Vad kan/ska skolan göra? Barn som ligger före

[Soapbubble]

Jag gick en universitetsutbildning där alla hade varit bäst i klassen på gymnasiet. Så jag och de flesta av mina studiekamrater fick uppleva hur det kändes att inte längre vara bäst i klassen, hur det var att kämpa för att ens klara studierna. Nästan hälften hoppade av första året.

De som blev kvar var de som var riktigt smarta och de som inte gav upp när de mötte motstånd. Så i min familj firar vi inte lika mycket när barnen har alla rätt på ett matteprov som när de har kämpat med något. Man kan komma långt genom att vara lite smart, men man kommer längre genom att kämpa.

 

[Badger]

Inte läst hela tråden men har barnet väl utvecklade sociala förmågor? Vad säger barnet själv?

Jag är inte emot att flytta upp för att få mer utmaning OM barnet är mogen socialt och kan passa in med ett år äldre elever. Och kanske till och med må bra av det för att klasskamraterna som är året äldre kan ge en annan social utmaning. Tänker både i relationer men även skolarbete där man arbetar med andra klasskamrater.

Hade också tagit i beaktande hur den högre årskursen är både utifrån grupp och vem läraren är och hur denne arbetar.

Jag är lite osäker på just det. Har erfarenhet av att ha sett ett väldigt bråkigt och trassligt barn flytta upp en klass och omedelbart bli mycket lugnare. Men det märks ju fortfarande socialt att hen är yngre. Men det verkade lättare att hantera med de äldre barnen omkring och mer utmanande uppgifter.

Så tänker väl nästan snarare tvärtom, om allting fungerar i den klass man går i har man mycket att förlora. Om ingenting fungerar utom att man överpresterar så har man ju mycket mindre att förlora på det och det kan bli bättre.

Men jag skulle verkligen inte trott på en sådan lösning om jag inte hade sett den.

(men det är ju möjligt att även den sociala utmaning de äldre barnen gav behövdes.)

 

[Badger]

Jag har funderat över det där med nivåindelning. Har tidigare hört person argumentera med denna forskning för att det inte skulle läggas resurser på elever som klarade läroplanens mål.

Hur har man mätt resultaten egentligen. Tänker att det kan finnas olika typer av lärande, både direkt ämnes specifikt och i form av att utmana hur man arbetar med inlärning. För mig som först behövde läsa för att lära på universitetet, var nivåindelningen på högstadiet avgörande för att jag trivdes.
Med ett barn i förskoleklass, som läser och skriver, blir jag orolig för att om hon kommer få de utmaningar hon behöver för att trivas.

Numera brukar de i alla fall ha tre läseböcker i de lägre klasserna med samma text på tre olika nivåer.

 

[astrolindgren]

Det är ju oerhört dåligt.
Vi har nog haft tur med skolorna våra barn har gått i.
Men vi har också en hemmiljö som är både stimulerande och utvecklande.
Samt att barnen har haft intressen som utvecklat olika förmågor.
Livet består av många olika delar.
Mellanbarnet var definitivt särbegåvat med alla de utmaningar som det innebär. Yngsta barnet är svårbedömt vad gäller den saken, han har liksom aldrig några problem med någonting alls. Men han fick p.g.a. tragiska omständigheter tidigt ta ansvar för saker som barn normalt inte behöver fundera över.

Men då är det ju inte bara "lite disciplin", utan tur med skolan och en utvecklande hemmiljö som gett bra förutsättningar? Jag står ändå fast vid min första kommentar, att det är oerhört viktigt att de vuxna i barnets omgivning hjälper honom att lära sig studieteknik och att man ibland behöver anstränga sig. Ett så pass ungt barn kommer troligtvis inte självmant gå fram till en lärare eller förälder och fråga "kan du lära mig studieteknik?" liksom.

Du har utgått från din situation men nu ser du ju hur flera i tråden och i landet har upplevt stora problem med att glida genom skolan utan ansträngning. Hade lösningen varit att man ska ta sig i kragen och lösa problemet själv så hade det knappat varit så utbrett som det är.

 

[Inte_Ung]

Ett så pass ungt barn kommer troligtvis inte självmant gå fram till en lärare eller förälder och fråga "kan du lära mig studieteknik?" liksom.

Nej det kommer senare när det kör ihop sig.
Jag tror att misstaget som många föräldrar gör är att tro att barn som har det lätt i skolan i de lägre årskurserna alltid bara kommer att automatiskt göra bra ifrån sig.
Mina barn har bett om hjälp när det har tagit emot.
Oavsett vilket ämnet har varit.
En omgivning som är tillåtande vad gäller misstag är vad som behövs då.
Men det är ju då det, när det väl tar emot.
Innan dess är det tämligen meningslöst, begåvade barn har litet svårt att lyssna på det örat så länge som allt känns plättlätt.

 

[Inte_Ung]

Numera brukar de i alla fall ha tre läseböcker i de lägre klasserna med samma text på tre olika nivåer.

Der är faktiskt jättebra. Både för dem som är tidiga och för dem som har det litet kämpigare med läsningen.

 

[Badger]

Der är faktiskt jättebra. Både för dem som är tidiga och för dem som har det litet kämpigare med läsningen.

Så är det ju, och det var ganska massiv text i mest avancerade boken.

Däremot var de betydligt sämre på att få barn att knäcka läskoden nu än jag tror de var när jag var liten.

Dvs de hade tagit höjd för högsta nivån och en lägstanivå där barn kan läsa. Men de verkade inte ha någon nivå för -kan inte läsa alls. Verkade som att den nivån låg på Förskoleklass, samtidigt som förskoleklass litade till att leka sig fram men inte tog tag i det om det inte fungerade på det viset. Reflekterade om detta kunde vara en orsak till att vissa barn har lite svårt att läsa nuförtiden, det finns de i mitt barns klass som ännu har svårt att läsa i fjärde klass, andra är superduktiga. Att de började på nivån "kan läsa lätt text" utan att passera "knäcka läskoden". (men vem vet man kanske bara själv inte märkte att det var så då med)

 

[Breaktown]

Numera brukar de i alla fall ha tre läseböcker i de lägre klasserna med samma text på tre olika nivåer.

Men det kan väl inte vara så nytt? Så var det när jag började skolan i början av 90-talet iaf...

 

[Badger]

Men det kan väl inte vara så nytt? Så var det när jag började skolan i början av 90-talet iaf...

Det vet jag ingenting om, det var svar på en fråga om hur de hanterade att barn hade olika nivå på läsning när de började skolan och det verkar ha varit lika nytt för vissa som det var för mig.

Det var inte så när jag började skolan i början på 80-talet.

 

[godisklubba]

För dig så är det så, men det betyder inte att det är så för alla andra.
För min yngste son så är det bara litet disciplin som behövs.
Han gled genom Gymnasiet också.

Jag tycker nog att man tar problemen när de kommer.
Hur hade du reagerat på att bli drillad i studieteknik när du redan kunde allt?
Min gissning är att det inte hade mottagits särskilt väl från din sida.

Det är mycket möjligt att det "bara" behövts lite disciplin från din sons sida.
Men med tanke på att vi är flera här som vittnar om att det inte bara handlar om lite disciplin verkar det vara ovanligare att det räcker med "lite disciplin". Så då kanske det är bättre att förutsätta att "lite disciplin" inte räcker hela vägen, och istället bli positivt överraskad om det gör det?

Med facit i hand så hade jag behövt lära mig studieteknik tidigare. Och nej, jag hade nog inte tyckt att det varit jättekul att bli drillad in studieteknik när jag var 8-9 år, men samtidigt var det mycket annat i skolan som inte var jättekul.
Jag lärde mig tex att läsa och skriva när jag var tre år. Så att sitta och skriva 20 stycken A, B, C osv på en rad kan nog liknas med att bli drillad in studieteknik (fast bokstäver istället). Det är liksom något man bara måste göra, oavsett hur tråkigt det är. Och sen när man blir större inser man att det nog var värdefullt trots allt.

Personligen tror jag mer på att förebygga problem (när det går), istället för att ta dem när de kommer.
Jag hade kanske inte något behov av studieteknik tidigare, men om jag hade lärt mig studieteknik tidigare så hade jag i alla fall kunnat ta fram den när jag behövde det. Då kanske inte första året av gymnasiet hade känts helt omöjligt och jag kanske inte hade funderat seriöst på att hoppa av/byta linje. Jag går på min drömskola och min drömlinje, men det var ändå för jobbigt.

Detta blev lite längre än vad jag tänkte mig... sorry.

 

[Kiwifrukt]

Min input i det hela är att jag var ett barn som hade lätt för skolan och låg långt före mina klasskamrater under hela grundskolan. Jag är född i slutet av 80-talet och började skolan i mitten på 90-talet, så det är varken istid eller direkt nutid som jag gick i skolan. Jag har hela tiden känt att mina klasskamrater har "dragit ner mig" (hemskt men sant), när 80 % av lektionen gick ut på att läraren fick hindra klasskamrater från att slåss, ta av sig kepsen (på den nivån att personens mamma fick komma och säga till sitt barn att ta av kepsen), sitta still eller överhuvudtaget öppna boken. Eftersom jag är född under babyboom-åren så var vi en väldigt stor klass, men några årskurser under mig tunnades antalet elever/klass ut radikalt och då började skolan slå ihop en del klasser.

När jag gick i åttan fick jag exempelvis läsa tyska med årskurs nio, tack vare väldigt snäll lärare som satsade på mig (rörd till tårar över att en enda elev ville lära sig tyska....), men med den bieffekten att jag sen fick genomlida nionde klass tyska-kurs igen när jag väl gick i nian.

Idag hade mina föräldrar antagligen bytt skola på mig, och det hade kanske varit tillräckligt utan att hoppa över en årskurs. Men då gjorde man inte det, man gick på den skolan där man bodde och kunde möjligen byta när man kom upp i högstadiet. Pappa ville att jag skulle bytt men just då ville inte jag (ångrade det dock sen). Men jag vet att det var en kille som gick klassen över mig som fick hoppa över en klass, han gick direkt från femman till sjuan och har alltså aldrig gått årskurs sex. Men det var lite överskottsenergi inblandat där, så skolan flyttade upp honom för att han skulle behöva anstränga sig mer i skolan och sluta ofreda sina klasskamrater som inte var lika snabbtänkta som han.

Jag vet inte ens vad jag vill få ut av det här, men kort sagt har min skolgång tyvärr påverkat mig ganska rejält även i vuxen ålder, just för att vi låg på så totalt olika nivåer. Jag hade nog litat på skolan i ert fall, förespråkar de att hoppa upp en klass hade jag litat på deras omdöme. Exempelvis vägrade jag byta skola inför sjuan just p.g.a. kompisaspekten. Ett halvår senare blev jag och bästa kompisen brutalt ovänner och i samma veva utvecklades alla de andra tjejerna i klassen till kvinnor medan jag på ett sätt var vuxnare och ett sätt barnsligare än dem (väldigt ansvarstagande och vuxen, men verkligen inte mogen för killar och sprit och sex som de andra), och jag genomled sen min högstadietid som helt ensam. Man vet aldrig vad som händer och vem som fortfarande är kompis om ett halvår, liksom.

 

[Inte_Ung]

skolgången var smooth sailing och därför kul, det var ju asgött att vara bäst och ha tid till massa annat ändå. (Men så är jag också av naturen väld

Som min yngsta då.
Men han gillar att räkna, så Teknisk Fysik är ett bra val för honom.
Mellanbarnet läste juridik precis som du.
Och hann med en massa annat samtidigt.

 

[mamman]

Jag har svårt att se hur "ett år senare med moppe/barnförbjuden film" ska vara bra argument för att inte gå upp en klass. Alla skaffar ju inte ens moppe. Puberteten slår till vid olika åldrar så "ett år senare in i puberteten" är ju inte heller hugget i sten, nån är tidig och nån är senare och inget vet man på förhand.

Däremot är det skittråkigt att sitta av lektioner eller försöka ha grupparbeten med klasskompisar som ligger långt efter. Rekommenderar/erbjuder skolan att gå upp ett år hade jag tagit det.

Jag har varit med om att det blivit problem i högstadiet att vara ensam yngst. Det behöver förstås inte bli så, men tonåren är en känslig period och man bör i a f fundera på det. Det handlar inte så mycket om ifall alla kompisar verkligen har moped, mer att en inte ens skulle kunna ha det. Om alla har det så märks det förstås mer.
När man kommer i puberteten variera, men kan bli extra mycket "efter" om man både är yngst och sen.
Om man sedan även är bäst i klassen så kan det bli ganska många sätt att "sticka ut på". Att flyttas upp en klass är ju en tillfällig åtgärd. Kanske är det så att barnet är före på just den här nivån. Men det är kanske inte säkert att att man förblir på den nya nivån i samma takt som klasskamraterna. Fortsätter man att utvecklas snabbare - ska man flyttas en gång till då? Och hur gör man om man har lätt för sig i vissa ämnen men inte andra?
Jag skulle verkligen önska att alla barn skulle kunna utvecklas i sin egen takt och få stimulans oavsett var de är. Annars blir det lätt som andra varit inne på att man tröttnar och slutar anstränga sig, med risk för att det blir svårare längre fram (been there ...)

 

[Cherarriduracell]

Jag har varit med om att det blivit problem i högstadiet att vara ensam yngst. Det behöver förstås inte bli så, men tonåren är en känslig period och man bör i a f fundera på det. Det handlar inte så mycket om ifall alla kompisar verkligen har moped, mer att en inte ens skulle kunna ha det. Om alla har det så märks det förstås mer.
När man kommer i puberteten variera, men kan bli extra mycket "efter" om man både är yngst och sen.
Om man sedan även är bäst i klassen så kan det bli ganska många sätt att "sticka ut på". Att flyttas upp en klass är ju en tillfällig åtgärd. Kanske är det så att barnet är före på just den här nivån. Men det är kanske inte säkert att att man förblir på den nya nivån i samma takt som klasskamraterna. Fortsätter man att utvecklas snabbare - ska man flyttas en gång till då? Och hur gör man om man har lätt för sig i vissa ämnen men inte andra?
Jag skulle verkligen önska att alla barn skulle kunna utvecklas i sin egen takt och få stimulans oavsett var de är. Annars blir det lätt som andra varit inne på att man tröttnar och slutar anstränga sig, med risk för att det blir svårare längre fram (been there ...)

Jag tackade nej till att flytta upp som sexåring för en kille i klassen över slogs och jag vågade inte gå i samma klass som honom. Det ångrar jag idag och min skola har absolut inte gjort anpassningar för att se till att jag hålls stimulerad och utvecklas efter egen förmåga. Jag tror ändå att jag haft det bättre om jag gått med ett år äldre barn men man kan ju inte veta sånt på förhand, lika lite som man kan veta att situationen i klassen med jämngamla kommer trumfa annan klass socialt osv

 

[Anemone]

När mina äldsta barn började i 4.an så läste de matte nivåindelat och det var banne mig det bästa som hänt dom. De var båda svaga i matte (då) men eftersom de fick läsa i liten grupp med elever på samma nivå och en speciallärare klarade bägge två målen med råge på femmans nationella prov och båda två gick senare ut nian med högsta betyg. Jag tillskriver nivåindelningen detta

Det var så det användes hos oss också. Vi som hade lätt för oss var fler i gruppen och hjälpte varandra när vi inte förstod. Det var en annan typ av undervisning i vår grupp på 30 elever än i den för de 6-15 elever de var i grupperna som hade svårt för matte. Är glad för att höra att dina barn har samma positiva upplevelse som jag av nivåindelning. Har så svårt att känna igen mig när jag hör att det inte skulle tillföra något.

 

[pollex]

Jag röstar för flytta upp ett år med mitt ena barns mellanstadietid i färskt minne. Han hade alltid legat före de andra och fick tidigt specialundervisning i matte. Var dock riktigt riktigt uttråkad i de andra ämnena, speciellt i sexan var han väldigt modstulen och tyckte att han lärde sig saker max 30min/dag. Resten av tiden satt han bara av. Vi hamnade tyvärr i nånslags deadlock med hans lärare där de tyckte "han måste visa vad han kan innan han får mer uppgifter" och han tyckte att lärarna ju visste redan att han kunde. Så han blev rätt stökig på lektionerna istället sista året, och då hade jag legat på sen i fyran att han behövde fler utmaningar. Nu går han i en högstadieklass med extraämnen på tillval, behöver jobba för att hänga med i samtliga ämnen och är istället en av de skötsamma (snälla, snälla barn håll i på det sättet!)

Vad skönt att höra att det blivit bättre i högstadiet ändå, upplevelsen i sexan låter ju inget vidare.

 

[TygerTyger]

Jag gick en universitetsutbildning där alla hade varit bäst i klassen på gymnasiet. Så jag och de flesta av mina studiekamrater fick uppleva hur det kändes att inte längre vara bäst i klassen, hur det var att kämpa för att ens klara studierna. Nästan hälften hoppade av första året.

De som blev kvar var de som var riktigt smarta och de som inte gav upp när de mötte motstånd. Så i min familj firar vi inte lika mycket när barnen har alla rätt på ett matteprov som när de har kämpat med något. Man kan komma långt genom att vara lite smart, men man kommer längre genom att kämpa.

Första meningen: Samma för mig. Det var dock inte supersvårt att klara godkänt utan "allas" stress berodde på att det blev extremt mycket svårare att få toppbetyg. (Jag hade kommit in på högskoleprovet och insåg på förhand att mitt betygssnitt inte skulle bli fantastiskt i konkurrens med folk som fått perfekta betyg på gymnasiet.)

Men för att återgå till trådens ämne så träffade jag en student i en lägre årskurs som var 16 år. Kanske var han till och med 15 när han började på skolan. Det var ganska galet faktiskt. Just han kändes mogen och av vad jag såg på avstånd så hade han flera goda vänner även om han inte kunde gå ut och festa med dem på helgerna. Men det måste vara ovanligt att det inte blir en utmaning att vara ensam om att vara så mycket yngre än omgivningen.

Så, TS: Akta så att det inte blir för många årskurser.

 

[pollex]

Jag vet inte ens vad jag vill få ut av det här, men kort sagt har min skolgång tyvärr påverkat mig ganska rejält även i vuxen ålder, just för att vi låg på så totalt olika nivåer. Jag hade nog litat på skolan i ert fall, förespråkar de att hoppa upp en klass hade jag litat på deras omdöme. Exempelvis vägrade jag byta skola inför sjuan just p.g.a. kompisaspekten. Ett halvår senare blev jag och bästa kompisen brutalt ovänner och i samma veva utvecklades alla de andra tjejerna i klassen till kvinnor medan jag på ett sätt var vuxnare och ett sätt barnsligare än dem (väldigt ansvarstagande och vuxen, men verkligen inte mogen för killar och sprit och sex som de andra), och jag genomled sen min högstadietid som helt ensam. Man vet aldrig vad som händer och vem som fortfarande är kompis om ett halvår, liksom.

Jag måste nog prata mer med skolan innan jag kan bestämma mig för om jag ska lita på dem i den här frågan. Jag är alldeles övertygad om att de har rätt i att han klarar av att gå upp en årskurs, men är mindre övertygad om att det är den bästa lösningen - saker som vi inte pratat om men som förstås är relevant är hur långt före han egentligen ligger och vilka andra lösningar de faktiskt testat eller skulle kunna testa.

Sedan är det klart att kompisar kan bytas ut, men hittills har hans kompissituation varit väldigt stabil med långa relationer och det tycker jag är väldigt värdefullt.

 

[pollex]

Så, TS: Akta så att det inte blir för många årskurser.

Det rådet ska jag nog kunna klara att följa

 

[hastflicka]

Jag måste nog prata mer med skolan innan jag kan bestämma mig för om jag ska lita på dem i den här frågan. Jag är alldeles övertygad om att de har rätt i att han klarar av att gå upp en årskurs, men är mindre övertygad om att det är den bästa lösningen - saker som vi inte pratat om men som förstås är relevant är hur långt före han egentligen ligger och vilka andra lösningar de faktiskt testat eller skulle kunna testa.

Sedan är det klart att kompisar kan bytas ut, men hittills har hans kompissituation varit väldigt stabil med långa relationer och det tycker jag är väldigt värdefullt.

Vad sager barnet? Mitt barn blev uppflyttad till "begavad klass" nar han gatt ett ar i Amerikansk skola och efter ytterligare ett ar hoppade han over arskurs 6. Det basta som nagonsin hant!

Prata med andra foraldrar om hur lararna ar, prata med skolan, men mest av allt, prata med barnet som ska utfora jobbet.