Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Saeta]

Jag tycker det är otroligt vanligt att prata om psykisk ohälsa. Nästan alla jag känner har gått i terapi någongång i livet och det pratas om på fikaraster osv, kommer upp närsomhelst nästan. Den enda gruppen som jag TROR är svår att nå är män 40 år och uppåt (eller nåt sånt). De tittar heller inte på youtubes eller så kallade influencers osv utan man måste försöka nå de på annat sätt. Men det är en ovilja, inte ett tabu.

(Eller män generellt, oavsett ålder)

Visst blir det vanligare och vanligare. I mina kretsar så pratas det också väldigt mycket om psykisk ohälsa. Men till och från stöter jag på folk som upplever ett tabu och en stor skam. Jag förstår dom och accepterar att dom känner så. Jag har själv känt så, och kan känna skam till och från. Men nu skiter jag i det.

 

[Grazing]

Varför skriver du då:

Oj, glömde att vara övertydlig, självklart gäller det inte alla sjuka i hela världen. Min erfarenhet är dock att majoriteten av sjuka förstår ens upplevelser, skulle nog kunna påstå att jag nästan aldrig träffat på en som är sjuk som inte förstått hur man kan uppleva saker. Förutom en och annan på nätet då.

 

[Saeta]

Jag upplever samma sak, att det inte finns något tabu att prata om psykisk ohälsa - vid fikabordet på jobbet, på middagen med vännerna, på fritidsintressets sammankomst.

@Saeta, kanske kan det vara belysande om du berättar VAR du upplever att det är svårt att prata om psykisk ohälsa - vilket sammanhang? Jag är ute på 2-5 arbetsplatser PER DAG och har nog ingen som helst uppfattning att det är svårt att prata om på jobbet eller fritiden. Det görs, ofta, och dessutom i en traditionellt manlig miljö - där det ofta är ännu svårare att prata om mjuka värden.

Jag personligen har inte svårt att prata om det längre. Jag kan känna att vissa blir obekväma om samtalet glider in på psykisk ohälsa. Men jag låter det inte styra mig, utan jag pratar på och skämtar och är öppen med mig själv. Det har hittills bara uppskattats, att jag kan vara så öppen och ärlig alltså.

Men förut vågade jag inte prata alls. Jag vågade inte ens säga till mina släktingar/andra anhöriga att jag medicinerades för depression (det här är alltså 8 år sen ungefär). Jag har alltid kunnat skriva om det, men inte prata. Och efter att ha pratat med mängder med människor så vet jag att det inte är ovanligt att känna så när det kommer till att prata om sin psykiska ohälsa. En blir ifrågasatt på ett helt annat sätt och ofta inte trodd på. Det gör att iallafall jag kände stor skam.

Det är ju jättebra att din uppfattning är så som du säger. Jag hoppas det också är så.

 

[kryddelydd]

Men ska du dra igång den diskussionen också? De som hävdar att det enbart är muslimska invandrare som våldtar är så verklighetsfrånvända att det är pinsamt. Alla vet ju att det är män som våldtar. Sen kvittar det vart mannen är född. Men sak samma, det är en annan (viktig) diskussion.

Okej, så då har alla som känner att samhället blundar för psykisk ohälsa fel? Deras upplevelse är fel?

Påståendet att samhället blundar för psykisk ohälsa är ett påstående, inte en upplevelse.
Och det påståendet är uppenbart fel utifrån hur det ageras i samhället. Det satsas mer på stöd och behandling och vård gällande psykisk ohälsa. Man öppnar nya enheter med mer personal med olika bakgrund, just för att kunna möta fler människor med psykiska besvär.
Arbetsmiljölagen har för något år sedan skärpts för att betona att arbetsgivaren har ansvar för den psykiska, lika väl som den fysiska, delen av arbetsmiljön.

Hur är det att blunda för psykisk ohälsa?

Påståendet "samhället blundar för psykisk ohälsa" är helt enkelt ett osant påstående.

"jag vågar inte prata om att jag mår psykiskt dåligt för mina bekanta lyssnar inte på mig" är en upplevelse och inte ett påstående. Och den upplevelsen från individen är sann - subjektivt, men inte alltid objektivt för en utomstående iakttagare.

Ser du skillnaden mellan påstående och upplevelse?

 

[Saeta]

Fast det är väl inte enbart psykiska problem som anses vara privata, och lite plumpa att berätta om i många sammanhang.
All svårare sjuklighet är ju lite påträngande mot samtalspartnern.
Jag skulle gissa att det kan bli en lika tryckt stämning om man börjar berätta om sin cancersjukdom i "fel" sällskap.
Den där frissan, till exempel.
Hade det varit bekvämt för dig om din frissa började berätta om sin spridda cancer när du satt där som kund?
Eller hade det möjligen känts lite besvärande, och lite svårt att veta hur du som kund skulle bemöta det?

Det handlar inte om vad som är olämpligt eller "plumpt" att säga i vissa sammanhang. Det handlar bara om att vissa har svårt att prata om sitt mående vilket jag tycker är hemskt. Det är väl klart att ingen börjar prata om sitt tarminnehåll på en middag eller med någon random hur som helst om inte samtalet glidit in på just det. Det handlar inte om att prata om något i "fel sällskap" eller i fel situation. Det handlar om att en ska känna att en KAN och VÅGA prata om psykisk ohälsa, utan att känna skam. Det betyder inte att en alltid, med vem som helst, hela tiden överallt ska prata om det. Bara känslan att en KAN göra det utan att vara rädd att bli dömd.

 

[Saeta]

Det är som vanligt, det blir lite per automatik dom sjukas upplevelser mot dom friskas. Och per automatik tar friska dom friskas parti för dom kan inte se det från en sjuks perspektiv. Inte konstigt sjuka söker sig till andra som har problem då dom ju är dom enda nästan som går att prata med som har förståelse för ens sätt att uppleva saker och ting.

Är man "frisk" så borde man ha bättre vett en att gå på sjuka som många gör. Och sen när den sjuka inte orkar eller mår sämre så är det alltid den friska det är synd om som utsatts för någon som inte mår bra. Det är någonting som jag aldrig riktigt kan förstå, varför dom friska alltid ska skyddas mot dom som mår dåligt. Precis som om det är farligt att umgås med dom som mår dåligt för man kanske smittas på nåt sätt.

Alla "friska" är absolut inte sådana dock, jag har träffat en och annan som har förståelse för ens sätt att uppleva samhället osv, men dom är hyfsat få.

Håller verkligen med. Jag har träffat många som har förståelse och som är empatiska och vänliga. Mina närmsta är ju det såklart. Tyvärr har jag också träffat (och stöter fortfarande på) folk som är rena motsatsen. Visst handlar det nog mycket om oförståelse, och det är okej att inte förstå. Men att inte lyssna på en individ och inte acceptera hur hen känner och hur hen upplever sin vardag är illa. Jag tror ju som sagt oftast det bästa om folk, jag vill tro att folk menar väl och vill allas bästa. det är så jag själv är uppväxt. Att tro gott om alla och att vilja alla väl. Empati är viktigt.

 

[Saeta]

Svaret är "det är inte tabu att prata om psykisk ohälsa".

Vilket inte betyder att människor inte upplever det som jobbigt och utlämnande att berätta om egen psykisk sjuklighet.

Genom att du säger så, så säger du också att mångas upplevelser och känslor är fel.

 

[kryddelydd]

Det är som vanligt, det blir lite per automatik dom sjukas upplevelser mot dom friskas. Och per automatik tar friska dom friskas parti för dom kan inte se det från en sjuks perspektiv. Inte konstigt sjuka söker sig till andra som har problem då dom ju är dom enda nästan som går att prata med som har förståelse för ens sätt att uppleva saker och ting.

Är man "frisk" så borde man ha bättre vett en att gå på sjuka som många gör. Och sen när den sjuka inte orkar eller mår sämre så är det alltid den friska det är synd om som utsatts för någon som inte mår bra. Det är någonting som jag aldrig riktigt kan förstå, varför dom friska alltid ska skyddas mot dom som mår dåligt. Precis som om det är farligt att umgås med dom som mår dåligt för man kanske smittas på nåt sätt.

Alla "friska" är absolut inte sådana dock, jag har träffat en och annan som har förståelse för ens sätt att uppleva samhället osv, men dom är hyfsat få.

Ett problem är väl att en del försöker diskutera på ett övergripande plan, så sakligt som möjligt.
Och det där sakliga, övergripande kan upplevas som ganska utpekande av dem som diskuterar på ett personligt, individuellt plan.

 

[mandalaki]

Det handlar inte om vad som är olämpligt eller "plumpt" att säga i vissa sammanhang. Det handlar bara om att vissa har svårt att prata om sitt mående vilket jag tycker är hemskt. Det är väl klart att ingen börjar prata om sitt tarminnehåll på en middag eller med någon random hur som helst om inte samtalet glidit in på just det. Det handlar inte om att prata om något i "fel sällskap" eller i fel situation. Det handlar om att en ska känna att en KAN och VÅGA prata om psykisk ohälsa, utan att känna skam. Det betyder inte att en alltid, med vem som helst, hela tiden överallt ska prata om det. Bara känslan att en KAN göra det utan att vara rädd att bli dömd.

Slår det dig inte att folk som aldrigt haft svårt att prata om sina psykiska problem riskerar sluta sig för att du hamrar in hur skamfyllt det är?

 

[Saeta]

Med tanke på hur vår hjärna fungerar så är det negativt för alla att tänka i negativa banor. Så länge man tänker i negativa banor kan man inte bli frisk.

Det har jag inte sagt något om.

 

[Saeta]

Vem blundar för vilken sanning?

Exempelvis du. Du blundar för mångas sanning.

 

[vallhund]

Ja du, att förklara för någon som inte vill förstå eller som skriver vad jag i helskotta svamlar om har jag ingen vidare lust med.

Det enda du o TS verkar ha lust med är at vältra er i erat dåliga mående

 

[Saeta]

Ja.
Många gånger.

Citera gärna. För jag kan verkligen inte minnas att jag har sagt att mina åsikter är dom enda rätta.

 

[Saeta]

Nej, just det.
Även om det i vissa grupper är tabu att äta kött, så är det inte det på samhällsnivå.

Även om det i vissa grupper känns svårt att prata som psykisk ohälsa så är det inte det på samhällsnivå.

Och om det inte är det på samhällsnivå så är det ett ickeproblem?

 

[Saeta]

Men förstår du verkligen inte @Lovisaleonora s poäng? Att ha ett JOBB innebär en massa fördelar. Man lär sig samarbeta och interagera med andra, man är behövd någonstans, man får möjligheter att utvecklas, får utlopp för sin kompetens, man bidrar.

Ja, jag förstår det. Och jag säger inte emot.

 

[Saeta]

Men gud vilket trams. Jag är sjuk och jag håller inte med varken dig eller @Saeta .

Du behöver inte hålla med. Jag respekterar det. Men du kallar mina upplevelser och @Grazings upplevelser för trams?

 

[Saeta]

Nej men jag fattar inte varför jag ska förklara något igen när det är din läsförståelse som brister. Snyggt passivt-aggressivt svar fö, dock har de ganska lätt vikt i en seriös diskussion.

Inte det minsta aggressiv. Inte ens en liten tendens till det.
Aha, så det är min läsförståelse det är fel på? Det kan inte vara så att du har svårt att förklara dig?
Eller kan det vara så att jag inte håller med dig bara, och du då upplever att jag inte förstår?

 

[escodobe]

Som vanligt är det dom anhöriga det handlar om. Jag uppfattade det som att någon velat prata och att bli den som pratartar skada av att någon lyssnar på den. Inte att det stjälpte den anhöriga som lyssnar.

Varför tar du för givet att det var den som lyssnade som tog skada?

För att ett var så jag uppfattade ditt inlägg.

 

[Saeta]

Efter att ha sett din blogg, insta, youtube och många års buketrådar så drar jag slutsatsen att ditt mående är ditt största intresse, på ett mycket olyckligt sätt. Att i så många kanaler ständigt verbalisera hur illa man mår, hur trött man är, hur mycket man sover, hur ont i huvudet man har, hur febrig man känner sig, hur mycket ångest man har, hur mycket man inte klarar av att göra - vem som helst hade blivit sjuk av det.

Då har du dragit fel slutsats.
Jag mår bättre av att skriva av mig och uttrycka mina känslor på det sättet.
Hade du hellre sett att jag höll allt det där för mig själv?
Eller att jag pratade med min pojkvän/vänner/familj?

 

[kryddelydd]

Det handlar inte om vad som är olämpligt eller "plumpt" att säga i vissa sammanhang. Det handlar bara om att vissa har svårt att prata om sitt mående vilket jag tycker är hemskt. Det är väl klart att ingen börjar prata om sitt tarminnehåll på en middag eller med någon random hur som helst om inte samtalet glidit in på just det. Det handlar inte om att prata om något i "fel sällskap" eller i fel situation. Det handlar om att en ska känna att en KAN och VÅGA prata om psykisk ohälsa, utan att känna skam. Det betyder inte att en alltid, med vem som helst, hela tiden överallt ska prata om det. Bara känslan att en KAN göra det utan att vara rädd att bli dömd.

Jo, fast utifrån hur mycket psykisk ohälsa, och samhällsstrategier för att minska psykisk ohälsa, diskuteras och debatteras så ligger ju mycket av den obekväma upplevelsen i individen själv.

Jag brukar sällan beröra det, utom gentemot människor jag känner väldigt väl, hur jag mådde under många år.
Jag hade en depression.
Jag tänkte dagligen på självmord i drygt tio års tid.
Ibland låg jag i sängen på kvällarna och tänkte på självmord och njöt faktiskt lite av hur det skulle såra familjen. Eventuellt.
Sedan kom jag på att de kanske skulle bli glada om jag dog, och då tyckte jag synd om mig själv i stället för ingen tyckte om mig.
Jag ville inte prata med någon, under väldigt många år, om detta. Och det är som sagt inget som jag vanligen berör.

Jag tror inte att någon här dömer mig för att jag berättar detta.
Snarare misstänker jag, utifrån tidigare situationer då jag faktiskt berättat, att folk känner sympati.

Men varför skulle jag vilja basunera ut åt höger och vänster att jag (också) varit självmordsnära?
Jag har gjort ett par (i ärlighetens namn, men så kändes det inte när jag var 13 år) ganska patetiska försök att ta livet av mig.
Jag gick och kollade, när ingen såg, vad det fanns för tabletter i läkemedelslådan i köket hemma hos föräldrarna.
I sanningens namn hade jag ingen koll, för jag trodde att de fem-tio tabletter som pappa en gång fått förskrivna mot tandvärk, skulle räcka att ta livet av mig med. Och jag tyckte att det var jättebra att veta att det fanns tabletter som jag kunde ta livet av mig med.

Men vem har egentligen nytta av att jag berättar detta?
Att jag letade upp grenar att fästa rep för att hänga mig,
att jag räknade piller,
att jag skar mig i handleden,
att jag övervägde att kasta mig framför en lastbil,
att jag övervägde att hoppa ner från nionde våningen där jag bodde (det som hindrade mig var egentligen vetskapen att jag skulle kunna överleva),
att jag övervägde att hoppa i Lule älv

och alla andra sätt jag övervägde under rätt många år.

Det hjälper inte mig.
Det hjälper knappast dig heller?
Eller någon annan som mår dåligt.