Sv: Vårmammor 2011, del 2!
Sen stör jag mig något enormt på de som gör som den andra mamman i det avsnittet; skriker det går inte/jag kan inte! och har världens sämsta inställning.
Fast det är ju lätt för en att tycka, som aldrig har upplevt den känslan, att det faktiskt inte går.
Visst bör grundinställningen vara
att det går men hur det sedan upplevs och hur man då reagerar under förlossningen är en annan sak. Alla förlossningar är och upplevs olika och vi har ingen rätt att dömma eller störa oss på hur folk reagerar eller gör, för vi har inte haft deras upplevelse.
---------------------------------------------------
Innan Tilde föddes så var det
självklart att jag inte skulle skrika att "det inte går", jag hade inte tänkt skrika överhuvud taget faktiskt...
Men så blev det en störtförlossning där jag gick från ganska omogen tapp, 3 cm öppen men bakåtriktad och inte utplånad, till att barnet var ute, på 90 minuter. Jag upplevde förlossningen som ett
vansinnigt deathrace, där det bara gick ut på att överleva. Jag var livrädd för den hysteriska smärtan det innebar att utan smärtlindring föda ett barn så snabbt och hann inte dra mer än enstaka andetag mellan värkarna. Jag var helt säker på att jag omöjligen skulle överleva sådan här smärta i kanske 10 timmar eller mer. (ingen hade ju kunnat tro att det skulle gå så enormt snabbt...)
Jag illskrek helt paniskt rätt ut typ hela tiden, och hur många gånger jag skrek att det inte gick under den där timmen som gick från att värkarna "var etablerade" till att Tilde var ute, vet jag faktiskt inte. Jag hade ingen som helst kontroll över mig själv och under en sådan här förlossning hinner man inte precis med att tänka på hur man uppför sig.
Jag ska inte klaga på min förlossning, allt gick ju jäkligt bra med både mig & Tilde, men den gjorde mig verkligen mer ödmjuk inför andras förlossningsupplevelser...