Sv: Varför sover jag så mycket?
*Jag har beundrat denna tråd på avstånd och 
*1 miljon till alla bukefalosar med tålamod.* Varning för ett megalångt inlägg*
TS jag har stått bakom dig i tidigare trådar. Men efter följt denna tråden sedan juni (?), visst du har tagit dig framåt och det ska du verkligen ha beröm för. Men du måste faktiskt ta dig i kragen.
Jag har en skit-tonårsuppväxt med självmordsförsök, ätstörningar, mobbning, misshandel yes, you name it, som satt sina spår. Jag vågade inte prata inför personer, jag vågade inte visa min kropp, jag vågade inte ta plats, jag vågade ta bussen för att jag trodde jag var förföljd. Ett steg utanför min säkerhetszon och jag bröt fullständigt ihop. Aldrig någonsin att jag skulle fråga personalen på Ica var mjölken stod. Ett misslyckade på ett matteprov bekräftade hur djävla kass och korkad jag var (som min far hade berättat klart och tydligt för mig!). Misslyckande => Hej, vi tar en överdos!
Tills den dagen jag faktiskt bestämde mig. Jag är inget offer. Jag har varit ett offer i 7 år det räcker. Jag satte mig i en ny miljö och utmana mig själv. För mig var det en internatskola 15 mil bort ifrån min hemort.
Var är jag idag? Jo, jag ser nya grejer som en utmaning. Jag är självständig. Har en inkomst. Och en någorlunda livsplan. Dessutom är jag en ganska lycklig och glad människa trots mina problem!
Jag får bakslag hela djändrans tiden, men vem kan lösa dom? Inte min mor eller min sambo. UTAN JAG. Jag tar mig till mina KBT & psykologsamtal/besöken trots jag har panikångest-attacker innan. (alla minnen rivs upp! Awesome feeling -not!) Trots jag har en övervikt på ca 10kg, så kan jag lägga mig i en bikini på stranden! Tycker någon att jag är så jävla äcklig att se på, så kan dom välja att titta ett annat håll?
Ordet "jag orkar inte" är ett jävla skitord som min kära mormor säger. (ursäkta moi) 3 månaderna nu i somras jobbade jag över vad medelsvensson gör på ca 7 månader. Vi snackar: Upp 03.00, Köra i 2h till dagens jobbort, jobba i ca 12h, Kör hem, Får sovit 2h, Chefen ringer i panik för att en kollega blivit magsjuk och ber på sina bara knä att jag sticker och jobbar, kör 1h, iväg och jobba natt, hemma kl 06.00, får sova till kl 11, på nästa jobb. OM OCH OM IGEN. Men vet du vad? Jag fixade det. Trots jag är en otroligt tjinkig människa som behöver sova minst 6h/dag för vara vettig. Har man viljan, så GÅR DET. Försover du dig i mitt yrke (och ganska många yrken), så förstör du för alla dina kollegor, beställaren och chefen. Man får ganska få chanser, sen får man en sko i röven.
(Att tillägga: Najn, icke hälsosamt i längden. Men efter varit pank och arbetslös i 4 månader, så gör man det mesta för att rätta till sina skulder till sina närstående.)
Min mor, mormor och bror gick in och hjälpte mig i 4 månader ekonomiskt. Jag skulle aldrig någonsin be om pengar om det inte verkligen behövdes. Jag skäms fortfarande över det. Har du inte någon minsta skuldkänslor över att din mor betalar för dig? Hur känner du själv över att ni bor hos hans föräldrar? Vid det här laget borde ni haft egen lägenhet för länge sedan. Eller det är kanske lite bekvämt att slippa betala en hyra, elräkning mm? Kommer du någonsin betala tillbaka till din mor?
Vad händer om din mor konkar eller allt går och helvete. Med andra ord hon måste börja på ruta 1 - arbetslös och pank. Din pojkvän dumpar dig. Och du blir tvungen att söka bidrag? Det hårda systemet kommer icke tillåta dig gå hemma och dra. Får inte ens moi gå hemma mer än 1 månad av FK trots en dokumenterad knäskada som behöver vila och sjukgymnastik (enligt flertal läkare). Så tror jag icke att FK kommer låta dig vara "sjukskriven"-halva livet för du har svårt att masa upp dig ur sängen, hålla dig vaken, mår illa , panik av bussen eller får huvudvärk. Sanningen är hård men sann.
Dessutom blir fler och fler utskrivna ur FK. Som exempel kan vi dra min vän som blivit operarad i båda händerna för ca tre-fyra månader sedan. Hon saknar nu grepförmåga och måste be sina söner på 10 och 12 att klä på henne. Hon tuggar hyfsat mycket narkotikaklassade smärtstillande för att ens kunna ta sig igenom dagen.
FK anser att hon är redo att jobb nästa månad. Så funkar vårt fantastiska system nuförtiden.
SKAFFA EN PLAN MED LIVET. Din granne kommer inte komma och knacka på dörren med den. Du får aldrig tillbaka tiden eller livet du förlorat. Livet är IDAG OCH KANSKE I MORGON. Ta vara på det istället för svartmåla det med problem. Problem skapar vi oftast själva eller andra åt oss, men ansvaret ligger på OSS själva att fixa det. Jag påstår inte att du är lat. Men jag tycker faktiskt du ska tycka lite mindre synd om dig själv. För du tjänar inget på det. Du har faktiskt inte ett så tråkigt och beklagligt liv som du tror. Det finns garanterat dom som har eller haft värre än vad du har det just nu.
/Ursäkta för ev. särskrivningar, felstavningar och utdraget inlägg. Jag pluggat hela dagen och har precis slutat mitt nattjobbpass. Kommer säkerligen ångra detta inlägg när jag vaknar i morgonbitti. God natt! PEEACEEE TILL HELA VÄRLDEN
