Vad har ni svårt att hantera?

[cirkus]

Jag har svårt att hantera när jag vill saker för nån annans räkning och den vill eller i allafall gör nåt helt annat. Sjukt frustrerande att folk inte fattar hur bra idéer jag har.

 

[mandalaki]

Igenkänning på den... jag är typ översocial o har svårt att berätta något utan att brodera ut o köra en lång monolog. Folk tröttnar på att lyssna såklart!

Ja fast det är jag nog bättre på, bland folk jag känner vet jag att jag lätt kan ta över så där försöker jag begränsa mig. Så monologer låter jag bli.

Men de där irrelevanta detaljerna som jag kryddar småpratet med okända med, dem är det värre med.

 

[nightcrawler]

Känslor. Är en väldigt känslig varelse och har svårt att hantera att jag känner så starkt för allt. Jag blir inte ledsen, världen går under. Jag blir inte arg, Jag blir fly förbannad. Jag blir inte glad, jag blir superglad. Jag tycker inte illa om nån, jag hatar. Jag tycker inte om nån, jag älskar. Osv

Komplimanger och beröm. I min värld så är inget jag gör tillräckligt bra. Och om jag mot alla odds skulle vara nöjd själv så vet jag inte vart jag ska ta vägen vid beröm och komplimanger för det är inget märkvärdigt som förtjänar beröm

 

[athena_arabians]

Åh, småprat. Det är nog min bästa gren. Jag är rentav förvånad över hur bra jag med åren blivit på att dra igång och underhålla småprat.

Ibland blir det t o m lite för mycket. I de perioder jag varit sjuk/sjukskriven och inte träffat så många kan jag till min förfäran upptäcka att JAG är den där damen som står och gafflar med kassörskan på Ica. DET kan jag ha lite svårt att hantera.

Jag är också bra på det... till viss del ingår det i jobbet (hantera markägare). Min senaste kollega efter ett besök på det lokala krukmakeriet: "Hur f-n kan du prata så mycket?! Det lät ju som om ni känt varandra hur länge som helst!" Nu har jag iofs känt henne länge men inte så att vi umgåtts utanför jobbet (hon är en markägare) och när jag besökt butiken, typ ett par gånger per år

 

[athena_arabians]

Då har jag nog varit tant sen jag var typ ... 18?

Jag med

 

[karamelldrottningen]

En kompis till mig säger att det där bara är ett helt adekvat ålderstecken. Tanter berättar för mycket vad än det gäller, helt enkelt. En oemotståndlig impuls, som kommer stup i ett.

Och många gubbar..

Min översvallande empati för vissa människor. Jag kan bli gråtfärdig och tänka på personen väldigt lång tid.
En för mig helt okänd person. Jag blir så himla berörd av vissa och det har jag svårt att hantera.

Ser detta som en väldigt fin egenskap. Du är en väldigt empatisk person.

 

[karamelldrottningen]

På tal om småprat. Ofta är det de som är ganska virriga och självcentrerade som ska stå och prata om något helt ointressant. Det jag gör är att jag går därifrån helt enkelt. Är det många så märks det inte så mycket men annars säger jag nu måste jag gå och göra xx. Folk får faktiskt ta det

 

[Bison]

Och många gubbar..

Ser detta som en väldigt fin egenskap. Du är en väldigt empatisk person.

Jo, kanske. Men ibland går det lite över styr. Det hjälper ju inte den personen att jag mår dåligt över dennes situation. Speciellt inte när jag kan måla upp en bild som inte alls behöver stämma.

Häromdagen var det en farbror i affären som köpte en bit smörgåstårta, inget mer. Jag ville gråta när jag satte mig i bilen för att ag tänkte att han säkert var själv och skulle äta den där lilla biten helt ensam.

Berättade det för min dejt som tyckte jag överreagerade en aning. Han kunde lika gärna ha en fru som är bortrest eller uppskatta att vara själv, precis som jag själv gör.
Det behöver inte vara worst case scenario.

 

[karamelldrottningen]

Och själva trådrubriken. Något jag tycker kan vara svårt att hantera är människor som avbryter och ser ner på vissa personer. Ibland blir man (läs jag) dessutom ”blind” och ser inte detta förrän personen som vart utsatt fullständigt bryter ihop eller på något annat sätt ändrar sitt beteende, blir mindre, osynlig och ledsen.
Jag skulle vilja ha lite verktyg utan att bli för burdus men att kunna säga stop INNAN det går för långt.
Tycker det är så tråkigt att en endaste människa ska kunna påverka omgivningen så mycket. Trycka ner de som enligt personen behöver det eller ser sig själv som överlägsen, över alla andra.
Och många gånger är det subtilt och man fattar först efteråt att vad hände där egentligen?!
Jag som inte heller är personligen utsatt tycker inte att det är OK någonstans och sedan kommer folk till mig som är blindstyre och vill ha förklaring och tröst.
Jag behöver kunna lära mig att se när någon går över någon annans gräns och stoppa redan där. Frågan är vad jag gör. Folk brukar lyssna på mig men är rädd att det kanske blir fel åt andrahållet och jag blir förbannad istället. Samtidigt är det kanske bättre än det varit hittills

 

[Anna]

Jag har svårt att hantera oväntade känslor! T.ex om jag blir orimligt ledsen eller förbannad för något utan egentlig särskild anledning, eller (detta har hänt) jag blir blixtrande svartsjuk av något som vanligtvis inte skulle röra mig i ryggen. Jag är verkligen ingen svartsjuk person, så detta tar mig verkligen med storm. Detta är oftast hormonrelaterat, surprise surprise, men jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen när jag överrumplas av känslor som inte känns som MINA känslor. Hanterar det vanligtvis med att börja storgråta, inte så konstruktivt.

 

[karamelldrottningen]

Jo, kanske. Men ibland går det lite över styr. Det hjälper ju inte den personen att jag mår dåligt över dennes situation. Speciellt inte när jag kan måla upp en bild som inte alls behöver stämma.

Häromdagen var det en farbror i affären som köpte en bit smörgåstårta, inget mer. Jag ville gråta när jag satte mig i bilen för att ag tänkte att han säkert var själv och skulle äta den där lilla biten helt ensam.

Berättade det för min dejt som tyckte jag överreagerade en aning. Han kunde lika gärna ha en fru som är bortrest eller uppskatta att vara själv, precis som jag själv gör.
Det behöver inte vara worst case scenario.

Måste nog ändå hålla med din dejt på den punkten. Vem vet han och jaktlaget/vägföreningingen/whatever kanske skulle ta en fika och han kanske ville ta med sig en egen bit?
Eller så är han själv men har vänner, kanske barn, nån fru osv men ingen av dessa är hejare på att göra smörgåstårtor?

Edit: och allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Senast jag handlade handlade jag en dryg stor vagn. En gubbe bakom mig med typ två grejer fick gå före mig och han var så väldigt tacksam och nästan bugade. Han var inte så snabb och tog lång tid på sig och sa sen ”jag ser att du har en stor familj” och jag svarar ”nej det är bara jag” och DEN blicken jag fick sen och vi båda garvade

 

[karamelldrottningen]

Jag har svårt att hantera oväntade känslor! T.ex om jag blir orimligt ledsen eller förbannad för något utan egentlig särskild anledning, eller (detta har hänt) jag blir blixtrande svartsjuk av något som vanligtvis inte skulle röra mig i ryggen. Jag är verkligen ingen svartsjuk person, så detta tar mig verkligen med storm. Detta är oftast hormonrelaterat, surprise surprise, men jag vet verkligen inte vart jag ska ta vägen när jag överrumplas av känslor som inte känns som MINA känslor. Hanterar det vanligtvis med att börja storgråta, inte så konstruktivt.

Fast det är ändå bättre att börja gråta än hålla det inom dig?

 

[Bison]

Måste nog ändå hålla med din dejt på den punkten. Vem vet han och jaktlaget/vägföreningingen/whatever kanske skulle ta en fika och han kanske ville ta med sig en egen bit?
Eller så är han själv men har vänner, kanske barn, nån fru osv men ingen av dessa är hejare på att göra smörgåstårtor?

Jag vet! Jag säger ju det, jag blir så otroligt dramatisk.
Jag kommer tänka på den där gubben en lång tid framöver.

 

[Raderad medlem 6459]

Häromdagen var det en farbror i affären som köpte en bit smörgåstårta, inget mer. Jag ville gråta när jag satte mig i bilen för att ag tänkte att han säkert var själv och skulle äta den där lilla biten helt ensam.

Jag är precis likadan, blir helt olycklig när jag ser folk ibland och vill gråta. Kan gråta när jag ser en äldre person sitta själv på en bänk till exempel.

Jättejobbigt, ganska nedlåtande egentligen och gör inte något som helst gott för någon. Har bett min man att säga ifrån när jag håller på sådär så han brukar säga typ "Men du, nu är du bra nedlåtande. Vad är det som säger att hen är ensam och olycklig bara för att hen sitter själv på bänken? Hen kanske tycker det är jätteskönt? Hen kanske har en stor högljudd familj som hen vill ta en liten paus från?". Det funkar jättebra för mig, då kan jag liksom släppa det. Fokusera på att oj, vad jag överreagerar istället för att fastna i min hjärna som visar tolvtusen sorgliga bilder från vad jag inbillar mig är personens sorgliga liv .

 

[Mineur]

En kompis till mig säger att det där bara är ett helt adekvat ålderstecken. Tanter berättar för mycket vad än det gäller, helt enkelt. En oemotståndlig impuls, som kommer stup i ett.

Min kompis brukar säga att hon lider av verbal inkontinens

(hon är 27, för övrigt)

 

[Bison]

Jag är precis likadan, blir helt olycklig när jag ser folk ibland och vill gråta. Kan gråta när jag ser en äldre person sitta själv på en bänk till exempel.

Jättejobbigt, ganska nedlåtande egentligen och gör inte något som helst gott för någon. Har bett min man att säga ifrån när jag håller på sådär så han brukar säga typ "Men du, nu är du bra nedlåtande. Vad är det som säger att hen är ensam och olycklig bara för att hen sitter själv på bänken? Hen kanske tycker det är jätteskönt? Hen kanske har en stor högljudd familj som hen vill ta en liten paus från?". Det funkar jättebra för mig, då kan jag liksom släppa det. Fokusera på att oj, vad jag överreagerar istället för att fastna i min hjärna som visar tolvtusen sorgliga bilder från vad jag inbillar mig är personens sorgliga liv .

Ja, jag tycker det är jättebra att dejten säger åt mig, lite perspektiv.
Ska ta till mig av det du skrev och fokusera på att jag överreagerar.

 

[Mineur]

Jag har så länge jag kan minnas haft jättesvårt att hantera besvikelse - främst den sorten som uppstår när något inte blir som det skulle. Jag minns att jag redan som barn tänkte att "besvikelse är den värsta känslan som finns". Det kan röra sig om något så litet som att vi bestämt att vi ska gå och äta på restaurang X på lördag, men när dagen väl kommer visar det sig att mitt sällskap inte kan eller insisterar på att vi äter någon annanstans. Jag kan bli orimligt ledsen över sådant och får verkligen jobba med mig själv för att se till att jag inte låter oväntade ändringar förstöra hela upplevelsen/dagen/veckan/semestern. Jag tror att det beror väldigt mycket på att jag är väldigt bra på att bespetsa mig på saker och verkligen se fram emot dem långt i förväg, så fallet blir lite extra hårt när det då inte blir av. Min sambo har börjat hantera det här genom att aldrig säga 100% ja till mina förslag om han inte är helt säker på att han vill/kan/orkar. Det är skitirriterande när det händer, men det har faktiskt hjälpt mig mycket på flera sätt.

Sedan har jag väldigt svårt att hantera misslyckanden också, så @niphredil s tråd har varit oerhört hjälpsam även för mig.

 

[Sirap]

Människor som älskar att höra sin egen röst, som pratar, pratar och praaaaatar bara för pratandets skull, avbryter, blandar sig i och tar över diskussioner om saker som de inte har en susning om. Gaaaaah!

 

[Raderad medlem 6459]

Ja, jag tycker det är jättebra att dejten säger åt mig, lite perspektiv.
Ska ta till mig av det du skrev och fokusera på att jag överreagerar.

Jag tycker det hjälper faktiskt! Typ tänka "men vad fan nu är jag så där jävla tramsig igen, hallå skärpning". Alltså verkligen frossa i typ min egen dumhet så jag slutar frossa i inbillad sorglighet .

 

[Milosari]

Jag har orimligt svårt att hantera min mamma. Det finns ingen som så snabbt kan få mig ur balans som hon kan. Jag blir så himla arg och besviken, istället för att acceptera att hon är som hon är (och dessutom blir värre med åren). När andra människor beter sig som hon gör så viftar jag bort dem som idioter, men jag tar diskussionen med mamma VARJE GÅNG och det gör mig helt utmattad i flera dagar.

Hon är inte någon missbrukare, hon har ingen uppenbar personlighetsstörning eller psykisk sjukdom, så jag beundrar verkligen alla som klarar av att ha någon form av relation med en sådan förälder. Min mamma har bara lite svårt att vara nöjd med mig (vilket hon säger ganska ofta) och har ett djupt rotat förakt mot personer som använder ord för att bedyra sin kärlek och mot romantik i största allmänhet. Livet ska vara svårt och svart, annars lever man det inte rätt typ. Brorsan planerar sitt bröllop och hon kan liksom inte låta bli att komma med spydiga kommentarer om att det är löjligt och onödigt att ha något bröllop och ett stort bröllop i synnerhet. Och eftersom min bror har växt upp i en miljö som hon kontrollerar så kan det omöjlgt vara han som har de där idéerna om ett romantiskt bröllop, det måste vara flickvännen. Och någonstans här går det snett. Brorsan rycker på axlarna och jag blir så arg att tårarna sprutar. Mitt liv hade verkligen varit mycket enklare om jag lärt mig hantera de känslorna.

Grej två är att jag har jättesvårt att betala räkningar när jag har lite pengar. Jag har ångest i flera dagar innan och betalar dem sent på kvällen sista dagen (som om det skulle göra någon skillnad??). Det är sällan så illa som jag tror ens, och skulle det vara det så löser det sig alltid. Ändå så oroar jag mig massor.