Jo det är en faktor, de gamla lärarna då, i typ 60-årsåldern var sannolikt sin generations smartaste kvinnor i många fall. De som nu är läkare och doktorer. Lärarna i generationen innan ännu mer så, blandade med män och min mamma hade lärare på gymnasiet som publicerades vetenskapligt.En ren spekulation: läraryrket hade högre status på den tiden. Lärare var auktoriteter som föräldrar och barn respekterade. Så där det inte i dag. Barnen är kunder och föräldrarna deras advokater. TS inlägg visar ju ganska tydligt den skillnaden i värderingar jämfört med nu och då.
De hade inte mycket i lön men min mans farmor och farfar var så stolta över att de var lärare och de hörde till societen i sin stad tillsammans med läkaren och prästen.
Iofs har jag stor respekt för de vänner som är lärare, men det känns som att de försöker göra ned sig själva i pressen till varje pris och de verkar inte känna någon respekt för sig själva när de pratar om sitt jobb eller tro att de har respekt i samhället och framför allt verkar de ha en känsla av att arbetsgivaren föraktar dem. Det måste vara ett problem som arbetsgivaren måste lösa, det måste ju vara arbetsgivaren som inger en känsla av att hen inte respekterar lärarna? Och rektorn (som inte ens behöver vara lärarutbildad eller lärarerfarenhet och då kanske inte riktigt vet egentligen)?
Och egentligen föräldrarna kanske inte har samma respekt för läraren i allmänhet längre. Vår förskolepersonal tex verkar direkt skräckslagna ibland om de ska säga någonting, får se om det är detsamma med lärarna sedan.
Senast ändrad: