Nu vet jag inte hur mycket du känner din vänner, alltså hur djupt. Man kan ju uttrycka sig så för att man kanske vill skämta? Vi kan göra det.
Men, jag tror nog att du känner dem tillräckligt för att känna att det är lite krinchigt.
Sedan har du ju paren som vill umgås och vara tillsammans. Vi som är introverta sitter gärna hemma med varandra även om vi är sociala också. Men, hittar mannen på något så kan det hända att jag uttrycker mig precis likadant till min bästa vän. "Mannen är borta, ska vi laga lite mat och ha mysigt bara vi två?"
Vi har ju mysigt vi två även när mannen är hemma men det blir lite extra på det här viset.
Vi har känt varandra sen högstadiet och umgåtts en hel del sista 15 åren. Vi umgicks förr och de kunde bo om hjälp och jag kunde be om hjälp osv
De har slutat att bjuda hem mig även innan coronan , även slut på promenader i hop. Vi har gått från o till nån kväll i veckan i flera år. Sist var det för att jag vandrar och går så fort? Jag anpassar farten när jag går med andra och ser det som social stund inte träning.
Går jag själv ser jag det som träning och kan gå fort, beroende på dagsform och mål.
Hon talar om ideligen att sova i hängmatta i skogen är ingen vits med när man har en säng, ränna runt och gå högt o lågt är mansiskt och ränna på gym osv han hummar bara med.
Jag drar mig undan och känner att duger jag inte som jag är får det vara.
Det är fler som blivit lika dana par som reagerar på liknande sätt sedan jag blev själv. Men tar en dag i taget.
Undra om jag blivit obekväm dels är jag kanske ett hot mot tvåsamheten? Jag gör sånt många kanske inte vågar?
sova i skogen, gå turer, jagar, jaktskytte, fixar med bilen, tränar och sånt. Men jag måste aktivera mig för min kropp blir bättre av aktivering och träning och knoppen mår bra av att hålla i gång.