Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[athena_arabians]

Då har du alltså svårt för filmer med åldersgräns också?
Eller dokumentärer, det finns ju mängder av dokumentärer som pratar väldigt ingående och djupt om triggande ämnen. Borde inte de heller få existera? Eftersom folk kan klicka in ändå och lyssna/titta/läsa och på så sätt bli triggade.
Det går inte att lösenordsskydda allt.

Nej, jag har inga problem med att det finns filmer med åldersgräns eller dokumentärer. Vad du kapitalt missar är att båda de företeelserna har en ansvarig utgivare som lyder under rätt många etiska regler.

Du och endast du har ansvar för din Youtube/Insta/whatever. Jag backar inte en tum från att det är jäkligt oansvarigt att lägga upp triggande material i sådana forum utan någon som helst kontroll över vilka som ser det.

 

[athena_arabians]

Du missuppfattade. Jag sa att min umgängeskrets mest består av influensers. Många når ut till otroligt mycket folk, håller föreläsningar och får dagligen meddelanden från folk som känner av tabut. Självklart har jag också egen erfarenhet!

Något säger mig att influencers (vad det nu är) och de som kontaktar dem inte riktigt är representativa för hela befolkningen. Dvs att grunda åsikten att det finns ett starkt tabu att prata om psykiska problem endast på deras vittnesmål är statistiskt sett galet.

 

[mandalaki]

Du tar dig friheten att jämföra vad som är värst mellan fobi och ätstörning? Hur kan du göra den jämförelsen?
Javisst, jag undviker sånt som får mig att må dåligt (jag vet att säkerhetsbeteenden inte är bra för ens fobier!) och det gäller inte bara fobier utan även annat som kan trigga mitt mående.

Så om en person med en ätstörning skulle vara med i typ Nyhetsmorgon, tycker du att det är olämpligt?

Många tv-program/filmer varnar innan om det är något som kan vara triggande.

Ja, jag tar mig friheten att tycka att en ätstörning är värre än kräkfobi.

Ja, jag tycker det är olämpligt om en person som inte har kontroll över sin ätstörning är med i Nyhetsmorgon. Olämpligt för hen själv och för andra. Och det är nog därför t ex föreningen Frisk och fri väljer ut medlemmar som är friskförklarade från sin ätstörning när någon ska framträda i medierna.

 

[Wysiwyg]

Du får hemskt gärna läsa det jag skrivit i kommentarerna. Då hade du sett att jag är en person som absolut _inte_ är varken gränslös eller skulle utsätta andra för obehag. Eller ja alltså, jag är ju den jag är och jag är introvert och blyg. Speciellt i sammanhang där jag inte känner folk så bra eller där det är mycket folk. Jag gillar att hålla mig i utkanten och iaktta istället för att stå i centrum. Sån är jag. Om det uppfattas som obehagligt och gränslöst så ja, då vet jag inte vad jag ska göra.

Att vara gränslös har ingenting med blyghet eller att hålla sig i utkanten att göra. Det handlar snarare om att dela med sig av sin privata sfär till andra som gör dem obekväma. Att du tycker psykisk ohälsa ska gå att jämföra med semestern antyder för mig att du inte förstår skillnaden mellan personlig och privat.

 

[Saeta]

Nej, jag har inga problem med att det finns filmer med åldersgräns eller dokumentärer. Vad du kapitalt missar är att båda de företeelserna har en ansvarig utgivare som lyder under rätt många etiska regler.

Du och endast du har ansvar för din Youtube/Insta/whatever. Jag backar inte en tum från att det är jäkligt oansvarigt att lägga upp triggande material i sådana forum utan någon som helst kontroll över vilka som ser det.

Och vad som är triggande är ju också så individuellt att om en ska anpassa sig gällande det så går det ju knappt att prata om något!

 

[Saeta]

Något säger mig att influencers (vad det nu är) och de som kontaktar dem inte riktigt är representativa för hela befolkningen. Dvs att grunda åsikten att det finns ett starkt tabu att prata om psykiska problem endast på deras vittnesmål är statistiskt sett galet.

Absolut inte hela befolkningen, men de når ut till så otroligt mycket människor. Men det kanske beror på hur pass insatt du är i det också, alltså vad du själv har för relation till sociala medier och just influensers.
Galet är det inte.

 

[Saeta]

Att vara gränslös har ingenting med blyghet eller att hålla sig i utkanten att göra. Det handlar snarare om att dela med sig av sin privata sfär till andra som gör dem obekväma. Att du tycker psykisk ohälsa ska gå att jämföra med semestern antyder för mig att du inte förstår skillnaden mellan personlig och privat.

Jag sa aldrig att det ska jämföras. Jag sa att det ska vara lika lite skam i att prata om psykisk ohälsa som exempelvis semester. Jag förstår absolut skillnaden mellan personlig och privat.

 

[Saeta]

Ja, jag tar mig friheten att tycka att en ätstörning är värre än kräkfobi.

Ja, jag tycker det är olämpligt om en person som inte har kontroll över sin ätstörning är med i Nyhetsmorgon. Olämpligt för hen själv och för andra. Och det är nog därför t ex föreningen Frisk och fri väljer ut medlemmar som är friskförklarade från sin ätstörning när någon ska framträda i medierna.

Jag har ju både och, både ätstörning och spyfobi. Och jag tycker att det är otroligt svårt att avgöra vad som är värst. Det går liksom inte att svara på. Ångesten och måendet kring det hela är olika från gång till gång.

 

[Niyama]

Jag har ju både och, både ätstörning och spyfobi. Och jag tycker att det är otroligt svårt att avgöra vad som är värst. Det går liksom inte att svara på. Ångesten och måendet kring det hela är olika från gång till gång.

Folk dör av ätstörningar. Jag har aldrig hört nån som dött av emetofobi?

 

[athena_arabians]

Absolut inte hela befolkningen, men de når ut till så otroligt mycket människor. Men det kanske beror på hur pass insatt du är i det också, alltså vad du själv har för relation till sociala medier och just influensers.
Galet är det inte.

Bevisligen når de inte ett representativt urval av befolkningen. Jag är garanterat inte den enda som inte har koll på influencers (dvs jag har ingen relation till dem alls). Det gör att basera sin åsikt på deras erfarenhet är statistiskt sett galet eftersom de inte representerar befolkningen. Det är så statistik fungerar.

Att vräka ur sig vad som helst på sociala medier utan att ta ansvar för det är förkastligt.

 

[athena_arabians]

Och vad som är triggande är ju också så individuellt att om en ska anpassa sig gällande det så går det ju knappt att prata om något!

Du fattar verkligen inte vad jag säger. Förstår du vad ansvarig utgivare innebär?

 

[mandalaki]

Jag har ju både och, både ätstörning och spyfobi. Och jag tycker att det är otroligt svårt att avgöra vad som är värst. Det går liksom inte att svara på. Ångesten och måendet kring det hela är olika från gång till gång.

Men det handlar inte om känslan av det. Det handlar om vilka konsekvenserna blir. Du kan dö av en ätstörning, men det värsta som kan hända vid kräkfobi är att du begränsar dig i vardagen för att inte må illa.

 

[Korven]

Jag tvekar lite om jag ska kommentera detta, men jag tror du kan ta bort inlägg eftersom det är i dagbokstråd? Säg till annars om du vill att jag ska ta bort direkt.

Jag har ju träffat dig och måste verkligen hålla med om ovanstående. Jag har svårt att tänka mig att du skulle "pracka på" någon något om din psykiska ohälsa IRL. Att du överhuvudtaget skulle prata om det på ett gränslöst sätt IRL. Nu var det visserligen längesen vi sågs, men nä, jag uppfattade dig som alldeles för försiktig för det.

jag känner ju också TS IRL och det är nog den mest försiktiga och blyga människa jag träffat.

 

[vallhund]

https://www.svd.se/vaga-tranga-dig-pa-nar-nagon-mar-daligt
https://www.svd.se/sjalavardare-fem-viktiga-forutsattningar-for-hopp
https://www.svd.se/sa-pratar-du-om-sjalvmordstankar

 

[Raderad medlem 6459]

Vad är det för tillfällen?

Finns massvis. Alla där folk bara frågar uppenbart av artighet.

Jag syftar på när ens arbetsgivare (eller liknande)/släkting eller vad det nu än kan vara frågar, alltså inte som en artighetsfras utan frågar på riktigt hur en mår, varför en verkar nedstämd eller så. Anser du då att det är ett tillfälle då en inte ska vara ärlig utan istället kanske säga att det inte är något speciellt? Än att säga att det är ångest/depression eller vad det nu än må vara?

Alltså Saeta, det GÅR INTE att diskutera med dig. Jag säger att jag håller med den personen om att det finns tillfällen när man inte säger "jag har ångest" när folk frågar hur man mår. Du svarar då med att ta ett exempel där en arbetsgivare frågar hur ens mående är. Hur kan du ens tro att jag skulle tycka att man då ska sitta och vara artig och säga "jorå det är bra"? Jag fattar inte. Jag har inte skrivit nåt som indikerar det. Kan du inte sluta förutsätta att man är helt urblåst och har noll koll på nåt som har med dåligt mående att göra?

På dig är det som att du ÄGER psykisk ohälsa, du är experten och du talar för alla och du är på nån form av korståg där du ska få folk att våga PRATA. Och så sitter vi många här med erfarenhet av diverse psykiskt dåligt mående (ångest, panikattacker och social oro här för övrigt - dock ingenting jag låter definiera mig och bli min identitet) och blir bemötta som att vi vet nada och att du har tolkningsföreträde bara för att vi inte håller med dig.

 

[Saeta]

Folk dör av ätstörningar. Jag har aldrig hört nån som dött av emetofobi?

Ja. Folk kan dö av ångest också.

 

[Saeta]

Bevisligen når de inte ett representativt urval av befolkningen. Jag är garanterat inte den enda som inte har koll på influencers (dvs jag har ingen relation till dem alls). Det gör att basera sin åsikt på deras erfarenhet är statistiskt sett galet eftersom de inte representerar befolkningen. Det är så statistik fungerar.

Att vräka ur sig vad som helst på sociala medier utan att ta ansvar för det är förkastligt.

Men det går ju inte att säga. Det är otroligt många människor. Alltså, hundratusentals, upp mot miljontals människor. Jag tycker det är galet att folk blundar för sanningen.

Du fattar verkligen inte vad jag säger. Förstår du vad ansvarig utgivare innebär?

Jo det gör jag. Ja, jag vet vad det innebär.

 

[Saeta]

Men det handlar inte om känslan av det. Det handlar om vilka konsekvenserna blir. Du kan dö av en ätstörning, men det värsta som kan hända vid kräkfobi är att du begränsar dig i vardagen för att inte må illa.

"Det värsta som kan hända är att du begränsar dig", är du seriös? Jag talar inte för alla utan enbart utifrån egna erfarenheter, men jag har pga extremt hög ångest gällande just emetofobin skadat mig. Jag har velat dö. Så jo, ångest är svårt att jämföra oavsett vad orsaken till det är, om det ens finns en orsak.

 

[Saeta]

jag känner ju också TS IRL och det är nog den mest försiktiga och blyga människa jag träffat.

 

[Saeta]

Finns massvis. Alla där folk bara frågar uppenbart av artighet.

Alltså Saeta, det GÅR INTE att diskutera med dig. Jag säger att jag håller med den personen om att det finns tillfällen när man inte säger "jag har ångest" när folk frågar hur man mår. Du svarar då med att ta ett exempel där en arbetsgivare frågar hur ens mående är. Hur kan du ens tro att jag skulle tycka att man då ska sitta och vara artig och säga "jorå det är bra"? Jag fattar inte. Jag har inte skrivit nåt som indikerar det. Kan du inte sluta förutsätta att man är helt urblåst och har noll koll på nåt som har med dåligt mående att göra?

På dig är det som att du ÄGER psykisk ohälsa, du är experten och du talar för alla och du är på nån form av korståg där du ska få folk att våga PRATA. Och så sitter vi många här med erfarenhet av diverse psykiskt dåligt mående (ångest, panikattacker och social oro här för övrigt - dock ingenting jag låter definiera mig och bli min identitet) och blir bemötta som att vi vet nada och att du har tolkningsföreträde bara för att vi inte håller med dig.

Men det som är så dumt är att många hävdar att tabut inte finns. Det gör det. Det är så jäkla idiotiskt att blunda för det. Sen att en personligen inte upplever det, det är ju bara bra. Men att inte förstå att det ÄR svårt och ibland omöjligt för många att prata om det. Jag fattar det inte.

Det handlar fortfarande inte om att en ska bli sina sjukdomar/diagnoser.