Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Grazing]

Det enda du o TS verkar ha lust med är at vältra er i erat dåliga mående

Ok, du läser det så, får du göra om du vill. Alla tolkar saker och ting olika.

 

[Saeta]

Vi tar det igen, nej det gör jag inte. Däremot finns det INGET som visar på att er individuella upplevelse gäller på samhällsnivå.

Jag har aldrig påstått att min verklighet är något som är verklighet för alla.

 

[kryddelydd]

Exempelvis du. Du blundar för mångas sanning.

Vilken sanning blundar jag för?

Om du syftar på att jag blundar för att det är tabu att beröra psykisk ohälsa så vill jag gärna att du läser om mina inlägg.
Jag har skrivit fler än en gång att det inte finns något (samhälleligt) tabu.
Men att många känner skam för att prata om det, vilket jag fortsätter att hävda inte är samma sak.

 

[Saeta]

Varför skriver du då:

Antagligen så är det lättare för folk som är sjuka att förstå varandra. Det betyder inte att ALLA sjuka är likadana och förstår varandra eller håller med varandra.

 

[kryddelydd]

Genom att du säger så, så säger du också att mångas upplevelser och känslor är fel.

På vilket sätt säger jag att upplevelsen att det är skamligt att tala om psykisk ohälsa, är fel? När jag skriver att många upplever att det är skamligt.

Du väljer en konstig definition av ordet "tabu" och det är det jag argumenterar mot.

 

[mandalaki]

Då har du dragit fel slutsats.
Jag mår bättre av att skriva av mig och uttrycka mina känslor på det sättet.
Hade du hellre sett att jag höll allt det där för mig själv?
Eller att jag pratade med min pojkvän/vänner/familj?

Jag kan inte ens förstå hur du kan uppleva att du mår bättre av att sitta och gråta in i en kamera och sedan lägga upp det på youtube. Det ser bara destruktivt ut.

 

[athena_arabians]

Inte det minsta aggressiv. Inte ens en liten tendens till det.
Aha, så det är min läsförståelse det är fel på? Det kan inte vara så att du har svårt att förklara dig?
Eller kan det vara så att jag inte håller med dig bara, och du då upplever att jag inte förstår?

Helt ärligt så skiter jag i om du håller med mig eller ej men du kommer bitvis med rena fabler som inte har någon som helst förankring. Det bemöter jag.

Jag är också tämligen säker på att jag förklarar mig nog så tydligt i skrift. Det har inte varit några klagomål när jag skrivit artiklar eller rapporter. Ditt svar var passivt-aggressivt vilket är en svag argumentationsteknik.

 

[kryddelydd]

Exempelvis du. Du blundar för mångas sanning.

Fast upplevelse och sanning är inte samma sak. Semantiskt sett.

 

[Grazing]

Men vem har egentligen nytta av att jag berättar detta?

Det hjälper inte mig.
Det hjälper knappast dig heller?
Eller någon annan som mår dåligt.

Men bara för att du inte känner nytta att prata om det så betyder inte det att andra inte har det. Det är liksom olika.

 

[Grazing]

Fast upplevelse och sanning är inte samma sak. Semantiskt sett.

Fast det är ju det, det är sanning för vissa.

 

[Saeta]

Påståendet att samhället blundar för psykisk ohälsa är ett påstående, inte en upplevelse.
Och det påståendet är uppenbart fel utifrån hur det ageras i samhället. Det satsas mer på stöd och behandling och vård gällande psykisk ohälsa. Man öppnar nya enheter med mer personal med olika bakgrund, just för att kunna möta fler människor med psykiska besvär.
Arbetsmiljölagen har för något år sedan skärpts för att betona att arbetsgivaren har ansvar för den psykiska, lika väl som den fysiska, delen av arbetsmiljön.

Hur är det att blunda för psykisk ohälsa?

Påståendet "samhället blundar för psykisk ohälsa" är helt enkelt ett osant påstående.

"jag vågar inte prata om att jag mår psykiskt dåligt för mina bekanta lyssnar inte på mig" är en upplevelse och inte ett påstående. Och den upplevelsen från individen är sann - subjektivt, men inte alltid objektivt för en utomstående iakttagare.

Ser du skillnaden mellan påstående och upplevelse?

Det är jättebra att vården och liknande utvecklas för att kunna hjälpa de som behöver. Men det är fortfarande något som är svårt och ibland omöjligt för vissa att prata om.

Ja, jag förstår skillnaden.

 

[athena_arabians]

Jag har aldrig påstått att min verklighet är något som är verklighet för alla.

Jo, indirekt när du hävdar att dina upplevelser på individnivå går att applicera rakt av på samhällsnivå.

 

[kryddelydd]

Jag kan inte ens förstå hur du kan uppleva att du mår bättre av att sitta och gråta in i en kamera och sedan lägga upp det på youtube. Det ser bara destruktivt ut.

Nej, fast det kan man.
Läs gärna mitt inlägg nummer 560.

Mitt njutande (finns faktiskt inget bättre ord för det) av att anhöriga skulle bli ledsna - och känna sig skyldiga - när jag tog livet av sig kändes lite skönt.
Tills jag som sagt kom på att de antagligen bara skulle bli lättade. Och då blev jag ledsnare.

 

[kryddelydd]

Det är jättebra att vården och liknande utvecklas för att kunna hjälpa de som behöver. Men det är fortfarande något som är svårt och ibland omöjligt för vissa att prata om.

Ja, jag förstår skillnaden.

Kan du relatera till skillnaden, och förstå de av mina inlägg som du ifrågasatt, utifrån den illustrationen av skillnad mellan påstående och upplevelse?

 

[kryddelydd]

Och om det inte är det på samhällsnivå så är det ett ickeproblem?

Nej, men då är det ett individuellt problem.
Som man behöver försöka påverka på det individuella planet.

 

[Saeta]

Slår det dig inte att folk som aldrigt haft svårt att prata om sina psykiska problem riskerar sluta sig för att du hamrar in hur skamfyllt det är?

Nej? Jag skulle aldrig säga till en person att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa. För det ÄR inte skamligt att prata om det. Däremot är det många som _upplever_ att det är skamligt. Men genom att själv prata om det så bidrar det till att fler vågar öppna upp sig.

 

[athena_arabians]

Antagligen så är det lättare för folk som är sjuka att förstå varandra. Det betyder inte att ALLA sjuka är likadana och förstår varandra eller håller med varandra.

Och umgås man bara med de som är sjuka och får medhåll därifrån är det extremt svårt att göra något konstruktivt för att bli bättre. Kolla upp "filterbubbla".

 

[Saeta]

Det enda du o TS verkar ha lust med är at vältra er i erat dåliga mående

Så det är det vi gör om dagarna? Vältrar oss i vårt dåliga mående? Det enda? Även fast jag skrivit flera gånger att det här är en liten del av mitt liv. Av min vardag.

 

[Grazing]

Nej, men då är det ett individuellt problem.
Som man behöver försöka påverka på det individuella planet.

Fast eftersom samhället inte påverkar individen tillräckligt så är det samhället som också måste kämpa mera med det.

 

[kryddelydd]

Men bara för att du inte känner nytta att prata om det så betyder inte det att andra inte har det. Det är liksom olika.

Precis vad jag försökte belysa.
Inte alla känner ett behov av att prata om sin (aktuella eller tidigare) psykiska ohälsa.
Det är liksom olika.