Sitter här och är lite ledsen och besviken över mig själv som lite grann blivit ”bekväm” i min *vänner som ligger med varandra* relation...
Jag har tidigare skrivit om killen jag träffade i somras som är i ett öppet förhållande. Vi alla har vetat om varandra och allt har fungerat riktigt bra. Han har under detta halvår kommit att bli min klippa i min psykiska ohälsa och tack vare att vi bor så pass långt ifrån varandra har vi bara träffats f2f tre gånger utöver i somras. Vi har alltså mest haft all kontakt via telefon, och här snackar vi alltså daglig kontakt på 1-2h långa samtal.
Under denna period har jag sett honom som en av mina bästa vänner eftersom jag redan vet att han är i ett förhållande, även om jag inte tackat nej till honom om de skulle gå isär.
Här till det som gjort att jag skriver det här inlägget.. de ska ha barn. Och det gör så fruktansvärt ont i mig även om jag inte vill annat än att vara glad för deras skull! Jag känner en så äcklig avundsjuka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De har en stor lägenhet (jag kanske blir bostadslös i augusti), de har varandra (jag är ensam på en jävla ö), de köper tvättmaskiner och kollar bäbis-prylar, jag hoppas att kunna supa bort mina sorger när jag kommer till ön igen...
Hatar att känna mig såhär! Framförallt blir jag irriterad över mina känslor.. att inte kunna bli glad över att mina vänner ska få barn, utan bli så avundsjuk...
Och för att knyta an till det om att jag varit bekväm så tror jag det handlar om att han fått ta en för stor plats i mitt liv och att jag släppt honom för nära när det gäller mitt mående och att jag hade en liiiiten (vad jag trodde) obetydlig gnutta hopp om oss...
