Sv: Vårmammor 2010 del 6
Tack för ditt inlägg!! Konstigt att det skiljer sig så mycket från olika förlossningar/BB. Vi fick inte alls den stöttningen från BB som ni, inte på långa vägar. Kanske tyckte de inte att det behövdes? Jag är så jäkla löjlig och ville inte "vara till besvär" där uppe (skjut mig, så dumt alltså!), utan log och sa att allt var bra. Ville nog bara hem egentligen, men behövde nog annat..
Tycker också att det är lustigt att de valde att inte snitta och låta det bli som det blev. Nog för att man helst inte vill snitta, men ibland finns det ju inte riktigt någon annan möjlighet. De menade lite på i ett vagt ögonblick efteråt att en snitt kanske hade varit lämpligt.. Men jag vet inte om de kanske upptäckte det för sent när han redan var så pass långt ner, kan det vara för sent till snitt om barnet ligger så pass långt ner att det kan komma ut?
Måste fråga dig om allt det där med remiss för ditt bäcken. Hur kom det på tal och hur fick du remiss till röntgen? Skulle själv vilja göra det och kanske konstatera att jag inte är riktigt skapt för att föda bebisar
Ja du var också orolig över att bebis var stor, visst ja! Hur stor var Selma när hon föddes? Det är med en så konstig grej, att barnmorskor inte tar det på allvar och kollar det. Det var ju inte så svårt att räkna ut kanske att min pojke var stor - flera i släkten har fötts stora och min mage var enorm.. Men barnmorskan menade på att mycket beror på hur bebisen ligger i magen och självklart kan det spela in mycket, men man kanske ska konstatera lite hur läget är, om bebis är stor eller om bebis ligger konstigt.
Jag är ju inte utbildad, men lite har väl jag med att säga till om?
Vi pratar om förlossningen, jag och min sambo. Men jag tror inte riktigt jag har vågat öppna mig helt för honom och berätta hur jag känner.. Jag bara gråter i så fall, det vet jag, och det orkar jag inte. Löjligt kanske ja, men så är det. Ska försöka göra det någon dag, kanske behöver han också prata?
Håller med mabuse, du ska inte skämmas för att du mår dåligt, du har all rätt i världen att må dåligt. Vi fick mycket stöd och hjälp från vårt bb, de lyssnade verkligen på oss och hjälpte oss att ta oss igenom de första dagarna. De har faktiskt även ringt efteråt för att höra hur det är och hur det går.
Det finns kurator på förlossningen/bb som man kan få prata med, de rekommenderade oss att kontakta denne, men min sambo vill inte, även fast det antagligen är han som behöver prata om det mest, då det på flera sätt var värre för honom än för mig.
Jag tycker att det är konstigt att de valde att göra som de gjorde med dig och bände ut honom med våld istället för ett snitt. Känns som om vi hade ganska lika graviditeter och förlossningar. Stora magar och ganska små kroppar och att man tror att bebisen ska vara stor också. Min bror som är läkare sa hela tiden att han tyckte att vi skulle begära snitt, men när vi tog upp det med vår barnmorska och ultraljudssköterskan så tyckte de att det var överdrivet att vara så oroliga... "det är normalt att ni är nervösa, det är alla förstagångsföräldrar..."
jag känner att vi inte blev tagna på allvar och att den här traumatiska upplevelsen hade kunnat undvikas om de tagit oss på allvar. Jag har tex fått en remiss till att göra en röntgen av mitt bäcken för att ens se om jag kan föda normalt, NU, bara 4 månader för sent, tar de oss på allvar.
Vi pratar om vår förlossning med varandra, jag ventilerade mycket med vår nanny, min mamma och syssling efteråt också, men jag behöver fortfarande ventilera mig, jag mår fortfarande dåligt och det har påverkat mitt och sambons förhållande också. Hade inte Selma varit så snäll som hon är och om jag inte haft hjälp i 8 veckor så tror jag inte att jag klarat av att gå vidare. Jag älskar Selma över allting annat, men det tar inte bort skräcken och smärtan från vår förlossning.
Min kropp är inte återställd efter mitt snitt, efter alla komplikationer så var det senaste beskedet från läkaren 6 månaders ytterligare vila eller väldigt lugn motion och träning, för att undvika magbrock och att livmodern inte ska växa ihop fel osv då den inte dragit ihop sig som den ska riktigt än. Kunde dock inte hålla mig så jag följde med och skrotade i skogen på en tjock lat fjordingför att kunna vara stoppkloss åt min treåring. Var så underbart.
Tack för ditt inlägg!! Konstigt att det skiljer sig så mycket från olika förlossningar/BB. Vi fick inte alls den stöttningen från BB som ni, inte på långa vägar. Kanske tyckte de inte att det behövdes? Jag är så jäkla löjlig och ville inte "vara till besvär" där uppe (skjut mig, så dumt alltså!), utan log och sa att allt var bra. Ville nog bara hem egentligen, men behövde nog annat..
Tycker också att det är lustigt att de valde att inte snitta och låta det bli som det blev. Nog för att man helst inte vill snitta, men ibland finns det ju inte riktigt någon annan möjlighet. De menade lite på i ett vagt ögonblick efteråt att en snitt kanske hade varit lämpligt.. Men jag vet inte om de kanske upptäckte det för sent när han redan var så pass långt ner, kan det vara för sent till snitt om barnet ligger så pass långt ner att det kan komma ut?
Måste fråga dig om allt det där med remiss för ditt bäcken. Hur kom det på tal och hur fick du remiss till röntgen? Skulle själv vilja göra det och kanske konstatera att jag inte är riktigt skapt för att föda bebisar
Ja du var också orolig över att bebis var stor, visst ja! Hur stor var Selma när hon föddes? Det är med en så konstig grej, att barnmorskor inte tar det på allvar och kollar det. Det var ju inte så svårt att räkna ut kanske att min pojke var stor - flera i släkten har fötts stora och min mage var enorm.. Men barnmorskan menade på att mycket beror på hur bebisen ligger i magen och självklart kan det spela in mycket, men man kanske ska konstatera lite hur läget är, om bebis är stor eller om bebis ligger konstigt.
Jag är ju inte utbildad, men lite har väl jag med att säga till om?
Vi pratar om förlossningen, jag och min sambo. Men jag tror inte riktigt jag har vågat öppna mig helt för honom och berätta hur jag känner.. Jag bara gråter i så fall, det vet jag, och det orkar jag inte. Löjligt kanske ja, men så är det. Ska försöka göra det någon dag, kanske behöver han också prata?
