Var går gränsen?

Sv: Var går gränsen?

En bra grundregel är att barnen ska inte ha mer i glaset än vad disktrasan suger upp.:D
 
Sv: Var går gränsen?

Småbarn som skriker och får utbrott kan vara sedda och respekterade. Tonåringar som gormar och skriker kan ha den underbaraste relation till sina föräldrar ändå. De kanske skriker och gormar just för att de har en fin relation. För att de vågar!

Har man en bra relation till sin tonåring så behövs inte skrik och gap, respekt kallas det, från alla håll!


Och jag lovar att det inte är för att mina barn inte vågar som de inte skriker och gormar;) de behöver det helt enkelt inte.
 
Sv: Var går gränsen?

Alla är vi olika.
Visst finns det dom som gapar trots att relationen egentligen är god. Likaså finns det dom som är lugna och för utomstående verkar ha en bra vuxenrelation, men i själva verket inte mår bra alls.
Så mängden gap och skrik säger nog ingenting alls om hur det är med relationen till föräldrarna tror jag.
 
Sv: Var går gränsen?

Alla är vi olika.
Visst finns det dom som gapar trots att relationen egentligen är god. Likaså finns det dom som är lugna och för utomstående verkar ha en bra vuxenrelation, men i själva verket inte mår bra alls.
Så mängden gap och skrik säger nog ingenting alls om hur det är med relationen till föräldrarna tror jag.

Så tror jag oxå. Det finns familjer där man talar högljutt och fäktar med armarna, kanske till och med kallar varandra fula saker. Jag vantrivs enormt bland sådana människor, men en del vill ha det så. De tar inte illa vid sig. De verkar tycka det är skönt att man får slänga ur sig saker man egentligen inte menar. De gör det lika mycket åt båda hållen.

Men jag tar illa vid mig om någon skulla tilltala mig på det viset, och därför gör jag inte det mot andra. Det är olika klimat i olika familjer, helt enkelt. Så länge alla familjemedlemmar gillar just det klimat de lever i - då är det ju okej.
 
Sv: Var går gränsen?

Så tror jag oxå. Det finns familjer där man talar högljutt och fäktar med armarna, kanske till och med kallar varandra fula saker. Jag vantrivs enormt bland sådana människor, men en del vill ha det så. De tar inte illa vid sig. De verkar tycka det är skönt att man får slänga ur sig saker man egentligen inte menar. De gör det lika mycket åt båda hållen.

Men jag tar illa vid mig om någon skulla tilltala mig på det viset, och därför gör jag inte det mot andra. Det är olika klimat i olika familjer, helt enkelt. Så länge alla familjemedlemmar gillar just det klimat de lever i - då är det ju okej.

Kanske är det så men jag är som du, skulle må dåligt av skrik och hårda ord i onödan. Är uppvuxen utan detta och det värsta jag någonsin sagt till mina föräldrar var håll käften (en gång sa jag det i gymnasiet bara för att markera hur arg jag var). Dock utan att skrika.

Tycker det är jobbigt med en nära familj till oss där de har ett väldigt hårt språk och brusar upp väldigt lätt samt skriker åt varandra. Blä, då mår jag inte gott. Varför ha det så?
 
Sv: Var går gränsen?

Inte för att vi har det vanvettigt skrikigt hos oss heller, men jag tycker det är kusligare med barnfamiljer där alla pratar i normal samtalston även när de är irriterande och arga på varandra.
Det ger mig kalla kårar.

Men det är väl andra änden på extremskalan...
 
Sv: Var går gränsen?

Min kompis som hade en väldigt lättsam 5-årig dotter fick en dag på ICA reda på att även snälla barn kan få vansinnesutbrott när man inte får köpa det man vill.
Dottern fick inte köpa hårspännen och drog den stora föreställningen, kastade sig på golvet, gallskrek, osv. osv.
Mamman ställde sig bredvid och tittade på dottern, skakade på huvudet och sa " det här är inte mitt barn, jag fick fel på dagis"
Dottern blev så förskräckt så hon hade fullt upp med att bedyra att hon var rätt barn att hon glömde hur arg hon var!

:rofl: Min mamma gjorde nåt liknande när jag fick sånt utbrott.
Bara ställde sig och tittade och frågade om jag var klar snart eller om jag skulle sitta där och skrika själv så kunde hon handla färdigt. Sedan gick hon bara, fast hade ju koll på mig hela tiden ändå.
Men jag var uppe direkt och var så snäll sedan så. Inte ville jag sitta där helt själv heller:D
 
Sv: Var går gränsen?

För att svara på ursprungsfrågan: jag hade först försökt avleda sonen, lyssnat efter vad det var han ville och om möjligt tillgodose det. Hade han velat något jag inte kunnat gå med på, hade det säkerligen slutat i ett sådant utbrott som beskrevs i ursprungsinlägget. Då hade jag tagit sonen under armen, betalat om det gått så fort som möjligt, och sedan burit ut honom i bilen. När sonen blir så upprörd blir han liksom blockerad, ingen idé att försöka trösta eller prata egentligen i det läget, han måste få chansen att lugna sig först.
Kan tillägga att han är två år och att vi har varit i den här situationen ett par gånger redan.
 
Sv: Var går gränsen?

*Allmänt kl*

Jag blir förvånad och bestört över att så många skulle ignorerat sitt barn, varför:( är inte barnet värd att få uppmärksamhet när de vill något?
Varför inte lyssna på barnet?

Brukar du prata med folk som skriker, är jättearga, uppträder hotfullt, och inte verkar lyssna???
Skulle inte tro det.
Inte jag iallafall.
Troligen skulle du (som jag) vänta ut personen i fråga tills den lugnat ner sig. Man tar inte in så mycket när man är riktigt arg:angel:).

Ska jag prata (och lyssna) med mina barn, vill jag att de PRATAR med mig (inte skriker) samt att dom LYSSNAR.
Skulle inte tro att många barn gör det när de är riktigt arga. Såvida du inte säger exakt vad de vill höra alltså, någonting sätter ju igång barnen till detta.
Och säger du det dom vill höra för att få dom lugna???!
GRATTIS då har dom vunnit den ronden, och samtidigt kommit på ett JÄTTEBRA KNEP!!!!!!!!!!!!!!!!
Tips: Börja aldrig en disskution/debatt med ditt barn, de är skitsvårt att vinna:D. Jag säger bara till mina "så är det". (de får givetvis säga vad de tycker om saker o ting, men tycker jag inte som dom blir det ändå på mitt sätt, så är det!!!:rofl::rofl::rofl:
 
Sv: Var går gränsen?

Var går gränsen för tillsägelse för barn?

Tanken slog mig i dag på jobb när en mamma med sina två döttrar var på väg till kassan för att betala. Den minsta ungen var kankse 6 år någonting. Ungen blir vansinnig, kastar sig på kundvagnen och illvrålar "Mamma jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE BETALA! Jag vill handla mer" Mamman blir hel förkräckt och försöker att inte bry sig om ungen och vandrar vidare mot kassan. Ungen fortsätter. Ungen är totalt rösprängd i huvudet och tårarna sprutar, hon hänger och klänger skrikandes på vagnen! När mamman ska ta upp henne, slänger hon sig hanlöst på golvet och fortsätter skrika. Hela affären stannade upp och likson vände sig om. Mamman sa inte så mycket till ungen utan försökte komma ut så fort som det bara gick. Hon hade inte en möjlighet att packa ner sina varor. Så jag gick dit och erbjöd mig att packa hennes saker.

Jag tyckte så synd om mamman. Hon skämdes nått kuppiöst. Hon sa till mig att hon har aldrig betett sig såhär. Men vad skulle mamman ha gjort? Jag förstår att hon inte vågade ta tag i ungen. Man vet ju inte vad det är för männikor som står runt omkring. Folk tar ju för sig vad som helst nuförtiden. Jag själv hade blivit vansinnig på mitt barn, det är för mig inte acceptabelt.

Hur hade ni gjort i en sån här situation? Hade du varit den som hade tagit tag i ungen eller hade du gjort som mamman i detta fallet. Eller hade du vågat ta tag i ungen? Vad hade du gjort om någon hade kommenterat ditt tillvägagångsätt? Hur hade du själv reagerat om någon hade tagit tag i en unge mitt i en affär?

Nu har jag ju bara två små. En 2,5 år samt en 3 månaders.
Men skulle jag råka ut för detta med min 2,5 åring och inget hjälper så skulle jag helt enkelt krokat armen om henne, lyft upp henne och sen hade hon fått stanna så tills jag e klar med vad jag skulle.
En 6-åring är ju kanske lite tung:angel: så då är "ta tag i armen" (för att få dom med sig samt visa att man inte tolererar deras beteende) helt okay för mig.
 
Sv: Var går gränsen?

Min äldsta dotter har aldrig skrikigt efter nått i affärer(hon fyller fem i år) och alltid varit hur förståndig som helst hon vet vad som gäller när vi går in i affären för det talar jag alltid om innan och väntar även på en bekräftelse om att hon har förstått.

Minstingen däremot :crazy::o
Hon kan vråla och skrika om hon ser något hon vill ha men inte får... Hon är 2 år och har alltid varit tydlig med vad hon vill :D
Med henne spelar det ingen roll att man talar om vad som gäller för det struntar hon i.

Så henne har jag haft sprattlandes och skrikandes under armen medans jag försökt betala ett antal gånger... jag frågade tom kassörskan om hon var intresserad att köpa henne :devil: billigt en gång...

Jag försöker faktiskt undvika att ta med minsting just pga hennes humör och starka vilja. Jag väntar på att hon ska växa ikapp sin vilja.. :angel:
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 974
Senast: Anonymisten
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
99
· Visningar
15 326
Senast: Juli0a
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
166
· Visningar
24 601
Övr. Barn Hej! Jag påbörjar nu till hösten äntligen min utbildning. Jag och min dotter bor bra, i ett område jag känner till väl, nära till...
2
Svar
28
· Visningar
3 729
Senast: Ms_Antrop
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Muddypaws 24/25
  • Ta bort tandsten med ultraljud
  • Avlivning älskade katt

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp