Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[mandalaki]

Det finns många nackdelar med internet.
För mig har det du skriver gjort att jag fått en större insyn i hur det faktiskt ser ut. Att allt inte är rosaglitter och unicorns. Sen är det väl som med allt, att det inte är bra att stanna kvar i ett långt ältande och gnällande. Men ibland behövs det också. Och det är okej, även om det inte är bra för individen.

Jag tycker att du ska läsa @NookNook s inlägg, som du verkar ha förbigått med tystnad.

 

[Grazing]

Jag tycker att du ska läsa @NookNook s inlägg, som du verkar ha förbigått med tystnad.

Fast det var o andra sidan inget nytt i det inlägget.

 

[Saeta]

Ja. Och likesen riskerar driva en till att må ännu sämre för att få ännu fler likes.

Det var det jag syftade på i videon när jag berättade om hen som la upp bilder på sina färska ärr. För hen blev det en positiv effekt av likes och kommentarer. Hen fick mer och mer läsare på bloggen ju värre saker hen gjorde. Och i det fallet tycker jag såklart att det är jättehemskt.
Jag skuldbelägger verkligen inte personen i fråga, däremot kan jag tycka att någon vuxen i hens närhet borde ha ryckt in (vilket kanske gjordes, jag vet inte). Jag är inte FÖR att visa upp och beskriva exakt precis hur en går tillväga för att skada sig själv eller liknande. Det vet jag triggar andra (och ja, en själv med). Men det behöver pratas mer om, för att få en större förståelse. Men just den här personen är kanske inte rätt person att prata om det just där och då. Kanske är hen det idag beroende på hur hens liv ser ut.

 

[mandalaki]

Fast det är inte konstigare än folk som vill visa upp sina nya kläder dom har köpt. Det är ju det som typ youtube handlar om mer eller mindre, att visa upp sitt liv. Och folk visar upp sina liv på det sätt som dom vill.

Det där stärker bara det jag skrev tidigare om att se sin egen psykiska status som ett intresse - precis som kläder kan vara ett intresse.

 

[mandalaki]

Fast det var o andra sidan inget nytt i det inlägget.

Men nu får du väl skärpa dig. Hen berättade sitt syskons, sin och familjens historia - och du bara Jaja, det var inget nytt?

 

[Saeta]

Det finns massor av friska som varit sjuka. Och man kan förstå utan att hålla med. De som förstått mig bäst är olika behandlare som haft kunskap om trauma, och jag tror inte de själva varit särskilt sjuka.

Sen missade du poängen totalt. @Grazing ställde upp det som att det var sjuka mot friska i den här tråden, och det stämmer ju helt enkelt inte.

Ja det gör det.
Nja, nej alltså jag uppfattade inte att @Grazing gjorde det.

 

[Saeta]

Fast att vara en youtubebloggare och att jobba på ett kontor eller en kyrkogård, få lön och ha kollegor, ett fikarum och en chef är ganska långt ifrån varandra.

Är det? Är du insatt i dina exempel?

 

[Grazing]

Men nu får du väl skärpa dig. Hen berättade sitt syskons, sin och familjens historia - och du bara Jaja, det var inget nytt?

Nej det har jag verkligen inte skrivit, det är fruktansvärt det som stod. Men det var inget nytt, det är ingen som tycker att visa destruktivt pratande och visande av skador osv är bra. Det vanliga som många pratar om att lämna över det till vården osv som är bekräftat många gånger att det inte räcker för den sjuka.

Grejen är att allt pratande om sjukdomar är inte destruktivt för omgivningen, allting är inte triggande.

Så näe, i denna diskussionen så ser jag inte att inlägget var så speciellt. Men klart det är hemskt, psykisk ohälsa är hemsk och fruktansvärt farlig ofta som inte ska tas så lätt på. Verkligheten är hemsk för sjuka. Många tar för lätt på det.

 

[mackan]

@saerta ang utmattningssyndrom så för det första ”sjukskriver man sig inte” för det utan man blir sjukskriven för att man totalt kraschat ....

Sen ett väldigt vanligt symtom innan man kraschar är att man över huvud taget inte ens vet om att man är stressad/deprimerad osv utan man kör på nästan i ytterläge med adrenalin och inte sällan en hel del endorfiner som skyddar hjärnan och kroppen i det längsta från att krasha.

Så nej det är inget udda att din väninna inte berättat för dig innan alls och det är absolut inget likhetstecken mellan det beteeendet och att individen medvetet ”låtsades” eller ”undanhöll” pga ”tabukänsla” osv att anförtro sig till dig.

 

[Raderad medlem 6459]

Men nu får du väl skärpa dig. Hen berättade sitt syskons, sin och familjens historia - och du bara Jaja, det var inget nytt?

Så jävla vidrigt. Det visar den verkliga vidden av @Grazing s empati.

@NookNook Jag beklagar verkligen med hela mitt hjärta! Tack för ett starkt och viktigt inlägg och för att du tog dig tid att skriva.

 

[Saeta]

Jag ber i förväg i ursäkt om att mitt första inlägg här på Bukefalos blir ett väldigt upprört inlägg - men den här tråden har gjort mig så sjukt illa till mods så jag känner att jag måste skriva något.

Jag växte upp med ett syskon med svåra ätstörningar och svår självskadeproblematik. Hela min tonårstid var en enda lång kamp för att mitt syskon överhuvudtaget skulle överleva sin sjukdom. Jag önskar att ingen någonsin ska behöva kämpa med den sjukdomen för det är så jävla vidrigt. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har varit i kontakt med vården, det har varit anhörigstöd, det har varit terapi you name it. Hela min familjs liv kretsade kring sjukdomen - alltså jag tror inte ens att det går att förklara hur det känns för någon som inte varit i samma situation. Det fanns ingenting annat än sjukdomen. Ingenting. Jag har heller aldrig i vuxen ålder skuldbelagt mitt syskon för att hen var sjuk, det var inte hens fel.

Vi har alltid haft så mycket stöd och hjälp från vården som man överhuvudtaget kan få - både i vården av mitt syskon och i stöttningen av oss familjemedlemmar. Men vården kan inte heller trolla när samhället ser ut som det gör. Varenda litet jäkla hörn av internet är fullt av idiotiska youtubevideor där svårt sjuka människor pratar om sina sjukdomar, där ungdomar triggar varandra i vem som är sjukast, det finns pro-ana sidor där ätstörningar glorifieras på helt sjuka sätt. Mitt syskon var bara en i en skara vänner med samma problematik. Mitt syskon var 12 år när hen blev sjuk. 12 år! Ni som vill att vi ska prata om psykisk sjukdom - fattar ni ens vilka det är som läser era bloggar och tittar på era youtubevideos när ni sitter och säger att det räcker med en jäkla triggervarning?

Nej!!!!!!!!
Det räcker inte med en triggervarning, tror ni på riktigt att dessa ungdomar med så svåra sjukdomar struntar i att läsa om det står triggervarning? Då är ni så långt ute och cyklar att jag vet inte vad jag ska säga. Tycker ni på riktigt att 12-13 åriga ungdomar har ett ansvar att inte läsa sådant som eventuellt kan trigga dem så är det den mest empatilösa jäkla synen på människor jag nånsin sett.

Nej - vi måste inte prata mer om psykiska sjukdomar - vi måste prata MINDRE om psykiska sjukdomar ur de sjukas perspektiv. Prata med vården - visst det är jätteviktigt, men inte på internet. Snälla, folk dör!!!!! Detta är ingen förkylning vi pratar om, det är allvar. Jag önskar så himla mycket att det hade funnits någon slags censur på internet ibland - då kanske mitt syskon hade levt idag. Det finns INGEN forskning som tyder på att det är hälsosamt att som sjuk prata vitt och brett om sin sjukdom, varken för den sjuke eller för samhället i stort - snarare tvärtom - det är bara DÅLIGT! Så varför fortsätter ni att hävda att det är så himla viktigt? Vad har ni för belägg för det ni sitter och säger? Om ni behöver skriva av er, skriv en dagbok, men sitt för sjutton inte och vräk ur er saker på internet. Hur ska vården kunna hjälpa dessa ungdomar när det enda de ser varje dag i sina feeds är berättelser från andra svårt sjuka - de blir fast i en enda lång spiral av dåligt mående som tillslut inte går att bryta. Jag lovar att om alla dessa "influencers" (åh vad jag hatar det ordet) inte hade funnits hade mitt syskon levt idag!

Snälla, bara sluta med detta - om bara en enda person tänker ett extra varv och lämnar ansvaret till vården eller folk som faktiskt är utbildade att prata om psykiska sjukdomar så kanske vi kan rädda några fler liv.

Väldigt starkt och hemskt. Jag beklagar verkligen

 

[mandalaki]

Det var det jag syftade på i videon när jag berättade om hen som la upp bilder på sina färska ärr. För hen blev det en positiv effekt av likes och kommentarer. Hen fick mer och mer läsare på bloggen ju värre saker hen gjorde. Och i det fallet tycker jag såklart att det är jättehemskt.
Jag skuldbelägger verkligen inte personen i fråga, däremot kan jag tycka att någon vuxen i hens närhet borde ha ryckt in (vilket kanske gjordes, jag vet inte). Jag är inte FÖR att visa upp och beskriva exakt precis hur en går tillväga för att skada sig själv eller liknande. Det vet jag triggar andra (och ja, en själv med). Men det behöver pratas mer om, för att få en större förståelse. Men just den här personen är kanske inte rätt person att prata om det just där och då. Kanske är hen det idag beroende på hur hens liv ser ut.

Men effekten blir densamma om du får likes på din gråtvideo. Då lönar det sig för dig att suggerera dig till ännu en gråtvideo för att få ännu fler likes. Ju sämre du mår, desto fler likes. Yay liksom.

 

[Grazing]

Det där stärker bara det jag skrev tidigare om att se sin egen psykiska status som ett intresse - precis som kläder kan vara ett intresse.

Ja och? Många har skrivit bra böcker och föreläser om sina problem, inget konstigt att ha ett intresse i det som man är drabbad av och faktiskt lever med.

 

[mackan]

Fast det var o andra sidan inget nytt i det inlägget.

Varför svarar du åt andra ?!

 

[Grazing]

Men effekten blir densamma om du får likes på din gråtvideo. Då lönar det sig för dig att suggerera dig till ännu en gråtvideo för att få ännu fler likes. Ju sämre du mår, desto fler likes. Yay liksom.

Tror du på något sätt att målet är att få mest likes på graven sen eller? Tror du på riktigt att det är så folk har som mål? För det inser du väl att det leder till döden på ett fruktansvärt plågsamt sätt som ingen sjuk vill.

Det finns faktiskt andra sidor hos en som också får likes, det finns sidor som visar starkare känslor åt det glada hållet. Att tro att en sjuk sida försvinner för att man ignorerar den är fruktansvärt tycker jag, det finns något som heter balans som man kan ha.

 

[Saeta]

Nej, och många menar att dessa jobb inte är bra. Det har skrivit spaltmeter med riskerna med ensamarbete ur psykosocial synvinkel. Det är inte nyttigt.

Så du tycker att den bild du ger här och på bloggen är att du är ute och lever ett fungerande liv som du är nöjd med?

Att vissa har svårt att prata om sin psykiska ohälsa har ABSOLUT INGEN RELATION till tabu. Det är ju två helt skilda saker. Jag kan ha svårt att prata om min slidsvamp, och det är inte för att det skulle vara tabu (det är det inte) utan för att jag är sådan som har svårt att prata om min slidsvamp i vilken given situation som helst.

Och ja, det är en sak. Som inte har med att göra att det skulle finnas ett tabu.

Jag tror också att dom flesta mår bra av ett socialt jobb. Mer eller mindre, beroende på individ alltså. Vi är väl ändå flockdjur i grunden och ja, jag är _för_ ett jobb med kollegor eller ett jobb där en iallafall träffar andra människor. Ensamhet är inget jag tror är bra för någon, även om vissa behöver mer ensamhet än andra.

Jag har aldrig sagt att jag är nöjd med mitt liv och att jag mår bra. Men det är inte allt. Mitt mående är inte allt. Även om jag HAR mått så dåligt att jag tänkt på det konstant och nästan gråtit oavbrutet så är det inte så för mig idag. Jag har ändå ett bra liv bortsett från mitt mående.

Nej, det jag menar är att skammen hos många inte ska behöva finnas. KÄNNER en person att hen behöver prata om sitt mående, så ska hen kunna göra det utan att bli dömd. Sen får hen såklart göra det i ett sammanhang där det är okej. För nej, jag håller med om att det inte är så lämpligt att prata om slidsvamp på en middag med folk en inte känner så bra. Det gäller det mesta.

Men jag förstår hur du menar och jag håller med dig.

 

[Grazing]

Så jävla vidrigt. Det visar den verkliga vidden av @Grazing s empati.

Men oj, och där visar du din brist på vett och empati. Jag har inte skrivit någonstans sådär. Är det något som är vidrigt så är det att mena att jag tycker så som jag inte varit i närheten att skriva.

Jag vet hur fruktansvärt psykisk ohälsa kan bli, det är liksom därför jag skriver i tråden. Att det är viktigt att inte ignorera det.

 

[Saeta]

Det där är bra- om man får ersättning för det. Att hjälpa till lite på vinst och förlust är inte en sysselsättning som jag ser det, det är en hobby. Och helt kravlös. Poängen är ju att man inte bara ska kunna strunta i det om man har dålig feeling en dag utan att då fångas upp, sjukanmäla sig och omfattas av systemet.

Det kan ju vara en bra början, och det kan ju leda till betald praktik/arbetsträning som i sin tur kan leda till jobb

 

[NookNook]

Det finns bra sätt att skriva om saker och ting och det finns dåliga sätt. Tror alla eller dom flesta är emot sidor som proana osv som uppmuntrar till en ohälsosam livsstil. Det är det inget snack om alls, jag tycker också det är galet med all thinspo som finns överallt, det är ingen annan mening med sådana sidor än att göra folk sjuka.

Det måste ju finnas en balans, psykiskt sjuka kan inte gömma sig heller, ska inte behöva klä sig i stora täckande kläder för att någon kan triggas osv. Min erfarenhet är dock att många triggas lika mycket i verkligheten som på nätet och jag kan inte gömma i verkligheten hur mycket jag än vill.

Det som är viktigt är att inte prata ner varandra i sjukdomarna. Men att ha en blogg eller något och berätta om sitt liv är inte helt fel. Jag hade väldigt allvarligt självskadebeteende i flera år innan jag ens visste att någon annan höll på, visst kan man skylla mycket på nätet men inte allt. Det beteendet kan jag ju säga blev inte värre när jag såg att det existerade hos andra också. Sjuka fanns innan nätet kom också. Nätet erbjuder också väldigt mycket bra.

Och absolut, om vården var någon vård och man fick en chans att lämna allt till vården så inga problem. Problem är det när vården inte vårdar eller erbjuder någonting. Alla har inte råd att gå privat och dom sidor på nätet som finns till för att folk ska kunna prata av sig är sällan tillgängliga, det är alltid fullt och så lång väntetid att man inte hinner fram innan dom stänger.

Det många verkar glömma är att många känner sig fruktansvärt ensamma i sina sjukdomar med en omgivning som varken kan eller vill förstå. Den ensamheten tar livet av en, den tar livet av mig iallafall. Hur många vänner jag en umgås med eller hur mycket folk jag än träffar så känner jag mig ensam då ingen nånsin kan lära känna hela mig nånsin igen. Att hela tiden visa en sida som är glad och positiv osv är tärande, då hade det varit skönt att kunna slappna av lite ibland utan att folk blir besvärade av det. Det är ju dit som är viktigt att komma tycker jag, lika självklart som det är att kunna säga att man vrickat foten när man haltar om någon frågar borde det vara att kunna säga att ångestnivån är extrem om någon frågar. Eller om man har bandage bara lätt kunna säga att ja, jag hade en dålig dag igår. Det är inte lätt att säga sådant utan att folk blir besvärade men det hade varit väldigt skönt att kunna säga sånt, att slippa ljuga och hitta på saker och ting hela tiden för allting går inte att dölja.

Då är det skönt och befriande att kunna prata med folk som förstår en, och det innebär inte per automatik att man gottar ner sig i problemen och hetsar varandra till ett sämre mående. Och att prata med andra i liknande situation är nästan omöjligt utan nätet då iallafall inte jag känner någon som mår som jag.

Vet inte om jag lyckas göra rätt men...

Jag har läst varenda blog, tittat på varenda youtubekanal och instagramkonto som avhandlar självskadeproblem eller ätstörningar hos unga ur den sjukes perspektiv och jag kan tala om för dig att det finns ingen. INGEN, som är skriven på ett bra sätt som är konstruktivt och som skulle kunna bidra till något positivt. Jag och min familj har gått igenom allt för att försöka förstå. Vi har varit i kontakt med andra familjer med samma erfarenheter, vi har pratat med vården. Alla mina erfarenheter och den forskning jag tagit del av talar för att det endast är skadligt att sitta och skriva om sina erfarenheter som sjuk i sociala medier och bloggar. Ätstörningar och självskadebeteende hos unga smittar!!! Det här är en epidemi och varje dag dör unga tjejer och killar!

Det du skriver om att sjuka inte skulle få visa sig ute är bara dumt. Varför skulle de inte få det? Alla måste kunna visa sig ute utan att känna skam. Jag har aldrig pratat om att vi skulle stänga in alla sjuka herregud. Jag pratar om bloggar och youtubevideos och sociala medier - förstår du inte skillnaden?

Hur du ens kan jämföra en sådan bagatell som att stuka foten med svåra psykiska sjukdomar är för mig en gåta. Nej, man kan inte alltid prata om allt med alla, men varför måste det alltid vara sånt fokus på hur man mår - det är inte alltid hälsosamt att prata om sitt mående hela tiden. Varför är det så viktigt att hela tiden specificera varför man inte mår bra, oavsett om det handlar om stukade fötter eller ångest eller cancer. Just psykisk sjukdom behöver få mindre plats i våra liv.

Det finns ett stort utanförskap bland unga i dagens samhälle - detta löses INTE med att man söker sig till likasinnade för det gör bara att det här utanförskapet cementeras ännu mer. De som är sjuka måste integreras i samhället, måste få sunda, friska förebilder och vänner. Det ska inte finnas några jäkla grupper och communities på internet som består av svårt sjuka unga vuxna för det är så jäkla livsfarligt och sorgligt. Självklart kan det i vissa fall vara viktigt att prata med någon som lyssnar och förstår en men det ska göras inom kontrollerade former inom vården under uppsikt av utbildad personal, inte vind för våg på internet!!! Internet för sjuka unga killar och tjejer är en dödsfälla - du har ingen aning om vad du pratar om här. Mitt syskon hävdade också att hen tyckte det var skönt att prata med andra i samma situation. Hen hade fel. Men det är inte hens fel - hen var sjuk, svårt sjuk och det är en del av sjukdomen att inte kunna se ovanför ytan. Tyvärr fanns det ingenting som vi anhöriga eller vården kunde göra för att hjälpa hen upp ur vattnet, hur många livbojar vi än kastade, hur många gånger vi än slängde oss själva i sjön.

 

[Lovisaleonora]

Fast det var o andra sidan inget nytt i det inlägget.

Det här kan vara det mest häpnadsväckande arroganta jag läst på detta forum över alla år. Du syftar på ett totalt utlämnande inlägg som dessutom går mot hela trådstarten/dagboksinlägget. Som belyser en sida som ingen tagit fram innan.

Och detta är din reflektion. Wow.

Men oj, och där visar du din brist på vett och empati. Jag har inte skrivit någonstans sådär. Är det något som är vidrigt så är det att mena att jag tycker så som jag inte varit i närheten att skriva.

... och efter första inkopierade har du alltså mage att skriva ovanstående.

Wow. Igen.

The botten is nådd.