Varför vill folk ha en partner?

[Sel]

Ja, absolut!
Nu är sambo på jobb i DK och vi pratades vid. Då pratar vi ju om hur vi mår, väder, mat, hundarna, lite jobb, andra människor man mött/haft kontakt med/tänkt på, nyheter, drog några internskämt, planerade inför besök som ska hit, kom in på saker som man vuxit upp med, pratade om hur en utbildning funkar/inte funkar för en närstående och andra etc.

Jag ser nu i efterhand att du tog upp det i din post redan, men det tål kanske att upprepas.

 

[cirkus]

Jag kanske är konstig…men det är jätteberikande o ta del av motpartens intressen. Jag har gjort o beträder nu en värld jag aldrig själv skulle ha vågat mig på…utan honom. O det är verkligen hur kul o inspirerande som helst!

Verkligen inte konstig!
Jag blir alltid inspirerad av folk med en passion, dras lätt med i det och vill veta och kunna mer.

 

[escodobe]

Jag har inte energi nog att ägna mig åt någon annans intressen också. Har nog med mitt. Och mina intressen är mitt liv. Den som inte vill dela mitt liv, skulle nog bara bli ett extra bihang som tar energi.

Men har du inte ett intresse av att veta vad din partner tänker på? Att diskutera aktuella saker tillsammans, prata om hur ens hus skulle se ut om man hade obegränsat med ekonomi, höra partnern berätta om tokiga upptåg i ungdomen, den knäppa kollegan på jobbet och om hur partnern fått spel på eftermiddagen när de möblerat om i icabutiken tillexempel?

 

[escodobe]

Har han andra intressen så vill jag slippa prata om dem.

Men man kan väl inte BARA prata om odling? Alltså, även om både jag och senaste exet båda har samma intresse som dominerar våra liv väldigt mycket - nästan all min vakna tid då jag inte jobbar domineras av intresset så finns det ju en massa annat att prata om också?

 

[DarkInNight]

Som svar på ursprungligsfrågan .
Det ger mig mer än det tar. Jag tycker om att vara i hans närhet, blir glad när jag ser honom. Vi delar mycket gemensamt men har olika intressen.
En riktigt bra dag ur partnerperspektivet är när vi båda är lediga och fixar hemma, han på sitt håll och jag med mitt. Vi pausar ibland och dricker kaffe tillsammans, eller äter mat, för att sedan återgå till det vi höll på med. Ibland kommer han till mig, ibland går jag till honom för att se vad som görs eller om jag kommit på något jag vill prata om.
Mot kvällen umgås vi mer, om det är sommar kan vi hamna vid ena fikabordet och se solen gå ner, eller i soffan framför tv'n på vintern.

Vårt gemensamma intresse är nog helt enkelt livet vi lever. För vi planerar, diskuterar, budgeterar och drömmer hur vi ska utveckla hus och allt runtomkring så att det passar bådas enskilda intressen. Det finns alltid något att prata om

 

[escodobe]

Att tvingas kallprata är ungefär som att ha sex mot sin vilja. Men ingen skulle väl säga att man får underkasta sig sexet för att få vara tillsammans med någon.

Fast kallprata är väl något helt annat än att prata med sin partner? kallprata är ju att prata om väder och vind? Du är väl ändå intresserad av vad din partner tänker på? Även om det inte är odling?

 

[athena_arabians]

Ja, absolut!
Nu är sambo på jobb i DK och vi pratades vid. Då pratar vi ju om hur vi mår, väder, mat, hundarna, lite jobb, andra människor man mött/haft kontakt med/tänkt på, nyheter, drog några internskämt, planerade inför besök som ska hit, kom in på saker som man vuxit upp med, pratade om hur en utbildning funkar/inte funkar för en närstående och andra etc.

Det är ofta jag ringt särbon mitt i natten när jag inte kunnat sova och han jobbat. I allmänhet har jag somnat till ljudet av borriggen när vi pratat lite och då har han lagt på utan att säga något så han inte väcker mig

Edit: Ja, jag somnar jättebra till ljudet av en borrigg... #arbetsskadad

 

[escodobe]

Fast kallprata är väl något helt annat än att prata med sin partner? kallprata är ju att prata om väder och vind? Du är väl ändå intresserad av vad din partner tänker på? Även om det inte är odling?

Jag tänker att man nog måste ha ett intresse för personer i fråga för att en relation ska funka?
Det finns ju något unikt hos den jag vill ha som partner, något som gör att samtalen är så intressanta att jag hellre pratar med hen än nån annan? Det är den personligheten som gör att jag får ut något mer av samtalet med hen än om jag pratar med grannen?

 

[tuaphua]

Det är ofta jag ringt särbon mitt i natten när jag inte kunnat sova och han jobbat. I allmänhet har jag somnat till ljudet av borriggen när vi pratat lite och då har han lagt på utan att säga något så han inte väcker mig

Edit: Ja, jag somnar jättebra till ljudet av en borrigg... #arbetsskadad

Tycker ändå det låter mysigt!
Bästa sätt att somna/ta en nap var när en kille jag dejtade ett tag spelade gitarr och sjöng. Han sjöng otroligt vackert och det var så lugnande.
Vilket var en chock iom att han var sångare i ett band som spelade dödsmetall.
Jag tror jag stannade lite längre med honom mycket för hur vackert han sjöng. Hoppades på att känna mer än jag gjorde.

 

[Lingon]

Annars kan man göra som hertigen och hertiginnan av Rutland som efter sin skilsmässa fortfarande bor i samma hus. Men, tja, de bor i Belvoir castle som har 356 rum och de bor i varsitt slottstorn. Bor du någonstans med 356 rum kan du ha både sambo och egentid. Men det är ganska få förunnat.

VI har 4 rum och jag har både man och barn och har möjlighet till egentid hemma. Min familj är rätt stillsam och har också stort behov av egentid. Ibland sitter vi i vars ett rum och håller på med våra egna saker och är fullständigt nöjda. Men det kräver ju att ingen är ett plåster som måste umgås 24/7.

 

[sjoberga]

Men det är ju just därför som jag vill ha någon som är intresserad av samma saker som jag. För mig är uppoffringen att vara tvungen att prata om ointressanta saker inte värd besväret. Det tar för mycket energi. Sitter hellre själv i så fall.

Jag tänker att hela den idén att din partner ska underkasta sig dina villkor undantagslöst och aldrig få egen plats i relationen är helt sjuk. Om man inte har intresse för en partner som människa så är det väl rätt slutsats att fortsätta ensam, så kan man djupdyka i det jag som är ens enda intresse?

 

[bettysmatte]

Men det är ju just därför som jag vill ha någon som är intresserad av samma saker som jag. För mig är uppoffringen att vara tvungen att prata om ointressanta saker inte värd besväret. Det tar för mycket energi. Sitter hellre själv i så fall.

Men begrunda den helt otänkbara ekvationen:

• Din partner ska vara ungefär lika gammal som du.
• Du ska vara attraherad av personen fysiskt.
• Din partner får inte bo längre bort än ca 1 timme.
• Din partner måste ha trädgård (och helst skogsträdgård) som ENDA intresse i livet.

Det måste ju vara en mikroskopisk chans att denna person ska finnas och att ni också ska träffas? Och OM personen finns så antar jag att det förmodligen är en person som redan har hus och trädgård. Vilket hus och och trädgård ska ni prioritera då, för när du diskuterar är det ju DIN trädgård det brukar handla om...

 

[Philosophia]

Men att jag inte vill kallprata beror antagligen på min diagnos.

Jag tänker att det inte är omöjligt att det är så - och det måste få vara helt okej! I den kontexten tror jag dock att det är viktigt att vara öppen med detta när/om du går in i en relation med någon. Det handlar om respekten för den andre personen, från båda håll. Dels måste du kunna känna att du kan få säga att du behöver dra dig undan om det blir jobbigt och dels behöver en partner känna till bakgrunden till det eftersom det annars kommer kännas sårande för denne om du inte vill lyssna på vad hen har att säga (det gäller även om samtalsämnet kan uppfattas som trivialt).

Jag tänker att samma sak inte bara gäller kärleksrelationer utan också vänskapsrelationer. Det är lätt att uppfattas som ogenerös om man inte vill involvera sig i samtal som är viktiga för den andre personen ”bara” för att man själv inte känner sig delaktig i samtalsämnet.

För alla typer av relationer så tror jag därför att det är bra att hitta en strategi att hantera det. Dels genom att vara öppen med hur man själv ”är” och självinsikt om hur det kan uppfattas av andra. Men också genom att tänka att det jag intresserar mig för i samtalet faktiskt är den andra personen - inte nödvändigtvis innehållet som denne pratar om. Det kan betyda att även om det ibland är okej att bryta och dra sig undan så får man ofta ta det jobbiga eftersom personen är viktig för en. För det är väldigt sårande för en människa att känna sig bortviftad och inte lyssnad på - även om bortviftandet har så att säga legitima grunder..

 

[Philosophia]

Jag tänker att det inte är omöjligt att det är så - och det måste få vara helt okej! I den kontexten tror jag dock att det är viktigt att vara öppen med detta när/om du går in i en relation med någon. Det handlar om respekten för den andre personen, från båda håll. Dels måste du kunna känna att du kan få säga att du behöver dra dig undan om det blir jobbigt och dels behöver en partner känna till bakgrunden till det eftersom det annars kommer kännas sårande för denne om du inte vill lyssna på vad hen har att säga (det gäller även om samtalsämnet kan uppfattas som trivialt).

Jag tänker att samma sak inte bara gäller kärleksrelationer utan också vänskapsrelationer. Det är lätt att uppfattas som ogenerös om man inte vill involvera sig i samtal som är viktiga för den andre personen ”bara” för att man själv inte känner sig delaktig i samtalsämnet.

För alla typer av relationer så tror jag därför att det är bra att hitta en strategi att hantera det. Dels genom att vara öppen med hur man själv ”är” och självinsikt om hur det kan uppfattas av andra. Men också genom att tänka att det jag intresserar mig för i samtalet faktiskt är den andra personen - inte nödvändigtvis innehållet som denne pratar om. Det kan betyda att även om det ibland är okej att bryta och dra sig undan så får man ofta ta det jobbiga eftersom personen är viktig för en. För det är väldigt sårande för en människa att känna sig bortviftad och inte lyssnad på - även om bortviftandet har så att säga legitima grunder..

@Wille Jag tänker att det jag skriver ovan även gäller om du hittar någon som har precis samma intressen och värderingar som du har. Dels för att människor utvecklas, men också för att det händer saker i våra liv som vi kan känna att vi behöver kunna dela med någon. Det kan handla om allt från jobbiga saker som händer på jobbet till att bilen krånglade till banala saker som att det är trist att de har möblerat om i den lokala ICA-butiken. Människor vill dela saker och det som delas behöver man kunna ta emot om man vill ha en relation (vänskaps- eller partnerrelation) med någon.

 

[Masqueradee]

Kallprat mot sin vilja och våldtäkt skulle jag inte säga att är ens i närheten av samma sak!

Min spontana reaktion var typ:

 

[Inte_Ung]

Har han andra intressen så vill jag slippa prata om dem.

Jag tror att en relation, vilken som helst, behöver att man är intresserad av andra människor som fenomen.
Det gäller både vänner, partner och kollegor.
Och om man inte är intresserad av hur andra människor tänker, känner, tycker eller intresserar sig för, så blir alla relationer oerhört svåra.

 

[Lillo]

För att jag är för skadad. Det kommer inte att funka. Önskar så klart att det gjorde det men jag har inget hopp om det.

Om du bara visste "hur skadade" även andra människor är?
Du verkar själv tro att du är så unik och skild ifrån resten av världen?

Jag som träffat mängder av människor kan lova att alla är olika verkligen alla även dom som verkar helt normala kan ha dom värsta trauman bakom sig.

Jag har inte energi nog att ägna mig åt någon annans intressen också. Har nog med mitt. Och mina intressen är mitt liv. Den som inte vill dela mitt liv, skulle nog bara bli ett extra bihang som tar energi.

Du behöver inte ägna dig åt någon annans intressen och någon annan behöver inte ägna sig åt dina heller (om ni inte vill) var poängen med inlägget?

 

[Görel]

Jag tror att en relation, vilken som helst, behöver att man är intresserad av andra människor som fenomen.
Det gäller både vänner, partner och kollegor.
Och om man inte är intresserad av hur andra människor tänker, känner, tycker eller intresserar sig för, så blir alla relationer oerhört svåra.

Jag har både släkting och före detta vänner med den inställningen, och den leder med få undantag till att man blir väldigt ensam. Ingen orkar med att bara vissa delar av ens intressen får utrymme, att samtalsämnen blir censurerade, att det finns oerhört snäva gränser för hur kontakten ska se ut.
Själv har jag brutit med personer som haft den inställningen, umgänget har inte gett mig något positivt alls. Till slut har jag känt mig nedtryckt och ointressant, som att min enda roll i relationen har varit att ge till en annan person utan att få något tillbaka. Då har jag varit snäll och lyssnat på evighetslånga poänglösa historier om sånt som inte intresserar mig alls, för att jag har varit intresserad av hur min vän mår och har haft det. Men det har inte fungerat alls åt andra hållet, när jag velat prata om sånt som var viktigt för mig orkade vännen inte lyssna. Jag slutade umgås med vännen och mådde mycket bättre.

 

[Lillo]

Men vad ska man prata om då? Vill ju prata om trädgård och skogsträdgård. Vill inte prata om andras intressen. Känner liksom att en partner som inte är trädgårdsintresserad är för tråkig för mig.

for the record: Mitt första ex var radioamatör. Han sålde och köpte utrustning hela tiden. Jag klarade inte av det och det bidrog till att jag lämnade.

Finns gott om tystlåtna män du inte behöver prata speciellt mycket med

 

[Inte_Ung]

Själv har jag brutit med personer som haft den inställningen, umgänget har inte gett mig något positivt alls.

Jag har en mamma som fungerar så.
Allt handlar alltid om henne även om det handlar om någon annan.

Det har inte varit nyttigt med en sådan mamma och i långa tider har jag stängt av kontakten.
Numera så hanterar jag henne i mån av ork men sätter tydliga och snäva gränser.

Hon är den mest ensamma människa som jag känner till.