Sv: Vårmammor 2010 del 6
Varför vill du inte att någon ska tycka synd om dig?
Det ÄR ju synd om dig, du har varit med om en vidrig, traumatiserande upplevelse. Det märkliga är inte att du fortfarande mår dåligt, det märkliga är att du inte fått professionell hjälp att bearbeta. Vad sa de sen på BB, fick du inte träffa kurator åtminstone?
Detta att man skulle glömma gäller nog bara dem som har förhållandevis bra förlossningar, och de vet inte hur det är att ha haft en jobbig. Så det går inte riktigt att jämföra. Idén att man skulle vara så lycklig över barnet att man glömmer är smått absurd tycker jag, det är ju oberoende händelser. Det går utmärkt att vara både ledsen över förlossningen och glad över barnet.
Tack för ditt inlägg, först om främst!!
Jo någon form av medlidande vill jag kanske ha, annars hade jag inte skrivit mitt långa inlägg om ämnet förlossning. Jag tycker ju det ÄR jobbigt och mår dåligt över det. Att jag skrev som jag gjorde beror väl egentligen inte på att någon ska behöva tycka synd om mig, utan att jag rent av behöver någon att "prata" med om det och ventilera det lite.
De sa inte så mycket på BB, jag var kanske själv ganska lugn just då och fortfarande inte fattade riktigt vad som hänt - ungen skulle ju liksom ut, med eller utan bedövning (i mitt fall utan...) och med eller utan hjälp (i mitt fall med mycket hjälp och nästan våld....). Och nej någon vidare hjälp fick jag inte på BB, ingen att prata med. Förlossningsbarnmorskan kom upp en kväll och skulle prata om varför det blev så som det blev och i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg ett ord av det hon sa. Hon beklagade sig och menade väl på som jag skrev ovan, att barnet var tvunget till att komma ut
Tycker om att du skriver att man KAN vara ledsen över förlossningen samtidigt som man är glad över barnet. Det är precis så jag känner. Jag känner mig verkligen berövad på förlossningen och hade gladeligen hellre fått ett planerat snitt än genomlida detta (kanske till och med ett akut snitt?).
Samtidigt är jag så glad över min son!
Jag bröt ihop i telefon en gång när jag pratade med min mamma, det var sista dagen på BB. Då berättade jag om allt och om hur jag kände för hur förlossningen hade varit. Men det är enda gången. Hon och jag har pratat om det såhär lite i efterhand, men jag orkar inte prata med min mamma om det, knappt heller min sambo.
Han upplevde också situationen som helt absurd och han fick dessutom hjälpa till att hålla mig när Milton skulle komma ut, vilket han upplevde som inte okej. Han grät själv och led oerhört (kanske till och med mer än mig, jag hade åtminstone lite lustgas, han hade inget alls) mycket över förlossningen han med, såklart.
Lovar att jag nästa vecka ska boka tid till min barnmorska för efterkontroll och samtal, måste väl ta tag i det för jag mår inte bättre av att dra ut på det mycket längre.
Är så glad över ditt inlägg Mabuse, det kändes som du förstod lite hur jag menar och tog det på allvar - verkligen tack till dig och din förståelse.
Tack även ni andra som har svarat på mitt förlossningsinlägg - det värmer så mycket att folk tar sig tid att hjälpa, det värmer oerhört mycket.
Delvis Kl
Hur känner ni fysiskt i kroppen? Har ni fortfarande ont efter förlossningen?