit bättre. Och i mitt umgänge kan vi såklart prata om allt. Ändå har jag folk som står mig nära där det framkommit efter typ 20 år att hen har levt med en depression eller annan typ av psykisk ohälsa (jag har ju haft mina aningar) utan att ha pratat om det. När personen tillslut berättat för mig så har det visat sig att hen har skämts otroligt mycket för vad omgivningen ska tänka.

Du får hemskt gärna läsa det jag skrivit i kommentarerna. Då hade du sett att jag är en person som absolut _inte_ är varken gränslös eller skulle utsätta andra för obehag. Eller ja alltså, jag är ju den jag är och jag är introvert och blyg. Speciellt i sammanhang där jag inte känner folk så bra eller där det är mycket folk. Jag gillar att hålla mig i utkanten och iaktta istället för att stå i centrum. Sån är jag. Om det uppfattas som obehagligt och gränslöst så ja, då vet jag inte vad jag ska göra.

 

[Saeta]

Jag tror precis exakt samma!

Varför?

 

[Saeta]

Skulle kännas sorgligt att prata om psykisk ohälsa/cancer/hjärt och kärlsjukdomar (som är några av dom sjukdomar som ligger i topp till för tidig död) på samma sätt som förkylning/huvudvärk.

Jag menar att det inte ska vara någon skam inblandat. Trodde jag hade varit tydlig med det.

 

[Saeta]

Tyckte inte du att folk på buke försökte tysta dig när de i själva verket försökte förklara att det kanske inte är bra för dig att fokusera så på dina diagnoser?


Jag har också skyllt på annat istället, det beror inte på att psykisk ohälsa är tabu utan för att jag helt enkelt inte alltid har lust att berätta det för vem som helst. Eller som förr, när jag hade kontakt med min pappa fortfarande, så undvek jag att säga något om min psykiska ohälsa. Det betyder inte heller att psykisk ohälsa är tabu, utan att just honom går det inte att prata om det med av olika skäl.

Jo verkligen. Det är konstigt att folk tror sig veta vad som är bra och inte bra för någon dom inte känner. Sen fokuserar jag nog inte riktigt så på mina diagnoser, det ser nog kanske bara ut som det.

Då kan en ju kanske fundera på varför det inte går att prata om just psykisk ohälsa med hen ( och många andra).
Det betyder fortfarande inte att du eller någon annan måste prata om psykisk ohälsa. Åter igen - du gör som du vill. Ingen tvingar dig. Vill du inte prata om det så gör inte det. Det är exakt precis lika okej som att prata om det!

 

[Saeta]

Men din definition av "tystad" kanske ser lite annorlunda ut än de flestas? Jag menar, du känner dig tystad på Buke när andra användare har andra åsikter än du. Du blir snabbt huggig och läser inlägg som fan läser Bibeln.

Om du gör samma sak i verkligheten förstår jag att du känner dig kritiserad, skammad och tystad av alla.

Nej, med tystad menar jag att "du kanske inte ska prata så högt om ångest för att omgivningen inte ska döma dig".
Och jag menar alltså inte att jag står och skriker mitt på stan om min psykiska ohälsa, utan att jag helt enkelt inte ska prata om det i situationer där samtalet kan leda in på det. Exempelvis om någon frågar hur jag mår. Då ska jag hellre säga att jag är lite trött eller har ont i huvudet än att säga att jag har ångest eller är deprimerad.

 

[Raderad medlem 6459]

@Saeta Jag har inte sagt att du står och skriker på stan. Du verkar inte riktigt förstå vad jag skriver.

I en diskussion på Buke ansåg du dig bli tystad bara för att folk inte håller med dig. Jag tänker att det kan vara likadant för dig i verkligheten, att du väldigt snabbt känner dig tystad och illa behandlad.

För övrigt håller jag med den som sa så till dig att det ABSOLUT finns tillfällen när man inte svarar "jag har ångest/är deprimerad" när någon frågor hur man mår.

 

[EmmaBovary]

Jag menar inte att det inte ska fortsätta vara privat. Såklart det finns sånt som är svårare att prata om och det är okej. Men att känna skam och att dra sig för att prata om något för att vara rädd för vad omgivningen ska tycka och tänka och säga (så är det ju med mycket såklart) är fel. Tycker jag.

Förstår hur du menar. Jag träffar kanske inte lika mycket folk som någon med ett socialt arbete gör. Alltså inte dagligen. Men jag är inte isolerad hemma heller utan jag umgås med folk. Sen är det mest influensers som pratar om liknande grejer som mig (eller har liknande problem men som av olika anledningar inte pratar om det offentligt).
Jag personligen får aldrig kommentarer om att det jag gör är fel eller triggande eller så. Jag är "peppar peppar" väldigt skonad från sånt. Utan min erfarenhet av det här baseras dels från läkare/lärare/annat folk i en maktposition över mig, eller vad jag hör från folk jag umgås med/ser deras kommentarer. Och nu menar jag inte hatkommentarer utan mer konstruktiva sådana. Det är ju skillnad på att hata och att säga att något en gör är fel/olämpligt.

Men vänta, hämtar du din bild av att det är tabubelagt att tala om psykisk ohälsa i samhället från influensers? Inte egna erfarenheter? Eller missuppfattade jag dig helt nu?

 

[Saeta]

Jag fick en gång en nyttig fråga av en psykolog;
Vem är du om du inte mår dåligt? dvs skrämmer det dig att vara utan ätstörningar och dåligt mående?
Jag insåg långt senare att detta var min identitet och den jag trodde jag var. Jag mådde bra och blev lugn av att må dåligt.
Jag tror det kan vara nyttigt att fundera ibland om ens mående har blivit ens identitet och om man skulle må bra av att utveckla andra sidor av sig själv.

För egen del så kan jag ju bara svara att jag vet vem jag är när jag inte mår dåligt. För mig är ett liv som "frisk" inte ett dugg skrämmande. Även om vägen dit är tuff så är det ännu tuffare att vara nere i skiten. Jag har dock svårt för den där diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker. Men jag vet att ingen _VILL_ vara sjuk (och det har jag sagt fleeeera gånger i tidigare trådar också) om det gick att välja på att vara frisk och sjuk.
Gillar inte heller uttrycket att "identifiera sig med sin sjukdom/diagnos".
Men absolut, det är nyttigt att fundera på det!

 

[Niyama]

Jo verkligen. Det är konstigt att folk tror sig veta vad som är bra och inte bra för någon dom inte känner. Sen fokuserar jag nog inte riktigt så på mina diagnoser, det ser nog kanske bara ut som det.

Nja, det finns rätt mycket där det blir uppenbart vad som inte är bra och du har ju dessutom skrivit mycket på buke.

Då kan en ju kanske fundera på varför det inte går att prata om just psykisk ohälsa med hen ( och många andra).
Det betyder fortfarande inte att du eller någon annan måste prata om psykisk ohälsa. Åter igen - du gör som du vill. Ingen tvingar dig. Vill du inte prata om det så gör inte det. Det är exakt precis lika okej som att prata om det!

Det är inte så mycket att fundera på, det har i alla fall inget med tabu att göra.

 

[Saeta]

Mycket enkelt, en tar ansvar för vad en lägger upp offentligt. Tex gör så att media/texter/bilder som innehåller material som kan vara triggande endast går att se för de som är godkända, dvs en måste ha ett lösenord för att se materialet.

Eller så låter en bli helt och hållet att lägga upp potentiellt triggande material. Personligen tycker jag det är synnerligt omdömeslöst.

Då har du alltså svårt för filmer med åldersgräns också?
Eller dokumentärer, det finns ju mängder av dokumentärer som pratar väldigt ingående och djupt om triggande ämnen. Borde inte de heller få existera? Eftersom folk kan klicka in ändå och lyssna/titta/läsa och på så sätt bli triggade.
Det går inte att lösenordsskydda allt.

 

[Saeta]

Eller så ser den som triggervarnar det som du: nu har jag varnat, då är det upp till den som ändå klickar vidare. Vilket är ansvarslöst när det gäller allvarligare saker än kräkfobi, t ex ätstörningar.

Att du inte klickar på en video där någon spyr (vem fan lägger upp sådana?) är ju ett undvikandebeteende och inget annat. Du kan inte jämföra det med t ex en anorektiker som beundrar andra anorektikers filmer.

Du tar dig friheten att jämföra vad som är värst mellan fobi och ätstörning? Hur kan du göra den jämförelsen?
Javisst, jag undviker sånt som får mig att må dåligt (jag vet att säkerhetsbeteenden inte är bra för ens fobier!) och det gäller inte bara fobier utan även annat som kan trigga mitt mående.

Så om en person med en ätstörning skulle vara med i typ Nyhetsmorgon, tycker du att det är olämpligt?

Många tv-program/filmer varnar innan om det är något som kan vara triggande.

 

[Niyama]

Eller ja alltså, jag är ju den jag är och jag är introvert och blyg. Speciellt i sammanhang där jag inte känner folk så bra eller där det är mycket folk. Jag gillar att hålla mig i utkanten och iaktta istället för att stå i centrum. Sån är jag. Om det uppfattas som obehagligt och gränslöst så ja, då vet jag inte vad jag ska göra.

Jag tvekar lite om jag ska kommentera detta, men jag tror du kan ta bort inlägg eftersom det är i dagbokstråd? Säg till annars om du vill att jag ska ta bort direkt.

Jag har ju träffat dig och måste verkligen hålla med om ovanstående. Jag har svårt att tänka mig att du skulle "pracka på" någon något om din psykiska ohälsa IRL. Att du överhuvudtaget skulle prata om det på ett gränslöst sätt IRL. Nu var det visserligen längesen vi sågs, men nä, jag uppfattade dig som alldeles för försiktig för det.

 

[Saeta]

@Saeta Jag har inte sagt att du står och skriker på stan. Du verkar inte riktigt förstå vad jag skriver.

I en diskussion på Buke ansåg du dig bli tystad bara för att folk inte håller med dig. Jag tänker att det kan vara likadant för dig i verkligheten, att du väldigt snabbt känner dig tystad och illa behandlad.

För övrigt håller jag med den som sa så till dig att det ABSOLUT finns tillfällen när man inte svarar "jag har ångest/är deprimerad" när någon frågor hur man mår.

Nej, jag vet att du inte har sagt det. Det var jag som sa det och det var ett exempel. Ett dumt sådant. För så skulle jag aldrig göra.

Nja, nej, håller inte med.

Vad är det för tillfällen? Jag syftar på när ens arbetsgivare (eller liknande)/släkting eller vad det nu än kan vara frågar, alltså inte som en artighetsfras utan frågar på riktigt hur en mår, varför en verkar nedstämd eller så. Anser du då att det är ett tillfälle då en inte ska vara ärlig utan istället kanske säga att det inte är något speciellt? Än att säga att det är ångest/depression eller vad det nu än må vara?

 

[Saeta]

Men vänta, hämtar du din bild av att det är tabubelagt att tala om psykisk ohälsa i samhället från influensers? Inte egna erfarenheter? Eller missuppfattade jag dig helt nu?

Du missuppfattade. Jag sa att min umgängeskrets mest består av influensers. Många når ut till otroligt mycket folk, håller föreläsningar och får dagligen meddelanden från folk som känner av tabut. Självklart har jag också egen erfarenhet!

 

[Saeta]

Jag tvekar lite om jag ska kommentera detta, men jag tror du kan ta bort inlägg eftersom det är i dagbokstråd? Säg till annars om du vill att jag ska ta bort direkt.

Jag har ju träffat dig och måste verkligen hålla med om ovanstående. Jag har svårt att tänka mig att du skulle "pracka på" någon något om din psykiska ohälsa IRL. Att du överhuvudtaget skulle prata om det på ett gränslöst sätt IRL. Nu var det visserligen längesen vi sågs, men nä, jag uppfattade dig som alldeles för försiktig för det.

Ah nej det är ingen fara!
Jo precis, då har jag nog rätt uppfattning om mig själv ändå