Vi dejtar vidare - del 14

[sorbifolia]

@Hero jag håller i princip med dig, men som sagt har jag erfarenhet av att barnfrågan kan förstöra en relation (eller åtminstonde vara en starkt bidragande orsak).

KL

Chattar med en ny kille på Tinder, men känns inte som att någon av oss är sådär jätteinteresserade. Exet kommer dessutom hem imorgon för att hämta lite mer av sina saker, och stannar över häljen, så känns inte så smart att boka in någon dejt medan han är här...

Min kompis som är 7 år yngre än mig fick "vara med" att Tindra lite på vår nyårsfest. Hon tyckte de jag svepade höger på var alldeles för unga för mig... Har +/- 10 år från min ålder, men tror inte jag matchat med en enda som varit äldre än mig än.

 

[Alexandra_W]

Jag föredrar absolut någon som är barnlös och okej med att aldrig skaffa några. Men det är knepigt nog hitta rätt, särskilt om han inte ska vilja ha barn. Då är det dumt exkludera personer - dessutom en person med barn som säger han inte vill ha några fler är trovärdigare än en barnlös som inre vill ha. Inte så den sista medvetet ljuger men större risk han faktiskt om x tid kommer på att han nog ändå vill ha barn. Och det går liksom inte kompromissa på.

 

[monster1]

Måste man veta allt innan man går in i relation ?
Jag tror att jag förmodligen vill skaffa barn om jag verkligen hittar den rätta. Men träffar man nån med barn blir man ju serverad ett barn direkt. Jag vill träffa och leva med personen i nåt år kanske innan man börjar diskutera barn.

Det finns ju grundläggande saker man behöver kunna enas kring för att kunna ha en bra relation. Samsyn på hur en relation ser ut kan vara en sådan, många anser att lika värderingar är viktigt om man inte själv vet det här blir det mycket testande innan man hamnar rätt, då då får man harva sig igenom några dåligt fungerande relationer innan det blir bra. Du beskriver att du har svårt i sociala situationer, att du inte känner dig själv är antagligen en del i det. @Singoalla är ju tex väldigt på det klara med vem hon är och vad hon vill och det syns ju även när hon dejtar. Livet blir ochså lättare att leva när man vet vem man är och vad man vill, då kan man liksom skala bort det andra.

 

[Hero]

Det finns ju grundläggande saker man behöver kunna enas kring för att kunna ha en bra relation. Samsyn på hur en relation ser ut kan vara en sådan, många anser att lika värderingar är viktigt om man inte själv vet det här blir det mycket testande innan man hamnar rätt, då då får man harva sig igenom några dåligt fungerande relationer innan det blir bra. Du beskriver att du har svårt i sociala situationer, att du inte känner dig själv är antagligen en del i det. @Singoalla är ju tex väldigt på det klara med vem hon är och vad hon vill och det syns ju även när hon dejtar. Livet blir ochså lättare att leva när man vet vem man är och vad man vill, då kan man liksom skala bort det andra.

Jag har en ganska klar bild av vad jag vill och vad jag söker.
Men jag vill inte börja fundera på barnfrågan när det är nog svårt att finna någon överhuvudtaget.
Jag vet varför jag inte trivs i alla sociala situationer. Därför att det är tröttsamt för mig. Sen tycker jag det är jobbigt med mkt nya människor. Men lär man känna mig så tror jag inte många uppfattar mig som tystlåten eller blyg.

 

[stjarnhimmel]

Håller helt med om att om man letar ett seriöst förhållande så bör man verkligen ange/berätta rätt snabbt att man har barn.

Men - jag har personligen oerhört svårt att fatta varför personer som uttalad själva VILL ha barn, inte vill träffa någon som redan har barn? Är det pga möjligheten för strul med barnets andra förälder? Eller för att man vil vara tillsammans om upplevelsen första gången man får barn? För mig låter detta som rätt oviktiga småsaker jämfört med att bilda en lycklig familj tillsammans med en person man gillar.

Jag har prövat att dejta och ha kontakt med män som har barn. Och jag upplever att det är svårt att få en jämställd relation. Dvs jag har upplevt att det ska vara på den andra personens villkor hela tiden och att det förväntas att jag som inte har barn är den som ska göra alla kompromisser. Jag har upplevt att de redan har bestämt hur allt ska vara och sen ska jag bara gå in och ta en redan färdig roll. Jag vill hellre träffa någon och att vi sen gemensamt skapar ett liv som passar oss båda. Tex säger många av de som jag haft kontakt med som har barn att de ska bo kvar i det huset som de bor i tills barnen blir vuxna. Det passar tex inte mig då jag inte vill flytta in i någons redan existerande bostad. Det var samma som vi diskuterade förut om släktgård.

Sen har jag många vänner med bonusfamiljer. Ibland har det funkat jättebra. Men ibland har det också varit svårt. Många gånger vill inte barnen att föräldern ska träffa någon ny och jag har vänner där det var jättesvårt i början. Barnen ville inte alls att det skulle komma in en ny vuxen och det var bråk och skrik. Och jag tror inte att en sådan situation är bra för mig. Jag har jobbat med mig själv för att bli bättre på att ta plats speciellt i relationer och jag tror att i en sån situation kommer jag vara den som backar. Sen kan ju det förstås gå jättebra men jag tycker bara att det verkar komplicerat och svårt. Jag tycker det är tillräckligt svårt att hitta EN person det ska funka med och inte flera personer.

 

[sorbifolia]

Jag har prövat att dejta och ha kontakt med män som har barn. Och jag upplever att det är svårt att få en jämställd relation. Dvs jag har upplevt att det ska vara på den andra personens villkor hela tiden och att det förväntas att jag som inte har barn är den som ska göra alla kompromisser. Jag har upplevt att de redan har bestämt hur allt ska vara och sen ska jag bara gå in och ta en redan färdig roll. Jag vill hellre träffa någon och att vi sen gemensamt skapar ett liv som passar oss båda. Tex säger många av de som jag haft kontakt med som har barn att de ska bo kvar i det huset som de bor i tills barnen blir vuxna. Det passar tex inte mig då jag inte vill flytta in i någons redan existerande bostad. Det var samma som vi diskuterade förut om släktgård.

Sen har jag många vänner med bonusfamiljer. Ibland har det funkat jättebra. Men ibland har det också varit svårt. Många gånger vill inte barnen att föräldern ska träffa någon ny och jag har vänner där det var jättesvårt i början. Barnen ville inte alls att det skulle komma in en ny vuxen och det var bråk och skrik. Och jag tror inte att en sådan situation är bra för mig. Jag har jobbat med mig själv för att bli bättre på att ta plats speciellt i relationer och jag tror att i en sån situation kommer jag vara den som backar. Sen kan ju det förstås gå jättebra men jag tycker bara att det verkar komplicerat och svårt. Jag tycker det är tillräckligt svårt att hitta EN person det ska funka med och inte flera personer.

Okej, det kan jag förstå, bra svar. Trist att du haft dåliga erfarenheter, tror nog inte att alla med barn är sån. Men klart att om man har försökt och det inte funkat så blir man mindre pepp på att prova igen.

 

[monster1]

Okej, det kan jag förstå, bra svar. Trist att du haft dåliga erfarenheter, tror nog inte att alla med barn är sån. Men klart att om man har försökt och det inte funkat så blir man mindre pepp på att prova igen.

Jag har dejtat två män med barn, det var inga större problem men jag hade inte inställningen att jag ville bilda familj eller bli sambo heller när jag gick in i relationerna. Vill man leva i tät tvåsamhet kan det nog bli svårare. Nu levde vi våra skilda liv och sedan sammanstrålade vi när vi hade tid och anpassade oss efter hans barn och min häst. Men visst barn är mycket att ta hänsyn till men det är ju hästen också eller något annat man är bunden av. Den sista flyttade jag ihop med fastän vi båda sagt att vi skulle vara särbo, fördelen har varit att jag upplever dessa två (giantiskt underlag att dra slutsatser av ) som mognare eftersom de har fler än sig själva att ta ansvar för. Eftersom de är skilda sedan tidigare har de även fått axla det ansvaret själva och tvingats till det vilket varit bra för deras mognad vad jag utläst av de samtal vi haft. Hade jag träffat dem innan barnen och skilsmässan hade jag antagligen inte tyckt att de varit lika intressanta efter vad de båda berättat om sig själva och sin resa och hur tidigare relationer fungerat.

 

[parellikusken]

Jag skulle gärna träffa någon som hade barn, gillar barn och tycker det verkar mysigt att ha barn hemma. Nackdelen är väl om jag verkligen gillar barnen, men att relationen inte fungerar med deras mamma.. Skulle vara jobbigt att skiljas från barn man fäst sig vid.
Annars ser jag bara fördelar, jag tror jag skulle passa bra som bonusförälder.

 

[durachiny]

@Milosari och @Hero har helt olika mål och förutsättningar då kommer även hur man går tillväga skilja sig. Hero har svårare att få matches och vill inte sätta upp krav på sin presentation som får honom att se dryg eller otrevlig ut. Milosari får matches och dejts med enbart en landskapsbild och text och är främst ute efter sexuell stimulans, hon får ut vad hon vill av det och behöver därmed inte ändra något.

 

[Milosari]

Man får väl göra som man vill. Men är man ute efter något seriöst tycker jag det är bra om man anger att man har barn. Swipade nu och fick upp ett exempel på en presentation. Hon hade inga bilder på sitt barn men skrev såhär :
"Kramgo tjej med stort hjärta som gillar att träna på gym, dansa och spela innebandy. Mamma till en dotter på 5 år "

Jag tycker det finns saker som påverkar mer än barn. Barnet/n kanske inte ens bor hos mamman på heltid utan hon kanske har dem varannan helg. Kräver du att hon anger politiska åsikter, social status, utbildning eller inkomst?

 

[Singoalla]

Några kanske har läst tråden om att jag planerar fest, och igår pratade jag i telefon med en kille som sköter allt på baren där vi sannolikt ska vara. Jag tror att det är samma kille som jag gav mitt nummer till en förbaskat stökig kväll en gång Kortfattat kan man säga att han satte ett paraply i min flaska, jag gav honom mitt nummer, sedan raggade jag på en annan kille som jag nästan kräktes på. För att sedan kräkas på mig själv i taxin på väg hem. Låt säga att det inte är mitt stoltaste ögonblick i livet. Han på baren messade senare och jag svarade inte. Minns han mig kan det hör bli en ytterst stel festplanering

 

[Masqueradee]

Sitter här och är lite ledsen och besviken över mig själv som lite grann blivit ”bekväm” i min *vänner som ligger med varandra* relation...
Jag har tidigare skrivit om killen jag träffade i somras som är i ett öppet förhållande. Vi alla har vetat om varandra och allt har fungerat riktigt bra. Han har under detta halvår kommit att bli min klippa i min psykiska ohälsa och tack vare att vi bor så pass långt ifrån varandra har vi bara träffats f2f tre gånger utöver i somras. Vi har alltså mest haft all kontakt via telefon, och här snackar vi alltså daglig kontakt på 1-2h långa samtal.
Under denna period har jag sett honom som en av mina bästa vänner eftersom jag redan vet att han är i ett förhållande, även om jag inte tackat nej till honom om de skulle gå isär.
Här till det som gjort att jag skriver det här inlägget.. de ska ha barn. Och det gör så fruktansvärt ont i mig även om jag inte vill annat än att vara glad för deras skull! Jag känner en så äcklig avundsjuka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De har en stor lägenhet (jag kanske blir bostadslös i augusti), de har varandra (jag är ensam på en jävla ö), de köper tvättmaskiner och kollar bäbis-prylar, jag hoppas att kunna supa bort mina sorger när jag kommer till ön igen...
Hatar att känna mig såhär! Framförallt blir jag irriterad över mina känslor.. att inte kunna bli glad över att mina vänner ska få barn, utan bli så avundsjuk...
Och för att knyta an till det om att jag varit bekväm så tror jag det handlar om att han fått ta en för stor plats i mitt liv och att jag släppt honom för nära när det gäller mitt mående och att jag hade en liiiiten (vad jag trodde) obetydlig gnutta hopp om oss...

 

[ptr]

Jag tänker på detta viset, vad det nu kan vara värt.
En sak i det hela. Är du avundsjuk eller svartsjuk.
Avundsjuk kan man få vara så länge man inte är missunnsam dessutom, svartsjuka bör man jobba med däremot.
En relation som inte blev - eller hur jag ska uttrycka det, lärde mig att kärlek kan vara så mycket mer än det egoistiska förmånen att få älska någon samt att bli älskad av någon.

Visst känns det när man inte får möjlighet att odla det egoistiska, i det har förnuftet inte stora möjligheter att göra något åt det hela.
Men på den medvetna sidan går det ju att finna någon sorts glädje även om det kanske inte är snutet ur näsan att koka ner till vad känslorna säger.
Men en bit i taget så, man kan försöka glädjas åt det som var även när det känns lite surt.

 

[stjarnhimmel]

Hela gymdiskussionen får mig osökt att tänka på: https://www.instagram.com/p/Bcpkh1NFdqU/?hl=sv&taken-by=assholesonlin

Suck.
Alla dessa män som ska "hjälpa en" genom att tex påpeka saker om ens utseende utan att man bett om hjälpen. Sen blir de förvånade när man säger att man inte vill ha den hjälpen.

 

[Milosari]

Jag har prövat att dejta och ha kontakt med män som har barn. Och jag upplever att det är svårt att få en jämställd relation. Dvs jag har upplevt att det ska vara på den andra personens villkor hela tiden och att det förväntas att jag som inte har barn är den som ska göra alla kompromisser. Jag har upplevt att de redan har bestämt hur allt ska vara och sen ska jag bara gå in och ta en redan färdig roll. Jag vill hellre träffa någon och att vi sen gemensamt skapar ett liv som passar oss båda. Tex säger många av de som jag haft kontakt med som har barn att de ska bo kvar i det huset som de bor i tills barnen blir vuxna. Det passar tex inte mig då jag inte vill flytta in i någons redan existerande bostad. Det var samma som vi diskuterade förut om släktgård.

Sen har jag många vänner med bonusfamiljer. Ibland har det funkat jättebra. Men ibland har det också varit svårt. Många gånger vill inte barnen att föräldern ska träffa någon ny och jag har vänner där det var jättesvårt i början. Barnen ville inte alls att det skulle komma in en ny vuxen och det var bråk och skrik. Och jag tror inte att en sådan situation är bra för mig. Jag har jobbat med mig själv för att bli bättre på att ta plats speciellt i relationer och jag tror att i en sån situation kommer jag vara den som backar. Sen kan ju det förstås gå jättebra men jag tycker bara att det verkar komplicerat och svårt. Jag tycker det är tillräckligt svårt att hitta EN person det ska funka med och inte flera personer.

Det är verkligen inte för alla att träffa någon med barn. Men vad/om barnet har för åsikter har väldigt mycket med barnets ålder att göra.

 

[angsmark]

Halloj!
Tinder är faktiskt bättre när man betalar för det! Testade en månad och man kan göra lite inställningar som är ganska bra!
På tur står att jag snart far till Norrland och skall gå in med en öppen ärlig inställning!!
Hoppas kemin stämmer, då skall jag låta mig svepas med
Skulle vilja ha en riktig het romans!!
Har lagt dom andra lite åt sidan så länge och avvaktar min norrlandsdejt!!

 

[Masqueradee]

Jag tänker på detta viset, vad det nu kan vara värt.
En sak i det hela. Är du avundsjuk eller svartsjuk.
Avundsjuk kan man få vara så länge man inte är missunnsam dessutom, svartsjuka bör man jobba med däremot.
En relation som inte blev - eller hur jag ska uttrycka det, lärde mig att kärlek kan vara så mycket mer än det egoistiska förmånen att få älska någon samt att bli älskad av någon.

Visst känns det när man inte får möjlighet att odla det egoistiska, i det har förnuftet inte stora möjligheter att göra något åt det hela.
Men på den medvetna sidan går det ju att finna någon sorts glädje även om det kanske inte är snutet ur näsan att koka ner till vad känslorna säger.
Men en bit i taget så, man kan försöka glädjas åt det som var även när det känns lite surt.

Jag är absolut inte svartsjuk, för jag önskar ju absolut inte att de har vad de har, jag bara ser och vill ha det lika bra själv. De är båda två otroligt vänliga och underbara människor, något annat än lycka önskar jag dem inte.
Det hela grundar sig i att jag är så otroligt stressad över att ”alla” jag känner förlovar sig, skaffar barn, är i relationer... jag blir glad om jag kommer ihåg att äta typ..
Detta blev bara så nära då jag trodde jag hade några vänner kvar att röja med, men nu måste de ta en by rutt i livet liksom, en rutt jag börjar tro att jag aldrig kommer få ta.

Det är verkligen inte för alla att träffa någon med barn. Men vad/om barnet har för åsikter har väldigt mycket med barnets ålder att göra.

Jag tror jag skulle ha svårt att bli tillsammans med en kille med barn, skulle vara rädd för komplikationer med exet, att våra livssituationer inte skulle gå ihop etc.

 

[parellikusken]

Sitter här och är lite ledsen och besviken över mig själv som lite grann blivit ”bekväm” i min *vänner som ligger med varandra* relation...
Jag har tidigare skrivit om killen jag träffade i somras som är i ett öppet förhållande. Vi alla har vetat om varandra och allt har fungerat riktigt bra. Han har under detta halvår kommit att bli min klippa i min psykiska ohälsa och tack vare att vi bor så pass långt ifrån varandra har vi bara träffats f2f tre gånger utöver i somras. Vi har alltså mest haft all kontakt via telefon, och här snackar vi alltså daglig kontakt på 1-2h långa samtal.
Under denna period har jag sett honom som en av mina bästa vänner eftersom jag redan vet att han är i ett förhållande, även om jag inte tackat nej till honom om de skulle gå isär.
Här till det som gjort att jag skriver det här inlägget.. de ska ha barn. Och det gör så fruktansvärt ont i mig även om jag inte vill annat än att vara glad för deras skull! Jag känner en så äcklig avundsjuka att jag inte vet vart jag ska ta vägen. De har en stor lägenhet (jag kanske blir bostadslös i augusti), de har varandra (jag är ensam på en jävla ö), de köper tvättmaskiner och kollar bäbis-prylar, jag hoppas att kunna supa bort mina sorger när jag kommer till ön igen...
Hatar att känna mig såhär! Framförallt blir jag irriterad över mina känslor.. att inte kunna bli glad över att mina vänner ska få barn, utan bli så avundsjuk...
Och för att knyta an till det om att jag varit bekväm så tror jag det handlar om att han fått ta en för stor plats i mitt liv och att jag släppt honom för nära när det gäller mitt mående och att jag hade en liiiiten (vad jag trodde) obetydlig gnutta hopp om oss...

Men så trist!
Är så jobbigt att gå och hoppas på något och bygga upp drömmar kring att något skulle kunna hända, och sedan få allt bortrivet. Även om det man hoppades på nog bara var en illusion är det tungt att få den söndertrasad.

 

[Bison]

@Masqueradee
Tycker inte det är någon konstig reaktion alls att du blir avundsjuk och känner dig ensam.
Livet kan vara jävligt besvärligt ibland.

Jag sitter på golvet i mitt kök och äter en fryst färdigrätt, mitt liv är inte heller så himla spännande.
Har en konstant livskris över vad jag ska göra med det. Vart vill jag bo, vad vill jag göra, vill jag ha ett förhållande?

 

[Masqueradee]

Men så trist!
Är så jobbigt att gå och hoppas på något och bygga upp drömmar kring att något skulle kunna hända, och sedan få allt bortrivet. Även om det man hoppades på nog bara var en illusion är det tungt att få den söndertrasad.

Egentligen hade jag väll inte direkt gått och tänkt på det så, även om jag inte skulle ha tackat nej. Men nu fick jag det bekräftat dels genom hennes graviditet och att han och jag hade ett bra samtal (vi kan vara väldigt raka med varandra), att han ser oss som vänner (vilket jag också gör). Men nu är det ”på riktigt”, sagt och förklarat liksom.

@Masqueradee
Tycker inte det är någon konstig reaktion alls att du blir avundsjuk och känner dig ensam.
Livet kan vara jävligt besvärligt ibland.

Jag sitter på golvet i mitt kök och äter en fryst färdigrätt, mitt liv är inte heller så himla spännande.
Har en konstant livskris över vad jag ska göra med det. Vart vill jag bo, vad vill jag göra, vill jag ha ett förhållande?

Mitt livsmål var liksom att läsa vid universitetet, nu när det är klart är jag ju liksom. Klar. Med allt.