Vad har ni svårt att hantera?

[em76]

Att inte ha kontroll.

 

[alazzi]

Möglig mat. Mår rejält illa bara av att se bilder på det. Jag är med i en grupp på Fb dör det ofta postas bilder på möglig mat och jag funderar på att gå ur gruppen.

Arga människor. Mår extremt dåligt av det. Magen bara knyter sig och jag mår illa.

Att komma försent! Mina vänner blir oroliga om jag inte är först på plats när vi stämt möte. Jag är normalt alltid för tidig.

 

[Killaloe]

Jag har jättesvårt att hantera förändringar på så många olika plan att det ibland ställer till det rejält.

Svårast har jag för att förhålla mig till och hantera när människor runtomkring mig förändras/att vår relation förändras. Jag tar det, oftast helt orimligt, som ett personligt svek (typ när barndomskompisen som alltid varit en av dom coolaste jag vet börjar lufta märkliga åsikter som hen alltid tagit avstånd från tidigare) och har flera relationer bakom mig där jag helt enkelt inte klarat av att hantera förändringen utan det varit enklare för mig att bara gå vidare.

Ibland räcker det även bara med tanken på att saker ska ändras - typ att åka till ett nytt resmål som inte jag har valt eller har full info om - för att jag ska få ångest och ha svårt att släppa något.

Jag brukar försöka skämta bort de lite mindre grejerna, typ som när mina föräldrar nu ska byta köksbord. Det är helt orimligt att jag som inte ens bor hemma ska ha åsikter om vilket köksbord mina föräldrar har, men sanningen är att jag har jättesvårt att hantera att det inte längre kommer vara samma bord som dom har haft i 30+ år.

Det är otroligt svårt att leva med det här i perioder eftersom det blir värre när jag är stressad/utmattad/nedstämd i grunden, men jag har ju å andra sidan lärt mig att leva med det så mycket bättre numera än när jag var yngre och allt gav upphov till en personlig kris.

 

[Lumos_Nox]

Att inte vara i tid och personer som kommer sent. Blir så orimligt irriterad på personer som inte passar tider och då menar jag inte de som kommer många minuter sent utan det räcker med små (obetydliga) diffar.
T.ex.att personen inte står redo på parkeringen när jag sagt att jag kommer kl. 9.00, utan börjar ta på sig skor och jacka när de ser att jag är där.
Då börjar min hjärna muttra: " Jag sa kl.9.00, nu är kl.9.03, klockan är inte 9.00 längre, vi skulle åkt kl. 9.00 och nu blir vi sena! Inte är det mitt fel iaf..."
Ja, jag inser att jag har ett problem...

Grundproblemet är nog att jag är en tidspessimist(?) och överslagsräknar på ALLT när jag har tider att passa, vilket resulterar i att jag ofta får sitta och vänta i bilen jättelänge istället. Men strunt samma för jag var i TID!!

 

[Raderad medlem 6459]

Jag tar det, oftast helt orimligt, som ett personligt svek (typ när barndomskompisen som alltid varit en av dom coolaste jag vet börjar lufta märkliga åsikter som hen alltid tagit avstånd från tidigare) och har flera relationer bakom mig där jag helt enkelt inte klarat av att hantera förändringen utan det varit enklare för mig att bara gå vidare.

OMG du beskriver typ mig! Det där är SÅ jag! Det har inte hänt mig många gånger att jag avslutat en relation, däremot kan jag så känna igen mig in den där orimliga känslan av personligt svek. Att jag liksom blir ledsen, ända in i hjärtat, när de där märkliga åsikterna helt plötsligt uttrycks.

Vad läskigt (och intressant!) att höra att någon annan är så lik mig på den punkten.

 

[Kattennizze]

(Upplevda) krav på konformism.

Det gäller tusen småsaker. Genusnormativt beteende och utseende. Att förväntas gilla sådant som väldigt många andra gillar och som det tas för givet att alla gillar (tex stränder och bad). Att förväntas drömma om och sträva efter sådant som flertalet människor i min situation antas drömma om och sträva efter (vanliga exempel är typ drömbostäder och karriärframgångar, men det kan vara annat också).

Gaaaaaah. Konformismen gör mig galen. Jag försöker verkligen undvika det men sannolikt är jag den mest välanpassade ändå.

 

[Petruska]

Gaaaaaah. Konformismen gör mig galen. Jag försöker verkligen undvika det men sannolikt är jag den mest välanpassade ändå.

Jag är så klart också mycket välanpassad på det stora hela. Men på en lång rad, var och en mycket små, punkter är anpassning en psykologisk omöjlighet för mig. Även i de fall då det ser ut att vara mindre kostsamt att anpassa sig än att inte göra det. Eller, varenda punkt är nog sådan, vid närmare eftertanke.

 

[Killaloe]

OMG du beskriver typ mig! Det där är SÅ jag! Det har inte hänt mig många gånger att jag avslutat en relation, däremot kan jag så känna igen mig in den där orimliga känslan av personligt svek. Att jag liksom blir ledsen, ända in i hjärtat, när de där märkliga åsikterna helt plötsligt uttrycks.

Vad läskigt (och intressant!) att höra att någon annan är så lik mig på den punkten.

Jag behöver gå vidare för att inte fastna i att jag känner mig sviken, så därav lämnade relationer. Vilket är skittrist för jag saknar ju personen jag var vän med, men det är ju inte den personen jag har kvar så att säga även om jag inte går vidare. För om jag väl fått min uppfattning ändrad om en person så är det nästintill omöjligt att få tillbaka förtroendet eller vad en ska kalla det. Den där nya sidan är liksom inget jag kan förlika mig med och det känns/är hemskt men samtidigt så svårt att inte fastna på.

Men det är skönt att veta att det är fler som reagerar/känner så, hur orimligt det än är ibland (och ibland fullkomligt rimligt också, faktiskt, alla personlighetsförändringar är ju inte av godo för omvärlden)

 

[Raderad medlem 6459]

@Killaloe Jag förstår precis, alltså verkligen. Och jag vet så väl hur ledsen man blir och hur man liksom sörjer det efteråt.

 

[Stefffie]

Att inte vara i tid och personer som kommer sent. Blir så orimligt irriterad på personer som inte passar tider och då menar jag inte de som kommer många minuter sent utan det räcker med små (obetydliga) diffar.
T.ex.att personen inte står redo på parkeringen när jag sagt att jag kommer kl. 9.00, utan börjar ta på sig skor och jacka när de ser att jag är där.
Då börjar min hjärna muttra: " Jag sa kl.9.00, nu är kl.9.03, klockan är inte 9.00 längre, vi skulle åkt kl. 9.00 och nu blir vi sena! Inte är det mitt fel iaf..."
Ja, jag inser att jag har ett problem...

Grundproblemet är nog att jag är en tidspessimist(?) och överslagsräknar på ALLT när jag har tider att passa, vilket resulterar i att jag ofta får sitta och vänta i bilen jättelänge istället. Men strunt samma för jag var i TID!!

Jag skulle just skriva - folk som inte är i tid. Det scenario du beskriver hade inte stört mig, men folk som återkommande är minst 10-15 min sena blir jag otroligt irriterade på.

 

[Stefffie]

Jag har jättesvårt att hantera förändringar på så många olika plan att det ibland ställer till det rejält.

Svårast har jag för att förhålla mig till och hantera när människor runtomkring mig förändras/att vår relation förändras. Jag tar det, oftast helt orimligt, som ett personligt svek (typ när barndomskompisen som alltid varit en av dom coolaste jag vet börjar lufta märkliga åsikter som hen alltid tagit avstånd från tidigare) och har flera relationer bakom mig där jag helt enkelt inte klarat av att hantera förändringen utan det varit enklare för mig att bara gå vidare.

Ibland räcker det även bara med tanken på att saker ska ändras - typ att åka till ett nytt resmål som inte jag har valt eller har full info om - för att jag ska få ångest och ha svårt att släppa något.

Jag brukar försöka skämta bort de lite mindre grejerna, typ som när mina föräldrar nu ska byta köksbord. Det är helt orimligt att jag som inte ens bor hemma ska ha åsikter om vilket köksbord mina föräldrar har, men sanningen är att jag har jättesvårt att hantera att det inte längre kommer vara samma bord som dom har haft i 30+ år.

Det är otroligt svårt att leva med det här i perioder eftersom det blir värre när jag är stressad/utmattad/nedstämd i grunden, men jag har ju å andra sidan lärt mig att leva med det så mycket bättre numera än när jag var yngre och allt gav upphov till en personlig kris.

Det här med förändring med kort notis eller som man inte har kontroll över - är ni också otroligt inkonsekventa?

I vissa situationer så vill jag mentalt förbereda mig - föreslår någon bio t.ex. så vill jag helst inte göra det samma kväll, även om jag är ledig, utan minst en dag senare så att jag kan vara inställd på att "imorgon efter jobb ska jag och x på bio".

I många andra situationer har jag dock inga problem med att vara flexibel eller anpassa mig till ändringar i sista minuten - men jag tror det är frågor kring HUR något ska göras - har vi bestämt att gå på bio så gör det mig inget om vi ändrar vilken bio eller film vi ser med kort notis, eller om jag är på stallet och blir ombedd att leda lektioner istället för att jobba på gården osv..

 

[Hoarfrost]

Det här med förändring med kort notis eller som man inte har kontroll över - är ni också otroligt inkonsekventa?

I vissa situationer så vill jag mentalt förbereda mig - föreslår någon bio t.ex. så vill jag helst inte göra det samma kväll, även om jag är ledig, utan minst en dag senare så att jag kan vara inställd på att "imorgon efter jobb ska jag och x på bio".

I många andra situationer har jag dock inga problem med att vara flexibel eller anpassa mig till ändringar i sista minuten - men jag tror det är frågor kring HUR något ska göras - har vi bestämt att gå på bio så gör det mig inget om vi ändrar vilken bio eller film vi ser med kort notis, eller om jag är på stallet och blir ombedd att leda lektioner istället för att jobba på gården osv..

Detta är så jag. Kan inte spontangöra saker som ska planeras, typ att man ska gå på bio. Men kan hur lätt som helst ändra datum för biobesöket, film, biograf, planer innan och efter, eller att man när man är på väg till bion säger "äh vi går bara och äter middag och snackar istället".
Det irriterar mig oerhört mycket för det är ju egentligen inte logiskt alls.

 

[Voeux]

Alltså, livet i stort känns det som ibland.

Men något jag har tänkt på den senaste tiden är folk som anser sig vara bättre än mig. Det kan vara att de har en bättre karriär än mig, finare boende, tränar mer, bättre smak eller vad tusan det än kan vara. Vissa personer utstrålar bara att de anser att de är så himla mycket bättre. Och jag, som någon jävla fåntratt till marionettdocka, blir provocerad och känner plötsligt ett behov av att hävda mig. Que? Jag är en av de bättre personerna jag själv känner på flera sätt och är helt säker på att min personlighet, inte vad jag har eller vad jag gör, är mer än bra. Ändå hör jag mig själv berätta att det faktiskt går väldigt bra på jobbet nu och jag ska få en chefsutbildning, eller vad det än kan vara. SÅ TÖNTIGT. Varför dessa rötägg lyckas komma åt mig är lite av ett mysterium och något som jag måste lära mig släppa.

 

[Voeux]

Jag har svårt för härskartekniker.

Ja, man åker ju dit varje gång. Även om man någonstans fattar att det här är nog en härskarteknik så faller ändå inte polletten på plats helt fören man gått där ifrån och först då kommer på vad man borde ha sagt.

För övrigt har jag svårt för personer som säger "man" i var och varannan mening när de pratar om sig själva.

 

[emma-vsm]

Jag har svårt att hantera när saker inte blir som det är tänkt. På jobbet tex, om jag snabbt måste ändra upplägg när jag (för att inte hamna i en sådan situation) planerat på ett visst sätt. Jag är superstrukturerad, men inte så flexibel. Tror det har med stresshantering att göra, jag är rätt kass på det. Det löser sig alltid men jag blir orimligt upprörd och stressad, jag skulle vilja bli bättre på det.

Samma sak i andra situationer, när någon ställer in en träff som är planerad eller lovat något som inte kan hållas (ibland av helt legitima skäl). tex. Jag har svårt att rycka på axlarna utan blir ledsen, känner mig sviken eller blir förbannad.

Jag kände igen mig en del i misslyckande-tråden men tycker nog ändå att det blivit bättre för mig. Jag har blivit lite schysstare mot mig själv sista åren, även om jag kan behöva påminnas om att inte piska mig själv gul och blå (oftast genom kloka ord från min syster, partner eller vänner).

 

[Raderad medlem 6459]

Jag är en av de bättre personerna jag själv känner på flera sätt och är helt säker på att min personlighet, inte vad jag har eller vad jag gör, är mer än bra.

Men jag tänker att om din självkänsla kommer från en plats där du jämför ditt värde, din person, med andra så kanske den inte är särskilt stark ändå? Jag tänker att formuleringen är lite lustig i sammanhanget, just för att det för mig tyder på dålig (låg?) självkänsla att behöva jämföra sig med andra och tänka att man är bättre? Istället för att bara känna att "jag duger som jag är" oavsett hur bra andra människor är. Och hur mäter man att man är en bättre person, "en av de bättre", egentligen? Att tänka i såna termer (i det här sammanhanget) tyder för mig på en oerhörd osäkerhet.

Vissa personer utstrålar bara att de anser att de är så himla mycket bättre.

Eller så tolkar du dem så fastän de inte är så alls . Det kan ju vara en osäkerhetsgrej hos dig som gör att du känner så liksom.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag kan inte hantera när jag känner att min tid blir slösad med. Det är en irrationell, oproportionerlig källa till stress för mig. Typ om jag åker till en släkting över en helg och jag inte har roligt och trivs så kan jag nästan få panik över att jag slösar en hel helg på nåt jag inte uppskattar. Istället för att chilla lite och göra det bästa av situationen så mår jag dåligt inombords, vilket ju i sig blir ett stressmoment också.

Tror det är för att jag känner av min dödlighet, min tid blir så himla dyrbar på nåt vis.

 

[Petruska]

Jag kan inte hantera när jag känner att min tid blir slösad med. Det är en irrationell, oproportionerlig källa till stress för mig. Typ om jag åker till en släkting över en helg och jag inte har roligt och trivs så kan jag nästan få panik över att jag slösar en hel helg på nåt jag inte uppskattar. Istället för att chilla lite och göra det bästa av situationen så mår jag dåligt inombords, vilket ju i sig blir ett stressmoment också.

Tror det är för att jag känner av min dödlighet, min tid blir så himla dyrbar på nåt vis.

Intressant! Jag har gått och tänkt ett tag att jag inte riktigt kan hantera uttrycket "slösa med min tid". Tex ser vi det på buke ofta i dejtingtråden, om man dejtar helt fel person har man "slösat bådas tid". Jag är på något sätt helt främmande inför uttrycket.

Detta trots att jag nog egentligen inte är främmande för fenomenet. Jag blir galen av rastlöshet vid sådana helger du beskriver, tex.

 

[Raderad medlem 6459]

@Petruska Ja, det är lite knäppt. För min del är det inte att jag blir arg på personen på något vis, att jag känner att hen har slösat min tid, utan det är mer en liksom djup panikkänsla av att "ska jag lägga hela min HELG på det här??? Åh herregud jag hade kunnat gjort nåt mycket mer intressant och trevligare istället" typ. Likaså om jag "slösar" en vardagskväll på något tråkigt som tar tid, typ om jag kör fram och tillbaka till mina föräldrar för att jag glömt nåt där, då kan jag också känna sådär att fan, hela kvällen går ju, panik panik. Fastän jag inte nödvändigtvis har nåt särskilt som väntar.

Att dejta en person skulle jag aldrig se som slöseri med tid däremot, never.

 

[Exile]

Jag kan inte hantera när jag känner att min tid blir slösad med. Det är en irrationell, oproportionerlig källa till stress för mig. Typ om jag åker till en släkting över en helg och jag inte har roligt och trivs så kan jag nästan få panik över att jag slösar en hel helg på nåt jag inte uppskattar. Istället för att chilla lite och göra det bästa av situationen så mår jag dåligt inombords, vilket ju i sig blir ett stressmoment också.

Tror det är för att jag känner av min dödlighet, min tid blir så himla dyrbar på nåt vis.

Sådär kan jag känna på fredags- och lördagskvällar ibland. Om jag t.ex mår dåligt så jag måste ligga och vila eller sova kan jag få en fruktansvärd ångest över att jag "slösat" de enda kvällarna jag har som liksom är fria utan tidsbegränsning. För min egen del tror jag det har mycket med att göra att jag inte tycker om att jobba. Inte för att mitt jobb egentligen är så hemskt men har börjat misstänka att ett "7-4 schema" helt enkelt inte passar min personlighet, men vad ska man göra liksom.