Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Status
Stängd för vidare inlägg.
Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

däremot så har en person här fått skit för att hon inte dolt verkligheten då hon berättat om skräcken anhöriga känner inför att hitta sin närstående död. Jag kan skriva under på varje ord hon skrev (och jag skuldbelägger inte de som tar sina liv, man kan vara rädd ändå)
.
Ja att som barn hitta sin förälder som försökt ta sitt liv och andra liknande händelser kan ge en skräck och sår. Att alltid oroa sig för vad som ska hända.
Och jag vill inte skuldbelägga hen men om vi ska prata om psykisk hälsa så bör vi väl prata även om att det kan vara tungt som anhörig.
Nej det var ingens fel men gav mig sår och sorg och fick mig att må väldigt dåligt. Och det var mitt sista inlägg i tråden då detta är ett känsligt ämne även för mig.
 
Senast ändrad:
Förmodligen, att ge den sjuka skulden gör väl det lättare att hantera.


På såna grejer är min läkare underbar, som en gång när jag gick dit och hade en släng av psykotiska symptom och var övertygad om att allt växte, vågade knappt sätta mig i stolen med rädsla att inte komma loss från den. Det var så jag upplevde min verklighet där och då, begärde att sluta med ena medicinen och höja den andra istället och han sa inte emot, han försökte inte komma med logiska förklaringar eller berätta hur fel min upplevelse var. Lyssna och försöka acceptera någons känslor kommer man långt med. Jag var redan smått upprörd när jag kom in i rummet men lugnade mig betydligt när han bara lyssnade utan att säga emot. Jag blev inte kvar i dom upplevelserna bara för att han inte påpekade att det var fel för för mig var dom verkliga.

För mig fungerar sådant väldigt bra, att ha någon som säger till eller rättar och försöker ”väcka” mig fungerar inte alls. Det är det jag tror inte många förstår. Jag är iallafall inte ute efter att folk ska hitta lösningar för mig. Det blir bara fel.
Tycker det är intressant hur olika det kan vara, för mig blev det värre av att någon lyssnade och försökte förstå.
Detta gör det ju ännu svårare att som lekman hjälpa en sjuk så det inne blir stjälpa i stället för hjälpa.
 
Om du frågar en person som är sjuk om hen skulle vilja byta ut sin tillvaro mot ett liv där hen mår bra, tror du inte att hen hade valt det då?
Ställer man frågan "vill du bli frisk" till alla sjuka kommer de säga ja. Säkert. För det är så man ska svara och säkert mångas önskan.
Ställer man däremot frågan "vill du bli frisk om det krävs xxx (byta jobb, bryta upp från sin familj, flytta, konfrontera ens värsta rädsla osv) så tror jag utfallet kan bli annorlunda. Då kommer nog "men" in i det hela.
Det är SKITJOBBIGT att bli frisk och det är olika vägar för alla.
 
Tycker det är intressant hur olika det kan vara, för mig blev det värre av att någon lyssnade och försökte förstå.
Detta gör det ju ännu svårare att som lekman hjälpa en sjuk så det inne blir stjälpa i stället för hjälpa.
Förhoppningsvis så känner man sin vän, förhoppningsvis kan man läsa människor någorlunda och kan förstå vad det är dom behöver för stunden.

Sen om man inte vill att folk ska lyssna på en, då behöver man ju heller inte prata om det. Eller vad annars finns det för anledning till att prata om det om man inte vill att någon ska lyssna?

Och förövrigt är det en enorm skillnad på att försöka förstå någons känslor och att acceptera någonting någon känner. Det är liksom långt ifrån varandra det där, det är ingen som kan förstå någon annans ohälsa, man kan känna igen sig möjligtvis men att förstå nej, men man kan acceptera vad den andra känner och tycker och utgå därifrån.
 
Jag vet precis vad det innebär att stötta någon men i den här diskussionen handlar det inte om att stötta.
Skojar du eller på något sätt? Jag svarade dig på det här:

"Men vad vill du att folk ska säga? "Stackars dig Grazing som är psykiskt sjuk." Mår du bättre då? Jag tvivlar på det i alla fall i det långa loppet. "

Menar du att jag inte fick svara på det eller? Du skulle få tro att jag vill att folk ska tycka synd om mig och jag får inte inte kommentera det? Du får bara skriva till mig så men jag får inte svara tillbaka till dej?

Jag inte inte skrivit någonstans ens en hint om att jag vill att folk ska tycka synd om mig ändå slänger du ur dig det där? Inget annat än att försöka få mig att verka som ett offer som vill ha medlidande. Och sen undrar du vad det är som ökar skammen vad gäller ohälsa.
 
Men seriöst, allt ifrågasättande om vad folk känner och tycker kanske? All respektlöshet för andras upplevelser. Behövs det mer? Kan hända att folk som är friska inte påverkas av sådant dock.
Nej det ENDA som ifrågasatts är att psykisk ohälsa är tabu i landet. Om du anser att samhället blir bättre av att vi sprider lögner om hur situationen ser ut får det stå för dig.
Här och nu lägger jag ner diskussionen med dig eftersom du bara verkar vara ute efter att hacka på alla som inte håller med dig. Hittills har jag inte läst ett enda inlägg där du varit konstruktiv utan du slår bara vilt omkring dig och är otrevlig mot de som faktiskt försöker diskutera ämnet.
 
Om folk tror att det jag skriver här är det enda jag gör om dagarna så ja, det säger ju en del om dom också. Sen går det i perioder hur mycket jag skriver här. Och bara för att jag mest skriver om mitt mående på buke så betyder inte det att jag skriver/pratar om annat på andra ställen. Ellerhur? :)

För mig som inte ens lär ha sett 10% av allt du skriver på sociala media, så framstår du av det lilla jag sett definitivt som någon som spenderar majoriteten av sin tillvaro på sociala media med att identifiera sig med sin psykiska ohälsa ja.....
 
Nej det ENDA som ifrågasatts är att psykisk ohälsa är tabu i landet. Om du anser att samhället blir bättre av att vi sprider lögner om hur situationen ser ut får det stå för dig.
Här och nu lägger jag ner diskussionen med dig eftersom du bara verkar vara ute efter att hacka på alla som inte håller med dig. Hittills har jag inte läst ett enda inlägg där du varit konstruktiv utan du slår bara vilt omkring dig och är otrevlig mot de som faktiskt försöker diskutera ämnet.
Du skrev att jag ville ha medlidande trots att jag inte skrivit någonting om det, du bara antog att jag ville ha det av någon underlig anledning som jag inte kan se annat än som en fördom. Det säger en hel del om att det måste pratas mer om ohälsa och förklarar stor del till att många känner en väldig skam över att må dåligt. Inte roligt alls att bli tagen för att bara vilja ha medlidande och att folk ska tycka synd om en.

Om du enbart vill diskutera ämnet kanske du ska strunta i att skriva så till mig, speciellt eftersom du inte ville ha svar av mig.

Och som vanligt när många blir ifrågasatta och inte har mer att komma med så "lägger dom ner diskussionen" istället för att skriva att jaha, du upplevde det så..intressant att inte alla upplever allt som jag upplever saker. Liksom, lär dig istället att andra har andra upplevelser av saker och ting.

Och jag kan acceptera att du kanske tar för givet att folk som mår dåligt och vill ha kontakt med anhöriga och vänner om det bara söker medlidande och att dom vill att folk ska tycka synd om dom. Det är en stor stor anledning till att folk inte vill prata om sin psykiska ohälsa, dom flesta vill inte ses som offer.

Och det här med att sprida lögner om hur den psykiska ohälsan bemöts i samhället, nu slår du ner allas erfarenheter själv som upplever hur svårt det är i samhället med psykisk ohälsa. Du menar på att dom som ifrågasätter att det inte är en större skam att må dåligt sprider lögner, det var lågt. Dom som upplever det så har enligt dig fel, varför är din upplevelse mer riktig än någon annans? Varför tar du dig rätten att påstå att sjukas upplevelser över hur deras problem tas emot är lögner?

Och detta är faktiskt väldigt inne på ämnet men jag antar att du inte har några svar eftersom du inte vill medge att sjukas upplevelser också räknas, det du skriver nu är ju mer eller mindre svaret på varför psykisk ohälsa är förknippat med en väldig skam.
 
Senast ändrad:
Jag är ledsen att du inte mår bra @Grazing men du beter dig så sjukt illa i den här tråden att det inte är förvånande att diskussionen "läggs ner". :(
Att ifrågasätta någon är inte att bete sig illa. Det är snarare mer illa att trycka ner dom som mår dåligt redan och påstå att dom ljuger osv. Folk får säga vad dom vill till sjuka utan att på något sätt ta ansvar för det och vad det kan ha för konsekvenser. Att få skriva till någon att den sprider lögner när den skriver hur den upplever det är att vara sjuk, det är så fruktanvsärt lågt. Inte konstigt att folk som är sjuka inte vågar visa det utåt, för säger dom ifrån till folk som är dryga så är det dom som beter sig illa.

Ja det blir bättre och bättre bland tidningarna osv att dom skriver, men på individnivå så är det fortfarande lika illa. Folk har fortfarande fördommar och antar saker hit och dit.
 
Jag undrar också vad som egentligen efterfrågas. Just psykisk ohälsa är ju en jättefråga i alla fall i "vår del av världen" och ventileras hela tiden överallt tycker jag. Både i media, på arbetsplatser, skolor och inom vården.

Att enskilda människor känner skam har nog att göra med enskilda människor.
Min upplevelse är att psykisk ohälsa som är relaterad till t.ex en anhörigs bortgång eller att någon har gått i väggen ventileras mycket och är okej att prata om. Däremot är ångest eller depression "utan anledning" fortfarande ganska skambelagt, och inget man tar upp under fikat på jobbet. Det är inte lika okej att ha psykisk ohälsa om man inte har en anledning till det.
 
Förhoppningsvis så känner man sin vän, förhoppningsvis kan man läsa människor någorlunda och kan förstå vad det är dom behöver för stunden.

Sen om man inte vill att folk ska lyssna på en, då behöver man ju heller inte prata om det. Eller vad annars finns det för anledning till att prata om det om man inte vill att någon ska lyssna?

Och förövrigt är det en enorm skillnad på att försöka förstå någons känslor och att acceptera någonting någon känner. Det är liksom långt ifrån varandra det där, det är ingen som kan förstå någon annans ohälsa, man kan känna igen sig möjligtvis men att förstå nej, men man kan acceptera vad den andra känner och tycker och utgå därifrån.
Låter så enkelt men själv visste jag då inte vad som var bra eller inte för mig och hur skulle då någon lekman veta oavsett hur väl man känner varandra.
 
Låter så enkelt men själv visste jag då inte vad som var bra eller inte för mig och hur skulle då någon lekman veta oavsett hur väl man känner varandra.
Så man ska ignorera dom som vill prata om det alltså? För att inte riskera att göra något värrre ska man låtsas som ingenting?

Hur kan det vara dåligt att lyssna på någon?

Och nej, att lyssna på någon innebär inte att ta över dens problem och hitta lösningar åt den personen. Den som vill bli lyssnad på söker inte per automatik någon som löser dens problem.
 
Senast ändrad:
Så man ska ignorera dom som vill prata om det alltså? För att inte riskera att göra något värrre ska man låtsas som ingenting?

Hur kan det vara dåligt att lyssna på någon? Uppenbart vill ju oftast den som pratar om sitt mående bli lyssnad på, annars håller man det för sig själv.
Vad man själv vill och vad som är bra för en behöver inte hänga ihop även om det kan göra det.
 
Annars kan du svara på frågan hur det kan skada någon att lyssna på den. För det förstår inte jag.
Så man ska ignorera dom som vill prata om det alltså? För att inte riskera att göra något värrre ska man låtsas som ingenting?

Hur kan det vara dåligt att lyssna på någon? Uppenbart vill ju oftast den som pratar om sitt mående bli lyssnad på, annars håller man det för sig själv.

Men LYSSNA då på @nullo-modo, hon berättar ju om SIN erfarenhet! Men du bara förvanskar det hon säger och stövlar vidare. För att vara någon som själv kräver förståelse så är du förbannat oförskämd, mot precis alla som dristar sig att svara på dina inlägg.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

R
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag har ingen aning om jag ihuvud taget får skriva en ny dagboks tråd men den blir väl bort tagen annars då an tar jag 🙃 Jag kommer...
2 3
Svar
47
· Visningar
4 028
Kropp & Själ Kanske ger jag mig ut på farligt vatten nu, men, då får det väl vara så, då. Jag har en längre tid varit sjukskriven på grund av...
2 3 4
Svar
62
· Visningar
3 568
Senast: Squie
·
  • Artikel Artikel
Dagbok I många år har jag funderat på vad det egentligen är för fel på mina föräldrar. De beter sig liksom inte riktigt som normala människor...
Svar
0
· Visningar
850
Senast: Tuvstarr
·
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Jag kommer emellanåt på mig själv med att ta en titt om min dotter @EmmaFilippa skrivit något här. Detta trots att jag mycket väl vet...
6 7 8
Svar
140
· Visningar
19 213
Senast: MML
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp