Måste bara länka ett klipp, som jag hoppas att jag tidsmarkerade rätt. Författaren Ta-Nehisi Coates intervjuas i Pod Save the World, av Ben Rhodes som är Obamas gamla biträdande nationella säkerhetsrådgivare Han har skrivit en bok som bla. tar upp förtrycket av Palestinier av Israel (innan 7 oktober) och han kommer i slutet av intervjun in på DNC, och nedslående det var utan en enda palestinier där.. speciellt när det var enormt mycket representation från civilrättsrörelsen, och han frågar sig om hur det blir om Harris fortsätter såhär både fram till valet, och efter, med alla bomber och avhumaniserande, till energin av demokratin av frihet så fortsätter man ändå "to inflict pain and suffering on other people" och det är en enorm förlust. Och han nämner att visst, abortsätter (alltså om Harris och hennes policys) men på bekostnaden av några andra, och reflekterar om att han själv var hörde till gruppen som USA fungerat "på bekostnad av", och när slutar då den konflikten vara på bekostnad av, till att du själv är den som tillfogar lidandet på andra?
OBS. inte perspektivet av en svensk här, utan ett svart amerikansk man.
Och han är förstås inte ensam om att tycka så, det skedde ju pro-palestinska protester på diverse universitets-campus i USA tidigare i år som visade sig ge upphov till inte enbart kritik från resten av det amerikanska samhället utan också en del positiva reaktioner både politiskt, hos fackföreningar men också andra grupper.
Sedan så har det funnits en ganska stark solidaritet med Palestina inom afro-amerikansk aktivism under flera decennier och även in i nutid, så jag tänker spontant alltså att ditt exempel inte nödvändigtvis är ett undantag alls utan en del av en ganska lång tradition. Med det sagt är förstås många afroamerikaner pro-Israel med, men det finns helt klart vid det här laget en tradition av att stötta Palestina och den rörelsen har varit på frammarsch de senaste åren skulle jag säga. Väldigt länge var det ett helt onyanserat stöd för Israel som gällde i hela det amerikanska samhället, så där har svart aktivism gjort, och gör fortfarande, mycket för att ta upp Israel-Palestina på dagordningen och försöka nyansera frågan.
Till en början stöttade många afroamerikanska profiler bildandet av Israel, till exempel Du Bois och medborgarrättsrörelsens NAACP, men det var innan kännedomen om fördrivningen av palestinier var utbredd och innan sexdagarskriget samt Israels efterföljande ockupation av palestinska territorier. Malcolm X var väl en av de frontfigurer som tidigast kritiserade Israel och skrev bland annat på 60-talet, efter ett besök i regionen, en artikel där han liknade zionism vid kolonialism. Några år senare sker sexdagarskriget, det är kanske särskilt då som både Palestina och medborgarrättsrörelsen i USA börjar beskrivas som delar av samma globala anti-imperialism, vilket gör att man ser alltmer gemensamma nämnare i kampen för rättigheter och manar till solidaritet. Svarta pantrarna stöttade också Palestina. June Jordan på 80-talet. Samt Angela Davis. Angela Davis är för övrigt 80 år och pratar fortfarande om Palestina ibland i intervjuer.
Black Lives Matter är ett annat sentida exempel, de hamnade i blåsväder när de 2016 kallade Israel för en apartheid-stat (nu har de ju i princip fått officiellt rätt på den punkten efter ICJs uttalande) och de talade redan då om folkmord. Vissa menar att det skett lite av ett skifte nu i hur de yngre generationerna ser på Israel-Palestina frågan och att det till stor del är pga just BLM rörelsen och upprinnelsen till den. Polisens dödsskjutning av Michael Brown i Ferguson samtidigt som palestinska civila dog i kriget i Gaza, delade erfarenheter av våld från statligt håll, av rasistisk segregation och av polisbrutalitet, militarisering av polisen och så vidare.
Rent politiskt och historiskt när man tittar på presidentkampanjer kan man också notera att när Jesse Jackson (känd från medborgarrättsrörelsen) kandiderade för att bli president på 80-talet visade han i sin kampanj på kopplingarna mellan Sydafrikas apartheid och Israel, både konkret i form av ekonomiskt stöd och idémässigt sett till hur palestinier behandlades. Nu efter att internationella domstolen i Haag i somras som sagt kommenterade att Israel gör sig skyldig till apartheid finns det ju ytterligare underbyggda paralleller man kan dra mellan Palestina och svart kamp för fri- och rättigheter. Men det är intressant att sådant som yttrades i en presidentkampanj då, innan någon internationell domstol uttalat sig i frågan, ter sig radikalt och smått politiskt otänkbart för en amerikansk presidentkandidat att ta upp idag.
Sammanfattningsvis tror jag att det visst kan finnas en del förutsättningar på gräsrotsnivå för politisk nyansering framöver, särskilt hos den yngre generationen av bland andra de anledningar jag nämnt, men att den hålls tillbaka av den generella polariseringen samt av den vanliga politiska trögheten där man hellre spelar så kallade säkra kort framför att ta vad man uppfattar som risker.
De som vet battre behover vi inte oroa oss for, om de rostar for Trump gor de det medvetna om vad som galler, mer an sa kan vi inte begara. Men Kommunismen skrammer de som inte ar insatta.
Det står 19 elektorsröster på spel där, så det är klart det är avgörande - vilket media rapporterar om dagligen.
