Varför vill/ville du gifta dig?

[Karfitsa]

Det var faktiskt ganska skönt när juristen konstaterade att "det hjälper inte ens om ni gifter er" när vi skrev testamente.

För oss var det tvärtom. Juristen undrade om vi inte hade tänkt på äktenskap eftersom vissa saker var komplicerade. Särkullbarn inblandade och en massa annat. Så då gjorde vi det i hemlighet på rådhuset, åkte iväg på en mysig minisemester och meddelade alla när vi kom hem igen.

 

[lil-sis]

Jag vill inte gifta mig.
Bundna till varandra är vi ju ändå för alltid genom barnet.
Juridiskt finns det inga fördelar för mig som det ser ut nu.

 

[skerper]

Vi gifte oss för vi älskar varandra och det var bäst och enklast så .Är gift med samma kvinna två gånger

 

[Seabaz]

Jag och sambon vill gifta oss en dag, för att vi älskar varandra och ändå planerar att vara tillsammans resten av livet.

Gissar att en del juridik skulle bli lättare (läs: snabbare) om vi vill flytta till Sverige eller ta banklån för husköp, även om det går att komma runt det ändå.

jag ha en ring och en fest

Min bror och hans sambo gifte sig efter 12 år tillsammans och 2 barn. För att fira kärleken med brakfest för familj och vänner!
Dom träffades via Lunarstorm

 

[Trani]

Antingen kommer sambons far gå med mig till altaret eller en av mina vänner, vill inte gå själv,

Varför inte gå med din blivande make?

 

[TinyWiny]

Jag gifte mig för juridiken. Maken gifte sig nog mer av ideal och tradition.

Men det är märkligt, det där med giftemål. Det har verkligen en stark innebörd för många, så pass stark att en del säger att de inte vill gifta sig - för de vill inte binda sig så hårt till någon - men samma personer kan skaffa barn med sina partners. DET är för mig helt obegripligt.

Ja det vore ju en märklig anledning. Då har man nog inte insett vad det innebär att ha barn.

 

[Sleepy]

Älskar inte ena parten eller av annan anledning inte vill stanna i förhållandet ser jag det som en fördel att kunna skiljas åt snabbt för båda parters skull.

Precis så. Från den dagen beslutet var fattat tills jag hade ordnat ett nytt boende åt honom och flyttat ut honom tog det en vecka; done. Så skönt.

 

[TinyWiny]

Jag vill gifta mig någon gång, anledningen är endast för att jag kan. Jag är hyfsat gay och vill utnyttja möjligheten som finns i Sverige att få gifta sig samkönat i kyrkan. Det skulle bli ett firande av hur långt vi nått i kampen för hbtq-rättigheter.

Det där är ett skäl jag verkligen kan förstå!

 

[TinyWiny]

Utan att känna dig så är jag övertygad om att även du har gjort val eller har önskemål som är formade efter vissa ideal eller normer. Du är ju ingen robot liksom.
Det känns lite naivt att tro att man skulle kunna stå utanför en sån påverkan, hur mycket normer man än brutit i andra sammanhang.

Nej någon robot är jag inte men jag kan ärligt talat inte ens komma på några normer som har med livsval eller önskemål att göra som jag följer/har följt. Jag har inte brutit mot normer för att bryta mot normer utan för att jag har velat annat än normen säger att man ska/bör.

 

[TinyWiny]

För oss var det tvärtom. Juristen undrade om vi inte hade tänkt på äktenskap eftersom vissa saker var komplicerade. Särkullbarn inblandade och en massa annat. Så då gjorde vi det i hemlighet på rådhuset, åkte iväg på en mysig minisemester och meddelade alla när vi kom hem igen.

Hade ni barn båda två sedan innan och inga gemensamma? För det var det faktum att vi båda har barn sedan innan och inga gemensamma som hon konstaterade att det inte hjälpte att gifta sig för att underlätta juridiken.

 

[Jenka]

För att det står på min bucket list
En kombination av att det på nåt sätt känns lite större (ganska irrationellt dock eftersom jag har två levande bevis på att den här relationen är den mest avgörande jag haft och kommer ha), och framförallt för att det känns som en fin romantisk gest. Och möjligt för att min första syn på det var att "när man är vuxen är man gift och har barn. Och kort hår".

 

[Thalia]

Juridiken kan jag visserligen förstå om man har/vill ha gemensamma barn även om jag tycker att det är sorgligt att vi idag 2018 inte kan fixa den på annat sätt men fest kan man ju ha ändå?

Jag tror ingen annan festinbjudan hade fått alla gästerna att komma så som ett bröllop gjorde. Jag hade dessutom varit för snål för att bjuda till en sån fest. Så det verkar även för mig som är rätt anti bröllop finnas en hel del symbolik som gör att jag hellre lägger pengar på bröllop än vilken fest som helst.

 

[TinyWiny]

Jag tror ingen annan festinbjudan hade fått alla gästerna att komma så som ett bröllop gjorde. Jag hade dessutom varit för snål för att bjuda till en sån fest. Så det verkar även för mig som är rätt anti bröllop finnas en hel del symbolik som gör att jag hellre lägger pengar på bröllop än vilken fest som helst.

Det beror kanske mer på vem man bjuder än varför? Att man inte vill lägga pengarna är en helt annan sak men vill man ha fest kan man ju ha det ändå. Det måste man ju inte gifta sig för.

 

[Jordgubblime]

Ska se om jag kan formulera mina tankar.

Jag har inte känt något speciellt kring giftermål tidigare. Aldrig tänkt på det när jag var yngre (innan 20 iaf). Sedan jag träffade min sambo har jag känt att jag absolut kan tänka mig att gifta mig någon gång, men det är inte något högprioriterat.
Nu har vi levt ihop i sex år, har köpt hus och fått barn. Den där känslan av att jag vill vara gift med honom har liksom ökat
Jag vill definitivt inte ha ett kyrkbröllop, jag vill inte ha en massa publik heller. Det lutar i så fall åt en borgerlig ceremoni med endast vittnen.
En fest vill jag gärna ha också men den kommer nog vara senare och lite mer att by the way vi har gift oss också, det kommer nog inte vara huvudtemat för festen.
Vi har pratat om det lite löst ett tag speciellt sedan sonen föddes. Sen beställde vi, på varsitt håll ovetande om att den andre också gjorde det, blanketterna för hindersprövning.
Nu ska vi bara ta tag i resten med att boka en tid och få ändan ur vagnen, så att säga.

För mig är det juridiska viktigt, speciellt nu sedan vi fått barn. Jag känner att det skulle vara en trygghet. Samtidigt vill jag att detta ska vara en relation som är svår att ”ta sig ur”, nu har vi ju redan hus och barn vilket gör oss bundna till varandra. Absolut att jag vill gifta mig för att vi älskar varandra man jag tror också på att en relation kräver mycket arbete. Det kan vara tufft bitvis, det är inte som på film att de levde lyckliga i alla sina dagar utan några moln på himlen. Jag vill inte kunna gå härifrån för enkelt, utan jag vill att vi ska kämpa tillsammans. Att gifta oss är, för mig, något som visar att jag inte tänker ge upp så lätt, att jag tänker jobba för att vi ska få ett långt liv tillsammans. Något som i dagens ”slit och släng”-samhälle och tider av snabba förändringar visar att vi tillsammans är motsatsen till det. Om det verkar begripligt?

 

[Tassetass]

Jag förstår hur du tänker, men jag förstår även hur dom andra tänker. Som i mitt fall, där jag och pappan helt enkelt växte ifrån varandra och fick olika värderingar och prioriteringar genom åren så det tillslut blev skiljsmässa, men jag är trots allt jätteglad att det är just han som är pappan till barnet. Han är en jättefin människa och han är en superpappa. Även om vi har haft många duster genom åren och speciellt när beslutet fattades så har jag aldrig ångrat åren med honom, eller ångrat att han är pappan till vårat barn. Tvärt om!

Att lova varandra evig trohet, att man ska leva tillsammans tills döden skiljer en åt är liksom inget man kan lova. Ska man avstå att skaffa barn då trots att man älskar varandra och vill inget mer än att bilda familj? Eller kan man inte älska varandra tillräckligt mycket om man inte vill gifta sig tror du? Jag hoppas och tror att majoriteten av alla ogifta som skaffar barn faktist älskar varandra väldigt väldigt mycket, trots att dom inte är gifta.

Jag visste att jag skulle älska mitt barn i allt, genom allt, livet ut. Men jag tror att många inte "vågar" lova sin partner det, eftersom det är en massa olika omständigheter som kan ställa till det på vägen. Att man sen kan hamna i en tex ekonomisk kris vid skiljsmässa kanske också skrämmer många?

Det finns liksom inget som skulle få mig att sluta älska mitt barn, men det finns massa saker som skulle få mig att sluta älska min sambo/make. Därför känns giftemål absolut big nono för mig.

Självklart önskar väll alla med barn att allt fortsatte vara bra så man kunde leva ihop som den familj man en gång startade, men verkligheten ser inte ut så.

Själv tycker jag det är värre med alla barn som får växa upp i en familj med bara bråk och ledsamhet, där kärleken är slut för flera år sen, som håller ihop "för barnens skull".

Det är himla fint att läsa det du skriver om dig och din ex-man, måste jag säga.

Några saker slår mig dock när jag läser ditt inlägg. För det första utgår du från en definition av äktenskap som innehåller löften om evig kärlek. Det är inte något man måste lova när man gifter sig. Många ser äktenskap som något livslångt, men det är de facto inget måste. T.ex. sades ingenting om evighet kärlek och trohet när jag och mannen gifte oss.

För det andra, vad gäller den ekonomiska krisen vid skilsmässa, så är den risken högst närvarande även vid samboförhållanden. Utan att ha grävt något djupare i den delen av juridiken, så står den ekonomiskt svagare parten nog i ett sämre läge vid samboskap än vid äktenskap.

För det tredje, för att lite återknyta till att du skriver så fint om din ex-man, så är det ju inte helt ovanligt att synen på exet är den motsatta. Personer som efter en skilsmässa helst skulle slippa se varandra överhuvudtaget är inte direkt ovanliga, vilket de inte heller behöver om det inte finns barn med i bilden. Finns det barn med i bilden kommer man, i de flesta fall, bli tvungen att se - eller åtminstone samarbeta med - varandra under lång tid framöver. Däri ligger mitt ifrågasättande av principen "Jag kan skaffa barn med någon men inte gifta mig, för så hårt vill jag inte binda mig till någon", eftersom den inte är grundad i någon faktisk eller praktisk omständighet utan endast är ett uttryck för ideal och normer som omger institutionen äktenskap. Sedan är ju dessa ideal och normer förstås helt riktiga och verkliga för de som anammat dessa, men för mig blir det ett för stort logiskt bryt för att jag ska kunna köpa det.

 

[Mona]

Finns det särkullsbarn så kvittar det om man är gift eller inte. Bröstarvingarna har rätt att få ut minst 50% av det deras förälder lämnar efter sig direkt. Däremot kan man skriva testamente att man önskar att barnen ska vänta med att ta ut sitt arv (orubbat bo) men man behöver alltså inte gifta sig för det utan kan skriva testamente.

Särkullsbarn ärver sin förälder till 100%. Sen kan man ju som sammanboende äga saker (hus/egendom t ex) till hälften. Men särkullsbarnen har fortfarande rätt att ärva hela den del som så att säga föräldern äger.

Är man gifta däremot ärver make/maka hälften och barnen den andra halvan. Alltså särkullsbarnen vars förälder avlidit ärver hälften av hälften så att säga.

Även om det finns testamente så kan särkullsbarn alltid åberopa sin laglott. (Och gemensamma barn kan åberopa laglott om föräldern testamenterat bort sina tillgångar till någon helt annan. I annat fall sitter den efterlevande maken/makan kvar i orubbat bo.)

Trots testamente mellan sambos kan alltså barn åberopa laglott och få ut sin del av arvet. Dom måste inte, men dom KAN. Så det går inte att räkna med att sitta i orubbat bo trots testamente. Det kan vara en önskan ifrån den som avlidit, men som bekant känner man aldrig folk när det kommer till pengar...
Men det kan göra ganska stor skillnad på att betala hälften till arvingar i jämförelse med hälften av hälften. Därav giftermål.

Min mor jobbade med dödsbon i kommunen och såg alldeles för många tragedier kring detta. Det enda vid med säkerhet vet kommer hända här i livet är att vi ska dö. Trots det så är döden det vi rustar oss minst för. Den verkar alltid komma mer eller mindre som en överraskning.

 

[Karfitsa]

Hade ni barn båda två sedan innan och inga gemensamma? För det var det faktum att vi båda har barn sedan innan och inga gemensamma som hon konstaterade att det inte hjälpte att gifta sig för att underlätta juridiken.

Ja, men det fanns andra saker som komplicerade - vill inte outa för mkt här, men det var enklare att gifta oss. Vi hade helt enkelt inte tänkt på äktenskap, men gillade tanken när den väcktes!

 

[TinyWiny]

Ska se om jag kan formulera mina tankar.

Jag har inte känt något speciellt kring giftermål tidigare. Aldrig tänkt på det när jag var yngre (innan 20 iaf). Sedan jag träffade min sambo har jag känt att jag absolut kan tänka mig att gifta mig någon gång, men det är inte något högprioriterat.
Nu har vi levt ihop i sex år, har köpt hus och fått barn. Den där känslan av att jag vill vara gift med honom har liksom ökat
Jag vill definitivt inte ha ett kyrkbröllop, jag vill inte ha en massa publik heller. Det lutar i så fall åt en borgerlig ceremoni med endast vittnen.
En fest vill jag gärna ha också men den kommer nog vara senare och lite mer att by the way vi har gift oss också, det kommer nog inte vara huvudtemat för festen.
Vi har pratat om det lite löst ett tag speciellt sedan sonen föddes. Sen beställde vi, på varsitt håll ovetande om att den andre också gjorde det, blanketterna för hindersprövning.
Nu ska vi bara ta tag i resten med att boka en tid och få ändan ur vagnen, så att säga.

För mig är det juridiska viktigt, speciellt nu sedan vi fått barn. Jag känner att det skulle vara en trygghet. Samtidigt vill jag att detta ska vara en relation som är svår att ”ta sig ur”, nu har vi ju redan hus och barn vilket gör oss bundna till varandra. Absolut att jag vill gifta mig för att vi älskar varandra man jag tror också på att en relation kräver mycket arbete. Det kan vara tufft bitvis, det är inte som på film att de levde lyckliga i alla sina dagar utan några moln på himlen. Jag vill inte kunna gå härifrån för enkelt, utan jag vill att vi ska kämpa tillsammans. Att gifta oss är, för mig, något som visar att jag inte tänker ge upp så lätt, att jag tänker jobba för att vi ska få ett långt liv tillsammans. Något som i dagens ”slit och släng”-samhälle och tider av snabba förändringar visar att vi tillsammans är motsatsen till det. Om det verkar begripligt?

Juridiken är jag som sagt helt med på.

Tänker du att det är svårare att ta sig ur en relation som gift än att "bara" ha barn tillsammans? Eller bara ha ett hus tillsammans? Det är en bit jag verkligen inte kan förstå. Som gift kan du gå på dagen om du vill. Papperna skrivs på vid senare tillfälle, man behöver inte ens ses och sedan är det klart. Med gemensamma barn har man vanligtvis någon typ av kontakt med andra föräldern iallafall tills barnet är myndigt men även vid senare tillfällen i barnets liv. Äger man ett hus ihop så ska det säljas vilket inte alltid går lätt och smidigt och kontakt med exet behövs. Så vad är det som gör det svårare att ta sig ur som gift? Varför skulle man kämpa hårdare för relationen för att man gift sig? För att man har lovat att älska varandra tills man själv eller den andre dör? Jag tror helt enkelt inte på det. Jag tror inte heller att det är något positivt med att stanna i en relation man vill lämna och jag tror inte heller att majoriteten lämnar för lättvindigt utan snarare stannar många alldeles för länge. Slit och slängmentaliteten ser jag inte alls i förhållandesammanhang.

Att det visar för dig att du inte tänker ge upp så lätt är väl en sak men jag förstår fortfarande inte varför man behöver gifta sig för det?

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tycker dessutom att det som vigselförrättaren säger när man gifter sig borgerligt är så himla vackert:

"Ni vill ingå äktenskap med varandra. Äktenskapet bygger på kärlek och tillit. Genom att ingå äktenskap lovar ni att respektera och stötta varandra. Som makar är ni två självständiga individer som kan hämta styrka ur er gemenskap.
[...]
När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit. Låt mig önska er lycka och välgång i ert äktenskap."

 

[TinyWiny]

Särkullsbarn ärver sin förälder till 100%. Sen kan man ju som sammanboende äga saker (hus/egendom t ex) till hälften. Men särkullsbarnen har fortfarande rätt att ärva hela den del som så att säga föräldern äger.

Är man gifta däremot ärver make/maka hälften och barnen den andra halvan. Alltså särkullsbarnen vars förälder avlidit ärver hälften av hälften så att säga.

Även om det finns testamente så kan särkullsbarn alltid åberopa sin laglott. (Och gemensamma barn kan åberopa laglott om föräldern testamenterat bort sina tillgångar till någon helt annan. I annat fall sitter den efterlevande maken/makan kvar i orubbat bo.)

Trots testamente mellan sambos kan alltså barn åberopa laglott och få ut sin del av arvet. Dom måste inte, men dom KAN. Så det går inte att räkna med att sitta i orubbat bo trots testamente. Det kan vara en önskan ifrån den som avlidit, men som bekant känner man aldrig folk när det kommer till pengar...
Men det kan göra ganska stor skillnad på att betala hälften till arvingar i jämförelse med hälften av hälften. Därav giftermål.

Min mor jobbade med dödsbon i kommunen och såg alldeles för många tragedier kring detta. Det enda vid med säkerhet vet kommer hända här i livet är att vi ska dö. Trots det så är döden det vi rustar oss minst för. Den verkar alltid komma mer eller mindre som en överraskning.

Barn ärver en förälder till 100% om inget testamente finns men man kan testamentera bort halva sin egendom även om man har bröstarvingar. Laglotten för bröstarvingar är 50% av tillgångarna. Har man särkullsbarn kvittar det om man är gift. Finns inget testamente så ärver särkullsbarnen 100%.

Det är om man har gemensamma barn man idag bör gifta sig för att det inte ska bli så att man får gå från hus och hem för att barnen ärver sin förälder. Som maka/make ärver man 50% och bröstarvingar ärver 50%.