Varför vill folk ha en partner?

[DarkInNight]

. För jag fattar inte vad folk gör tillsammans på sin fritid, eller om man bara lagar mat, städar, diskar, sover och sånt ihop. Och sen är man ändå på varsitt håll. Varför ska man då vara ihop? Jag har ju boendestöd att städa, diska och laga mat med så jag behöver ingen partner till det. Och så borde jag kanske skaffa volontärarbetare som är med mig i trädgården och pysslar. Är kanske lösningen för mig.

Jag vill inte gå in på varför relationer inte fungerar för mig, men de gäller oavsett vilken person jag träffar. Jag tror inte det finns någon som kan göra mig trygg i en relation utan jag kommer att fara illa.

Min partner är liksom min vän i livet.
Jag tycker om att vara nära honom och är en av få människor jag kan vara avslappnad och otvungen med.
Sociala interaktioner tar mycket energi för mig, men med honom behöver jag inte anstränga mig att verka vettig och passa in för han har accepterat mig och hur jag är.

Och när vi umgås i vardagen och t.ex lagar mat ihop är det inte bara laga mat, utan passar på att röra vid varandra, prata om hur dagenhar varit osv.
(Och så har vi såklart svackor och vardagsproblem, precis som jag tror de flesta har).

 

[Wille]

Ja, mycket av livet går åt till att jobba på skilda håll. Och sedan vardagssysslor som att laga mat, osv. Japp, en 7-8 h/dygn sover man bort också. Men resten pratar man väl om ditten och datten, promenerar tillsammans, planerar vad som behöver göras med hus och trädgård, semestrar tillsammans, osv.

Det blir ju jättesvårt att förklara om du verkligen inte ser vitsen med ovanstående, tänker jag.

Det är ju just den där tiden som man inte jobbar, inte sover, inte sköter hushållssysslor som jag undrar över. Är man på olika håll där med så ser jag inte vitsen med att vara ihop.

 

[Bison]

Man behöver inte sitta ihop med varann men har man inte fler beröringspunkter är matlagning, disk och städning så ser jag ingen mening med att vara ihop.

Så ser dock vardagen ut för de flesta som jobbar heltid
Jag skiftar dessutom så varannan vecka ses vi i princip inte alls på vardagarna.

Vi delar värderingar, humor, musiksmak, gillar samma typer av filmer och serier, semesterplaner osv så visst finns det beröringspunkter trots att vi har olika intressen.

Vi går långa promenader tillsammans med hunden, pratar om livet, går på museum, går ut och äter, åker på utflykter osv. Dock inte hela tiden utan när det passar in i våra liv

 

[Unafraid]

Det är ju just den där tiden som man inte jobbar, inte sover, inte sköter hushållssysslor som jag undrar över. Är man på olika håll där med så ser jag inte vitsen med att vara ihop.

Utöver det du har nämnt så sitter vi i soffan tillsammans, ser kanske någon serie? Tar en promenad, åker på gymmet, kör skoter eller åker på spa tillsammans. Jobbar på någon renovering inne/ute. Hjälps åt med trädgårdsprojekt, planerar framtida renoveringar/semestrar. Osv osv. Äter, cyklar, går på restaurang... Vi delar helt enkelt livet.

 

[bettysmatte]

Det är ju just den där tiden som man inte jobbar, inte sover, inte sköter hushållssysslor som jag undrar över. Är man på olika håll där med så ser jag inte vitsen med att vara ihop.

Det går ju inte att förklara bättre om du i grunden tycker att det går lika bra med volontärer och boendestöd. Då är det ju inget som saknas dig.

 

[Bison]

Min partner är liksom min vän i livet.
Jag tycker om att vara nära honom och är en av få människor jag kan vara avslappnad och otvungen med.
Sociala interaktioner tar mycket energi för mig, men med honom behöver jag inte anstränga mig att verka vettig och passa in för han har accepterat mig och hur jag är.

Och när vi umgås i vardagen och t.ex lagar mat ihop är det inte bara laga mat, utan passar på att röra vid varandra, prata om hur dagenhar varit osv.
(Och så har vi såklart svackor och vardagsproblem, precis som jag tror de flesta har).

Precis samma här.
Jag är väldigt introvert och det sociala på jobbet äter upp all den energin för mig.
Då är det skönt att komma hem till sambon som jag kan slappna av helt med, prata eller bara umgås i tystnad. Där jag kan vara mitt konstiga jag och vara älskad för det
Jag älskar att umgås med honom men jag älskar även när han är iväg så jag får min egentid tillsammans med djuren och tystnaden.

 

[Wille]

Utöver det du har nämnt så sitter vi i soffan tillsammans, ser kanske någon serie? Tar en promenad, åker på gymmet, kör skoter eller åker på spa tillsammans. Jobbar på någon renovering inne/ute. Hjälps åt med trädgårdsprojekt, planerar framtida renoveringar/semestrar. Osv osv. Äter, cyklar, går på restaurang... Vi delar helt enkelt livet.

Jag gör inte så mycket mer än fixar med trädgård och hus.

Det går ju inte att förklara bättre om du i grunden tycker att det går lika bra med volontärer och boendestöd. Då är det ju inget som saknas dig.

Jag saknar sällskapet och att kunna diskutera vad som ska planteras.

 

[Cambrie]

Det är ju just den där tiden som man inte jobbar, inte sover, inte sköter hushållssysslor som jag undrar över. Är man på olika håll där med så ser jag inte vitsen med att vara ihop.

Man behöver inte sitta ihop jämt och ständigt för att man älskar varandra och vill dela sitt liv med den andra personen. Man kan ha egna intressen efter jobbet och sen komma hem och se en film ihop. Eller gå ut på en hajk en lördagsförmiddag och den ena kan spela golf och den andra kan rida på eftermiddagen. Är det verkligen så svårt att förstå för dig?

Vänd på frågan. Om du var man och hade skrivit att du inte vill att en kvinnlig partner ska ha några andra intressen än det du tycker är intressant och dina intressen, då hade du varit totalt utskälld och fruktansvärt ifrågasatt i den här tråden.

Du skriver att du vill ha en partner, men det är i så fall i allra högsta grad viktigt att ge den andra personen utrymme. Jag tror du är på rätt väg som läget är just nu att inte ha partner, för hur det än är så är inte det du beskriver att du vill ha i ett förhållande sunt på något sätt. Det är makt och kontroll av en annan människa.

En diagnos som man vet om kan vara en anledning till att man agerar som man gör, men är det nu så att man vet om den och inte är nöjd med att leva sitt liv enligt den så är en anledning allt det är, ingen ursäkt.

Som de andra är inne på. Är du nöjd med boendestöd och tror att det på något vis kan jämföras med en partner man delar livet med, även om man inte har samma intressen, då kommer ingen kunna förklara det för dig heller. Min partner är inte mitt boendestöd trots att han gör de mesta hemsysslorna eftersom mina intressen och jobb tar så mycket tid. Han är min bästa vän.

 

[sjoberga]

Jag gör inte så mycket mer än fixar med trädgård och hus.


Jag saknar sällskapet och att kunna diskutera vad som ska planteras.

Ja, och det är också vad många skrivit i tråden, att man vill ha. Sällskapet, gemensamma intressen som man strävar mot tillsammans, den otvungna samvaron där man kan få vara sig själv fast tillsammans, att man hjälper varandra att nå sina drömmar - både de gemensamma och de individuella. Någon att prata med om livet och allt annat, som man litar på och som är ens vän i vått och torrt.

Det finns många som är intresserade av trädgård och det kan mycket väl utgöra ett av många gemensamma intressen i en relation. Ska det vara ett gemensamt engagemang får man se till att det är balans, att man lyssnar på varandra, att man delar inflytande över det som ska bestämmas. Att man inte kör över varandra. Fast det kommer aldrig bli ett gemensamt intresse att diskutera bara din trädgård.

 

[Wille]

Man behöver inte sitta ihop jämt och ständigt för att man älskar varandra och vill dela sitt liv med den andra personen. Man kan ha egna intressen efter jobbet och sen komma hem och se en film ihop. Eller gå ut på en hajk en lördagsförmiddag och den ena kan spela golf och den andra kan rida på eftermiddagen. Är det verkligen så svårt att förstå för dig?

Vänd på frågan. Om du var man och hade skrivit att du inte vill att en kvinnlig partner ska ha några andra intressen än det du tycker är intressant och dina intressen, då hade du varit totalt utskälld och fruktansvärt ifrågasatt i den här tråden.

Du skriver att du vill ha en partner, men det är i så fall i allra högsta grad viktigt att ge den andra personen utrymme. Jag tror du är på rätt väg som läget är just nu att inte ha partner, för hur det än är så är inte det du beskriver att du vill ha i ett förhållande sunt på något sätt. Det är makt och kontroll av en annan människa.

En diagnos som man vet om kan vara en anledning till att man agerar som man gör, men är det nu så att man vet om den och inte är nöjd med att leva sitt liv enligt den så är en anledning allt det är, ingen ursäkt.

Som de andra är inne på. Är du nöjd med boendestöd och tror att det på något vis kan jämföras med en partner man delar livet med, även om man inte har samma intressen, då kommer ingen kunna förklara det för dig heller. Min partner är inte mitt boendestöd trots att han gör de mesta hemsysslorna eftersom mina intressen och jobb tar så mycket tid. Han är min bästa vän.

Hur är det makt och kontroll om båda vill samma sak?

Ja, och det är också vad många skrivit i tråden, att man vill ha. Sällskapet, gemensamma intressen som man strävar mot tillsammans, den otvungna samvaron där man kan få vara sig själv fast tillsammans, att man hjälper varandra att nå sina drömmar - både de gemensamma och de individuella. Någon att prata med om livet och allt annat, som man litar på och som är ens vän i vått och torrt.

Jag har aldrig haft en vän. Så jag vet inte hur det är.

 

[cirkus]

Hur är det makt och kontroll om båda vill samma sak?


Jag har aldrig haft en vän. Så jag vet inte hur det är.

Du beskrev i något inlägg att du ville vara den som bestämmer och att den potentiella partnern ska vara behjälplig och utföra hur du vill ha trädgård/hus. Vad partnern vill fanns litet eller inget utrymme för. Jag tror att det är vad folk reagerar på.

 

[Wille]

Du beskrev i något inlägg att du ville vara den som bestämmer och att den potentiella partnern ska vara behjälplig och utföra hur du vill ha trädgård/hus. Vad partnern vill fanns litet eller inget utrymme för. Jag tror att det är vad folk reagerar på.

Jag vill bestämma över det som är mitt, t.ex vilka tapeter jag ska ha i mitt hus och vilken kulör det ska vara på väggarna.

Partnern får rodda över det som är hans. Det lägger inte jag mig i.

 

[bettysmatte]

Jag vill bestämma över det som är mitt, t.ex vilka tapeter jag ska ha i mitt hus och vilken kulör det ska vara på väggarna.

Partnern får rodda över det som är hans. Det lägger inte jag mig i.

Men om partnern blir en sambo, och ni bor ihop i ditt hus, skulle du väl ändå räkna huset som ert gemensamma hem? Eller skulle sambon bara vara en hyresgäst i ditt hem? Och diskussionerna om vad som ska planteras i trädgården då? Om du till 100% bestämmer även där blir det ju inte mycket till diskussion?

 

[sjoberga]

Jag vill bestämma över det som är mitt, t.ex vilka tapeter jag ska ha i mitt hus och vilken kulör det ska vara på väggarna.

Partnern får rodda över det som är hans. Det lägger inte jag mig i.

Då blir det inte ett gemensamt engagemang, så då tänker jag att du får sköta dina tapeter och trädgård på egen hand. Fast det kan ju också vara ett gemensamt engagemang att umgås i att sköta om var och ens egna hem. Nån helg hemma hos dig och nån helg hemma hos partnern, där man fixar och donar med trädgård och hem och den man är hos får bestämma i slutändan. Kan funka i olika slags relationer och kan gå att bygga till nåt mer gemensamt framåt om det fungerar och man trivs tillsammans. Fast lite öppen för den andres ideer är nog gynnsamt att vara, annars blir det knepigt.

 

[Wille]

Men om partnern blir en sambo, och ni bor ihop i ditt hus, skulle du väl ändå räkna huset som ert gemensamma hem? Eller skulle sambon bara vara en hyresgäst i ditt hem? Och diskussionerna om vad som ska planteras i trädgården då? Om du till 100% bestämmer även där blir det ju inte mycket till diskussion?

Det där är ett dilemma. Troligen vill jag inte inte bo ihop för då kommer jag snart få lägga mig platt och han bestämmer allt. Och jag vill känna att mitt hem är mitt. (När jag bott hos andra har jag aldrig haft något att säga till om.)

 

[Youma]

Hur är det makt och kontroll om båda vill samma sak?


Jag har aldrig haft en vän. Så jag vet inte hur det är.

Båda vill inte samma sak jämt, hur lika man än är. Då får man ge och ta eller kompromissa.

Gör man inte det kommer man varken ha vänner eller partner.

Är man ok med det så är det bra som det är. Är man inte ok med det, utan vill ha sällskap och någon som är intresserad av saker man vill prata om, ja då får man också vara den som lyssnar, för bådas behov ska tillgodoses.

Vill man bara ha sina behov tillgodosedda utan att ge tillbaka får man ha betald personal som har det som jobb.

 

[EmmaBovary]

Det där är ett dilemma. Troligen vill jag inte inte bo ihop för då kommer jag snart få lägga mig platt och han bestämmer allt. Och jag vill känna att mitt hem är mitt. (När jag bott hos andra har jag aldrig haft något att säga till om.)

Säger inget om att särboende skulle vara en dålig lösning för dig, men vore det inte bättre att leta efter en potentiell partner som inte vill bestämma allt, utan har en mer jämlik syn på förhållanden?

 

[Wille]

Säger inget om att särboende skulle vara en dålig lösning för dig, men vore det inte bättre att leta efter en potentiell partner som inte vill bestämma allt, utan har en mer jämlik syn på förhållanden?

Vore ju bra om man kunde hitta en sån person. Men tror ju inte det är möjligt.

 

[Enya]

Man behöver inte sitta ihop med varann men har man inte fler beröringspunkter är matlagning, disk och städning så ser jag ingen mening med att vara ihop.

Meningen med att vara ihop med någon är att dela vardagen med någon. Det är faktiskt inte svårare än så. Inte bara resor och byggen och hjälp, utan vardagen som man har vareviga dag.

Vill man inte dela vardagen med någon så behöver man inte, då är det kanske inte värt att vara ihop med någon heller utan bättre att träffa en vän eller ringa en vän och prata lite med någon gång då och då. Eller hyra in en hantverkare till hjälp med bygge, och anställa trädgårdshjälp osv.

 

[Luff]

Jag har flera bekanta som är särbos. Dom umgås på helger o vardagar. Hjälper varandra med trädgård o husbestyr o djur och mekar tillsammans. Men var o en bestämmer över sin plätt i livet. Egna ekonomier. Stöttar varandra i sjukdom och sorg. Det verkar vara enkelt för dom krånglar inte till det. Ingen prestige och mycket kärlek.