Ska se om jag kan formulera mina tankar.
Jag har inte känt något speciellt kring giftermål tidigare. Aldrig tänkt på det när jag var yngre (innan 20 iaf). Sedan jag träffade min sambo har jag känt att jag absolut kan tänka mig att gifta mig någon gång, men det är inte något högprioriterat.
Nu har vi levt ihop i sex år, har köpt hus och fått barn. Den där känslan av att jag vill vara gift med honom har liksom ökat

Jag vill definitivt inte ha ett kyrkbröllop, jag vill inte ha en massa publik heller. Det lutar i så fall åt en borgerlig ceremoni med endast vittnen.
En fest vill jag gärna ha också men den kommer nog vara senare och lite mer att by the way vi har gift oss också, det kommer nog inte vara huvudtemat för festen.
Vi har pratat om det lite löst ett tag speciellt sedan sonen föddes. Sen beställde vi, på varsitt håll ovetande om att den andre också gjorde det, blanketterna för hindersprövning.
Nu ska vi bara ta tag i resten med att boka en tid och få ändan ur vagnen, så att säga.
För mig är det juridiska viktigt, speciellt nu sedan vi fått barn. Jag känner att det skulle vara en trygghet. Samtidigt vill jag att detta ska vara en relation som är svår att ”ta sig ur”, nu har vi ju redan hus och barn vilket gör oss bundna till varandra. Absolut att jag vill gifta mig för att vi älskar varandra man jag tror också på att en relation kräver mycket arbete. Det kan vara tufft bitvis, det är inte som på film att de levde lyckliga i alla sina dagar utan några moln på himlen. Jag vill inte kunna gå härifrån för enkelt, utan jag vill att vi ska kämpa tillsammans. Att gifta oss är, för mig, något som visar att jag inte tänker ge upp så lätt, att jag tänker jobba för att vi ska få ett långt liv tillsammans. Något som i dagens ”slit och släng”-samhälle och tider av snabba förändringar visar att vi tillsammans är motsatsen till det. Om det verkar begripligt?