Sv: Varför sover jag så mycket?
Kul nej, absolut inte. Men det kan väl knappast komma som en överraskning? För att förändra något måste viljan att förändra finnas där. Att klamra sig fast vid tanken, och ibland ursäkten "att kämpa för att orka leva varje dag", kommer inte hjälpa dig framåt. Det är jävligt hårt att höra, jag påstår inte annat! Känner du att det är en hållbar situation att fortsätta som du gör nu?
Då är frågan: VILL du snylta på någon annan? Det är säkert hur bekvämt som helst. Att du "får" snylta på någon annans föräldrar kanske snarare stjälper dig än hjälper dig. Vad händer om deras ekonomiska situation/förutsättningar/inställning ändras? Då måste du åtminstone vara beredd och inte stå handfallen för att du aldrig tidigare har försörjt dig själv. Bara för att föräldrarna kan och har råd att försörja sitt barn (eller andras), betyder det inte att det alltid är en speciellt sund sak att göra. Vad händer den dag de går bort? Den dag din pojkvän gör slut (eller du för den delen)? Ja, du förstår säkert poängen... Och att inte nämna ekonomin är väl som att undvika kärnan i det hela, vilket du också vet.
Som flera redan nämnt i tråden är det helt normalt att bli trött och utkörd av såväl nya aktiviteter, jobb, vanor/rutiner... LIKASÅ passivitet. Kroppen och hjärnan behöver tid att vänja sig, men för att den skall kunna göra det krävs att man faktiskt ger det en ordentlig chans (och det är det som det ofta faller på).
Ehh, okej. Det var ju precis det jag vill höra också. ÅH så peppande när man dagligen kämpar för att orka leva, och få höra av någon helt randomperson att man framstår som en riktig skitunge. Kul, väldigt. NOT!
Nej, jag har aldrig påstått att det är härligt att gå upp tidigt.
Men om jag har föräldrar jag FÅR "snylta" av då? Vem bryr sig om hur andra försörjer sig? Det var det här jag menade när jag skrev tidigare i tråden. Jag vill inte gå in på min ekonomi eller blanda in min pojkvän i det här för det blir bara ännu mer kalabalik på buke då. Folk här verkar bli riktigt provocerade.
Kul nej, absolut inte. Men det kan väl knappast komma som en överraskning? För att förändra något måste viljan att förändra finnas där. Att klamra sig fast vid tanken, och ibland ursäkten "att kämpa för att orka leva varje dag", kommer inte hjälpa dig framåt. Det är jävligt hårt att höra, jag påstår inte annat! Känner du att det är en hållbar situation att fortsätta som du gör nu?
Då är frågan: VILL du snylta på någon annan? Det är säkert hur bekvämt som helst. Att du "får" snylta på någon annans föräldrar kanske snarare stjälper dig än hjälper dig. Vad händer om deras ekonomiska situation/förutsättningar/inställning ändras? Då måste du åtminstone vara beredd och inte stå handfallen för att du aldrig tidigare har försörjt dig själv. Bara för att föräldrarna kan och har råd att försörja sitt barn (eller andras), betyder det inte att det alltid är en speciellt sund sak att göra. Vad händer den dag de går bort? Den dag din pojkvän gör slut (eller du för den delen)? Ja, du förstår säkert poängen... Och att inte nämna ekonomin är väl som att undvika kärnan i det hela, vilket du också vet.
Som flera redan nämnt i tråden är det helt normalt att bli trött och utkörd av såväl nya aktiviteter, jobb, vanor/rutiner... LIKASÅ passivitet. Kroppen och hjärnan behöver tid att vänja sig, men för att den skall kunna göra det krävs att man faktiskt ger det en ordentlig chans (och det är det som det ofta faller på).