Vad läser du just nu? Del 5

[Klara]

Haha, då förstår jag! Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om det.. På nått sätt funkade det väl, men samtidigt var jag inte så känslomässigt engagerad i huvudpersonen att det störde mig. Det var så mycket i boken som "förstördes" längs vägen att slutet bara på nått sätt blev en förlängning av det.

Vi kan sammanfatta det med att den inte var ett mästerverk direkt.

 

[Anna]

Jag läste ut I väntan på Bojangles imorse och vill rekommendera den mycket varmt! Härlig, rolig, tragisk - en riktig liten pärla.

 

[Raderad medlem 19815]

Har läst ut Huvudjägarna av Nesbö. Helt ok! Har också börjat på En halv gul sol som parallelläsning till Jonathan Strange & Mr Norrel.

 

[snow]

Halva Jane Eyre avklarad. Alltså, är den inte väldigt..... pratig?

Ja men det är ju också dess styrka! Jag ÄLSKAR Jane Eyre . Ja, hon är alldeles FÖR redig och ärlig och förlåtande för att vara trovärdig (en ouppnåelig role model för en tonårig snow), och Mr Rochester är arketypen av en dryg, übersnubbig bad boy som utnyttjar kvinnor - men mot bättre vetande är jag kär i honom ändå.

 

[Klara]

Ja men det är ju också dess styrka! Jag ÄLSKAR Jane Eyre . Ja, hon är alldeles FÖR redig och ärlig och förlåtande för att vara trovärdig (en ouppnåelig role model för en tonårig snow), och Mr Rochester är arketypen av en dryg, übersnubbig bad boy som utnyttjar kvinnor - men mot bättre vetande är jag kär i honom ändå.

Jag tror jag behöver läsa den själv gör att orka hålla fokus. Nu lyssnar jag på den och tankarna far iväg ibland i de mest pratiga partierna. Men på det stora hela tycker jag om den.

 

[Ceta]

Jag funderar på en grej i allmänhet. Jag har set senaste läst några böcker spm haft den gemensamma nämnaren att huvudpersonerna är så osympatiska. Jag har insett att jag tycker mycket mindre om böcker där det inte finns någon sympatisk (huvud)karaktär. Kanske går jag miste om mycket iom detta?
Ett bra exempel är dels millennium-serien, men också Svindlande höjder som jag läste för något år sen.

Någon som känner igen sig, eller inte håller med?

 

[Anna]

Jag funderar på en grej i allmänhet. Jag har set senaste läst några böcker spm haft den gemensamma nämnaren att huvudpersonerna är så osympatiska. Jag har insett att jag tycker mycket mindre om böcker där det inte finns någon sympatisk (huvud)karaktär. Kanske går jag miste om mycket iom detta?
Ett bra exempel är dels millennium-serien, men också Svindlande höjder som jag läste för något år sen.

Någon som känner igen sig, eller inte håller med?

Vi pratade om detta i min bokcirkel häromdagen. Jag tänker ju att det är ett medvetet grepp från författaren att skapa osympatiska personer - det väcker ju ofta fler känslor än någon man bara tycker är... helt okej eller någorlunda trevlig.

Jag har läst flera böcker på sistone som jag har tyckt jättemycket om men där jag inte tyckt särskilt mycket om någon av huvudpersonerna - Vi är alla helt utom oss och Hausfrau är bra exempel. Så ja, kanske går du miste om något om du undviker böcker där du tror att du inte kommer att gilla persongalleriet?

 

[Ceta]

Vi pratade om detta i min bokcirkel häromdagen. Jag tänker ju att det är ett medvetet grepp från författaren att skapa osympatiska personer - det väcker ju ofta fler känslor än någon man bara tycker är... helt okej eller någorlunda trevlig.

Jag har läst flera böcker på sistone som jag har tyckt jättemycket om men där jag inte tyckt särskilt mycket om någon av huvudpersonerna - Vi är alla helt utom oss och Hausfrau är bra exempel. Så ja, kanske går du miste om något om du undviker böcker där du tror att du inte kommer att gilla persongalleriet?

Fast Hausfrau gillade jag! Iofs tyckte jag inte hon var osympatisk, jag uppfattade henne som en väldigt stor personlighet och jag såg ändå saker jag gillade i henne!
Sen undviker jag inte böcker av den anledningen bara märker att de inte tilltalar mig när jag väl läser

 

[Raderad medlem 19815]

Jag funderar på en grej i allmänhet. Jag har set senaste läst några böcker spm haft den gemensamma nämnaren att huvudpersonerna är så osympatiska. Jag har insett att jag tycker mycket mindre om böcker där det inte finns någon sympatisk (huvud)karaktär. Kanske går jag miste om mycket iom detta?
Ett bra exempel är dels millennium-serien, men också Svindlande höjder som jag läste för något år sen.

Någon som känner igen sig, eller inte håller med?

Jag blir lite nyfiken på vilken huvudperson i Millennium-trilogin som du tycker är osympatisk?

Även till @Anna : Jag har stött på frågeställningen då och då men jag faktiskt inte komma på att jag läst någon en bok där huvudpersonen känts direkt osympatisk.

I Hausfrau såg jag en djupt olycklig person men jag tyckte verkligen inte illa om henne eller att hon var osympatisk. Och Vi är alla helt utom oss - jag tyckte väl att huvudpersonen reagerade irrationellt på vissa sätt, men på det stora hela tyckte jag inte illa om henne.

Jag tycker ofta att jag kan förstå varför personer i böcker reagerar på det ena eller det andra sättet. Sen kan jag störa mig på när till synes helt normala personer gör ologiska och ja, riktigt osmarta saker.

 

[Ceta]

Jag blir lite nyfiken på vilken huvudperson i Millennium-trilogin som du tycker är osympatisk?

Den manliga. Fick ingen känsla för honom alls. Gillade Lisbeth i första boken, tills dess att författaren fick en knäpp och gjorde henne (i mina ögon) helt personlighetsförändrad i slutet. Eftersom min bild av henne totalt sabbades i slutet av första boken kunde jag inte få något grepp om henne öht i andra boken, och då fick jag inga direkta sympatier där heller

Kanske inte handlar om "osympatiskhet" så mycket i den boken egentligen, bara väldigt overkliga karakktärer?

 

[Anna]

Jag blir lite nyfiken på vilken huvudperson i Millennium-trilogin som du tycker är osympatisk?

Även till @Anna : Jag har stött på frågeställningen då och då men jag faktiskt inte komma på att jag läst någon en bok där huvudpersonen känts direkt osympatisk.

I Hausfrau såg jag en djupt olycklig person men jag tyckte verkligen inte illa om henne eller att hon var osympatisk. Och Vi är alla helt utom oss - jag tyckte väl att huvudpersonen reagerade irrationellt på vissa sätt, men på det stora hela tyckte jag inte illa om henne.

Jag tycker ofta att jag kan förstå varför personer i böcker reagerar på det ena eller det andra sättet. Sen kan jag störa mig på när till synes helt normala personer gör ologiska och ja, riktigt osmarta saker.

Nej, du har rätt. Det är inte att varken Anna eller huvudpersonen i Vi är alla helt utom oss är osympatiska egentligen, men jag kan inte säga att jag direkt tyckte om dem heller. Jag vet inte, det är svårt att definiera.

 

[mandalaki]

Jag gillar osympatiska personer. Det blir mycket mer spännande då och mer verklighetsnära. Få människor är helt igenom sympatiska.

Vad gäller Millennium tyckte jag att både Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander var sympatiska, om det nu är rätt ord för dem.

Ang att karaktärer och handling i Millennium var orealistiska - det ser jag inte som ett problem. Stieg Larsson skapade ju en värld där de levde och där handlingen utspelade sig, på samma sätt som jag gillar när författare gör. Lisbeth Salander är ju 2000-talets Pippi Långstrump, det är klart att Millennium är en saga (som tar upp många aktuella realistiska teman - med ett politiskt patos).

 

[Killaloe]

Jag gillar osympatiska personer. Det blir mycket mer spännande då och mer verklighetsnära. Få människor är helt igenom sympatiska.

Jag tänker också att en person kan vara osympatisk på så många olika sätt, att det kanske spelar roll i hur en tar till sig karaktären?
Typ fullständigt självupptagna karaktärer som sätter andra i skiten för att de är så världsfrånvända och upptagna med sig själva - svårare att tycka om?
Personer som drar någon lögn, tänker att hen vill ge igen (istället för att som en genomgod karaktär vilja se bortom och förlåta allt), är lite otrevlig osv - enklare att tycka om?
Jag tänker att den senare är mer som de flesta av oss och känns märkligare beskriven än DEN GODE medans den förste kanske är för mycket i sin osympatiskhet och därmed svårare att uppskatta. Så brukar jag uppleva det, att det finns grader av osympatiskhet där vissa är enklare att ta till sig.

 

[Klara]

Jag gillar osympatiska personer. Det blir mycket mer spännande då och mer verklighetsnära. Få människor är helt igenom sympatiska.

Vad gäller Millennium tyckte jag att både Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander var sympatiska, om det nu är rätt ord för dem.

Ang att karaktärer och handling i Millennium var orealistiska - det ser jag inte som ett problem. Stieg Larsson skapade ju en värld där de levde och där handlingen utspelade sig, på samma sätt som jag gillar när författare gör. Lisbeth Salander är ju 2000-talets Pippi Långstrump, det är klart att Millennium är en saga (som tar upp många aktuella realistiska teman - med ett politiskt patos).

Inser att det nog är dags att läsa om dom. Läste dom för typ 7 år sedan och minns knappt någonting mer än handlingen i stora drag.

 

[mandalaki]

Jag tänker också att en person kan vara osympatisk på så många olika sätt, att det kanske spelar roll i hur en tar till sig karaktären?
Typ fullständigt självupptagna karaktärer som sätter andra i skiten för att de är så världsfrånvända och upptagna med sig själva - svårare att tycka om?
Personer som drar någon lögn, tänker att hen vill ge igen (istället för att som en genomgod karaktär vilja se bortom och förlåta allt), är lite otrevlig osv - enklare att tycka om?
Jag tänker att den senare är mer som de flesta av oss och känns märkligare beskriven än DEN GODE medans den förste kanske är för mycket i sin osympatiskhet och därmed svårare att uppskatta. Så brukar jag uppleva det, att det finns grader av osympatiskhet där vissa är enklare att ta till sig.

För mig handlar det nog om att jag inte behöver uppskatta personerna. Jag konstaterar mer att de är osympatiska, men det stör inte min läsupplevelse.

Lionel Shriver tycker jag är bra på det. Hennes huvudpersoner har ofta osympatiska drag och gör "fel" saker men jag gillar det.

 

[mandalaki]

Inser att det nog är dags att läsa om dom. Läste dom för typ 7 år sedan och minns knappt någonting mer än handlingen i stora drag.

Läs dem och älska dem!

 

[Klara]

Läs dem och älska dem!

Måste bli klar med Maken först.

 

[mandalaki]

Måste bli klar med Maken först.

Jag med. Den tar rätt mycket tid. Jag läser rätt långsamt, funderar och reflekterar och njuter av språket.

Jag läser och läser och önskar att jag var som Martina men är pinsamt medveten om att jag snarare är Ester Nilsson.

 

[Killaloe]

För mig handlar det nog om att jag inte behöver uppskatta personerna. Jag konstaterar mer att de är osympatiska, men det stör inte min läsupplevelse.

Det kanske är det fetade det handlar om helt enkelt? För mig stör vissa karaktärer något ofantligt så jag sitter och hakar upp mig på allt där personen är inblandad att det liksom tar över läsupplevelsen (som ex Heathcliffe i svindlande höjder)

 

[mandalaki]

Det kanske är det fetade det handlar om helt enkelt? För mig stör vissa karaktärer något ofantligt så jag sitter och hakar upp mig på allt där personen är inblandad att det liksom tar över läsupplevelsen (som ex Heathcliffe i svindlande höjder)

Ja, så är det kanske.

När jag stör mig på karaktärer så är det oftast för att de är antingen schablonartade eller inte trovärdiga. Båda delarna är alldeles för vanliga ...