Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
En bra grundregel är att barnen ska inte ha mer i glaset än vad disktrasan suger upp.
Småbarn som skriker och får utbrott kan vara sedda och respekterade. Tonåringar som gormar och skriker kan ha den underbaraste relation till sina föräldrar ändå. De kanske skriker och gormar just för att de har en fin relation. För att de vågar!
Alla är vi olika.
Visst finns det dom som gapar trots att relationen egentligen är god. Likaså finns det dom som är lugna och för utomstående verkar ha en bra vuxenrelation, men i själva verket inte mår bra alls.
Så mängden gap och skrik säger nog ingenting alls om hur det är med relationen till föräldrarna tror jag.
Så tror jag oxå. Det finns familjer där man talar högljutt och fäktar med armarna, kanske till och med kallar varandra fula saker. Jag vantrivs enormt bland sådana människor, men en del vill ha det så. De tar inte illa vid sig. De verkar tycka det är skönt att man får slänga ur sig saker man egentligen inte menar. De gör det lika mycket åt båda hållen.
Men jag tar illa vid mig om någon skulla tilltala mig på det viset, och därför gör jag inte det mot andra. Det är olika klimat i olika familjer, helt enkelt. Så länge alla familjemedlemmar gillar just det klimat de lever i - då är det ju okej.
Min kompis som hade en väldigt lättsam 5-årig dotter fick en dag på ICA reda på att även snälla barn kan få vansinnesutbrott när man inte får köpa det man vill.
Dottern fick inte köpa hårspännen och drog den stora föreställningen, kastade sig på golvet, gallskrek, osv. osv.
Mamman ställde sig bredvid och tittade på dottern, skakade på huvudet och sa " det här är inte mitt barn, jag fick fel på dagis"
Dottern blev så förskräckt så hon hade fullt upp med att bedyra att hon var rätt barn att hon glömde hur arg hon var!
*Allmänt kl*
Jag blir förvånad och bestört över att så många skulle ignorerat sitt barn, varför är inte barnet värd att få uppmärksamhet när de vill något?
Varför inte lyssna på barnet?
Var går gränsen för tillsägelse för barn?
Tanken slog mig i dag på jobb när en mamma med sina två döttrar var på väg till kassan för att betala. Den minsta ungen var kankse 6 år någonting. Ungen blir vansinnig, kastar sig på kundvagnen och illvrålar "Mamma jag vill inte, jag vill inte, jag VILL INTE BETALA! Jag vill handla mer" Mamman blir hel förkräckt och försöker att inte bry sig om ungen och vandrar vidare mot kassan. Ungen fortsätter. Ungen är totalt rösprängd i huvudet och tårarna sprutar, hon hänger och klänger skrikandes på vagnen! När mamman ska ta upp henne, slänger hon sig hanlöst på golvet och fortsätter skrika. Hela affären stannade upp och likson vände sig om. Mamman sa inte så mycket till ungen utan försökte komma ut så fort som det bara gick. Hon hade inte en möjlighet att packa ner sina varor. Så jag gick dit och erbjöd mig att packa hennes saker.
Jag tyckte så synd om mamman. Hon skämdes nått kuppiöst. Hon sa till mig att hon har aldrig betett sig såhär. Men vad skulle mamman ha gjort? Jag förstår att hon inte vågade ta tag i ungen. Man vet ju inte vad det är för männikor som står runt omkring. Folk tar ju för sig vad som helst nuförtiden. Jag själv hade blivit vansinnig på mitt barn, det är för mig inte acceptabelt.
Hur hade ni gjort i en sån här situation? Hade du varit den som hade tagit tag i ungen eller hade du gjort som mamman i detta fallet. Eller hade du vågat ta tag i ungen? Vad hade du gjort om någon hade kommenterat ditt tillvägagångsätt? Hur hade du själv reagerat om någon hade tagit tag i en unge mitt i en affär?