Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[mandalaki]

Alla kan ju inte ha en fysisk arbetsplats. Det beror helt på yrke. Och vissa jobb innefattar ju inte heller kollegor.

Men förstår du verkligen inte @Lovisaleonora s poäng? Att ha ett JOBB innebär en massa fördelar. Man lär sig samarbeta och interagera med andra, man är behövd någonstans, man får möjligheter att utvecklas, får utlopp för sin kompetens, man bidrar.

 

[Grazing]

Men förstår du verkligen inte @Lovisaleonora s poäng? Att ha ett JOBB innebär en massa fördelar. Man lär sig samarbeta och interagera med andra, man är behövd någonstans, man får möjligheter att utvecklas, får utlopp för sin kompetens, man bidrar.

Fast det krävs inget jobb för det. Det finns mängder av platser att utvecklas på och få bidra utan att ha ett jobb. Att inte jobba och vara sjuk innebär inte att man per automatik sitter hemma och är isolerad. Man kan vara behövd på många ställen utan att jobba.

 

[Saeta]

Men vet du, man kan faktiskt välja att försöka bli frisk. Eller åtminstone att försöka hitta strategier för att minska sjukdomens effekter. Men dina inlägg visar inget sådant. De visar ingen framåtrörelse i dina tankegångar, de verkar gå runt i cirkel. Man kan visa något (t ex att man är duktig på rida eller att man vill bli frisk) eller man kan säga något (att man är duktig på att rida eller att man vill bli frisk) - och du verkar tyvärr välja det senare. I bästa fall är det bara bristfällig diskussionsteknik, i sämsta fall säger det en hel del om hur du hanterar din sjukdom.

I tråden om ”den osynliga spärren” skrev du inte en rad om hur du försöker ta dig förbi den. Allt du skrev handlade om hur spärren stänger in dig. Och den här tråden handlar enbart om att vi måste prata om psykisk ohälsa, inte om hur man kan försöka bli frisk. En 11 minuter lång youtubevideo om kampen för att må bättre hade förmodligen gjort större nytta än om du bara upprepat in absurdum att vi måste prata om psykisk ohälsa (vilket du själv inte ens gör, vare sig i videon eller tråden, du pratar inte om psykisk ohälsa, du pratar bara om att vi måste prata om psykisk ohälsa).

Hur nyttigt tror du att det är för dig att tänka på psykisk ohälsa 24/7? Att lägga all energi på att filma, blogga, skriva på Insta, skriva på Buke. Du skrev att detta var din dagbok, behövde du verkligen en kanal till för att ägna dig åt ämnet psykisk ohälsa? Tror du att du blir friskare av det?

Släpp sargen, utmana dig själv och försök. Börja med ett pyttesteg så kommer du snart att se att du kommer längre och längre, även om det ibland blir två steg fram och ett tillbaka.

Du får hemskt gärna svara på det jag skrev som svar till detta:


Den här diskussionen handlar ju inte ens om att bli frisk, det handlar om att kunna vara mer öppen utan att skämmas. Jag tycker att ditt sätt att skriva på till mig är otroligt förminskande.
Vad vet du om min situation?
Vad vet du vad jag gör om dagarna, hur mycket jag jobbar med mig själv?

Vad får dig att tro att jag tänker på psykisk ohälsa 24/7? Och om jag nu skulle göra det, varför provocerar det dig så mycket? Är det inte okej? Får en person inte tänka på psykisk ohälsa dygnet runt, hela tiden? Varför inte? Varför är det så viktigt för DIG att andra ska bli friska?

Och vadå all min energi? Det som min energi går åt till är _inte_ instagram eller youtube. Min energi gör jag av med på annat sätt (typ ta hand om mig själv, försöka leva, träffa vänner, göra mina dagliga rutiner samt träna vovve och ta långpromenader). Det som jag däremot får energi av är bland annat instagram och youtube eftersom den kreativa biten får mig att må bra. Jag har alltid tyckt att foto och rörlig bild varit otroligt kul och det har alltid varit ett stort intresse i mitt liv. Varför ska jag sluta med något jag mår bra av (och jo, jag mår bra av det)? Det kommer inte hända!

 

[vallhund]

Det är som vanligt, det blir lite per automatik dom sjukas upplevelser mot dom friskas. Och per automatik tar friska dom friskas parti för dom kan inte se det från en sjuks perspektiv. Inte konstigt sjuka söker sig till andra som har problem då dom ju är dom enda nästan som går att prata med som har förståelse för ens sätt att uppleva saker och ting.

Är man "frisk" så borde man ha bättre vett en att gå på sjuka som många gör. Och sen när den sjuka inte orkar eller mår sämre så är det alltid den friska det är synd om som utsatts för någon som inte mår bra. Det är någonting som jag aldrig riktigt kan förstå, varför dom friska alltid ska skyddas mot dom som mår dåligt. Precis som om det är farligt att umgås med dom som mår dåligt för man kanske smittas på nåt sätt.

Alla "friska" är absolut inte sådana dock, jag har träffat en och annan som har förståelse för ens sätt att uppleva samhället osv, men dom är hyfsat få.

Vad i helskotta svamlar du om

 

[Saeta]

Eh jo, om man ser att det talas öppet om något i offentliga sammanhang, i tidningar, TV osv så innebär det att det inte finns ett tabu. Det ingår liksom i definitionen av ordet... Lägg sedan till (visserligen anekdotiska) berättelser som flera av oss framfört att det inte anses vara ett tabu att prata om psykisk ohälsa.

Att det ibland kan vara svårt att prata om det (bla för att det är intimt) har inget med ett tabu att göra. Inte heller att det är någon skam inblandad utan helt enkelt för att man inte vill dela intima saker med alla. Jag ligger tex inte med vem som helst eftersom det också är något intimt men fortfarande finns det ingen skam inblandad i att jag inte väljer att göra det.

Du kan inte omdefiniera ord på egen hand och tro att det ska bli begripligt för omgivningen.

Eh, nej.

Nu säger du att min och många andras upplevelse är fel.

 

[Niyama]

Det är som vanligt, det blir lite per automatik dom sjukas upplevelser mot dom friskas. Och per automatik tar friska dom friskas parti för dom kan inte se det från en sjuks perspektiv. Inte konstigt sjuka söker sig till andra som har problem då dom ju är dom enda nästan som går att prata med som har förståelse för ens sätt att uppleva saker och ting.

Är man "frisk" så borde man ha bättre vett en att gå på sjuka som många gör. Och sen när den sjuka inte orkar eller mår sämre så är det alltid den friska det är synd om som utsatts för någon som inte mår bra. Det är någonting som jag aldrig riktigt kan förstå, varför dom friska alltid ska skyddas mot dom som mår dåligt. Precis som om det är farligt att umgås med dom som mår dåligt för man kanske smittas på nåt sätt.

Alla "friska" är absolut inte sådana dock, jag har träffat en och annan som har förståelse för ens sätt att uppleva samhället osv, men dom är hyfsat få.

Men gud vilket trams. Jag är sjuk och jag håller inte med varken dig eller @Saeta .

 

[Saeta]

Det handlar ju om vad som är sunda ideal. Jag tänker ofta på den där gamla berättelsen (se nedan), och inser lika ofta hur viktigt det är för mig att välja vad jag fokuserar på. Det jag fokuserar på blir jag bra på. Vad vill jag INTE odla? Det är många tankar jag väljer att inte lägga tid på, inte gå ner mig i. För det gör mig bara illa. Det leder inte framåt. Som ångest och självcentrering. Mina problem är trots allt väldigt små jämförelsevis. Och problemen tjänar ingen på att jag fokuserar på.

Visa bifogad fil 14490

Såklart det är bättre att fokusera på sånt en mår bra av (lättare sagt än gjort alla gånger). Men åter igen - det är konstigt att ta för givet att en person är på ett speciellt sätt genom att bara ha läst/sett en liten liten liten del av hens liv.

 

[Grazing]

Vad i helskotta svamlar du om

Ja du, att förklara för någon som inte vill förstå eller som skriver vad jag i helskotta svamlar om har jag ingen vidare lust med.

 

[aiquen]

Det som jag ser som en problematik i den här tråden är att alla är olika hur de vill att anhöriga/vänner och även den professionella vården ska hjälpa och stötta på bästa sätt för just den individen. Vissa vill dra sig tillbaka och mår dåligt av vad de känner är påträngande och att andra inte har respekt för deras personlig integritet. Andra vill tala om sin sjukdom, behöver fysisk och verbal bekräftelse, uppmuntran och stöd. Ingen har mer rätt eller fel än den andra. Anhöriga och vänner reagerar alla annorlunda. Vissa vill visa sitt stöd genom nära kontakt, andra anser att någon som är sjuk kväver och inte kan kräva vad som behövs. Återigen, ingen har företrädesrätt.

Vi har kommit en lång väg sedan psykisk ohälsa verkligen var tabu, den som inte mådde bra kvävde det - särskilt män - tills de gick ut i skogen och hängde sig. Psykisk ohälsa fanns inte om man inte satt på anstalt i tvångströja och fick elchocker. Vi har kommit långt, långt framåt. Men visst kan det i vissa sammanhang som jag har nämnt tidigare vara stigmatiserande i vissa aspekter av livet och där finns det förbättringar att göra. Tabu? Absolut inte, viss stigmatiserande och fördomar? Yep.

Individer och även gruppering i samhället som har samma åsikter tycker att det talas för mycket, lagom eller för lite om psykisk ohälsa. Ingen kan ändra andras åsikter eller triggrar. Men, de är alla likvärdiga. Jag kan inte tala för någon annan om den personens känslor and åsikter. Men den personen kan inte heller tala för mig om mina känslor och åsikter. Det är så enkelt och så komplext.

Det var bra och nyanserat skrivet, tycker jag. Tråden känns väldigt svartvit; antingen att det är helt tabu eller så är det inget skamligt - och problem därav - över psykisk ohälsa alls. Inget av det stämmer enligt mina erfarenheter.

Det pratas väldigt mycket om psykisk ohälsa, visst, (och både på gott och ont beroende på hur och i vilka sammanhang, tror jag) men jag märker även en enorm skillnad på hur öppet det talas om det offentligt eller på nätet (mer eller mindre anonymt) och IRL.

Jag upplever det inte alls som något allmänt bekvämt samtalsämne sett till min omgivning t.ex. Av många olika anledningar antagligen, och inte alltid så att det har någon negativ påverkan, men jag tror visst att skammen och rädsla för konsekvenserna av att berätta, t.ex. på jobbet, finns där också.

 

[Grazing]

Men gud vilket trams. Jag är sjuk och jag håller inte med varken dig eller @Saeta .

Alla sjuka håller inte med varandra heller. Vi är olika människor nämligen som upplvever saker och ting olika. Det är bara att säga grattis om du inte upplever det väldigt många sjuka upplever.

 

[athena_arabians]

Du är ju minsann rolig du. Så fort det inte passar dig, att jag inte håller med eller säger emot, så vill du inte diskutera längre. Men det är okej. Ingen tvingar dig!

Nej men jag fattar inte varför jag ska förklara något igen när det är din läsförståelse som brister. Snyggt passivt-aggressivt svar fö, dock har de ganska lätt vikt i en seriös diskussion.

 

[mandalaki]

Du får hemskt gärna svara på det jag skrev som svar till detta:


Den här diskussionen handlar ju inte ens om att bli frisk, det handlar om att kunna vara mer öppen utan att skämmas. Jag tycker att ditt sätt att skriva på till mig är otroligt förminskande.
Vad vet du om min situation?
Vad vet du vad jag gör om dagarna, hur mycket jag jobbar med mig själv?

Vad får dig att tro att jag tänker på psykisk ohälsa 24/7? Och om jag nu skulle göra det, varför provocerar det dig så mycket? Är det inte okej? Får en person inte tänka på psykisk ohälsa dygnet runt, hela tiden? Varför inte? Varför är det så viktigt för DIG att andra ska bli friska?

Och vadå all min energi? Det som min energi går åt till är _inte_ instagram eller youtube. Min energi gör jag av med på annat sätt (typ ta hand om mig själv, försöka leva, träffa vänner, göra mina dagliga rutiner samt träna vovve och ta långpromenader). Det som jag däremot får energi av är bland annat instagram och youtube eftersom den kreativa biten får mig att må bra. Jag har alltid tyckt att foto och rörlig bild varit otroligt kul och det har alltid varit ett stort intresse i mitt liv. Varför ska jag sluta med något jag mår bra av (och jo, jag mår bra av det)? Det kommer inte hända!

Efter att ha sett din blogg, insta, youtube och många års buketrådar så drar jag slutsatsen att ditt mående är ditt största intresse, på ett mycket olyckligt sätt. Att i så många kanaler ständigt verbalisera hur illa man mår, hur trött man är, hur mycket man sover, hur ont i huvudet man har, hur febrig man känner sig, hur mycket ångest man har, hur mycket man inte klarar av att göra - vem som helst hade blivit sjuk av det.

 

[Saeta]

Varför är det märkligt? Det är den bild jag får utifrån hur du presenterar dig här.
Varför skulle det vara märkligt att någon får en bild av dig utifrån det? Och varför har du svårt att acceptera att någon får en sådan bild, utifrån det du uttrycker på sociala media?

Jag bryr mig inte vad andra har för bild av mig. Jag vet ju själv vad som stämmer och inte stämmer. Det är väl klart att en kan få en bild av någon och försöka tänka sig hur den personen är. Men av personliga erfarenheter så har mina såna antaganden oftast varit felaktiga.
Därför tycker jag att det är konstigt att tro sig veta hur en person är genom att enbart sett en liten liten del av hens liv. Ta bara alla dokusåpor som exempel. Många vinklas på ett sätt som inte alls stämmer in med hur personen faktiskt är i verkligheten. Även om det som visas är äkta och en del av personen så är det inte allt.

 

[athena_arabians]

Eh, nej.

Nu säger du att min och många andras upplevelse är fel.

Vi tar det igen, nej det gör jag inte. Däremot finns det INGET som visar på att er individuella upplevelse gäller på samhällsnivå.

 

[Saeta]

Jag tycker det är fruktansvärt otrevligt att anstränga sig för att vrida till det folk skriver för att kunna anklaga dem för något de aldrig sagt. @Grazing har varit mycket duktig på det.
Tabu mot att tala om psykisk ohälsa kommer jag gå med på den dag du kan visa en vederhäftig källa som anger orden tabu och skam som synonymer. Tills dess så kommer jag som alla andra här fortsätta envisas med att du använder fel ord.

Då säger du att jag och alla andra har fel som fortfarande känner av tabut? Schysst.

 

[kryddelydd]

Men att inte vilja bli frisk är fel att säga! Att däremot inte vilja jobba med sig själv, det kan jag förstå. Men det betyder inte att personen vill vara sjuk.

Indirekt betyder det ju faktiskt att individen hellre väljer att fortsätta vara sjuk, än att försöka bli frisk(are).

 

[Saeta]

Jag upprepar det som redan skrivits:
ordet tabu betyder ett förbud mot att beröra ämnet.
Det är väldigt tydligt att det inte - i Sverige av idag - är förbjudet att beröra ämnet psykisk ohälsa. Det skrivs om det, i olika typer av media.
Det talas om det på TV, i radio, skrivs i tidningar.

Att sedan en del personer känner skam inför att prata om egen psykisk ohälsa är en annan sak.

Men det är inte ett tabu.

Du väljer fel ord och då blir det krångligt i diskussionen.

Jag har redan själv citerat vad ordet tabu betyder.
Du behöver inte göra det ännu en gång (då även andra har gjort det i tråden).

Nej, det är inte _förbjudet_ att prata om psykisk ohälsa. Men många upplever ett tabu.

 

[Niyama]

Alla sjuka håller inte med varandra heller. Vi är olika människor nämligen som upplvever saker och ting olika.

Varför skriver du då:

Det är som vanligt, det blir lite per automatik dom sjukas upplevelser mot dom friskas. Och per automatik tar friska dom friskas parti för dom kan inte se det från en sjuks perspektiv. Inte konstigt sjuka söker sig till andra som har problem då dom ju är dom enda nästan som går att prata med som har förståelse för ens sätt att uppleva saker och ting.

 

[Hippocampus]

Fast det är väl inte enbart psykiska problem som anses vara privata, och lite plumpa att berätta om i många sammanhang.
All svårare sjuklighet är ju lite påträngande mot samtalspartnern.
Jag skulle gissa att det kan bli en lika tryckt stämning om man börjar berätta om sin cancersjukdom i "fel" sällskap.
Den där frissan, till exempel.
Hade det varit bekvämt för dig om din frissa började berätta om sin spridda cancer när du satt där som kund?
Eller hade det möjligen känts lite besvärande, och lite svårt att veta hur du som kund skulle bemöta det?

Jag gick till en sån frisör en gång. Aldrig träffat henne innan. Efter 5 min prat om hennes liv, hennes utseende osv sa hon att hon haft bröstcancer (friskförklarad nu) och så pratade hon om det 30 min. Jag är inte pryd av mig, jag tycker man kan säg allt i alla sammanhang men här blev jag faktiskt överraskad. Lite obekväm, vad säger jag? Jag beklagar? Usch så jobbigt? Det enda jag gick ur mig var "så bra att det slutade bra". 2 timmar senare pratade hon fortfarande om hennes fd sjukdom...

 

[Grazing]

Vi tar det igen, nej det gör jag inte. Däremot finns det INGET som visar på att er individuella upplevelse gäller på samhällsnivå.

Stämmer ju inte helt, många tidningar som skrivit om att det fortfarande är tabu, och ja, dom har använt ordet tabu. Så lägg ner att påstå att allt du inte håller med om är fel.