Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Grazing]

Så det är det vi gör om dagarna? Vältrar oss i vårt dåliga mående? Det enda? Även fast jag skrivit flera gånger att det här är en liten del av mitt liv. Av min vardag.

Det är nästan skrattretande ibland hur mycket fördommar det finns om sjuka. Hur sjuka "ska" vara. Om någon inte ser sjuk ut så är den inte det, om någon kan dölja allt för vänner då är den inte så dålig osv. Folk får lite börja lära sig att även dom som har utåt sett perfekta liv och är väldigt delaktiga osv i samhället och jobben kan må väldigt dåligt utan att det märks av.

 

[mandalaki]

Nej, fast det kan man.
Läs gärna mitt inlägg nummer 560.

Mitt njutande (finns faktiskt inget bättre ord för det) av att anhöriga skulle bli ledsna - och känna sig skyldiga - när jag tog livet av sig kändes lite skönt.
Tills jag som sagt kom på att de antagligen bara skulle bli lättade. Och då blev jag ledsnare.

Fast det tror jag är en annan grej. Det är att hela tiden manifestera hur dåligt man mår som verkar destruktivt, snarare än något man mår bra av.

 

[kryddelydd]

Fast eftersom samhället inte påverkar individen tillräckligt så är det samhället som också måste kämpa mera med det.

Jag är inte säker på vad du menar här.

Det tar tid att ändra människors sätt att tänka, särskilt våra automatiska tankar.
Psykisk ohälsa tas upp i alla tänkbara offentliga samtalsrum. TV, radio, tidningar. Sociala media inte minst.
Politiskt.
Lagmässigt (syftar igen på arbetsmiljölagen och den förändring som trädde i kraft för något år sedan).

Och man får väl förlita sig till det gamla talesättet att droppen urholkar stenen.

Man kan dock inte förvänta sig så snabba förändringar.

Dessutom är ju skam och skuld stor del i flera psykiatriska diagnoser.
Jag kände skam över att jag mådde dåligt.
Inte för att någon annan lade det på mig; det var jag väldigt effektiv på att göra alldeles själv.
Det ingår också i sjukdomen, liksom att ta ifrågasättanden som rent personliga påhopp.
Det ingår i sjukdomen också.
Den delen av det är det svårt för "samhället" att påverka.

 

[Grazing]

Och umgås man bara med de som är sjuka och får medhåll därifrån är det extremt svårt att göra något konstruktivt för att bli bättre. Kolla upp "filterbubbla".

Hur många umgås bara med sjuka egentligen ens? Jag har ingen i min närhet som jag vet har någon psykisk ohälsa. Dom jag kommit i kontakt med har bara varit på avdelningar eller på nätet. Varför ta för givet att vi bara umgås med sjuka?

 

[kryddelydd]

Fast det tror jag är en annan grej. Det är att hela tiden manifestera hur dåligt man mår som verkar destruktivt, snarare än något man mår bra av.

Ja, det är skillnad.
Men visst var det destruktivt när jag i ensamhet vältrade mig i tårar och självömkan och självmedlidande, dock på ett ganska litet plan.

 

[Grazing]

Jag är inte säker på vad du menar här.

Det tar tid att ändra människors sätt att tänka, särskilt våra automatiska tankar.
Psykisk ohälsa tas upp i alla tänkbara offentliga samtalsrum. TV, radio, tidningar. Sociala media inte minst.
Politiskt.
Lagmässigt (syftar igen på arbetsmiljölagen och den förändring som trädde i kraft för något år sedan).

Och man får väl förlita sig till det gamla talesättet att droppen urholkar stenen.

Man kan dock inte förvänta sig så snabba förändringar.

Dessutom är ju skam och skuld stor del i flera psykiatriska diagnoser.
Jag kände skam över att jag mådde dåligt.
Inte för att någon annan lade det på mig; det var jag väldigt effektiv på att göra alldeles själv.
Det ingår också i sjukdomen, liksom att ta ifrågasättanden som rent personliga påhopp.
Det ingår i sjukdomen också.
Den delen av det är det svårt för "samhället" att påverka.

Nej som sagt, det blir bättre men det är fruktansvärt långt kvar. Ofta blossar det upp när någon kändis tar livet av sig, då är det aktivt prat om det ett tag och sedan försvinner det igen tills något nytt händer. Att det hela tiden pratas om i media osv känner inte jag igen alls.

Angående skuldkänslor och skam underlättar det om folk slutar lägga skuld på dom sjuka. Har gjorts ett antal gånger i denna tråden bara. Det är därför jag känner enorma skuldkänslor, det är inte sjukdomarna som gör att jag känner så, det är pga allt jag läst om hur det plågar omgivningen att må dåligt och visa det.

Det var förövrigt det första jag fick höra efter mitt första självmordsförsök, det var hur jag kunde göra så mot mina föräldrar och tänk på andra osv. Till och med från vården, det var dom första orden jag hörde. Så att det enbart är sjukdomen som gör att skuldkänslor finns stämmer inte.

Hur ska man kunna jobba med sånna känslor när man ständigt får höra hur synd det är om omgivningen och vilken press och stress man utsätter alla för.

 

[Niyama]

Du behöver inte hålla med. Jag respekterar det. Men du kallar mina upplevelser och @Grazings upplevelser för trams?

Nu läser du helt galet igen. Det var framför allt detta jag kallar för trams:

Det är som vanligt, det blir lite per automatik dom sjukas upplevelser mot dom friskas. Och per automatik tar friska dom friskas parti för dom kan inte se det från en sjuks perspektiv.

 

[mandalaki]

Ja, det är skillnad.
Men visst var det destruktivt när jag i ensamhet vältrade mig i tårar och självömkan och självmedlidande, dock på ett ganska litet plan.

En av nackdelarna med internet tror jag är att där finns så många som man kan dela det där ältandet med, bli bekräftad i det och bygga en nätidentitet på hur SJUK man är.

 

[kryddelydd]

Fast det är ju det, det är sanning för vissa.

Ja, och när man likställer upplevelse med sanning, så blir det svårt att diskutera.

Min upplevelse var att ingen tyckte om mig.
Det var inte sant i verkligheten även om jag tyckte så.
Det var min upplevelse, min självvalda sanning.

Dessutom ingick det i min sjukdomsbild där och då, att om någon sade att den tyckte om mig, så tänkte jag att vederbörande sade det för att den "måste", inte för att den menade det.
Jag klamrade mig fast vid min upplevelse och gjorde den till en sanning.

Men någon sanning var det inte.

Utifrån semantisk synpunkt.

 

[kryddelydd]

Angående skuldkänslor och skam underlättar det om folk slutar lägga skuld på dom sjuka. Har gjorts ett antal gånger i denna tråden. Det är därför jag känner enorma skuldkänslor, det är inte sjukdomarna som gör att jag känner så, det är pga allt jag läst om hur det plågar omgivningen att må dåligt och visa det.

Ett problem är att det som avses som ett objektivt konstaterande av hur även omgivningen drabbas av individens psykiska lidande, uppfattas som ett skuldbeläggande av den sjuke.
För den sjuke har så oerhört lätt att ta allting som ett skuldbeläggande.
Det ingår i sjukdomen, att man lättare tolkar saker och ting som personliga påhopp, som ett skuldbeläggande "det är ditt fel att din partner får det jobbigt när du är psykiskt sjuk".
Så som jag läst inläggen, har jag sett beskrivningar av en del konsekvenser för anhöriga till den sjuke. Utan avsikt att lägga skuld alls, utan mest ett konstaterande. Och för allt i världen ett problematiserade.

 

[athena_arabians]

En av nackdelarna med internet tror jag är att där finns så många som man kan dela det där ältandet med, bli bekräftad i det och bygga en nätidentitet på hur SJUK man är.

Ja, det blir väldigt märkligt när man får likes för något som visar en när man mår som sämst...

 

[kryddelydd]

Angående skuldkänslor och skam underlättar det om folk slutar lägga skuld på dom sjuka. Har gjorts ett antal gånger i denna tråden bara. Det är därför jag känner enorma skuldkänslor, det är inte sjukdomarna som gör att jag känner så, det är pga allt jag läst om hur det plågar omgivningen att må dåligt och visa det.
.

Äsch, lite synd att jag han klippa i ditt inlägg.

Detta verkar ju vara aningen tabubelagt: att även se hur anhöriga till psykiskt sjuka individer indirekt drabbas.
Det är ju mer tillåtet att konstatera att anhöriga lider när en individ är cancersjuk.
Men när man konstaterar att även anhöriga till en psykiskt sjuk individ blir lidande, är att skuldbelägga den psykiskt sjuke?

 

[Grazing]

............

 

[mandalaki]

Ja, det blir väldigt märkligt när man får likes för något som visar en när man mår som sämst...

Ja. Och likesen riskerar driva en till att må ännu sämre för att få ännu fler likes.

 

[Grazing]

Äsch, lite synd att jag han klippa i ditt inlägg.

Detta verkar ju vara aningen tabubelagt: att även se hur anhöriga till psykiskt sjuka individer indirekt drabbas.
Det är ju mer tillåtet att konstatera att anhöriga lider när en individ är cancersjuk.
Men när man konstaterar att även anhöriga till en psykiskt sjuk individ blir lidande, är att skuldbelägga den psykiskt sjuke?

Fast det är att skuldbelägga den sjuka när dom säger rakt ut till en att dom mår dåligt pga att man inte är frisk. Det är inga indirekta ord som sägs, vet inte hur många gånger jag hört att jag måste sluta hålla på för att jag måste tänka på dom anhöriga, hur jag kan utsätta dom för det ena och det andra.

Nu har jag dock löst det för dom då jag inte tillåter dom vara med i vården längre och låter dom tro att jag är frisk och mår bra. Dock så tror dom säkerligen inte det då det märks på deras beteende men jag gör mitt bästa för att dom inte ska må dåligt pga mig.

 

[Niyama]

Antagligen så är det lättare för folk som är sjuka att förstå varandra. Det betyder inte att ALLA sjuka är likadana och förstår varandra eller håller med varandra.

Det finns massor av friska som varit sjuka. Och man kan förstå utan att hålla med. De som förstått mig bäst är olika behandlare som haft kunskap om trauma, och jag tror inte de själva varit särskilt sjuka.

Sen missade du poängen totalt. @Grazing ställde upp det som att det var sjuka mot friska i den här tråden, och det stämmer ju helt enkelt inte.

 

[vallhund]

Det är nästan skrattretande ibland hur mycket fördommar det finns om sjuka. Hur sjuka "ska" vara. Om någon inte ser sjuk ut så är den inte det, om någon kan dölja allt för vänner då är den inte så dålig osv. Folk får lite börja lära sig att även dom som har utåt sett perfekta liv och är väldigt delaktiga osv i samhället och jobben kan må väldigt dåligt utan att det märks av.

Har någon i tråden påstått det?

 

[Hyacinth]

Eftersom @Grazing inte kunde se några förklaringar till varför man inte skulle vilja att folk lyssnade så listade jag några tänkbara.

Du har ett samhällsperspektiv på ditt trådämne men så fort någon diskuterar utifrån det perspektivetbså smiter du ner i individhålet. Allting blir en fråga om dig och dina känslor, Grazing och hennes känslor och mig och mina känslor. Det gör det helt hopplöst att diskutera med dig.

Precis! Där är du så på pricken att man höjer händerna mot skyn.

 

[Hyacinth]

Fast det krävs inget jobb för det. Det finns mängder av platser att utvecklas på och få bidra utan att ha ett jobb. Att inte jobba och vara sjuk innebär inte att man per automatik sitter hemma och är isolerad. Man kan vara behövd på många ställen utan att jobba.

Fast att vara en youtubebloggare och att jobba på ett kontor eller en kyrkogård, få lön och ha kollegor, ett fikarum och en chef är ganska långt ifrån varandra.

 

[Hyacinth]

Fast det krävs inget jobb för det. Det finns mängder av platser att utvecklas på och få bidra utan att ha ett jobb. Att inte jobba och vara sjuk innebär inte att man per automatik sitter hemma och är isolerad. Man kan vara behövd på många ställen utan att jobba.

Möjligt, men det är få platser. Arbetsträning och liknande jämställer jag med jobb, även daglig verksamhet. Men faktum är att många unga blir hemmasittande och därmed ökar risken för depressioner raketartat. Att mata katten är inte samma sak, även om det också är viktigt.