Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Grazing]

Men LYSSNA då på @nullo-modo, hon berättar ju om SIN erfarenhet! Men du bara förvanskar det hon säger och stövlar vidare. För att vara någon som själv kräver förståelse så är du förbannat oförskämd, mot precis alla som dristar sig att svara på dina inlägg.

Och jag är seriöst intresserad hur det kan vara att stjälpa när det gäller att lyssna på någon. För mig låter det väldigt illa att skriva så då faktiskt folk kanske tar efter och börjar ignorera folk som försöker prata om måendet.

Dessutom så skrev den först att den mådde dåligt av att andra försökte lyssna och förstå problemen. Jag har inte skrivit någonstans att jag tycker folk ska försöka förstå problemen. Det hjälper ingen att någon försöker förstå. Att läsa vad som står skadar inte innan man svarar.

Däremot hur det kan stjälpa att lyssna, det förstår inte jag. Men men, jag får väl leva med att inte förstå varför man inte ska lyssna på andra då det tydligen riskerar att göra saker och ting värre.

Det var dock nytt för mig, har aldrig stött på någon som mår dåligt när någon erbjuder sig att lyssna.

 

[mandalaki]

Och jag är seriöst intresserad hur det kan vara att stjälpa när det gäller att lyssna på någon. För mig låter det väldigt illa att skriva så då faktiskt folk kanske tar efter och börjar ignorera folk som försöker prata om måendet.

Dessutom så skrev den först att den mådde dåligt av att andra försökte lyssna och förstå problemen. Jag har inte skrivit någonstans att jag tycker folk ska försöka förstå problemen. Det hjälper ingen att någon försöker förstå. Att läsa vad som står skadar inte innan man svarar.

Däremot hur det kan stjälpa att lyssna, det förstår inte jag. Men men, jag får väl leva med att inte förstå varför man inte ska lyssna på andra då det tydligen riskerar att göra saker och ting värre.

Det var dock nytt för mig, har aldrig stött på någon som mår dåligt när någon erbjuder sig att lyssna.

Men nu har du det. Alltså stött på någon som säger att för henne blev det värre när folk lyssnade. Sortera in det i katalogen Andras erfarenheter då, istället för att ifrågasätta och fördöma det. Och var snäll och kalla inte @nullo-modo för ”den”.

 

[Grazing]

Men nu har du det. Alltså stött på någon som säger att för henne blev det värre när folk lyssnade. Sortera in det i katalogen Andras erfarenheter då, istället för att ifrågasätta och fördöma det. Och var snäll och kalla inte @nullo-modo för ”den”.

Jag fördömmer inte det, jag bara undrade en enkel fråga hur det kan skada att lyssna.

Men som sagt, det är inte ett tvång att svara, du behöver inte gå in och svara åt personen, den personen kanske kan svara själv om det intresset finns, finns inte det så får jag acceptera att inte få något svar. Inte svårare än så.

 

[mandalaki]

Jag fördömmer inte det, jag bara undrade en enkel fråga hur det kan skada att lyssna.

Jag kan komma på flera anledningar. Kreti och pleti ska inte ha tillgång till mitt innersta, och hade jag haft svåra psykiska problem hade mycket av det hört till mitt innersta. Det är privat. Dessutom gillar jag inte när ”lyssna” används som förevändning för ren nyfikenhet. Jag vill själv välja vilka som ska lyssna, till vilka jag tycker det är lönt att dela med mig. Dessutom ser jag inte vilken nytta det där lyssnandet skulle vara för den andra. Risken att den skulle börja stryka mig medhårs av okunskap och rädsla vore för stor.

Jag har en somatisk sjukdom vars konsekvenser blir väldigt tydliga för omgivningen, t ex som sjukfrånvaro från jobbet nästan varje vecka. Och jag förstår att folk är jättesnälla och agerar på medkänsla när de frågar t ex Hur har du det med din sjukdom? men inombords tänker jag Åh nej, ska jag nu behöva vända och vrida på det här igen, det gör jag tillräckligt mycket på egen hand. (Dessutom tänker jag ofta ”vrida och vända för någon som ändå inte fattar” och det tror jag är rätt vanligt när man är lite för fast i sin sjukdom, man tror att ingen annan förstår. Än mer tror jag att det gäller för psykisk sjukdom)

 

[Ray]

Jag fördömmer inte det, jag bara undrade en enkel fråga hur det kan skada att lyssna.

Ibland så är hjärnan duktig på att ta fasta på det vi säger. Om vi säger att vi är fantastiska kan vi i vissa fall lura oss till bättre humör.
Det är rätt svårt dock....
Men andra hållet är plättlätt. Om jag säger att jag mår dåligt så mår jag dåligt.
I ett akut skede och ibland nu och då kan det kännas skönt att få "lätta sitt hjärta" . Men någonstans gäller det ju att inte fastna där.
Inte rota runt för mycket i det där svarta.

Det är nog många (inte alla) som når gränsen där man älter samma saker igen och igen till den som lyssnar och inte kommer ur det förrän den möjligheten försvinner.
Samtidigt är det ju viktigt att i nåt inledningsskede få älta. Svårt att dra gränsen tyvärr.
Fysisk smärta är precis likadan. Ju mer man tänker på att det gör ont desto ondare gör det. Lite kärlek och omvårdnad gör att det känns bättre men prata om det tar ju inte bort någon smärta. Prata om annat däremot och känna att någon bryr sig.

 

[MJLee]

Det som jag ser som en problematik i den här tråden är att alla är olika hur de vill att anhöriga/vänner och även den professionella vården ska hjälpa och stötta på bästa sätt för just den individen. Vissa vill dra sig tillbaka och mår dåligt av vad de känner är påträngande och att andra inte har respekt för deras personlig integritet. Andra vill tala om sin sjukdom, behöver fysisk och verbal bekräftelse, uppmuntran och stöd. Ingen har mer rätt eller fel än den andra. Anhöriga och vänner reagerar alla annorlunda. Vissa vill visa sitt stöd genom nära kontakt, andra anser att någon som är sjuk kväver och inte kan kräva vad som behövs. Återigen, ingen har företrädesrätt.

Vi har kommit en lång väg sedan psykisk ohälsa verkligen var tabu, den som inte mådde bra kvävde det - särskilt män - tills de gick ut i skogen och hängde sig. Psykisk ohälsa fanns inte om man inte satt på anstalt i tvångströja och fick elchocker. Vi har kommit långt, långt framåt. Men visst kan det i vissa sammanhang som jag har nämnt tidigare vara stigmatiserande i vissa aspekter av livet och där finns det förbättringar att göra. Tabu? Absolut inte, viss stigmatiserande och fördomar? Yep.

Individer och även gruppering i samhället som har samma åsikter tycker att det talas för mycket, lagom eller för lite om psykisk ohälsa. Ingen kan ändra andras åsikter eller triggrar. Men, de är alla likvärdiga. Jag kan inte tala för någon annan om den personens känslor and åsikter. Men den personen kan inte heller tala för mig om mina känslor och åsikter. Det är så enkelt och så komplext.

 

[vallhund]

Det som jag ser som en problematik i den här tråden är att alla är olika hur de vill att anhöriga/vänner och även den professionella vården ska hjälpa och stötta på bästa sätt för just den individen. Vissa vill dra sig tillbaka och mår dåligt av vad de känner är påträngande och att andra inte har respekt för deras personlig integritet. Andra vill tala om sin sjukdom, behöver fysisk och verbal bekräftelse, uppmuntran och stöd. Ingen har mer rätt eller fel än den andra. Anhöriga och vänner reagerar alla annorlunda. Vissa vill visa sitt stöd genom nära kontakt, andra anser att någon som är sjuk kväver och inte kan kräva vad som behövs. Återigen, ingen har företrädesrätt.

Vi har kommit en lång väg sedan psykisk ohälsa verkligen var tabu, den som inte mådde bra kvävde det - särskilt män - tills de gick ut i skogen och hängde sig. Psykisk ohälsa fanns inte om man inte satt på anstalt i tvångströja och fick elchocker. Vi har kommit långt, långt framåt. Men visst kan det i vissa sammanhang som jag har nämnt tidigare vara stigmatiserande i vissa aspekter av livet och där finns det förbättringar att göra. Tabu? Absolut inte, viss stigmatiserande och fördomar? Yep.

Individer och även gruppering i samhället som har samma åsikter tycker att det talas för mycket, lagom eller för lite om psykisk ohälsa. Ingen kan ändra andras åsikter eller triggrar. Men, de är alla likvärdiga. Jag kan inte tala för någon annan om den personens känslor and åsikter. Men den personen kan inte heller tala för mig om mina känslor och åsikter. Det är så enkelt och så komplext.

Vi har kommit långt sedan Dostojevskijs "Idioten" skrevs.

 

[athena_arabians]

@athena_arabians du får hemskt gärna svara på detta, inlägg #365:

Det är möjligt att jag är naiv.
Jag är absolut ansvarig för vad jag gör och vad jag lägger ut. Folk är ansvariga för vad dom gör och vad dom klickar sig in på. Jag tvingar ingen att kolla på mitt material. Och helt ärligt, jag är nog väldigt censurerad jämfört med många många andra som sysslar med samma sak. Som sagt skulle jag personligen aldrig medvetet göra så att folk mår sämre av att ta del av det jag gör. Och jag har hittills aldrig hört talas om att någon mått dåligt av det jag gör. Jag vet inte heller hur jag skulle ha gjort för att trigga någon att göra något dumt. Vet du?

Faktiskt tänker jag inte lägga mer tid på att försöka förklara för dig (jag tycker nog jag förklarat tillräckligt på olika sätt vad jag anser är ansvarsfullt resp omdömeslöst när det gäller att publicera material online). Allt som inte passar dig rinner av direkt och svårare frågor svarar du inte på (tex flera som @TinyWiny ställt).

 

[vallhund]

Den som vill fördjupa sig i ämnet kan lära sig mycket av att läsa "vansinnets historia" av Foucault.

 

[MJLee]

Sorry, helt fel tråd

 

[escodobe]

Annars kan du svara på frågan hur det kan skada någon att lyssna på den. För det förstår inte jag.

Självklart kan det finnas tillfällen då det gör skada är lyssna på att någon annan mår dåligt.
Är det verkligen svårt att förstå?

Barn ska tex inte behöva belastas med andras problem.

Även som vuxen "frisk" kan det ibland vara så att man behöver sätta en gräns mot den sjuke, för att kunna fortsätta att vara frisk.

Att man är sjuk och mår dåligt behöver inte innebära att man är helt ansvarsbefriad för hur man hanterar sina relationer.

 

[Saeta]

Så hur mycket ska det talas om just det ämnet? Idag är det artiklar om det i tidningar varje dag. Det talas om det inom rikspolitiken iallafall någon gång varje vecka, det diksuteras inom kulturen minst varje vecka osv. Var döljs/förskönas verkligheten någonstans. Jag har då aldrig dolt någon verklighet, däremot så har en person här fått skit för att hon inte dolt verkligheten då hon berättat om skräcken anhöriga känner inför att hitta sin närstående död. Jag kan skriva under på varje ord hon skrev (och jag skuldbelägger inte de som tar sina liv, man kan vara rädd ändå)

Människor talar idag öppet om sina depressioner, ångset, ADHD, Asberger, Bipolär sjukdom, självskadebeteende m.m. Man talar dessuotm om narcissim, psykopati och lite andra åkommor där insikten om problematiken troligen är lägre hos de drabbade.


Men tycker du verkligen det? Så fort folk här talat om vad de gjort för att må bättre, vad som hindrade dem från att må bättre osv så slår du bakut.

Nu blev det helknas i citeringen men det går visst inte att ändra. Jag hoppas folk förstår ändå.

Det ska pratas mycket om det. Allt som inte är accepterat eller som folk på ett eller annat sätt mår dåligt av att prata om (för att det skäms) behövs pratas mer om. Det är jättebra att det skrivs om det. Men det är inte tillräckligt.

På dig låter det som att alla pratar om psykisk ohälsa utan att skämmas. Så är det inte.

Klart jag tycker att det ska pratas mer om det. Om alla olika tillstånd.
Jag slår absolut inte bakut för att folk berättar vad de gjort för att ta sig framåt.

 

[Niyama]

Min upplevelse är att psykisk ohälsa som är relaterad till t.ex en anhörigs bortgång eller att någon har gått i väggen ventileras mycket och är okej att prata om. Däremot är ångest eller depression "utan anledning" fortfarande ganska skambelagt, och inget man tar upp under fikat på jobbet. Det är inte lika okej att ha psykisk ohälsa om man inte har en anledning till det.

Jag upplever det tvärtom faktiskt. Känns som alla har nån/några omkring sig med ångest eller depression så det är oladdat att säga och krävs inte nån förklaring om orsak. Har hänt att jag sagt depression fast jag inte ens har den diagnosen, för säger jag sanningen, ptsd, så kommer folk undra vad som hänt och en del kommer t.o.m. fråga det. Och svarar jag på det, då blir stämningen jobbig för folk vet inte vad de ska säga. Iofs skillnad mot anhörigs bortgång (om personen dött under "vanliga" omständigheter), men tycker sällan det känts som jag behövt nåt "skäl" att må dåligt utan tvärtom lättare att berätta om ifall jag undviker att nämna orsaken.

 

[Saeta]

Okej. Vi ska bara prata om psykisk ohälsa alltså? Ine försöka göra något åt den?

Det spelar roll i den betydelsen att jag tycker det är synd att du inte jobbar på en arbetsplats i någon form, skaffar vänner och en egen inkomst.

Jo såklart, men det är svårt att veta vad som ska göras rent generellt eftersom ingen är den andra lik.
Och för att kunna göra något så måste en ju veta att en kan prata om det utan att skämmas.
Om en inte vågar prata, då är det ju också svårt att själv be om hjälp/ta emot hjälp.

Varför tycker du att det är synd att jag inte jobbar på en arbetsplats? Vad är en arbetsplats för dig? Menar du en plats en måste gå till då, eller kan arbetsplatsen vara hemma (ja, det kan den ju men jag frågar dig vad du menar)?

Vad menar du med att det är synd att jag inte skaffar vänner?

 

[Saeta]

Nej men det spelar roll för dig och de flesta människor vill sina medmänniskor väl och för mig känns det tråkigt om du omedvetet sätter dig själv i en situation dom förhindrar dig från att bli frisk.

Fast det gör jag ju inte. Jag är fullt medveten om min situation.

 

[Saeta]

Jag undrar också vad som egentligen efterfrågas. Just psykisk ohälsa är ju en jättefråga i alla fall i "vår del av världen" och ventileras hela tiden överallt tycker jag. Både i media, på arbetsplatser, skolor och inom vården.

Att enskilda människor känner skam har nog att göra med enskilda människor.

Menar du att de enskilda människorna som känner skam, har sig själv att skylla? Det är deras fel att dom skäms och inte vågar prata om hur dom mår?

 

[Lovisaleonora]

Jo såklart, men det är svårt att veta vad som ska göras rent generellt eftersom ingen är den andra lik.
Och för att kunna göra något så måste en ju veta att en kan prata om det utan att skämmas.
Om en inte vågar prata, då är det ju också svårt att själv be om hjälp/ta emot hjälp.

Varför tycker du att det är synd att jag inte jobbar på en arbetsplats? Vad är en arbetsplats för dig? Menar du en plats en måste gå till då, eller kan arbetsplatsen vara hemma (ja, det kan den ju men jag frågar dig vad du menar)?

Vad menar du med att det är synd att jag inte skaffar vänner?

Det sociala samspelet är en stor del i att fungera i samhället, eftersom samhället i mycket är byggt på samspel med andra.

Att ha en arbetsplats att gå till gör att man får träning i att förhålla sig till sig själv och andra, vilket krävs för att fungera hyggligt i samhället. Kunna ta del av utbudet, kunna jobba, kunna bidra. Fx.

 

[Shaggy]

Menar du att de enskilda människorna som känner skam, har sig själv att skylla? Det är deras fel att dom skäms och inte vågar prata om hur dom mår?

Måste det handla om skuld? Kan det inte bara handla om uppfostran/socialt sammanhang eller liknande. Varför skulle det vara någons fel? Måste det finnas någon syndbock?

 

[Grazing]

Självklart kan det finnas tillfällen då det gör skada är lyssna på att någon annan mår dåligt.
Är det verkligen svårt att förstå?

Barn ska tex inte behöva belastas med andras problem.

Även som vuxen "frisk" kan det ibland vara så att man behöver sätta en gräns mot den sjuke, för att kunna fortsätta att vara frisk.

Att man är sjuk och mår dåligt behöver inte innebära att man är helt ansvarsbefriad för hur man hanterar sina relationer.

Som vanligt är det dom anhöriga det handlar om. Jag uppfattade det som att någon velat prata och att det är den som tagit skada av att någon lyssnar på den. Inte att det stjälpte den anhöriga som lyssnar.

Varför tar du för givet att det var den som lyssnade som tog skada? Jag tyckte det stod väldigt tydligt att det var personen som var sjuk som inte mådde bra av att bli lyssnad på.

 

[Saeta]

Hurdå?
Personligen tycker jag att det blir lättare och lättare att prata om problem och att det tas emot rätt naturligt i arbetslivet också. Ibland blir det nästan överexploaterat i media till och med.
Det finns sjuttiohundratusen människor som går omkring med olika dolda krämpor och det är superviktigt att alla drabbade får gehör, och det upplever jag verkligen att de flesta får idag.
Specifikt när, var och hur får man inte gehör för psykiska problem?

Att det i tråden talas om medberoende och att man inte bör förstärka psykisk sjukdom betyder inte att det finns tabu i amhället, eller att samhället lägger skam på de drabbade.
Att som drabbad skam och skuldbelägga sig själv kan vara en del av problematiken.

Det är ju inte så att dessa människor får gehör. Jag tror många _tar_ sig friheten att höras.
Så är det ju tyvärr med mycket som anses normbrytande.