Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[NookNook]

Jag ber i förväg i ursäkt om att mitt första inlägg här på Bukefalos blir ett väldigt upprört inlägg - men den här tråden har gjort mig så sjukt illa till mods så jag känner att jag måste skriva något.

Jag växte upp med ett syskon med svåra ätstörningar och svår självskadeproblematik. Hela min tonårstid var en enda lång kamp för att mitt syskon överhuvudtaget skulle överleva sin sjukdom. Jag önskar att ingen någonsin ska behöva kämpa med den sjukdomen för det är så jävla vidrigt. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har varit i kontakt med vården, det har varit anhörigstöd, det har varit terapi you name it. Hela min familjs liv kretsade kring sjukdomen - alltså jag tror inte ens att det går att förklara hur det känns för någon som inte varit i samma situation. Det fanns ingenting annat än sjukdomen. Ingenting. Jag har heller aldrig i vuxen ålder skuldbelagt mitt syskon för att hen var sjuk, det var inte hens fel.

Vi har alltid haft så mycket stöd och hjälp från vården som man överhuvudtaget kan få - både i vården av mitt syskon och i stöttningen av oss familjemedlemmar. Men vården kan inte heller trolla när samhället ser ut som det gör. Varenda litet jäkla hörn av internet är fullt av idiotiska youtubevideor där svårt sjuka människor pratar om sina sjukdomar, där ungdomar triggar varandra i vem som är sjukast, det finns pro-ana sidor där ätstörningar glorifieras på helt sjuka sätt. Mitt syskon var bara en i en skara vänner med samma problematik. Mitt syskon var 12 år när hen blev sjuk. 12 år! Ni som vill att vi ska prata om psykisk sjukdom - fattar ni ens vilka det är som läser era bloggar och tittar på era youtubevideos när ni sitter och säger att det räcker med en jäkla triggervarning?

Nej!!!!!!!!
Det räcker inte med en triggervarning, tror ni på riktigt att dessa ungdomar med så svåra sjukdomar struntar i att läsa om det står triggervarning? Då är ni så långt ute och cyklar att jag vet inte vad jag ska säga. Tycker ni på riktigt att 12-13 åriga ungdomar har ett ansvar att inte läsa sådant som eventuellt kan trigga dem så är det den mest empatilösa jäkla synen på människor jag nånsin sett.

Nej - vi måste inte prata mer om psykiska sjukdomar - vi måste prata MINDRE om psykiska sjukdomar ur de sjukas perspektiv. Prata med vården - visst det är jätteviktigt, men inte på internet. Snälla, folk dör!!!!! Detta är ingen förkylning vi pratar om, det är allvar. Jag önskar så himla mycket att det hade funnits någon slags censur på internet ibland - då kanske mitt syskon hade levt idag. Det finns INGEN forskning som tyder på att det är hälsosamt att som sjuk prata vitt och brett om sin sjukdom, varken för den sjuke eller för samhället i stort - snarare tvärtom - det är bara DÅLIGT! Så varför fortsätter ni att hävda att det är så himla viktigt? Vad har ni för belägg för det ni sitter och säger? Om ni behöver skriva av er, skriv en dagbok, men sitt för sjutton inte och vräk ur er saker på internet. Hur ska vården kunna hjälpa dessa ungdomar när det enda de ser varje dag i sina feeds är berättelser från andra svårt sjuka - de blir fast i en enda lång spiral av dåligt mående som tillslut inte går att bryta. Jag lovar att om alla dessa "influencers" (åh vad jag hatar det ordet) inte hade funnits hade mitt syskon levt idag!

Snälla, bara sluta med detta - om bara en enda person tänker ett extra varv och lämnar ansvaret till vården eller folk som faktiskt är utbildade att prata om psykiska sjukdomar så kanske vi kan rädda några fler liv.

 

[mandalaki]

@NookNook Mycket starkt inlägg! Och jag beklagar att du mist ditt syskon.

 

[athena_arabians]

@NookNook: Jag är ledsen att ditt syskon var så dålig och att det blev så illa

Ditt första inlägg får nog räknas till ett av de bättre oavsett den tid man tillbringat här. Mycket välformulerat och huvudet på spiken. Det är svårt att trycka på "Gilla" på ditt inlägg med tanke på det svåra du tar upp men det är ett mycket bra inlägg.

Tyvärr var jag en av de där som gjorde min familj orolig pga anorexi men det var inte så illa som för ditt syskon och jag var äldre (myndig och utflyttad) så de var inte så nära involverade. Jag hade tur, jag lyckades ta mig ur levande.

 

[Lovisaleonora]

Alla kan ju inte ha en fysisk arbetsplats. Det beror helt på yrke. Och vissa jobb innefattar ju inte heller kollegor.

Nej, och många menar att dessa jobb inte är bra. Det har skrivit spaltmeter med riskerna med ensamarbete ur psykosocial synvinkel. Det är inte nyttigt.

Fast det krävs inget jobb för det. Det finns mängder av platser att utvecklas på och få bidra utan att ha ett jobb. Att inte jobba och vara sjuk innebär inte att man per automatik sitter hemma och är isolerad. Man kan vara behövd på många ställen utan att jobba.

Jag är nyfiken på vilka situationer detta är, eftersom det så ofta efterlyses meningsfulla miljöer för t ex sjukskrivna som saknar den sociala biten av en arbetsplats.

Såklart det är bättre att fokusera på sånt en mår bra av (lättare sagt än gjort alla gånger). Men åter igen - det är konstigt att ta för givet att en person är på ett speciellt sätt genom att bara ha läst/sett en liten liten liten del av hens liv.

Så du tycker att den bild du ger här och på bloggen är att du är ute och lever ett fungerande liv som du är nöjd med?

Jag personligen har inte svårt att prata om det längre. Jag kan känna att vissa blir obekväma om samtalet glider in på psykisk ohälsa. Men jag låter det inte styra mig, utan jag pratar på och skämtar och är öppen med mig själv. Det har hittills bara uppskattats, att jag kan vara så öppen och ärlig alltså.

Men förut vågade jag inte prata alls. Jag vågade inte ens säga till mina släktingar/andra anhöriga att jag medicinerades för depression (det här är alltså 8 år sen ungefär). Jag har alltid kunnat skriva om det, men inte prata. Och efter att ha pratat med mängder med människor så vet jag att det inte är ovanligt att känna så när det kommer till att prata om sin psykiska ohälsa. En blir ifrågasatt på ett helt annat sätt och ofta inte trodd på. Det gör att iallafall jag kände stor skam.

Det är ju jättebra att din uppfattning är så som du säger. Jag hoppas det också är så.

Att vissa har svårt att prata om sin psykiska ohälsa har ABSOLUT INGEN RELATION till tabu. Det är ju två helt skilda saker. Jag kan ha svårt att prata om min slidsvamp, och det är inte för att det skulle vara tabu (det är det inte) utan för att jag är sådan som har svårt att prata om min slidsvamp i vilken given situation som helst.

Det är jättebra att vården och liknande utvecklas för att kunna hjälpa de som behöver. Men det är fortfarande något som är svårt och ibland omöjligt för vissa att prata om.

Ja, jag förstår skillnaden.

Och ja, det är en sak. Som inte har med att göra att det skulle finnas ett tabu.

 

[Grazing]

Jag är nyfiken på vilka situationer detta är, eftersom det så ofta efterlyses meningsfulla miljöer för t ex sjukskrivna som saknar den sociala biten av en arbetsplats.

Gillar man djur så kryllar det av ställen (lite beroende på vart man bor såklart) man kan bidra med och känna sig behövd på olika sätt. Gillar man inte djur så finns det säkerligen andra saker man kan fylla livet med. Man får ju söka sig till det som man uppskattar och är meningsfullt för en, sen om det är att hjälpa till på röda korset eller vad som helst, det spelar ingen roll.

 

[Hyacinth]

Gillar man djur så kryllar det av ställen (lite beroende på vart man bor såklart) man kan bidra med och känna sig behövd på olika sätt. Gillar man inte djur så finns det säkerligen andra saker man kan fylla livet med. Man får ju söka sig till det som man uppskattar och är meningsfullt för en, sen om det är att hjälpa till på röda korset eller vad som helst, det spelar ingen roll.

Det där är bra- om man får ersättning för det. Att hjälpa till lite på vinst och förlust är inte en sysselsättning som jag ser det, det är en hobby. Och helt kravlös. Poängen är ju att man inte bara ska kunna strunta i det om man har dålig feeling en dag utan att då fångas upp, sjukanmäla sig och omfattas av systemet.

 

[nullo-modo]

Får se om jag lyckas denna gången @Grazing .

Det var inga problem för mig att prata när någon ville lyssna, när jag pratade om hur jag kände/tänkte/upplevde fick just det större plats och ju mer plats dom tankarna fick ju dåligare blev jag.
Jag behövde bryta tankemönstret inte göda det genom att någon lyssnade, att göda det hade varit lika effektivt som att fortsätta att gräva neråt för att ta sig ur en brunn.

Detta visste jag inte när jag var dålig utan något jag kan se när jag tittar i backspegeln och oroligt glad för att någon hittade vad som var rätt för mig även om jag då tyckte att den personen var hemsk och elak.

 

[Shaggy]

Jag hoppas det är okej att klippa i ditt fantastiskt starka inlägg. Det var som någon skrev inte självklart att trycka gilla på det men det du skriver är viktigt, så oerhört viktigt. Jag beklagar av hela mitt hjärta det du och din familj genomlidit och med största säkerhet fortfarande lider av

Nej - vi måste inte prata mer om psykiska sjukdomar - vi måste prata MINDRE om psykiska sjukdomar ur de sjukas perspektiv.

Jag vill klippa ut den här delen för jag tror det är här någonstans så mycket går fel. Vi pratar och pratar om psykiska sjukdomar. Sjuka intervjuvas, många av dem framgångsrika människor. Det sker i radio, TV och tidningar. Man talar även ofta om de framgångsrika kulturskaparna som lider av depressioner och liknande som om det är nyckeln till framgång.
Varför talar man inte lika mycket om psykisk sjukdom som idag men lägger tonvikten på hur man tar sig ur den. Ger människor goda förebilder som visar att det faktiskt går. I många fall låter det som om det skulle vara normalt att inte kunna ta sig ur skiten. Även om jag säkert sårar någon så kan jag faktiskt inte acceptera att så många skulle vara obotliga. Ger samhället upp hur ska då individen klara det? Vi har ju minst ett exempel här på buke som trots att h*n betraktades som ett hopplöst fall själv tog sig ur en psyksik sjukdom. Om du läser det här så har du min helhjärtade respekt för att du inte gav upp

 

[Grazing]

Det där är bra- om man får ersättning för det. Att hjälpa till lite på vinst och förlust är inte en sysselsättning som jag ser det, det är en hobby. Och helt kravlös. Poängen är ju att man inte bara ska kunna strunta i det om man har dålig feeling en dag utan att då fångas upp, sjukanmäla sig och omfattas av systemet.

Det behöver inte vara kravlöst bara för att man inte får ersättning för det. Om jag har utsläppet i ett stall en dag så är det inte något val att skippa det tex. Allting handlar faktiskt inte om pengar. Och är det något som är kravlöst så är det jobb, arbetsgivaren kan ju lätt ersätta någon om den blir sjuk, det fungerar inte om man har ansvar i stallet. Hästarna måste ha mat och komma ut oavsett hur man mår, djuren går före allt för mig. Finns säkert folk som skippar saker och ting ifall dom inte får massa pengar för det och struntar i djurens väl osv men sådan är inte jag.

 

[MJLee]

Jag gick till en sån frisör en gång. Aldrig träffat henne innan. Efter 5 min prat om hennes liv, hennes utseende osv sa hon att hon haft bröstcancer (friskförklarad nu) och så pratade hon om det 30 min. Jag är inte pryd av mig, jag tycker man kan säg allt i alla sammanhang men här blev jag faktiskt överraskad. Lite obekväm, vad säger jag? Jag beklagar? Usch så jobbigt? Det enda jag gick ur mig var "så bra att det slutade bra". 2 timmar senare pratade hon fortfarande om hennes fd sjukdom...

Helt OT men 2 timmar? Vad gjorde du där så länge?

Hälsningar hon som iofs bara klippt sig inget annat.

 

[Hyacinth]

Det behöver inte vara kravlöst bara för att man inte får ersättning för det. Om jag har utsläppet i ett stall en dag så är det inte något val att skippa det tex. Allting handlar faktiskt inte om pengar. Och är det något som är kravlöst så är det jobb, arbetsgivaren kan ju lätt ersätta någon om den blir sjuk, det fungerar inte om man har ansvar i stallet. Hästarna måste ha mat och komma ut oavsett hur man mår, djuren går före allt för mig. Finns säkert folk som skippar saker och ting ifall dom inte får massa pengar för det och struntar i djurens väl osv men sådan är inte jag.

Nä, men det är något annat än ett jobb/sysselsättning om du inte får ersättning.

 

[Saeta]

Jo, fast utifrån hur mycket psykisk ohälsa, och samhällsstrategier för att minska psykisk ohälsa, diskuteras och debatteras så ligger ju mycket av den obekväma upplevelsen i individen själv.

Jag brukar sällan beröra det, utom gentemot människor jag känner väldigt väl, hur jag mådde under många år.
Jag hade en depression.
Jag tänkte dagligen på självmord i drygt tio års tid.
Ibland låg jag i sängen på kvällarna och tänkte på självmord och njöt faktiskt lite av hur det skulle såra familjen. Eventuellt.
Sedan kom jag på att de kanske skulle bli glada om jag dog, och då tyckte jag synd om mig själv i stället för ingen tyckte om mig.
Jag ville inte prata med någon, under väldigt många år, om detta. Och det är som sagt inget som jag vanligen berör.

Jag tror inte att någon här dömer mig för att jag berättar detta.
Snarare misstänker jag, utifrån tidigare situationer då jag faktiskt berättat, att folk känner sympati.

Men varför skulle jag vilja basunera ut åt höger och vänster att jag (också) varit självmordsnära?
Jag har gjort ett par (i ärlighetens namn, men så kändes det inte när jag var 13 år) ganska patetiska försök att ta livet av mig.
Jag gick och kollade, när ingen såg, vad det fanns för tabletter i läkemedelslådan i köket hemma hos föräldrarna.
I sanningens namn hade jag ingen koll, för jag trodde att de fem-tio tabletter som pappa en gång fått förskrivna mot tandvärk, skulle räcka att ta livet av mig med. Och jag tyckte att det var jättebra att veta att det fanns tabletter som jag kunde ta livet av mig med.

Men vem har egentligen nytta av att jag berättar detta?
Att jag letade upp grenar att fästa rep för att hänga mig,
att jag räknade piller,
att jag skar mig i handleden,
att jag övervägde att kasta mig framför en lastbil,
att jag övervägde att hoppa ner från nionde våningen där jag bodde (det som hindrade mig var egentligen vetskapen att jag skulle kunna överleva),
att jag övervägde att hoppa i Lule älv

och alla andra sätt jag övervägde under rätt många år.

Det hjälper inte mig.
Det hjälper knappast dig heller?
Eller någon annan som mår dåligt.

Jag håller med dig om det du berättar här (jättehemskt såklart och jag är glad att du mår bättre (?) idag!)!

 

[Saeta]

Helt OT men 2 timmar? Vad gjorde du där så länge?

Hälsningar hon som iofs bara klippt sig inget annat.

Jag har som längst suttit hos frisören i 6 timmar (nä, så kul var det inte :P)

 

[Saeta]

Jag kan inte ens förstå hur du kan uppleva att du mår bättre av att sitta och gråta in i en kamera och sedan lägga upp det på youtube. Det ser bara destruktivt ut.

Och varför är det så farligt att visa upp den bilden? Det är min och många andras vardag. Ibland gråter jag, ibland är jag glad. Oftast glad. Och så en massa känslor där mellan. Det jag gör på mina sociala medier är att inte visa upp en censurerad värld. Inte för att det är fel att vilja göra det, men jag vill inte göra det. Jag har lika stor rätt att visa när jag är som mest sårbar också, likväl som när jag är som starkast.

 

[Saeta]

Helt ärligt så skiter jag i om du håller med mig eller ej men du kommer bitvis med rena fabler som inte har någon som helst förankring. Det bemöter jag.

Jag är också tämligen säker på att jag förklarar mig nog så tydligt i skrift. Det har inte varit några klagomål när jag skrivit artiklar eller rapporter. Ditt svar var passivt-aggressivt vilket är en svag argumentationsteknik.

Det är din uppfattning av det jag skrev. Ber om ursäkt om du uppfattade det så. Det var aldrig min tanke när jag skrev det då jag har väldigt lite aggressivitet i mig.

 

[Saeta]

Fast upplevelse och sanning är inte samma sak. Semantiskt sett.

Nja, det är ju inte samma ord. Men det som jag upplever är ju en sanning för mig.
Typ om någon hallucinerar. Den personen kanske ser en flock dromedarer ridandes på zombies. Det är ju den personens sanning. Att säga att hen inte ser det är ju fel, för det gör hen ju. Hänger du med på hur jag menar?

 

[Saeta]

Jo, indirekt när du hävdar att dina upplevelser på individnivå går att applicera rakt av på samhällsnivå.

Det har jag aldrig gjort.

 

[Grazing]

Jag ber i förväg i ursäkt om att mitt första inlägg här på Bukefalos blir ett väldigt upprört inlägg - men den här tråden har gjort mig så sjukt illa till mods så jag känner att jag måste skriva något.

Jag växte upp med ett syskon med svåra ätstörningar och svår självskadeproblematik. Hela min tonårstid var en enda lång kamp för att mitt syskon överhuvudtaget skulle överleva sin sjukdom. Jag önskar att ingen någonsin ska behöva kämpa med den sjukdomen för det är så jävla vidrigt. Jag kan inte ens räkna hur många gånger jag har varit i kontakt med vården, det har varit anhörigstöd, det har varit terapi you name it. Hela min familjs liv kretsade kring sjukdomen - alltså jag tror inte ens att det går att förklara hur det känns för någon som inte varit i samma situation. Det fanns ingenting annat än sjukdomen. Ingenting. Jag har heller aldrig i vuxen ålder skuldbelagt mitt syskon för att hen var sjuk, det var inte hens fel.

Vi har alltid haft så mycket stöd och hjälp från vården som man överhuvudtaget kan få - både i vården av mitt syskon och i stöttningen av oss familjemedlemmar. Men vården kan inte heller trolla när samhället ser ut som det gör. Varenda litet jäkla hörn av internet är fullt av idiotiska youtubevideor där svårt sjuka människor pratar om sina sjukdomar, där ungdomar triggar varandra i vem som är sjukast, det finns pro-ana sidor där ätstörningar glorifieras på helt sjuka sätt. Mitt syskon var bara en i en skara vänner med samma problematik. Mitt syskon var 12 år när hen blev sjuk. 12 år! Ni som vill att vi ska prata om psykisk sjukdom - fattar ni ens vilka det är som läser era bloggar och tittar på era youtubevideos när ni sitter och säger att det räcker med en jäkla triggervarning?

Nej!!!!!!!!
Det räcker inte med en triggervarning, tror ni på riktigt att dessa ungdomar med så svåra sjukdomar struntar i att läsa om det står triggervarning? Då är ni så långt ute och cyklar att jag vet inte vad jag ska säga. Tycker ni på riktigt att 12-13 åriga ungdomar har ett ansvar att inte läsa sådant som eventuellt kan trigga dem så är det den mest empatilösa jäkla synen på människor jag nånsin sett.

Nej - vi måste inte prata mer om psykiska sjukdomar - vi måste prata MINDRE om psykiska sjukdomar ur de sjukas perspektiv. Prata med vården - visst det är jätteviktigt, men inte på internet. Snälla, folk dör!!!!! Detta är ingen förkylning vi pratar om, det är allvar. Jag önskar så himla mycket att det hade funnits någon slags censur på internet ibland - då kanske mitt syskon hade levt idag. Det finns INGEN forskning som tyder på att det är hälsosamt att som sjuk prata vitt och brett om sin sjukdom, varken för den sjuke eller för samhället i stort - snarare tvärtom - det är bara DÅLIGT! Så varför fortsätter ni att hävda att det är så himla viktigt? Vad har ni för belägg för det ni sitter och säger? Om ni behöver skriva av er, skriv en dagbok, men sitt för sjutton inte och vräk ur er saker på internet. Hur ska vården kunna hjälpa dessa ungdomar när det enda de ser varje dag i sina feeds är berättelser från andra svårt sjuka - de blir fast i en enda lång spiral av dåligt mående som tillslut inte går att bryta. Jag lovar att om alla dessa "influencers" (åh vad jag hatar det ordet) inte hade funnits hade mitt syskon levt idag!

Snälla, bara sluta med detta - om bara en enda person tänker ett extra varv och lämnar ansvaret till vården eller folk som faktiskt är utbildade att prata om psykiska sjukdomar så kanske vi kan rädda några fler liv.

Det finns bra sätt att skriva om saker och ting och det finns dåliga sätt. Tror alla eller dom flesta är emot sidor som proana osv som uppmuntrar till en ohälsosam livsstil. Det är det inget snack om alls, jag tycker också det är galet med all thinspo som finns överallt, det är ingen annan mening med sådana sidor än att göra folk sjuka.

Det måste ju finnas en balans, psykiskt sjuka kan inte gömma sig heller, ska inte behöva klä sig i stora täckande kläder för att någon kan triggas osv. Min erfarenhet är dock att många triggas lika mycket i verkligheten som på nätet och jag kan inte gömma i verkligheten hur mycket jag än vill.

Det som är viktigt är att inte prata ner varandra i sjukdomarna. Men att ha en blogg eller något och berätta om sitt liv är inte helt fel. Jag hade väldigt allvarligt självskadebeteende i flera år innan jag ens visste att någon annan höll på, visst kan man skylla mycket på nätet men inte allt. Det beteendet kan jag ju säga blev inte värre när jag såg att det existerade hos andra också. Sjuka fanns innan nätet kom också. Nätet erbjuder också väldigt mycket bra.

Och absolut, om vården var någon vård och man fick en chans att lämna allt till vården så inga problem. Problem är det när vården inte vårdar eller erbjuder någonting. Alla har inte råd att gå privat och dom sidor på nätet som finns till för att folk ska kunna prata av sig är sällan tillgängliga, det är alltid fullt och så lång väntetid att man inte hinner fram innan dom stänger.

Det många verkar glömma är att många känner sig fruktansvärt ensamma i sina sjukdomar med en omgivning som varken kan eller vill förstå. Den ensamheten tar livet av en, den tar livet av mig iallafall. Hur många vänner jag en umgås med eller hur mycket folk jag än träffar så känner jag mig ensam då ingen nånsin kan lära känna hela mig nånsin igen. Att hela tiden visa en sida som är glad och positiv osv är tärande, då hade det varit skönt att kunna slappna av lite ibland utan att folk blir besvärade av det. Det är ju dit som är viktigt att komma tycker jag, lika självklart som det är att kunna säga att man vrickat foten när man haltar om någon frågar borde det vara att kunna säga att ångestnivån är extrem om någon frågar. Eller om man har bandage bara lätt kunna säga att ja, jag hade en dålig dag igår. Det är inte lätt att säga sådant utan att folk blir besvärade men det hade varit väldigt skönt att kunna säga sånt, att slippa ljuga och hitta på saker och ting hela tiden för allting går inte att dölja.

Då är det skönt och befriande att kunna prata med folk som förstår en, och det innebär inte per automatik att man gottar ner sig i problemen och hetsar varandra till ett sämre mående. Och att prata med andra i liknande situation är nästan omöjligt utan nätet då iallafall inte jag känner någon som mår som jag.

 

[mandalaki]

Och varför är det så farligt att visa upp den bilden? Det är min och många andras vardag. Ibland gråter jag, ibland är jag glad. Oftast glad. Och så en massa känslor där mellan. Det jag gör på mina sociala medier är att inte visa upp en censurerad värld. Inte för att det är fel att vilja göra det, men jag vill inte göra det. Jag har lika stor rätt att visa när jag är som mest sårbar också, likväl som när jag är som starkast.

Tja, de flesta av oss är glada ibland, gråter ibland. Vi skiter, rapar, onanerar, hanterar våra svampinfektioner och trådar våra tänder. Men de flesta av oss tycker inte att det finns någon poäng med att filma det, än mindre lägga upp det på youtube.

 

[Lovisaleonora]

Gillar man djur så kryllar det av ställen (lite beroende på vart man bor såklart) man kan bidra med och känna sig behövd på olika sätt. Gillar man inte djur så finns det säkerligen andra saker man kan fylla livet med. Man får ju söka sig till det som man uppskattar och är meningsfullt för en, sen om det är att hjälpa till på röda korset eller vad som helst, det spelar ingen roll.

Det är ju ett helt annat engagemang. Och långt ifrån alla trivs på Röda Korset, kyrkan eller vad det nu är. Det finns inte så många sociala träffpunkter där man har gemensamma beröringspunkter. På ett jobb har man ju just det - viljan att sträva framåt med det man jobbar med (projekt, patient - what ever). Det finns ju minst en gemensam nämnare, vilket ofta saknas i andra sammanhang. Det är också rimligt lätt att hoppa av (sluta gå dit) vilket gör att viljan att lösa problem gemensamt ofta saknas. Teamkänslan, helt enkelt.

Och sedan tror jag det är viktigt att få hantera att arbeta med människor man inte riktigt kommer överens med, förståelse etc - något som jag tycker saknas i fingerade sammanhang som man väljer av helt fri vilja varje gång.