Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Shaggy]

Också en sådan kommentar, för ert sätt är ju det rätta eller? Era erfarenheter är kanske inte dom som kan göra någon bättre, tänkt på det? Alla fungerar på olika sätt och behöver olika sätt att blir bättre på.

Men vad vill du att folk ska säga? "Stackars dig Grazing som är psykiskt sjuk." Mår du bättre då? Jag tvivlar på det i alla fall i det långa loppet.
En av de personer som hjälpte mig mest när jag var sjuk var en person som talade om för mig att det var dags för mig att inse att jag och mitt mående inte var mänsklighetens medelpunkt. Orden föll inte exakt så men det var innebörden. Det gjorde ont just då men i efterhand kan jag se att det hjälpte mig att släng ut den där falske jäveln som satt i mitt huvud och ljög.

 

[Saeta]

@Saeta
Kan du inte vända på det och försöka se att vi faktiskt vill dig väl?
och att vi kanske har erfarenheter som kan hjälpa dig att må bättre?
Nu känns det som du tror att alla vill dig illa.

Alltså, jag vill ju tro gott om alla. Min erfarenhet säger dock tvärt emot.
Men om nu folk vill mig väl så är det tyvärr inget som har visats här iallafall.

Att säga att mina upplevelser är fel får mig verkligen inte att må bättre. Nu mår jag heller inte så pass dåligt att jag ber om hjälp gällande typ depressionen eller ångesten. Där vet jag hur jag ska göra för att må bättre. Egentligen vet jag väl hur jag ska göra med det mesta av min problematik för att må bättre. Och det jag inte har verktyg till, det frågar jag om. Däremot är det väldigt ledsamt i den här tråden att folk struntar i min och många andras verklighet.

Och igen, om någon på riktigt vill mig väl, här på buke, så får de som vill väl tänka om lite hur dom uttrycker sig.

 

[Saeta]

Va? Ja det är en samhällsekonomisk vinst att folk är friska men vad menar du med inlägget. Är det fel av samhället att vilja ha folk friska eftersom det tjänar på det ekonomiskt. Ska vi lägga ner all vård inom alla områden då för att inte riskera att av snöd vinnig råka göra någon frisk? Jag förstår verkligen inte vad du menar.
För mig är det så att om människor blir friska från sina sjukdomar, eller om det rör sig om funktionsnedsättningar lär sig att hantera dem så att de fungarer fullt ut i samhället, så vinner samhället på det ekonomiskt men den som tjänar mest på det är trots allt individen som kan leva ett fullvärdigt liv.

Ja snälla, lägg ner all vård. Skit i alla som är sjuka. Det är ju jättebra.
Du vill verkligen missförstå mig med flit.

 

[Shaggy]

Ja snälla, lägg ner all vård. Skit i alla som är sjuka. Det är ju jättebra.
Du vill verkligen missförstå mig med flit.

Nej jag vill inte missförstå, jag förstår verkligen inte vad du menade. Det enda jag kunde läsa in i det du skrev var exakt det jag skrev så kan du snälla förklara vad du menar.

 

[Hyacinth]

Fattar inte ditt svar. Om folk tror att mitt liv endast sker via buke och det jag skriver här så är ju det tragiskt för dessa personer som inte fattar att det är en sån liten del av min vardag.
Nej, det är egentligen inte irrelevant eftersom det är ett sätt att nå ut till folk.

Men du skapar ju en identitet som sjuk. Ser du inte det problematiska i det även om det kortsiktigt får dig att må bra?

 

[Gnist]

Jag blir ju som en trotsig treåring gällande sånt här. Jag vill ju bara skrika ut ännu mer att det måste pratas mer om psykisk ohälsa.

Ja, det är du väldigt noga med att påtala in absurdum, men att bara prata om att "vi måste prata".. Vad ger det rent konkret tänker du dig?
Den frågan är förvisso ställd många gånger i tråden, men något svar kommer ju inte.

 

[Saeta]

Men hur ska det pratas om det. Nu är vi på sidan 21 och du har fortfarande inte berättat hur du tycker vi ska tala om det. Frågan har varit uppe tidigare, utan svar.
-Ska vi tala om att psykisk ohälsa finns? Det görs ju varje dag på olika sätt så det kan inte saknas.
-Ska vi tala om vilka typer av psykisk ohälsa man kan drabbas av? Det görs till viss del men antalet diagnoser är så stort så det blir svårt att få till ett vettigt samtal.
-Ska vi tala om hur man blir frisk? Ja där kan jag hålla med om att det haltar men det finns så andra sidan inte en universallösning.
Eller vad ska vi tala om.

Jag har svarat att det behövs pratas MER om. Hur det ska göras är väl upp till var och en.

-Ska vi tala om att psykisk ohälsa finns? Det görs ju varje dag på olika sätt så det kan inte saknas.
Ja, det ska vi. Vi ska synliggöra och inte dölja/försköna verkligheten. Det pratas absolut om det, men inte tillräckligt.

-Ska vi tala om vilka typer av psykisk ohälsa man kan drabbas av? Det görs till viss del men antalet diagnoser är så stort så det blir svårt att få till ett vettigt samtal.
Ja, det ska vi. Där tycker iallafall jag att de som är insatta (pålästa/utbildade/egna erfarenheter (vilket jag ser som det absolut bästa)) ska berätta om det. Om personen vill såklart. Det är något som är upp till var och en. Alla behöver inte ta den rollen som informatör.

-Ska vi tala om hur man blir frisk? Ja där kan jag hålla med om att det haltar men det finns så andra sidan inte en universallösning.
Ja, det ska vi. Det är jätteviktigt och inspirerande att höra folks berättelser om hur de har gjort för att bli friska, eller må bättre.

 

[Shaggy]

Alltså, jag vill ju tro gott om alla. Min erfarenhet säger dock tvärt emot.
Men om nu folk vill mig väl så är det tyvärr inget som har visats här iallafall.

Att säga att mina upplevelser är fel får mig verkligen inte att må bättre. Nu mår jag heller inte så pass dåligt att jag ber om hjälp gällande typ depressionen eller ångesten. Där vet jag hur jag ska göra för att må bättre. Egentligen vet jag väl hur jag ska göra med det mesta av min problematik för att må bättre. Och det jag inte har verktyg till, det frågar jag om. Däremot är det väldigt ledsamt i den här tråden att folk struntar i min och många andras verklighet.

Och igen, om någon på riktigt vill mig väl, här på buke, så får de som vill väl tänka om lite hur dom uttrycker sig.

Jag vet inte om jag kan förklara det här för dig men jag ska försöka.
Du startar en tråd där du använder ordet tabu på ett sätt som är helt felaktigt. Folk reagerar på det och påpekar att det du beskriver inte är sannt. Du fortsätter att envisas med den felaktiga användningen av ordet istället för att byta till en korrekt terminologi. Sida efter sida så undviker du att svara på inlägg som handlar om bättre sätt att uttrycka det du vill ha sagt. Du undviker även att svara på hur du vill att man ska tala om den psykiska ohälsan. I det läget får du nog acceptera att tråden börjar spreta eftersom ämnet är intressant och många har egna erfarenheter om det. Du kräver att vi ska se din verklighet, en verklighet som faktiskt inte finns eftersom det du beskriver (tabu) inte är sannt på samhällsnivå. Om du använder rätt ord så tror jag det blir betydligt lättare att diskutera.
Så kan du nu berätta hur du vill att man ska tala om den psykiska ohälsan och hur du anser att man ska minska den skuld många känner av att erkänna att de lider av den.

 

[Saeta]

Men vad vill du att folk ska säga? "Stackars dig Grazing som är psykiskt sjuk." Mår du bättre då? Jag tvivlar på det i alla fall i det långa loppet.
En av de personer som hjälpte mig mest när jag var sjuk var en person som talade om för mig att det var dags för mig att inse att jag och mitt mående inte var mänsklighetens medelpunkt. Orden föll inte exakt så men det var innebörden. Det gjorde ont just då men i efterhand kan jag se att det hjälpte mig att släng ut den där falske jäveln som satt i mitt huvud och ljög.

Alla är inte som du. Det funkade bra för dig. Men det är inget som funkar för alla. För vissa kan det bli en oerhört negativ konsekvens. Med det sagt menar jag inte att folk ska säga "stackars dig" och klappa på axeln.
För egen del så avskyr jag att höra att folk tycker synd om mig. När jag mådde som allra sämst så ville jag definitivt INTE att någon skulle säga "stackars dig" eller liknande. Det räckte med att känna att jag var en belastning för samhället och att jag bara gjorde folk omkring mig ledsna.

Att stötta den som behöver betyder inte att tycka synd om eller "snuttigulla".
För mig är ett bra stöd en person som på eget bevåg erbjuder sig att lyssna och finnas där. Sen beror det ju såklart på vad för relation det är. Men det är så jag funkar. Om någon drar i mig och säger åt mig att jag måste inse min situation så skulle jag falla djupare. Ja, jag har varit med om det så det är därför jag också uttalar mig om det. Men bara för att jag funkar så, så betyder inte det att andra är likadana. Det gäller att känna sig fram helt enkelt.

Jag vill att mina anhöriga ska kunna prata med mig om dom vill, om dom mår dåligt eller känner att dom behöver hjälp eller bara en vägg att prata med. För många är det jätteviktigt, för andra inte. Jag accepterar att vissa inte vill prata, det är okej. Jag dömer ingen. Men många dömer och gör det dom tror är bäst bara för att det funkar bra för en själv. Och då kan det blir ruskigt fel.

 

[Saeta]

Men du skapar ju en identitet som sjuk. Ser du inte det problematiska i det även om det kortsiktigt får dig att må bra?

Vad grundar du det på, att jag gör det? Och OM det nu skulle vara så, spelar det någon roll för dig?

 

[Sel]

Så här i efterhand så tänker jag att jag ville vara sjuk. Det var ju den personen som jag kände var jag. Jag kände mig inte hemma med att vara en person som var glad och som gick upp och åt frukost.
Jag mådde bra av att inte äta. Jag mådde bra av att ha tränat flera timmar om dagen. Om jag ätit mådde jag inte bra.
Jag mådde bra då jag var helt snurrig av brist på mat. Då mådde jag bra.

Det här känns tokigt att gilla, men ja. Precis så.

 

[Shaggy]

-Ska vi tala om att psykisk ohälsa finns? Det görs ju varje dag på olika sätt så det kan inte saknas.

Ja, det ska vi. Vi ska synliggöra och inte dölja/försköna verkligheten. Det pratas absolut om det, men inte tillräckligt.

Så hur mycket ska det talas om just det ämnet? Idag är det artiklar om det i tidningar varje dag. Det talas om det inom rikspolitiken iallafall någon gång varje vecka, det diksuteras inom kulturen minst varje vecka osv. Var döljs/förskönas verkligheten någonstans. Jag har då aldrig dolt någon verklighet, däremot så har en person här fått skit för att hon inte dolt verkligheten då hon berättat om skräcken anhöriga känner inför att hitta sin närstående död. Jag kan skriva under på varje ord hon skrev (och jag skuldbelägger inte de som tar sina liv, man kan vara rädd ändå)

-Ska vi tala om vilka typer av psykisk ohälsa man kan drabbas av? Det görs till viss del men antalet diagnoser är så stort så det blir svårt att få till ett vettigt samtal.

Ja, det ska vi. Där tycker iallafall jag att de som är insatta (pålästa/utbildade/egna erfarenheter (vilket jag ser som det absolut bästa)) ska berätta om det. Om personen vill såklart. Det är något som är upp till var och en. Alla behöver inte ta den rollen som informatör.

Människor talar idag öppet om sina depressioner, ångset, ADHD, Asberger, Bipolär sjukdom, självskadebeteende m.m. Man talar dessuotm om narcissim, psykopati och lite andra åkommor där insikten om problematiken troligen är lägre hos de drabbade.

-Ska vi tala om hur man blir frisk? Ja där kan jag hålla med om att det haltar men det finns så andra sidan inte en universallösning.

Ja, det ska vi. Det är jätteviktigt och inspirerande att höra folks berättelser om hur de har gjort för att bli friska, eller må bättre.

Men tycker du verkligen det? Så fort folk här talat om vad de gjort för att må bättre, vad som hindrade dem från att må bättre osv så slår du bakut.

Nu blev det helknas i citeringen men det går visst inte att ändra. Jag hoppas folk förstår ändå.

 

[Hyacinth]

Vad grundar du det på, att jag gör det? Och OM det nu skulle vara så, spelar det någon roll för dig?

Okej. Vi ska bara prata om psykisk ohälsa alltså? Ine försöka göra något åt den?

Det spelar roll i den betydelsen att jag tycker det är synd att du inte jobbar på en arbetsplats i någon form, skaffar vänner och en egen inkomst.

 

[Shaggy]

Vad grundar du det på, att jag gör det? Och OM det nu skulle vara så, spelar det någon roll för dig?

Nej men det spelar roll för dig och de flesta människor vill sina medmänniskor väl och för mig känns det tråkigt om du omedvetet sätter dig själv i en situation dom förhindrar dig från att bli frisk.

 

[Grazing]

Men vad vill du att folk ska säga? "Stackars dig Grazing som är psykiskt sjuk." Mår du bättre då? Jag tvivlar på det i alla fall i det långa loppet.
En av de personer som hjälpte mig mest när jag var sjuk var en person som talade om för mig att det var dags för mig att inse att jag och mitt mående inte var mänsklighetens medelpunkt. Orden föll inte exakt så men det var innebörden. Det gjorde ont just då men i efterhand kan jag se att det hjälpte mig att släng ut den där falske jäveln som satt i mitt huvud och ljög.

Men alltså, på allvar, vet du inte vad stötta någon är för något? Hur man gör? Nej jag vill inte höra att det är synd om mig, varför skulle det hjälpa mig för?

Ta reda på vad stötta och lyssna och finnas där för någon innebär, du verkar inte veta.

 

[Sel]

Jag undrar också vad som egentligen efterfrågas. Just psykisk ohälsa är ju en jättefråga i alla fall i "vår del av världen" och ventileras hela tiden överallt tycker jag. Både i media, på arbetsplatser, skolor och inom vården.

Att enskilda människor känner skam har nog att göra med enskilda människor.

 

[Grazing]

Jag undrar också vad som egentligen efterfrågas. Just psykisk ohälsa är ju en jättefråga i alla fall i "vår del av världen" och ventileras hela tiden överallt tycker jag. Både i media, på arbetsplatser, skolor och inom vården.

Att enskilda människor känner skam har nog att göra med enskilda människor.

Skammen har faktiskt mycket att göra med sådant som skrivs här.

 

[EmmaBovary]

Jag känner mig egentligen lite kluven över att använda fraser som vilja eller inte vilja bli frisk, även om jag förstår innebörden så tror jag inte riktigt att den typen av retorik fungerar på någon som är mitt inne i sitt mående. Snarare kan det nog för många bli kontraproduktivt och få en att hamna i försvarsposition. Sedan är det ju så att många diagnoser är kroniska, och då måste man ju på något vis få försöka hitta någon balans mellan att acceptera, göra det bästa av situationen och finna strategier (som ju skulle kunna ses som "vilja bli frisk" men att inse att det inte går alla gånger). Jag är väl i mångt och mycket mina diagnoser i dagsläget, såväl som psykiska som fysiska (mest det sistnämnda) så jag kan absolut anklagas för att kasta sten i glashus, men jag tror fortfarande inte att man som individ gynnas i sin sjukdom av att skandera att "vi måste tala om psykisk ohälsa" överlag, däremot kan jag se en poäng om man vill peka på den undermåliga psykiatrin eller något annat mer specifikt som flyttat över diskussionen från en själv till att bli mer allmänt.

 

[Grazing]

Det är nog såna som också tycker att andras självmord är egoistiska, för att andra mår dåligt av konsekvenserna av den avlidna personens extremt dåliga mående. Fruktansvärt är det och jag hoppas och vill tro att det inte hör till vanligheterna att folk resonerar så.

Förmodligen, att ge den sjuka skulden gör väl det lättare att hantera.

Men exakt. Jag börjar tro att hela mitt liv är en vanföreställning. Men OM det nu skulle vara så, har inte jag rätt att prata om det då? Har jag inte rätt att visa hur den verkligheten ser ut? För det är ju min verklighet oavsett om det endast är jag som upplever den.

På såna grejer är min läkare underbar, som en gång när jag gick dit och hade en släng av psykotiska symptom och var övertygad om att allt växte, vågade knappt sätta mig i stolen med rädsla att inte komma loss från den. Det var så jag upplevde min verklighet där och då, begärde att sluta med ena medicinen och höja den andra istället och han sa inte emot, han försökte inte komma med logiska förklaringar eller berätta hur fel min upplevelse var. Lyssna och försöka acceptera någons känslor kommer man långt med. Jag var redan smått upprörd när jag kom in i rummet men lugnade mig betydligt när han bara lyssnade utan att säga emot. Jag blev inte kvar i dom upplevelserna bara för att han inte påpekade att det var fel för för mig var dom verkliga.

För mig fungerar sådant väldigt bra, att ha någon som säger till eller rättar och försöker ”väcka” mig fungerar inte alls. Det är det jag tror inte många förstår. Jag är iallafall inte ute efter att folk ska hitta lösningar för mig. Det blir bara fel.

 

[Sel]

Skammen har faktiskt mycket att göra med sådant som skrivs här.

Hurdå?
Personligen tycker jag att det blir lättare och lättare att prata om problem och att det tas emot rätt naturligt i arbetslivet också. Ibland blir det nästan överexploaterat i media till och med.
Det finns sjuttiohundratusen människor som går omkring med olika dolda krämpor och det är superviktigt att alla drabbade får gehör, och det upplever jag verkligen att de flesta får idag.
Specifikt när, var och hur får man inte gehör för psykiska problem?

Att det i tråden talas om medberoende och att man inte bör förstärka psykisk sjukdom betyder inte att det finns tabu i amhället, eller att samhället lägger skam på de drabbade.
Att som drabbad skam och skuldbelägga sig själv kan vara en del av problematiken.