Var på kusinträff igår men vi fick åka hem tidigt eftersom Frank inte sover själv eller i vagn och det var för stökigt för att han skulle kunna sova i famnen. Grät på vägen hem för att allt är så jobbigt just nu och för allas tyckande om ”att barn måste kunna sova borta” och att föräldrar blir så bundna annars. Som att det är vårt fel och att vi skämmer bort honom. ”Typiskt första barn”.
Inte nog med det så hade Frank en fästing i nackvecket nu på morgonen. Får så dåligt samvete, men kan ju hänt närsomhelst. Hoppas det inte är någon fara.
Positivt dock att det kanske vänt med bilåkandet. Igår somnade han i bilen både dit och hem. Synd att vi inte skulle köra mer än 20 minuter...
Men va taktlöst, barn måste kunna sova borta... Vad ska ni göra då, ta ett allvarligt samtal med gossebarnet och förklara att nu sover du? Han är ju fortfarande jätteliten! Tror inte alls att ni skämmer bort honom utan snarare ger trygghet genom att vara lyhörda för hans behov. Det här är en så kort kort period i livet och släktingar som ska lägga sig i hur man behandlar sina barn kan verkligen gå och dra nåt gammalt över sig