K
Kikki84
Sv: vet inte vad jag ska göra:S
Jag förstår dig precis. Min mamma var inte den förste jag berätta för utan var pappans föräldrar som fick veta först.
Fick många fördomsord från mina föräldrar om att jag var för ung (blev gravid som 19 åring) och jag hade ju inte ens gått ur gymnasiet och hade ju inget jobb osv osv.
Tycker att du först skall bestämma dig för om du vill behålla barnet eller inte. När du vet det så vet du vad för stöd du skall be om hos din mamma.
Min kompis blev gravid tidigt men var tvungen att göra abort då hon mådde psykiskt dåligt av graviditeten så hon fick av hälsoskäl göra abort det var en mycket tung period i hennes liv.
Nu ett par år senare har fått barn. Är ensamståeende mamma på 22 år. Pappan träffar hon ibland men hon är ensamståeende med barnet. Hon klarar det jätte bra att vara ung ensamståeende mamma. Hon har starkt stöd från föräldrarna. De har inte tyckt att hon gjort fel.
Jag har två barn nu och i början av året fick jag göra en abort pga gynmottagningen först sa att jag var på väg att få missfall och gav mig abortpiller (då jag enligt mensen var i v.8), de hjälpte inte och jag fick komma in en vecka senare... Då hade ett foster bildats och fostersäcken såg normal ut (var alltså förtidigt i vid första besöket att se hur långt jag gått var troligen i typ v.3-4 då och inte i vecka 8) och fick sedan återkomma igen en vecka senare.. Då såg de inga hjärtljud från fostret och sa att de skulle gjort det om allt var normalt. Så var tvungen att göra en skrapning, abort genom operation alltså. Jag är 24 år nu och trotts jag har två barn var detta en mycket jobbig period även om barnet inte var planerat och blev till i helt fel stund så kändes det inte välkommet att förlora det..
Är nu gravid igen och går och hoppas på att det denna gången skall gå bra. Vågar inte glädja mig över graviditeten ännu...
Men rådet är att du skall veta vad DU vill innan du berättar. För är jobbigt om din mamma ger dig råd/stöd att behålla/göra abort och du sedan ångrar dig för beslutet inte var ditt.
När du vet vad du vill kommer det även kännas mycket lättare att berätta för din mamma.
Tror att din oro för vad din mamma skall säga säkert beror mycket på att du inte vet vad DU vill och inte vill att hon skall bestämma åt dig.
Du är vuxen och känner du att du är redo att få barnet så är du också det! Lycka till!
Hej jag är en tjej på 18 år.
Jag har precis fått reda på att jag är gravid, och vet inte om jag ska vara glad eller ledsen det är så många olika tankar kring det här.
Min föredetta pojkvän gjorde slut med mig när jag sa att jag var gravid han tog helt förgivet att jag ska behålla det.
Men tyvär så vet jag inte det just nu, allt känns så himla overkligt just nu.
Men mitt största problem är att berätta det för min mamma, jag vet ju inte hur hon kommer att reagera. Kommer hon att bli arg eller glad över det?
Hur är smidigast att säga till sin mamma att man är gravid utan att det ska bli världens kallabalik av alltihop?
M.V.H Jenny
Jag förstår dig precis. Min mamma var inte den förste jag berätta för utan var pappans föräldrar som fick veta först.
Fick många fördomsord från mina föräldrar om att jag var för ung (blev gravid som 19 åring) och jag hade ju inte ens gått ur gymnasiet och hade ju inget jobb osv osv.
Tycker att du först skall bestämma dig för om du vill behålla barnet eller inte. När du vet det så vet du vad för stöd du skall be om hos din mamma.
Min kompis blev gravid tidigt men var tvungen att göra abort då hon mådde psykiskt dåligt av graviditeten så hon fick av hälsoskäl göra abort det var en mycket tung period i hennes liv.
Nu ett par år senare har fått barn. Är ensamståeende mamma på 22 år. Pappan träffar hon ibland men hon är ensamståeende med barnet. Hon klarar det jätte bra att vara ung ensamståeende mamma. Hon har starkt stöd från föräldrarna. De har inte tyckt att hon gjort fel.
Jag har två barn nu och i början av året fick jag göra en abort pga gynmottagningen först sa att jag var på väg att få missfall och gav mig abortpiller (då jag enligt mensen var i v.8), de hjälpte inte och jag fick komma in en vecka senare... Då hade ett foster bildats och fostersäcken såg normal ut (var alltså förtidigt i vid första besöket att se hur långt jag gått var troligen i typ v.3-4 då och inte i vecka 8) och fick sedan återkomma igen en vecka senare.. Då såg de inga hjärtljud från fostret och sa att de skulle gjort det om allt var normalt. Så var tvungen att göra en skrapning, abort genom operation alltså. Jag är 24 år nu och trotts jag har två barn var detta en mycket jobbig period även om barnet inte var planerat och blev till i helt fel stund så kändes det inte välkommet att förlora det..
Är nu gravid igen och går och hoppas på att det denna gången skall gå bra. Vågar inte glädja mig över graviditeten ännu...
Men rådet är att du skall veta vad DU vill innan du berättar. För är jobbigt om din mamma ger dig råd/stöd att behålla/göra abort och du sedan ångrar dig för beslutet inte var ditt.
När du vet vad du vill kommer det även kännas mycket lättare att berätta för din mamma.
Tror att din oro för vad din mamma skall säga säkert beror mycket på att du inte vet vad DU vill och inte vill att hon skall bestämma åt dig.
Du är vuxen och känner du att du är redo att få barnet så är du också det! Lycka till!