vet inte vad jag ska göra:S

[spitfire]

Hej jag är en tjej på 18 år.
Jag har precis fått reda på att jag är gravid, och vet inte om jag ska vara glad eller ledsen det är så många olika tankar kring det här.
Min föredetta pojkvän gjorde slut med mig när jag sa att jag var gravid han tog helt förgivet att jag ska behålla det.
Men tyvär så vet jag inte det just nu, allt känns så himla overkligt just nu.
Men mitt största problem är att berätta det för min mamma, jag vet ju inte hur hon kommer att reagera. Kommer hon att bli arg eller glad över det?
Hur är smidigast att säga till sin mamma att man är gravid utan att det ska bli världens kallabalik av alltihop?

M.V.H Jenny

 

[TinyWiny]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Hade du varit min dotter så hade jag velat att du bara sa det rakt upp och ner utan krusiduller, helst när ni verkligen har tid att prata båda två så att ni inte behöver avbryta mitt i allt.

Kramar om.

 

[spitfire]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Det är det som blir lite problematiskt för min mamma jobbar mycket och är knappt hemma när jag är hemma.

 

[TinyWiny]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Då får du bestämma en tid med henne, om du säger att du har något viktigt att diskutera med henne så hade iallafall jag blivit så nyfiken att jag hade tagit det på stört

 

[spitfire]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Det är det som blir lite problematiskt för min mamma jobbar mycket och är knappt hemma när jag är hemma.

 

[jerseyko]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Om ja skulle vara förälder skulle jag bli besviken om mitt barn inte berättade att hon är gravid/hans tjej är gravid. Oavsett om barnet är 15,18,20 eller 25 år.

Ja var JÄTTE rädd när ja skulle berätta för min mamma, trodde hon skulle kasta ut mig. Men vi kom närmare varandra och idag är vår relation

Hur du än gör så kommer du nog behöva ett stöd av någon, har dessutom din pojkvän lämnat dig för du blivit gravid (du kanske ska upplysa honom om att det krävs "ingredienser" från både killen och tjejen för de ska bli ett barn?) kan du behöva någon annan som kan stötta dig. Genom beslutet att behålla eller beslutet att göra en abort.

Ring till en barnmorska direkt på måndag, och jag tycker även att du ska försöka få med din kille dit, 50% av ansvaret för de som hänt är faktiskt hans.


Är du rädd för att prata med din mamma öga mot öga, skriv ett brev till henne! Förklara dina känslor, vad som hänt med din pojkvän och att du är rädd för att hon ska bli arg på dig. Skriv att du behöver hennes stöd hur du ska göra och att du faktiskt är rädd/orolig/osäker.

 

[valentino-95]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Kunde inte ha skrivit det bättre än hur du skrev det, så jag skriver inget mera, det va toppen bra skrivet

Kram till både dig och TS.

 

[_Skifting_]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Hej du orolige.
Jag är 18 (fyller 19 i augusti) och har en son på 6 veckor.
Jag blev oxå livrädd när jag fick reda på att jag var med barn, framför allt då förhållandet mellan pappan och jag höll på att gå i stöpet i just den vändan. (OK nu.) sen dels för att jag är såpass ung, har ett inte så roligt förflutet som jag var rädd skulle komplicera och framför allt att berätta!

Men jag kan säga att det var inga konstigheter.
Pappa bara gapade men gav mig sen en kram och mamma bara skrattade och grattulerade.


tro mig, säg det så tidigt som möjligt så du har uppbackning om det blir jobbigt ngn dag eller om det värsta skulle hända.
Sen så tänkta jag såhär i mitt resonemang om jag skulle behålla eller inte (eftersom det nästan tog slut mellan pappan och mig och jag förberedde mig på att vara ensamstående.) "Att kan man inte tänka sig att klara av att ha barn utan att barnets pappa, så ska man inte ha barn alls."

Lycka till du.

 

[mosig]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

vilken situation du befinner dig i, förstår att det inte är så lätt för dig.

men tänk såhär, om du behåller barnet kommer din mamma ändå inse ganska fort att något inte är som vanligt och väljer du abort kan det vara jävligt skönt att ha din mammas stöd, man går ju ändå igenom en viss sorg även om det är ett beslut man tagit själv.

du kanske kunde ringa till din mamma, ta det över telefon om du känner att det skulle vara jobbigt att ta det öga mot öga?

 

[golit]

största problem

om ditt största problem som blivande ensamstående tonårsmamma är att berätta det för din mamma

så ska du nog funder väldigt noga över om du ska ha barn.

glt

 

[cirkus]

Sv: största problem

Jag håller med golit !

Om mina tonåringar skulle tycka att det var det största problemet så vore jag väldigt orolig.

 

[TinyWiny]

Sv: största problem

om ditt största problem som blivande ensamstående tonårsmamma är att berätta det för din mamma

så ska du nog funder väldigt noga över om du ska ha barn.

glt

Jag håller med golit !

Om mina tonåringar skulle tycka att det var det största problemet så vore jag väldigt orolig.

Men det beror ju på vad man har för relation till sin mamma, min mamma var absolut inte den första jag berättade för, så viktig är hon inte i mitt liv, varken då eller nu.
Jag ville inte höra hennes åsikt eftersom den inte var viktig och något stöd skulle jag aldrig räkna med att få från henne ändå.

Det startas ju tråd efter tråd om hur man ska berätta att någon ska bli mor/farföräldrar så vad är skillnaden?

Bara för att man är ung betyder inte det att man behöver ha sina föräldrar med sig i sitt beslut, det är inte de som ska ta hand om barnet det är man själv.

TinyWiny/ mamma strax före 18 års dagen

 

[golit]

själv

Det är nog det där med själv och ta hand om barn man bör oroa sig för. inte för vad mamma ska säga.

om det sistnämnda är ens största problem, då har man nog en mycket begränsad bild av vad det innebär att ha barn

glt

 

[TinyWiny]

Sv: själv

Det är nog det där med själv och ta hand om barn man bör oroa sig för. inte för vad mamma ska säga.

om det sistnämnda är ens största problem, då har man nog en mycket begränsad bild av vad det innebär att ha barn

glt

Då har vi nog uppfattat ts olika, jag har inte uppfattat det som att det är hennes största problem vad mamma ska säga (även om det står så i texten) utan hon är rädd för mammans reaktion, om hon kommer klara av en utskällning a la "vad har du gjort för dumheter nu" som en utskällning mot ett barn som gjort något den visste att denne inte fick.
Jag tror att ts vill kunna lägga fram det hela så att hon får stöd av sin mamma, ts vill inte att mamman ska bli arg för att ts har nog med tankar som snurrar i hennes huvud.
Sedan står det ingenstans att hon har betsämt sig för vad hon ska göra.

 

[golit]

därav

därav :

om i mitt svar

och rådet på slutet.

(och en vettig mamma stöttar inte alla beslut, hur de än framförs. Accepterar beslut, men det är en annan sak)

glt

 

[TinyWiny]

Sv: därav

därav :

om i mitt svar

och rådet på slutet.

(och en vettig mamma stöttar inte alla beslut, hur de än framförs. Accepterar beslut, men det är en annan sak)

glt

Stöd innebär inte att man håller med i det beslutet någon kommer fram till, stöd innebär att man finns till hands att diskutera och bolla med.
Vad man själv tycker (som mamma) i ett sådant här läge spelar egentligen ingen roll, huvudsaken är att man inte försöker påverka i en riktning som det vuxna barnet inte vill.
Det är ju inte mammamormor som ska ta hand om barnet utan barnets mamma om hon nu bestämmer sig för att behålla barnet.

 

[golit]

mesa med

Föräldrar, även till vuxna barn, ska inte alls mesa med och inte försöka påverka.

De ska ha åsikter, de ska påverka.

Sen får de respektera om det vuxna barnet kommer fram till ett annat beslut.

 

[Ferrari]

Sv: vet inte vad jag ska göra:S

Hur har de gått?

 

[Gullan86]

Sv: själv

Det är nog det där med själv och ta hand om barn man bör oroa sig för. inte för vad mamma ska säga.

om det sistnämnda är ens största problem, då har man nog en mycket begränsad bild av vad det innebär att ha barn

glt

vilke löjligt resonemang, att berätta för sina föräldrar kan nog vara det mest svåra i allting även om man har en bra relation till sina föräldrar man vet ju aldrig hur de kommer reagera. tror ingen tycker det är helt lätt. och speciellt inte om man är ung för då är nog risken störra att föräldrarna blir arga.

men jag tror att oftast blir de arga för att de blir rädda, rädda att barnet(deras barn alltså) skall fara illa, behöva sluta skolan osv osv.

bara för att man tycker det är svårt att berätta för sina föräldrar gör en ju inte till en dålig förälder själv.

 

[golit]

dålig förälder

Nej, men om att berätta för mamma är det största problemet, så har man ingen särskilt realistisk bild av vad det innebär att vara förälder själv.

glt