Varför vill folk ha en partner?

[Hazel]

Tycker jag inte. Jag är bara inte intresserad och jag kan inte prestera intresse. Sen behöver man ju inte vara tillsammans med någon som har ointressanta intressen.

Nä du tycker inte det är att köra över någon när DU gör det.

 

[Wille]

Men du, jag tror du nog förstår att det inte är sånt här vi pratar om när vi säger att det gäller att kompromissa i en relation!! Sluta med den här argumentationstekniken att kasta skit på oss andra eller lägga ord i våra munnar när vi gång på gång säger att sånt här, och det som tidigare diskuterats INTE är hälsosamma relationer.
Jag förstår verkligen inte hur du kan få ovan av när vi säger typ; i en relation kanske man måste kompromissa om att äta korv istället för köttbullar en middag eller behålla den sjukt fula kudden som har sentimentalt värde för min partner.

Det är ju ni som hela tiden missuppfattar. Jag vill bara inte bli överkörd och det är inte samma sak som att inte kunna kompromissa.

 

[Enya]

Därför att man är varandras speciella människa.
Den som alltid finns där.

Med vardagen menar jag inte varje dag alltid, utan vardagen där man lagar mat, tittar på TV, meckar med bilen, handlar, pratar om vädret, om jobbet, sover tillsammans, fikar, tar en promenad osv. Vardagen. Det som inte bara är speciella tillfällen, det som inte bara är ens intressen.

Om man bara är tillsammans med en person när det är speciella saker som händer blir det ju rätt tomt i förhållandet egentligen. Den speciella människan är ju den man vill dela en tisdag kväll framför TVn med fötterna på bordet och en kopp choklad i handen medan det regnar ute.

Tänker jag.

 

[Wille]

Med vardagen menar jag inte varje dag alltid, utan vardagen där man lagar mat, tittar på TV, meckar med bilen, handlar, pratar om vädret, om jobbet, sover tillsammans, fikar, tar en promenad osv. Vardagen. Det som inte bara är speciella tillfällen, det som inte bara är ens intressen.

Om man bara är tillsammans med en person när det är speciella saker som händer blir det ju rätt tomt i förhållandet egentligen. Den speciella människan är ju den man vill dela en tisdag kväll framför TVn med fötterna på bordet och en kopp choklad i handen medan det regnar ute.

Tänker jag.

Här finns ingen TV. Och jag tycker inte om att titta på film. Och jag gillar inte att mecka med bil. Lämnar in på verkstad bara.

Prata om vädret kan man ju göra. Och fika. Kanske ta en promenad.

 

[Masqueradee]

Det är ju ni som hela tiden missuppfattar. Jag vill bara inte bli överkörd och det är inte samma sak som att inte kunna kompromissa.

Jag står fast i att du läser in mycket som vi inte säger. För om du försökt förstå vad vi menar hade du inte skrivit som du gjorde.

 

[Wille]

Jag står fast i att du läser in mycket som vi inte säger. För om du försökt förstå vad vi menar hade du inte skrivit som du gjorde.

Så du menar att jag ska kompromissa om vad jag ska ha för färg i min hall?

 

[Inte_Ung]

Jo, jag var tydligen jättedålig på att kompromissa när jag lånade ut pengar och sen ville ha tillbaka dem. Då gjorde han om det till kostnader för boendet. Det var inget vi var överens om. Så jag fick aldrig tillbaka mina pengar, som var ett lån. Tio tusen var det. Och jag fick en betalningsanmärkning för det var ett skadestånd jag tagit av och gett honom och sen inte hade pengar kvar att betala skatten.

Och det var min kompromissvilja som det var fel på när jag en dag kom hem och han hade rivit en vägg som vi tidigare tillsammans hade byggt upp. Hans hus. Han gjorde alltså som han ville och jag var inte ens en inneboende som behövde informeras om sådana saker.

Och givetvis var det på grund av min kompomissvilja som jag blev ensam ansvarig för hästarna. Till och med när jag flyttade skulle jag ta hand om hästarna. Lyckades dock stå på mig då och säga nej. Han hade haft ett halvår på sig att ordna för hästarna. Jag hade bara varit någon som var bra att ha. Men han klagade på att jag inte städade och lagade mat åt honom. Dålig människa jag är.

Och så klart är det min kompromissvilja som var problemet när jag ställdes inför två val och båda var fel och jag hotades med att få stryk.

Det är också mitt fel att jag blev utkastad mitt i vintern.

Och boendena jag hade hos dessa män var aldrig mitt hem på något sätt. Jag bara bodde där. Jag hade inget att säga till om. Ena huset hade ett hål i väggen och var svinkallt på vintern. I andra huset sov jag hopknycklad på en soffa. I båda fallen var mina egna saker undanstuvade i förråd.

Förlorade för övrigt pengar i den andra relationen också. Tjugo tusen. Har inte sett röken av de pengarna.

När man blivit så här överkörd så lär man sig att passa sig jävligt noga för att hamna där igen.

Jo men det där har ju inget med de små sakerna i vardagen att göra.
Som att kunna prata om sin partners intressen.
Eller odla en sorts tomater som båda är överens om eller var soffan skall stå.

Du beskriver här dåligt uppförande och ekonomiskt utnyttjande.
Jag bestämmer ungefär ingenting hemma men blir oerhört väl behandlad.
Det hänger liksom inte ihop på det viset.

 

[bettysmatte]

Så du menar att jag ska kompromissa om vad jag ska ha för färg i min hall?

Om man bor tillsammans i ett samboförhållande, och om båda parter bryr sig om nyansen på väggarna (det kanske inte spelar någon roll alls för den ena), så tycker jag att man diskuterar sig fram till en kulör som båda tycker om.

 

[Inte_Ung]

Vad hindrar att man är både i hans hus och i mitt hus? Var och en bestämmer på sitt eget ställe.

Att du inte vill intressera sig för någon annans saker och intressen.
Det är ju vad du skriver.
Du kräver att ni skall ägna er åt dina saker och intressen bara och du är inte intresserad av att hjälpa till i någon annans trädgård.

 

[Hazel]

Jag har också autism och trädgård är mitt största intresse. Min närmaste vän gillar också trädgård och vi gör mycket trädgårdsrelaterade grejer, men självklart har hon också andra intressen som vi inte delar men som vi pratar om. I somras va vi på en resa, hon ville titta på rundkyrkor och jag är sjukt ointresserad av kyrkor, självklart tittade vi på rundkyrkor.

Så klart kan jag också vägra att prata om något utanför mina intressen men då får man acceptera att man inte har nån vän längre.

 

[Masqueradee]

Så du menar att jag ska kompromissa om vad jag ska ha för färg i min hall?

Om din partner delar hem med dig, oavsett vem av er som ägde huset innan ni blev tillsammans, så hade jag tyckt det var helt rimligt att ni diskuterade frågan ja. Hade du haft en inneboende så nej.
Om din partner flyttar in hos dig och delar hem tillsammans med dig så anser jag att det är ett tecken på en hälsosam relation att man diskuterar och samtalar om exempelvis vilken färg man ska ha i sin hall.

 

[Enya]

Tycker jag inte. Jag är bara inte intresserad och jag kan inte prestera intresse. Sen behöver man ju inte vara tillsammans med någon som har ointressanta intressen.

Jag tycker detta låter så hemskt.
Att inte kunna visa intresse för någon annan persons intresse.

Min äldsta son är militärintresserad. Och som jag lyssnat. Inte ett dugg intresserad själv, men självklart lyssnar man på sina barn! Ju äldre han blev desto mer kunde vi prata om att jag ju egentligen inte alls var intresserad på det viset han var och det blev underförstått att jag lyssnar en stund på honom med full fokus, men sedan orkar jag liksom inte fokusera fullt längre, men lyssnar ändå medan han pratar, hummar och säger ja och nej och andra kommentarer på rätt ställen, är det frågor han vill ha svar på kan han behöva fråga om så jag får höra dem igen för att fånga mitt fokus helt igen. Detta är inget problem! Dels för att jag först alltid ger fullt fokus på vad han berättar trots att jag är totalt ointresserad-vilket han ju vet, men också för att även om jag inte har fullt fokus visar jag intresse och låter honom prata av sig. Han behöver det! På samma vis vet jag att jag kan prata med honom om mitt! Man behöver inte komma med kloka svar tusen gånger om, man behöver ju liksom bara lyssna.

De kloka sakerna kan han komma på själv och så frågar han vad jag tycker och så bekräftar jag det han själv kommit på. Man behöver liksom inte vara involverad sådär megamycket utan mer låna ut sitt öra! Sonen har av många andra fått dumma kommentarer om sitt intresse "ånej, inte nu igen, orkar inte höra på dig" osv, saker jag inte tycker man säger till tonåringar med intresse, men han vet att jag aldrig säger så, ibland skämtar vi lite om att jag inte är intresserad och att jag just lånat ut örat bara, men det är ju det som är grejen.

 

[Inte_Ung]

Jag och min sambo delar en del intressen, men vi har också våra egna intressen som den andra inte delar, men ändå så lyssnar vi ju när den andra vill berätta något om det.

Min sambo och jag är intresserade av varandra.
Hur den andra tänker och känner och är engagerade i.
På det viset så blir ju allt intressant oavsett ämne.

 

[Wille]

Jo men det där har ju inget med de små sakerna i vardagen att göra.
Som att kunna prata om sin partners intressen.
Eller odla en sorts tomater som båda är överens om eller var soffan skall stå.

Du beskriver här dåligt uppförande och ekonomiskt utnyttjande.
Jag bestämmer ungefär ingenting hemma men blir oerhört väl behandlad.
Det hänger liksom inte ihop på det viset.

Min första partner blev radioamatör. Jag blev bara irriterad för att han aldrig kunde bestämma sig för vilken utrustning han skulle ha utan köpte och sålde hela tiden. Lämnade honom.

Den andra lärde jag känna tack vare hästarna. Men sen blev han biker. Jag hade noll intresse av det. Och det krävdes inte av mig heller. Han hade ju sina "bröder".

Den tredje byggde pilbågar. Det kunde jag intressera mig för. Jag gjorde faktiskt en egen pilbåge, fast i miniatyr. Sen paddlade vi och campade.

Men jag har generellt aldrig känt att jag haft något att säga till om.

 

[Wille]

Jag tycker detta låter så hemskt.
Att inte kunna visa intresse för någon annan persons intresse.

Min äldsta son är militärintresserad. Och som jag lyssnat. Inte ett dugg intresserad själv, men självklart lyssnar man på sina barn! Ju äldre han blev desto mer kunde vi prata om att jag ju egentligen inte alls var intresserad på det viset han var och det blev underförstått att jag lyssnar en stund på honom med full fokus, men sedan orkar jag liksom inte fokusera fullt längre, men lyssnar ändå medan han pratar, hummar och säger ja och nej och andra kommentarer på rätt ställen, är det frågor han vill ha svar på kan han behöva fråga om så jag får höra dem igen för att fånga mitt fokus helt igen. Detta är inget problem! Dels för att jag först alltid ger fullt fokus på vad han berättar trots att jag är totalt ointresserad-vilket han ju vet, men också för att även om jag inte har fullt fokus visar jag intresse och låter honom prata av sig. Han behöver det! På samma vis vet jag att jag kan prata med honom om mitt! Man behöver inte komma med kloka svar tusen gånger om, man behöver ju liksom bara lyssna.

De kloka sakerna kan han komma på själv och så frågar han vad jag tycker och så bekräftar jag det han själv kommit på. Man behöver liksom inte vara involverad sådär megamycket utan mer låna ut sitt öra! Sonen har av många andra fått dumma kommentarer om sitt intresse "ånej, inte nu igen, orkar inte höra på dig" osv, saker jag inte tycker man säger till tonåringar med intresse, men han vet att jag aldrig säger så, ibland skämtar vi lite om att jag inte är intresserad och att jag just lånat ut örat bara, men det är ju det som är grejen.

Är det verkligen hemskt att inte kunna prestera intresse? Ska hela livet gå ut på att prestera. Jag försöker komma till ett läge där jag slipper prestera och att faktiskt kunna må bra och ta hänsyn till mina behov.

 

[Enya]

Så du menar att jag ska kompromissa om vad jag ska ha för färg i min hall?

Nej men vad ni ska ha till middag en dag? Vilken affär ni ska handla i? Vilken restarang ni ska besöka? Vilken film ni ska se? Vilken promenadväg ni ska ta? Vart ni ska semestra?

När mina barn var små ville de borsta tänderna. Man ska borsta sina barns tänder så det blir ordentligt gjort. Jag sa till dem "vi gör så här att först borsta jag dina tänder och sedan borstar du dina tänder så blir det dubbelt så bra." Med andra ord båda fick som den ville. Eller när jag ville äta på McDonalds och mannen på någon pizzeria, var vi på humör kunde vi singla slant, annars kunde vi bara välja ett av dem denna gången och nästa gång blev det den andra gången.

Mannens föräldrar bjöd hem till jul. Min mamma bjöd hem till jul. Det blev kompromiss, annars hade vi fått åka var och en till våra föräldrar. Vi var ju alltid hos min mamma så vi kunde ju det här året ta hans föräldrar på just julafton.

 

[MCP]

Min sambo och jag är intresserade av varandra.
Hur den andra tänker och känner och är engagerade i.
På det viset så blir ju allt intressant oavsett ämne.

Precis, det är ju så det är.

 

[Inte_Ung]

Med vardagen menar jag inte varje dag alltid, utan vardagen där man lagar mat, tittar på TV, meckar med bilen, handlar, pratar om vädret, om jobbet, sover tillsammans, fikar, tar en promenad osv. Vardagen. Det som inte bara är speciella tillfällen, det som inte bara är ens intressen.

Om man bara är tillsammans med en person när det är speciella saker som händer blir det ju rätt tomt i förhållandet egentligen. Den speciella människan är ju den man vill dela en tisdag kväll framför TVn med fötterna på bordet och en kopp choklad i handen medan det regnar ute.

Tänker jag.

Det är inte en praktisk konstruktion utan den är mental.
Det går att dela sina tankar över telefonen eller på mail.
Typ kärleksbrev.
Min sambo och jag har i flera år levt tämligen separata liv, han på sin gård och jag på min gård 17 mil därifrån.
Telefonen har bokstavligen gått varm och så har vi träffats när vi har kunnat.
Vi är mentalt sammanbundna och behöver inte vara på samma ställe för det.

Över 20 år nu och vi är nära varandra även när vi är på olika ställen.

 

[MCP]

Min första partner blev radioamatör. Jag blev bara irriterad för att han aldrig kunde bestämma sig för vilken utrustning han skulle ha utan köpte och sålde hela tiden. Lämnade honom.

Den andra lärde jag känna tack vare hästarna. Men sen blev han biker. Jag hade noll intresse av det. Och det krävdes inte av mig heller. Han hade ju sina "bröder".

Den tredje byggde pilbågar. Det kunde jag intressera mig för. Jag gjorde faktiskt en egen pilbåge, fast i miniatyr. Sen paddlade vi och campade.

Men jag har generellt aldrig känt att jag haft något att säga till om.

Men måste du ha något att säga till om när det gäller den andres intresse?
Jag känner aldrig att jag måste ha något att säga till om gällande min sambos intresse, så länge det inte påverkar vårt gemensamma liv på någon katastrofal skala (tids- eller ekonomimässigt)

 

[Inte_Ung]

Här finns ingen TV. Och jag tycker inte om att titta på film. Och jag gillar inte att mecka med bil. Lämnar in på verkstad bara.

Prata om vädret kan man ju göra. Och fika. Kanske ta en promenad.

Men om en potentiell partner till dig vill ha en TV att titta på, hur gör du då?
Var skulle han få ställa den?