Varför vill folk ha en partner?

[lil-sis]

Jag tänker att hur man gör med mat och kommunikation inte är så viktigt.

Det viktiga är att man hittar någon som vill göra ungefär likadant.

 

[sjoberga]

Han gör allt och jag gör resten.

Jag tror det där kan vara väldigt signifikativt för en slags bra fungerande relation. Att man vill uppnå något och är beredda att hjälpas åt att göra det som behövs. Inte dragkamp liksom.

 

[Trist]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

Varför söker du partner?

 

[Inte_Ung]

Jag tror det där kan vara väldigt signifikativt för en slags bra fungerande relation. Att man vill uppnå något och är beredda att hjälpas åt att göra det som behövs. Inte dragkamp liksom.

Dragkamp vill man ju inte ha hemma.
Samarbete skall det vara.
Eftersom att han gör allt så får han också göra som han vill.
Jag lägger mig i soffan och tittar på TV i stället.
Om han behöver hjälp så säger han till.

 

[Wille]

Varför söker du partner?

För att göra saker tillsammans. Det kan vara allt från att plocka blåbär, gå en promenad, åka på en road trip eller snickra tillsammans. Vara ett team. Ha sällskap av varandra. Ha någon att prata med när andan faller på. Hjälpas åt med saker.

Men jag har gett upp dejtingen helt och hållet. Så jag kommer förbli ensam.

 

[Sel]

För att göra saker tillsammans. Det kan vara allt från att plocka blåbär, gå en promenad, åka på en road trip eller snickra tillsammans. Vara ett team. Ha sällskap av varandra. Ha någon att prata med när andan faller på. Hjälpas åt med saker.

Men jag har gett upp dejtingen helt och hållet. Så jag kommer förbli ensam.

... det här låter ju som något helt annat än det du beskrev tidigare i tråden. Varför skulle du inte kunna dela allt det här med en människa som har lite annorlunda intressen än dig?

 

[Trist]

För att göra saker tillsammans. Det kan vara allt från att plocka blåbär, gå en promenad, åka på en road trip eller snickra tillsammans. Vara ett team. Ha sällskap av varandra. Ha någon att prata med när andan faller på. Hjälpas åt med saker.

Men jag har gett upp dejtingen helt och hållet. Så jag kommer förbli ensam.

Tror du inte det är svaret på varför "man " vill ha partner?

 

[Wille]

... det här låter ju som något helt annat än det du beskrev tidigare i tråden. Varför skulle du inte kunna dela allt det här med en människa som har lite annorlunda intressen än dig?

För att jag är för skadad. Det kommer inte att funka. Önskar så klart att det gjorde det men jag har inget hopp om det.

 

[Thaliaste]

Jag skulle absolut tycka att det vore ett störningsmoment om jag aldrig visste om min partner skulle vara hemma på kvällen eller inte. Nu har vi ju barn, men även utan. Jag ställer mig in på olika saker om vi är tillsammans eller om jag är ensam och planerar för att göra olika saker. Jag kan ha sett fram emot en mysig filmkväll tillsammans eller att ha en kväll helt ensam. Sen ändras ju planer ibland och det är inget problem. Men hade jag till största del inte vetat om jag har sällskap eller inte på kvällen så hade det stört mig.

Ingen behöver argumentera emot det, för det är helt irrelevant hur andra upplever det. @Thaliaste skrev till och med:



Så jag förstår inte varför det fortfarande i tråden argumenteras emot andras behov.

Tack. Jag undrade ett tag om jag är dum i huvudet på riktigt.

 

[Thaliaste]

Jag har aldrig koll på när jag kommer hem. Varken från jobb eller stall. Ibland ringer min sambo och undrar vart jag tagit vägen om klockan är jättemycket och jag inte kommit från jobbet än, men han har aldrig uttryckt att han blir trött på det.

Good for you. Jag vill gärna veta om jag ska laga mat åt en eller två personer, men det är helt okej att du fungerar olika och jag hoppas att det är okej att jag också gör det.

 

[Thaliaste]

Ja, men om en person har ett liv där hen inte vet när hen kommer hem eller om hen vill äta hemma så får ju den personen lösa det. Varför ska det hamna på partnern bara för att det finns en partner? Jag menar olika dagar löser sig på olika sätt:
-Partnern har lagat nåt som går att värma t.ex. köttfärssås eller soppa eller liknande. Den som kommer hem sent äter eller låter bli. Inget problem.
-Partnern lagar Club Sandwich till sig själv. Den som kommer hem sent får lösa det själv. Antingen genom att ha sett till att ha rester hen kan ta fram från frysen, eller mackor eller gröt eller äta ute innan hen kommer hem. Inget problem.
-Den som kommer hem sent lagade mat igår och det finns rester så ingen av dem behöver laga middag den dagen. Inget problem.

Du verkar se en massa problem där jag inte ser det.

Har man barn tillsammans är det en helt annan sak naturligtvis. Då måste man samarbeta betydligt mer så att ingen av parterna behöver dra hela det lasset själv. Men jag pratar om relation mellan två vuxna där man inte har några gemensamma ansvar (barn, djur osv).

Problem har jag väl inte kallat det? Har bara konstaterat att det är något som skiljer mellan att vara sambo och att leva själv. Jag har bott i delad lägenhet under flera år när jag pluggade, och då hade vi eget ansvar för vår matlagning och intag. Ibland kollade man om de(n) andra också ville ha, men det var inget som var självklart. Var och en tog ansvar för sin mat.

När jag är i en samborelation så föredrar jag personligen att synka maten mer än vi gjorde då, och då behövs mer kommunikation och anpassning. Hur vet jag annars annars ens att det finns mat jag kan fixa till mig själv när jag kommer hem, och att inte sambon sett samma grejer i kylskåpet och lagat mat till sig själv av det?

 

[Thaliaste]

Att kommunicera om middag är inget svårt alls men något jag är uppvuxen hemifrån som en betydande del, tycker det handlar lite om respekt mot den som lagar middag och mot den som är borta vid matdags.

"Jag är inte hemma till middagen. Spara inget till mig, äter ute!
"Jag blir nog lite sen, spara lite till mig i kylen"

Matlagning är inte det roligaste jag vet så när jag lagar mat och anstränger mig för någon annans skull och den sedan inte ens hör av sig om att den ska äta, tja, det svider. Bor man tillsammans är det som sagt inte svårt att bara kommunicera just det. Speciellt nu kan jag tycka med matpriser osv, det blir dyrt att göra olika middagar osv.

Har svårt att se att kommunikation om middag är någon slags styrning över varandra utan just mer att man vill den andra väl, visar respekt mot den som lagar middag och mot den som är borta och kommer hem (sparar mat, frågar om den vill ha detta eller detta, lagar mat till oss båda osv).

Mamma tog väldigt illa vid sig om man inte meddelande att man inte kom hem till middagen eller senare. Med fem ungar och om alla struntade i att höra av sig så stod hon ju där med mat till ett helt regemente. Inte heller hade hon ju kunnat göra bara mat till sig själv, så fungerar inte ett storhushåll med dålig ekonomi. Så behandlar man inte andra människor.

Ja precis, jag är också uppväxt med att det är av välvilja mot den som lagar maten att meddela om man tänkt delta vid måltiden eller inte. Inte att det är någon kontrollerande baktanke bakom det, att min partner (eller jag åt andra hållet) kräver att veta när jag (eller han) kommer hem.

 

[Mabuse]

Problem har jag väl inte kallat det? Har bara konstaterat att det är något som skiljer mellan att vara sambo och att leva själv. Jag har bott i delad lägenhet under flera år när jag pluggade, och då hade vi eget ansvar för vår matlagning och intag. Ibland kollade man om de(n) andra också ville ha, men det var inget som var självklart. Var och en tog ansvar för sin mat.

När jag är i en samborelation så föredrar jag personligen att synka maten mer än vi gjorde då, och då behövs mer kommunikation och anpassning. Hur vet jag annars annars ens att det finns mat jag kan fixa till mig själv när jag kommer hem, och att inte sambon sett samma grejer i kylskåpet och lagat mat till sig själv av det?

Det viktiga är väl att den man har en relation med har samma idé om hur det ska gå till med maten. Jag synkar också alltid med partner, så att man vet om planen är att äta middag tillsammans eller inte. Jag upplever det som väldigt enkelt att göra, det är typ att man messar på eftermiddagen om det finns nån ETA och plan för middagen.

Har man barn skulle jag nästan säga att det är nödvändigt, så det inte blir så att båda åker och tränar eller jobbar över, och så inser man vid tiosnåret att ojdå, det var visst ingen som tog hand om barnen, så de har fått vara ensamma utan mat hela kvällen.

 

[MJLee]

Jag tycker partner är mitt favoritbenämning.

För övrigt så blir jag galet provocerad över att folk verkar tro att man inte kan älska varandra och vara minst lika "seriösa" som folk som är sambos eller gifta.
Jag har ju varit både särbo och sambo och det är tamitusan inte nån skillnad på min kärlek beroende på om vi äger en bostad ihop eller ej.
Att jag behöver ensamtid handlar inte om att en partner är jobbig, att vi inte är kära eller liknade. Det handlar bara om att jag har ett behov av att existera utan att en annan människa också existerar i samma livsrum.

Annars kan man göra som hertigen och hertiginnan av Rutland som efter sin skilsmässa fortfarande bor i samma hus. Men, tja, de bor i Belvoir castle som har 356 rum och de bor i varsitt slottstorn. Bor du någonstans med 356 rum kan du ha både sambo och egentid. Men det är ganska få förunnat.

 

[Cambrie]

För att jag är för skadad. Det kommer inte att funka. Önskar så klart att det gjorde det men jag har inget hopp om det.

Jag tänker ofta när jag läst dina inlägg att du hakar upp dig på att ha samma intressen. Räcker det inte med att ha förståelse för varandras, åt båda håll? Tänker att vi har fyra-fem (det varierar) tävlingsponnyer i familjen som är mitt och dotterns intresse, sällan tävlingsfria helger och ekonomin ska vi inte prata om. Min man är helt ointresserad av hästar, men har full förståelse för att vi lägger den tid och de pengar det tar (och skulle jag vara dödssjuk skulle han ställa upp också), däremot hjälper han till att byta däck och laga transporter och bilar, kan stolpa medans vi tränar och sådana där grejer. Samma med han som är oerhört intresserad av programmering och spel, han får gärna spela på den fritid han har, eller för den delen hänga med kompisar vilket han ofta gör, och visst kan jag följa med någon gång ibland eller spela en fifa match men det är väl inte något jag orkar göra för ofta... Räcker det inte att man liksom har förståelse tänker jag? I övrigt gör vi ju allt det där du räknat upp som är för att du vill ha en partner och jag tror det funkar så med många par, man sitter liksom inte ihop bara för att man bor ihop (eller isär) och (eller) ligger med varandra...

Sedan tror jag dock på att du måste jobba med din egen självkänsla. Man kanske inte behöver älska sig själv men tycker man inte om sig själv är det nog svårt att känna sig tillräcklig för att andra ska göra det också.

 

[Wille]

Jag tänker ofta när jag läst dina inlägg att du hakar upp dig på att ha samma intressen. Räcker det inte med att ha förståelse för varandras, åt båda håll? Tänker att vi har fyra-fem (det varierar) tävlingsponnyer i familjen som är mitt och dotterns intresse, sällan tävlingsfria helger och ekonomin ska vi inte prata om. Min man är helt ointresserad av hästar, men har full förståelse för att vi lägger den tid och de pengar det tar (och skulle jag vara dödssjuk skulle han ställa upp också), däremot hjälper han till att byta däck och laga transporter och bilar, kan stolpa medans vi tränar och sådana där grejer. Samma med han som är oerhört intresserad av programmering och spel, han får gärna spela på den fritid han har, eller för den delen hänga med kompisar vilket han ofta gör, och visst kan jag följa med någon gång ibland eller spela en fifa match men det är väl inte något jag orkar göra för ofta... Räcker det inte att man liksom har förståelse tänker jag? I övrigt gör vi ju allt det där du räknat upp som är för att du vill ha en partner och jag tror det funkar så med många par, man sitter liksom inte ihop bara för att man bor ihop (eller isär) och ligger med varandra...

Sedan tror jag dock på att du måste jobba med din egen självkänsla. Man kanske inte behöver älska sig själv men tycker man inte om sig själv är det nog svårt att känna sig tillräcklig för att andra ska göra det också.

Jag har inte energi nog att ägna mig åt någon annans intressen också. Har nog med mitt. Och mina intressen är mitt liv. Den som inte vill dela mitt liv, skulle nog bara bli ett extra bihang som tar energi.

 

[Mabuse]

Jag har inte energi nog att ägna mig åt någon annans intressen också. Har nog med mitt. Och mina intressen är mitt liv. Den som inte vill dela mitt liv, skulle nog bara bli ett extra bihang som tar energi.

Man kan ju fortfarande sköta hemmet, laga och äta mat, osv tillsammans. Och sen ägna sig åt sina intressen när allt det där är gjort, det behöver ju inte vara tillsammans alltid. Om man vill, alltså.

 

[Cambrie]

Jag har inte energi nog att ägna mig åt någon annans intressen också. Har nog med mitt. Och mina intressen är mitt liv. Den som inte vill dela mitt liv, skulle nog bara bli ett extra bihang som tar energi.

Men det är ju precis det jag menar. Jag och min man gör allt det där du skriver fast vi inte har samma intressen. Tror det varit uppe tidigare i tråden men varför kan inte en partner bygga ett växthus eller vad du nu odlar i medan du odlar, och, om du är liggande i 40 graders feber vattna blommorna om det behövs? Varför behöver han vara intresserad att odla? Tror du på riktigt fyra tävlingsponnyer på elitnivå tar mindre tid till exempel än din odling? Ändå får till exempel vi och en massa andra par det att fungera trots att ena partern kanske inte är jätteintresserad, eller som min man, knappt kan se vad som är fram och bak på en häst...

 

[Wille]

Man kan ju fortfarande sköta hemmet, laga och äta mat, osv tillsammans. Och sen ägna sig åt sina intressen när allt det där är gjort, det behöver ju inte vara tillsammans alltid. Om man vill, alltså.

Men vad ska man prata om då? Vill ju prata om trädgård och skogsträdgård. Vill inte prata om andras intressen. Känner liksom att en partner som inte är trädgårdsintresserad är för tråkig för mig.

for the record: Mitt första ex var radioamatör. Han sålde och köpte utrustning hela tiden. Jag klarade inte av det och det bidrog till att jag lämnade.

 

[Unafraid]

Men vad ska man prata om då? Vill ju prata om trädgård och skogsträdgård. Vill inte prata om andras intressen. Känner liksom att en partner som inte är trädgårdsintresserad är för tråkig för mig.

Du vill prata om DINA intressen och är inte beredd att vara intresserad av någon annans intressen? Ge och ta handlar det om. Om din partner lyssnar på dig och dina intressen får du väl lyssna på hans intressen en stund också? I min värld är den "uppoffringen" betydligt bättre än att sitta hemma ensam, utan någon att prata med. Så ser väl alls relationer ut? Både med vänner och partner tänker jag.