Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[kryddelydd]

Nej. Jag jämställer inte. Jag menar bara att det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om semester. Det var ett exempel. Jag tror nämligen inte att det är vanligt att folk tycker att det är svårt att prata om semester. Så borde det vara med psykisk ohälsa också.

Jag sa inte att det var bra av frisören att prata om sin ångest. Självklart får en väl känna efter. Skulle någon prata med mig om något som jag mår dåligt av/blir triggad av så skulle jag idag säga ifrån. Förr vågade jag inte, då höll jag tyst. Sen ska en såklart inte behöva säga ifrån. Därför är det ju bra att känna efter vad vi kan prata om.
För nej, jag har heller aldrig sagt att varken jag eller någon annan ska berätta om exempelvis ett självmordsförsök eller vad det nu än kan vara. Jag skulle såklart inte prata om mina personliga problem med folk jag är ytligt bekant med/träffar första gången. Men jag ska heller inte känna att jag inte _vågar_ prata om det om samtalet skulle leda in på det.

Självklart ska en alltid känna av läget! Det har jag aldrig någonsin sagt emot.

Fast det är väl inte enbart psykiska problem som anses vara privata, och lite plumpa att berätta om i många sammanhang.
All svårare sjuklighet är ju lite påträngande mot samtalspartnern.
Jag skulle gissa att det kan bli en lika tryckt stämning om man börjar berätta om sin cancersjukdom i "fel" sällskap.
Den där frissan, till exempel.
Hade det varit bekvämt för dig om din frissa började berätta om sin spridda cancer när du satt där som kund?
Eller hade det möjligen känts lite besvärande, och lite svårt att veta hur du som kund skulle bemöta det?

 

[Grazing]

På vilket sätt beter sig @Grazing illa? Jag kan nämligen inte se någon skillnad i hens uttalanden som någon annan här inne. Det är otroligt många som inte håller med hen. Men när hen försöker förklara och fråga så får hen höra att hen är otrevlig och beter sig sjukt illa. Det känns inte speciellt schysst.

Det är som vanligt, det blir lite per automatik dom sjukas upplevelser mot dom friskas. Och per automatik tar friska dom friskas parti för dom kan inte se det från en sjuks perspektiv. Inte konstigt sjuka söker sig till andra som har problem då dom ju är dom enda nästan som går att prata med som har förståelse för ens sätt att uppleva saker och ting.

Är man "frisk" så borde man ha bättre vett en att gå på sjuka som många gör. Och sen när den sjuka inte orkar eller mår sämre så är det alltid den friska det är synd om som utsatts för någon som inte mår bra. Det är någonting som jag aldrig riktigt kan förstå, varför dom friska alltid ska skyddas mot dom som mår dåligt. Precis som om det är farligt att umgås med dom som mår dåligt för man kanske smittas på nåt sätt.

Alla "friska" är absolut inte sådana dock, jag har träffat en och annan som har förståelse för ens sätt att uppleva samhället osv, men dom är hyfsat få.

 

[kryddelydd]

Fråga inte mig. Jag förstår inte heller hur det kan vara så.

Svaret är "det är inte tabu att prata om psykisk ohälsa".

Vilket inte betyder att människor inte upplever det som jobbigt och utlämnande att berätta om egen psykisk sjuklighet.

 

[Saeta]

Jag kan komma på flera anledningar. Kreti och pleti ska inte ha tillgång till mitt innersta, och hade jag haft svåra psykiska problem hade mycket av det hört till mitt innersta. Det är privat. Dessutom gillar jag inte när ”lyssna” används som förevändning för ren nyfikenhet. Jag vill själv välja vilka som ska lyssna, till vilka jag tycker det är lönt att dela med mig. Dessutom ser jag inte vilken nytta det där lyssnandet skulle vara för den andra. Risken att den skulle börja stryka mig medhårs av okunskap och rädsla vore för stor.

Jag har en somatisk sjukdom vars konsekvenser blir väldigt tydliga för omgivningen, t ex som sjukfrånvaro från jobbet nästan varje vecka. Och jag förstår att folk är jättesnälla och agerar på medkänsla när de frågar t ex Hur har du det med din sjukdom? men inombords tänker jag Åh nej, ska jag nu behöva vända och vrida på det här igen, det gör jag tillräckligt mycket på egen hand. (Dessutom tänker jag ofta ”vrida och vända för någon som ändå inte fattar” och det tror jag är rätt vanligt när man är lite för fast i sin sjukdom, man tror att ingen annan förstår. Än mer tror jag att det gäller för psykisk sjukdom)

Men det är ju din upplevelse och så som du vill ha det. Och det är okej. Ingen tvingar dig att ändra på det. Vill du inte prata om något du anser vara privat så ska du heller inte göra det. Självklart väljer en vilka som ska få lyssna om en väljer att prata.

Så som du börjar tänka när någon frågar hur du mår är ju bara dina tankar. Inte någon annans. Det kanske blir negativt för dig om det får dig att fundera mer och tänka i negativa banor. Och vill du inte svara på det så ska du ju inte göra det heller.

 

[Shaggy]

Jag upplever samma sak, att det inte finns något tabu att prata om psykisk ohälsa - vid fikabordet på jobbet, på middagen med vännerna, på fritidsintressets sammankomst.

@Saeta, kanske kan det vara belysande om du berättar VAR du upplever att det är svårt att prata om psykisk ohälsa - vilket sammanhang? Jag är ute på 2-5 arbetsplatser PER DAG och har nog ingen som helst uppfattning att det är svårt att prata om på jobbet eller fritiden. Det görs, ofta, och dessutom i en traditionellt manlig miljö - där det ofta är ännu svårare att prata om mjuka värden.

Lycka till! TS har ju fått den frågan ungefär en gång per sida i tråden och har fortfarande inte lyckats prestera något svar.

 

[Saeta]

Ibland så är hjärnan duktig på att ta fasta på det vi säger. Om vi säger att vi är fantastiska kan vi i vissa fall lura oss till bättre humör.
Det är rätt svårt dock....
Men andra hållet är plättlätt. Om jag säger att jag mår dåligt så mår jag dåligt.
I ett akut skede och ibland nu och då kan det kännas skönt att få "lätta sitt hjärta" . Men någonstans gäller det ju att inte fastna där.
Inte rota runt för mycket i det där svarta.

Det är nog många (inte alla) som når gränsen där man älter samma saker igen och igen till den som lyssnar och inte kommer ur det förrän den möjligheten försvinner.
Samtidigt är det ju viktigt att i nåt inledningsskede få älta. Svårt att dra gränsen tyvärr.
Fysisk smärta är precis likadan. Ju mer man tänker på att det gör ont desto ondare gör det. Lite kärlek och omvårdnad gör att det känns bättre men prata om det tar ju inte bort någon smärta. Prata om annat däremot och känna att någon bryr sig.

Klokt skrivet, jag håller med!

 

[Shaggy]

Så som du börjar tänka när någon frågar hur du mår är ju bara dina tankar. Inte någon annans. Det kanske blir negativt för dig om det får dig att fundera mer och tänka i negativa banor. Och vill du inte svara på det så ska du ju inte göra det heller.

Med tanke på hur vår hjärna fungerar så är det negativt för alla att tänka i negativa banor. Så länge man tänker i negativa banor kan man inte bli frisk.

 

[Saeta]

Faktiskt tänker jag inte lägga mer tid på att försöka förklara för dig (jag tycker nog jag förklarat tillräckligt på olika sätt vad jag anser är ansvarsfullt resp omdömeslöst när det gäller att publicera material online). Allt som inte passar dig rinner av direkt och svårare frågor svarar du inte på (tex flera som @TinyWiny ställt).

Du är ju minsann rolig du. Så fort det inte passar dig, att jag inte håller med eller säger emot, så vill du inte diskutera längre. Men det är okej. Ingen tvingar dig!

 

[mandalaki]

Men det är ju din upplevelse och så som du vill ha det. Och det är okej. Ingen tvingar dig att ändra på det. Vill du inte prata om något du anser vara privat så ska du heller inte göra det. Självklart väljer en vilka som ska få lyssna om en väljer att prata.

Så som du börjar tänka när någon frågar hur du mår är ju bara dina tankar. Inte någon annans. Det kanske blir negativt för dig om det får dig att fundera mer och tänka i negativa banor. Och vill du inte svara på det så ska du ju inte göra det heller.

Eftersom @Grazing inte kunde se några förklaringar till varför man inte skulle vilja att folk lyssnade så listade jag några tänkbara.

Du har ett samhällsperspektiv på ditt trådämne men så fort någon diskuterar utifrån det perspektivetbså smiter du ner i individhålet. Allting blir en fråga om dig och dina känslor, Grazing och hennes känslor och mig och mina känslor. Det gör det helt hopplöst att diskutera med dig.

 

[Grazing]

Med tanke på hur vår hjärna fungerar så är det negativt för alla att tänka i negativa banor. Så länge man tänker i negativa banor kan man inte bli frisk.

Vem har ens påstått att alla sjuka tänker i negativa banor? Inte förstått att alla faktiskt inte kan bli friska. Då spelar det ingen roll hur positivt man än tänker.

 

[kryddelydd]

Men det går ju inte att säga. Det är otroligt många människor. Alltså, hundratusentals, upp mot miljontals människor. Jag tycker det är galet att folk blundar för sanningen.

Vem blundar för vilken sanning?

 

[Grazing]

Eftersom @Grazing inte kunde se några förklaringar till varför man inte skulle vilja att folk lyssnade så listade jag några tänkbara.

Du har ett samhällsperspektiv på ditt trådämne men så fort någon diskuterar utifrån det perspektivetbså smiter du ner i individhålet. Allting blir en fråga om dig och dina känslor, Grazing och hennes känslor och mig och mina känslor. Det gör det helt hopplöst att diskutera med dig.

När jag ställer en rak fråga om vad som är negativt för en sjuk person att bli lyssnad på, handlar det om mina känslor då? Vad har det med mina känslor att göra ens? Det var bara en rak fråga som tydligen ingen kan ge ett svar på.

Är det nu så att man mår dåligt när någon lyssnar på en så får man ju bara låta bli att prata med andra. Det är ett eget val att göra när man börjar prata med någon. När man pratar med någon får man även räkna med att personen man pratar med lyssnar.

 

[kryddelydd]

Men det som är så dumt är att många hävdar att tabut inte finns. Det gör det. Det är så jäkla idiotiskt att blunda för det. Sen att en personligen inte upplever det, det är ju bara bra. Men att inte förstå att det ÄR svårt och ibland omöjligt för många att prata om det. Jag fattar det inte.

Det handlar fortfarande inte om att en ska bli sina sjukdomar/diagnoser.

Igen:
tabu är det inte.

Men det är svårt för många att prata om.
Vilket inte är samma sak som ett tabu.

 

[mandalaki]

När jag ställer en rak fråga om vad som är negativt för en sjuk person att bli lyssnad på, handlar det om mina känslor då? Vad har det med mina känslor att göra ens?

Den delen handlade om hur Saeta verkar betrakta dina inlägg som helhet.

 

[Saeta]

Det sociala samspelet är en stor del i att fungera i samhället, eftersom samhället i mycket är byggt på samspel med andra.

Att ha en arbetsplats att gå till gör att man får träning i att förhålla sig till sig själv och andra, vilket krävs för att fungera hyggligt i samhället. Kunna ta del av utbudet, kunna jobba, kunna bidra. Fx.

Alla kan ju inte ha en fysisk arbetsplats. Det beror helt på yrke. Och vissa jobb innefattar ju inte heller kollegor.

 

[kryddelydd]

Har jag sagt att min åsikt är den enda rätta och att alla andra har fel?

Ja.
Många gånger.

 

[Saeta]

Måste det handla om skuld? Kan det inte bara handla om uppfostran/socialt sammanhang eller liknande. Varför skulle det vara någons fel? Måste det finnas någon syndbock?

Det var den uppfattningen jag fick, därav mitt svar.
Det är väl självklart att vi alla är som vi är pga hur vi är uppfostrade, vart vi är uppväxta och så vidare.

 

[Saeta]

Jag tror alla människor- i olika utsträckning- mår bra av att känna att de bidrar, har vissa krav på sig, kommer ut, vidgar sina vyer och är så delaktiga i samhället som möjligt. Jag anser att allt för många unga med psykisk ohälsa tilllbringar alldeles för mycket tid med att navelskåda sina brister. Man mår inte bättre av social isolering, att bara umgås på nätet med andra i samma situation och odla sin egen ångest. Min läkare talar om Kroniskt svår depression. Jag vet hur mycekt bättre jag mår av att jobba, leva familjeliv, och ha krav på mig. Inte orimliga, men att göra saker.

Absolut, jag håller med!

 

[kryddelydd]

Det har väl aldrig varit tabu i sverige att äta kött?
Har det på riktigt funnits folk som inte vågat prata om att dom äter kött med risk för att bli dömda?

(nu menar jag inte dömda av folk som inte äter kött).

Nej, just det.
Även om det i vissa grupper är tabu att äta kött, så är det inte det på samhällsnivå.

Även om det i vissa grupper känns svårt att prata som psykisk ohälsa så är det inte det på samhällsnivå.

 

[Shaggy]

Det var den uppfattningen jag fick, därav mitt svar.
Det är väl självklart att vi alla är som vi är pga hur vi är uppfostrade, vart vi är uppväxta och så vidare.

Aha då läste vi in olika saker i det som skrevs