Förlåt för att jag tjatar så mycket om min hemmasituation... jag känner bara för att... klaga av mig
Pappas tjej har nu på obestämd tid flyttat hem till sin pappa. Så det är skönt och lugnt hemma hos pappa med nu. MEN, hon tog med sig bebisen (bebisen äter mjölkersättning så vem som helst kan mata honom) och jag och min bror får inte träffa bebisen. Så nu vet vi inte hur länge det kommer ta tills vi får träffa bebisen nästa gång. Kanske till helgen, kanske om en månad, kanske två månader. Ingen vet. Allt beror på vad pappas tjej känner för.
Pappa pendlar nu ca 35min enkel väg bara för att pappas tjej vill att han är hos henne så mycket. Så nästa vecka när vi är där, har pappa sagt att han måste bo med oss och att hon får välja om hon bor kvar hos sin pappa eller inte. Men hon säger att hon stannar där för läkaren hade sagt till henne att pappa borde be min mamma att ta mig och min bror på heltid. För att hon ska få lugn och ro hemma iomed att vi tydligen inte anpassar våra liv efter henne.
Så nästa vecka (från och med fredag) lär hon ringa i ett säga till pappa att hon vill att han kommer ut till henne. UTAN mig och min bror. Och så kommer hon säga att det är så jobbigt utan honom osv. Och om jag känner min pappa rätt kommer han vika sig efter det för "det är ju synd om henne som inte mår bra".
Alltså, JAG KOKAR ÖVER!
Jag har i alla fall sagt nu att han och mamma får skynda på lite. Och om pappas tjej tänker ringa/smsa och säga att hon saknar honom och vill ha dit honom mm så bor jag hos mamma. För vad hon i grund och botten säger är ju att jag och min bror bara är ivägen och att hon inte vill ha oss där. Hon vill ha pappa för sig själv.
Pappa blev rätt sur när jag sa det. Men då får han väl säga till henne då. Jag har också mått dåligt länge och mår fortfarande dåligt men det finns trots allt andra i familjen förutom mig. Jorden kretsar inte runt mig... även om det hade varit rätt trevligt om den gjorde det ibland
Juste ja, pappas tjej lämnade katterna i lägenheten också. Så hon tog sina grejer och bebisen (samt bebisens grejer) och flyttade till sin pappa. Eftersom pappa nu typ bor med henne hos hennes pappa så är det ingen som bor med katterna. Pappa är dit en gång per dag och lägger dit mat men han gosar ju inte med dem. Det är så klart inte bra för katterna att vara så mycket ensamma och så "förvildas" de av att inte ha något mänskligt sällskap. Imorse skulle jag hämta mitt bibliotekskort hos pappa och A smet ut genom dörren ut i trapphuset på ett vis han aldrig gör annars. I trapphuset började han klösa på en vägg (betongvägg... den tog inte skada) och kom inte när jag ropade på honom. Så jag var tvungen att bära bort honom och in i lägenheten och då började han riva mig med.
Jag försöker att vara där varje dag en stund och gosa med dem. Men honkatten, S, vågar sig inte fram då jag luktar fel när jag bor hos mamma. Jag vet helt ärligt inte vad jag ska göra, pappas tjejs pappa vill inte ha in katterna i sitt hus. Men samtidigt mår inte katterna bra att vara så mycket ensamma. Det känns som att allt är mitt fel och ansvar, att det är jag som ska ta hand om katterna nu för att jag har ställt upp innan och för att hon valde att flytta till sin pappa.
Det går absolut ingen nöd på katterna så att de inte har ren toalett och mat och vatten. Det fixar vi så klart. Men de är vana vid mycket gos och bus. Vilket de inte får nu och det är det som oroar mig. Jag vet att det är fel av mig att inte vara där mer än jag är, men samtidigt, är det verkligen MITT ansvar?
Nu ska jag i alla fall ignorera alla kattproblem och försöka öva lite inför kursprovet i samhällskunskap i eftermiddag. Det är frivilligt men jag tänker att jag gör det i hopp om att höja mitt betyg något
Har inget vettigt att säga men skickar iallafall en frivillig virtuell kram
